Bounce skrev:Jag älskar mina barn mer än mig själv, jag prioriterar dom före mig, men jag tänker ju ändå på mig själv i den mån, så jag själv överlever, just för att kunna hjälpa dom. Min definition av ego är nog att man prioriterar sig själv före andra och därför har jag med min personliga definition, svårt att se kärlek i definition av ego.

Själv sätter jag inte likhetstecken mellan kärlek och förälskelse. Förälskelse tror jag har med självbevarelsedriften att göra, men att den samtidigt involverar kärlek som kanske kan sägas vara en känsla eller energi med attraherande egenskaper. I sin renaste form är den helt ovillkorlig, d v s helt osjälviskt betingad.

Men att definiera kärlek finner jag knepigt då jag inte har hela bilden klar för mig. Det hoppas jag få någon gång för det är ju ett intressant ämne.

Jag tror att det har klarnat lite nu för mig.

När det gäller kärlek får man nog skilja på aspekterna känsla respektive förhållningssätt.

Man kan ju ha känslor för någon men ändå behandla denne illa. Och man kan ha noll känslor för någon men ändå behandla denne på ett kärleksfullt sätt. Det här tror jag vi kan vara överens om Bounce?

Kärlek som känsla motsvarar nog i sin starkaste form en förälskelse. Den man är förälskad i tenderar man också att beté sig kärleksfullt mot. Men en man (t ex) kan ju ha starka känslor för sin fru men ändå behandla henne illa, t ex genom att vara kontrollerande. Jag tvivlar som sagt på att kärlek ens i sin starkaste form skulle garantera att inte någon skulle sätta sig själv före den som är föremål för förälskelsen. Här tror jag att personlighet, uppfattningar och hälsan bl a kan spela in.

När det gäller förälskelse så står jag fast vid vad jag skrev tidigare, att den kan liknas vid ett drogbruk. Den kan verkligen påverka ens mående starkt både i positiv och negativ riktning beroende på tillgång till källan. Och är den i negativ riktning så ökar förstås risken markant att man betér sig kärlekslöst mot den man är förälskad i. Förälskelse är ju mer än blott en känsla, det är ju en inre process som sker i ens organism. Jag skrev innan att förälskelse baserar sig på egot, men jag vet inte längre om det är rätt att säga så. Det är väl mer ens förhållningssätt som kan vara själviskt eller osjälviskt.

Sen kan man ju känna mer normal kärlek eller medkänsla för andra. Även här så garanterar ju inte detta att förhållningssättet till dessa alltid är kärleksfullt. Det kan ju faktiskt räcka med okunskap för att man ska beté sig dåligt mot någon.

Och när det gäller kärlek i aspekten förhållningssätt så behövs nog inte så mycket förklaring. Man kan beté sig kärleksfullt mot någon, och man kan beté sig dåligt/kärlekslöst. Oavsett vad man känner för denne.

I mina ögon är då ett kärleksfullt förhållningssätt den finaste utav dessa båda aspekter av kärlek, speciellt om den är ovillkorlig och osjälvisk. Sen är det ju fint att känna kärlek och medkänsla till någon också förstås. Förälskelse däremot tycker jag är överskattat när man ser till hela grejen. Jag har iaf inte varit med om en förälskelse som bara varit guld och gröna skogar, utan för mig har det varit berg-och-dalbanor vilket känns allt annat än balanserat.

Tack Bounce för att du fick mig att fundera lite mer på detta. Ibland behövs det att någon ifrågasätter det man skriver för att man ska bli medveten om var man har brister i sin förståelse.

Att behandla någon kärleksfullt kan man som jag ser det bara göra om du verkligen älskar personen. Att skåde spela detta blir inte på samma nivå, man måste komma upp till sann kärlek för att det skall vara i just denna nivån annars är det inte kärlek som jag ser det. Kärlek är när du fått så starka känslor för någon att allt logiskt tänkande slås ut initialt varpå vi känner kärlekens rus. Du kan bara tänka emotionellt om denne. Eftersom känslan är så stor och dominerande att den överskuggar logik och sunt förnuft. Denna effekt finns ju också när det initialt är sexuell attraktion som är det dominerande vilket leder till att folk missuppfattar vad kärlek är. Dom är så känslomässigt blockerade. Det initiala tillståndet är kärlek sen leder det till en pågående process som kallas förälskelse.

