I denna värld är "fjäsk" (och falskhet) som bekant något som tar oss framåt här i livet.
Det är svårt att acceptera, men det är ett faktum.
Vilka är det som har alla höga poster i samhället? Jo, folk som slickar röv och gör typ vad som helst för att ta sig dit (läs: för pengar).

Det är rätt hemskt att det ser ut så här, men jag kan (enligt statistik bland mina vänner och bekanta) se att de som behärskar "underkastelse" och fjäsk är de som "lyckas" rent karriärsmässigt.

Jag själv är rätt usel på detta. Jag brukar alltid vara ärlig och rak (och behandla alla likvärdigt) , vilket jag nu märkt hämmar mitt arbetsliv.

På min arbetsplats ser jag alla som gelikar (jag har svårt för "hierarki"-tänk) men det gör tydligen inte de andra har jag idag fått veta..

Journalisterna som sitter på mitt jobb är tydligen lite "finare", än vi andra.
Vissa av mina kolleger hälsar de aldrig på, och ofta hälsar de inte på mig heller utan bara går förbi och ignorerar mig, när jag kommer till jobbet.
Mycket otrevligt, tycker jag.

Jag har nu försökt lite olika strategier (av nyfikenhet på detta fenomen).
Mitt första test var att gladlynt och käckt komma in, rak i ryggen och säga ett glatt och tydligt "Hej!" till alla, när jag går förbi "Journalist-gänget".
Det fungerade inte alls. En muttrade ett svagt "Hej" tillbaka.

Jag bytte taktik nästa dag och smög in och försökte vara tyst för att inte störa. De ignorerade mig helt denna gång; ingen tittade upp ens.

Idag tänkte jag testa en annan metod (inriktad på underkastat kroppspråk). Jag höll ned huvudet och log ett osäkert leende åt alla.
Helt plötsligt stämde alla in i ett "Hej!" (utan att jag sagt något.)
En kille (Journalist [med förmodad dyslexi]) höll t o m upp dörren till mig.

Tycker att detta var tämligen intressant.
Helt plötsligt, när jag visar mig "mindre" än de andra så blir jag mer accepterad.
Visst är det märkligt?

Nej jag kan inte fjäska. Och min stolthet låter mig inte hemfalla till den sortens beteende. Jag skulle få alltför stora problem med mig själv.

Undrar vad du får för reaktion om du börjar blänga surt på alla i stället?

Det kanske helt enkelt är så att vissa inte vet hur man ska gå tillväga för att fjäska med framgång, även om man skulle vilja, vilket nog gäller för mig. Å andra sidan har jag inte erfarenhet av sånt, så jag kanske skulle lära mig att behärska det om jag hamnade i den situationen.

Jag kan inte skaffa mig framgång genom att fjäska. Då skulle jag se ner på mig själv.

Jag skulle hellre låta spika upp mig på korset än börja fjäska för folk. Det absolut värsta jag vet är slicka uppåt-sparka neråt. Människor som kör den stilen ser jag som kryp.

Bjäbbmonstret skrev:Jag kan inte skaffa mig framgång genom att fjäska. Då skulle jag se ner på mig själv.

+1

KrigarSjäl skrev:Jag skulle hellre låta spika upp mig på korset än börja fjäska för folk. Det absolut värsta jag vet är slicka uppåt-sparka neråt. Människor som kör den stilen ser jag som kryp.

Karaktär är inte modernt Gudbevars. Det kanske är dags att börja jobba för karaktärens renässans och flexibilitetens nedgång. Att personligheten ska vara något fast som ska odlas. Att en vindflöjel är något föraktligt.

Jag vet inte riktigt hur jag skulle göra för att fjäska. Fast jag vet hur det ser ut när andra gör det.

Vad jag ffa inte fattar är hur den som blir fjäskad för inte begriper att det är fjäsk.

KrigarSjäl skrev:Det absolut värsta jag vet är slicka uppåt-sparka neråt.

Det kallas att vara karriärsmedveten eller "hungrig".
Till en viss gräns går det nästan lika bra att vara kompetent istället.

Weasley skrev:Vad jag ffa inte fattar är hur den som blir fjäskad för inte begriper att det är fjäsk.

Det gör de nog många gånger men kan nog trivas i den positionen att vara någon det anses lönt att fjäska för ändå.

Vad hierarkier beträffar ser jag inte dem som en del i något tänk utan som ett faktum: Olika har mer eller mindre att säga till om eller att ge i olika sammanhang!

Fjäska effektivt är jag dock inte särskilt bra på.

nallen skrev:

KrigarSjäl skrev:Det absolut värsta jag vet är slicka uppåt-sparka neråt.

Det kallas att vara karriärsmedveten eller "hungrig".
Till en viss gräns går det nästan lika bra att vara kompetent istället.

Att vara kompetens är nog snarast ett hinder för att göra karriär. Risken är att det gör personen till en dålig vindflöjel. Det är viktigare att vara duktig att "kommunicera". I varje fall inom ett stort antal yrken.

Bjäbbmonstret skrev:Att vara kompetens är nog snarast ett hinder för att göra karriär. Risken är att det gör personen till en dålig vindflöjel. Det är viktigare att vara duktig att "kommunicera". I varje fall inom ett stort antal yrken.

Ja, jag menade nog egentligen "expert" snarare än kompetent... fast, jag anser ju att det egentligen är samma sak

nallen skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Att vara kompetens är nog snarast ett hinder för att göra karriär. Risken är att det gör personen till en dålig vindflöjel. Det är viktigare att vara duktig att "kommunicera". I varje fall inom ett stort antal yrken.

Ja, jag menade nog egentligen "expert" snarare än kompetent... fast, jag anser ju att det egentligen är samma sak

Expertrollen attraherar mig. Det är ett sätt att få respekt för det man kan fast det verkar lite ensamt.

Kan man stå ut med att man ofta blir stämplad som "kuf" på köpet så är det en alldeles utmärkt roll. Enda problemet är väl att man förväntas trolla och göra det omöjliga med jämna mellanrum.

nallen skrev:Till en viss gräns går det nästan lika bra att vara kompetent istället.

Med betoning på viss

Det går inte att fjäska och vara ärlig på en gång. Tyvärr!

HellviHumle skrev:Det går inte att fjäska och vara ärlig på en gång. Tyvärr!

I know.

F ö kan jag säga att jag sällan är ärlig (eller mig själv) i en arbetssituation.
(Måste ständigt tänka efter för att undvika att "trampa någon på tårna".)

Jag saknar akademisk utbildning och är därför "tvingad" att försöka bana mig fram genom strategier (i mitt fall får det lov att vara ett substitut för utbildning, om jag ska komma någonstans.)

Alltså, kort och gott; om man ska bli bra på (och ha utvecklingsmöjligheter inom) de jobb som jag har möjlighet att få så krävs det (bl a) att man är inställsam.
Tyvärr.

Vad fan har man för glädje av en karriär om man inte kan se sig själv i spegeln utan att skämmas?
Då är jag hellre stolt & fattig.

missbutterfly, jag är imponerad och upplivad av att du lyckats genomföra experimentet i inledningsinlägget. Du bekräftar mina fördomar om att de gamla sexåringshierarkierna finns kvar och vaknar till så fort de får möjlighet. Tack!!!

/ J

Respekt är en sak. Underlägsenhet en annan. Den senare är inte min grej. Jag kan dessutom omöjligt låtsas att jag tycker bra om någon bara för att denne är chef eller liknande. Ogillar jag någon så lär de märka det inom en snar framtid.

Det har funnits många situationer i mitt liv där jag säkerligen hade tjänat på att fjäska. Problemet är att jag inte kan. Jag kan inte ens försöka. Bara tanken får mig att må illa.

Det finns dessutom få personer jag känner större motvilja mot än de som fjäskar.

Man behöver inte sparka neråt bara för att man slickar uppåt

Jag kan fjäska och har svårt att inte fjäska om jag vet att jag tjänar på att göra det.

Men jag tror inte att alla i tråden har samma uppfattning om vad fjäsk är så det kan bli svårt att ha en bra diskussion. Jag kan rubba lite oviktiga småprinciper och hålla med någon om det känns mer lämpligt än att sätta sig på tvären. Oftast behöver man ju inte ens hålla med utan bara skita i att säga vad man själv har för åsikt om en viss grej till exempel

Mördarsnigel skrev: Jag kan rubba lite oviktiga småprinciper och hålla med någon om det känns mer lämpligt än att sätta sig på tvären. Oftast behöver man ju inte ens hålla med utan bara skita i att säga vad man själv har för åsikt om en viss grej till exempel

Det händer att jag väljer att vara tyst om jag bedömer att åsikten inte lönar sig att framföra i förhållande till det arbete det innebär att driva den men där går gränsen. Att inte få säga vad jag tycker får mig att må dåligt i längden.
Att "rucka på småprinciper" bara för att hålla med någon om något - är mig totalt främmande och jag har svårigheter att föreställa mig situationer där det både skulle vara uthärdligt och ändamålsenligt.

Jag tror att det funkar för mig eftersom jag inte har så många fasta principer (jämfört med hur många andra verkar ha). För mig så är det svårt att verkligen välja ståndpunkt när jag ser att det kan vara helt annorlunda från andra hållet. Min grundstomme med värderingar sträcker därför inte ut sig till så många världsliga ting. Hade något jag verkligen brydde mig om varit på tal så hade jag säkert inte kunnat svälja det heller.

Hatar när folk inte håller sig med ryggrad och bestämda åsikter. Sådana människor gör mig rastlös, grinig och otålig.