Om min definition nu stämmer över vad kärlek är, dvs att den initialt slår ut allt logiskt tänkande. Så finns det inga grad skillnader i vad kärlek är. Det är en definition.

Men det är ett spectrum även här då känslor också varierar i intensitet mellan individer. När min logik hade slagits ut och jag upplevde kärlekens rus så var den så enorm att jag upplevde att allt rörde sig i slowmotion, så behöver den inte upplevas för alla andra, eftersom vi har alla olika känsliga sinnen, varpå känslor är ett sinne.

Förälskelsen/älska någon tonas in sen gradvis ju mer du kan tillämpa logik och sunt förnuft. De är när detta sker man kan uppleva att personen beter sig så att man förändrar sina känslor, då logiken får utrymme och kärlekens initiala rus inte kan upplevas.

Bounce skrev:Om min definition nu stämmer över vad kärlek är, dvs att den initialt slår ut allt logiskt tänkande. Så finns det inga grad skillnader i vad kärlek är. Det är en definition.

Då lägger jag in påståendet att din definition inte stämmer. Dvs den stämmer iaf inte överens med min definition.
Jag ser kärlek som ett mycket vidare begrepp. I den ingår även djup, stilla tillgivenhet, kanske till nån man känt hela livet. Även kärlek för t.o.m. världsalltet, som man iofs kan älska passionerat, men oftast är det väl inte fråga om så explosiva känslor i det fallet.

Det finns ju så många olika tillstånd som är besläktade, men ändå olika: från kanske att vara förtjust, till förälskad, till kär till att älska. Jag missar säkert flera såna till. Lägg till alla olika varianter med och utan sexuell attraktion.
Och det påstås också att det är skillnad mellan könen - t.ex. att kvinnor kan vara som (platonskt) förälskade i sina väninnor, på ett annat sätt än män sinsemellan. Huruvida det stämmer kan jag förstås inte veta eftersom jag inte levt som man.
Å andra sidan sägs det ju att det är rätt vanligt att aspergare inte går in i könsfacken på samma sätt som NT.

Jag skulle kort sagt säga att den där knock outen, som jag uppfattar i din beskrivning, är att vara nykär.

Men vi kanske säger samma sak, bara med olika ord. Det är möjligt.

Eller så är texten skriven i sådan djup detalj att du inte förstår den tillfullo.

Bounce skrev:Att behandla någon kärleksfullt kan man som jag ser det bara göra om du verkligen älskar personen.

Jag tycker om att klappa främmande katter (om dom inte verkar ha något emot detta), och detta är väl ett kärleksfullt beteende? Och jag kan inte påstå att jag "verkligen älskar" främmande katter, men någon grad utav kärlek finns där väl möjligen alltid. Dock kan man ju klappa en katt även om man är totalt likgiltig för den, och då är det likväl ett kärleksfullt beteende som jag ser det. Beteendet är ju vad det är, oavsett vad som ligger bakom det eller vad man känner när man gör det.

Samma sak kan sägas om jag hjälper en total främling på gatan med något. Ett kärleksfullt beteende för mig är något som är konstruktivt (hjälpande eller glädjande) för någon annan, för andra och/eller för mig själv. För mig rymmer alltså begreppet kärlek så mycket mer än förälskelse och att vara kär.

Kärlek är när du fått så starka känslor för någon att allt logiskt tänkande slås ut. Du kan bara tänka emotionellt om denne. Eftersom känslan är så stor och dominerande att den överskuggar logik och sunt förnuft.

Fast det du beskriver här ser jag ju som förälskelse, vilket enkelt kan beskrivas som en stark form utav kärlekskänsla. Men vi har lite olika definitioner på det här med kärlek, så är det ju. Jag säger inte att du har fel utan bara att det inte stämmer med mitt tänk.

Denna effekt finns ju också när det initialt är sexuell attraktion som är det dominerande vilket leder till att folk missuppfattar vad kärlek är. Dom är så känslomässigt blockerade.

Ja kärlekskänslan handlar ju om attraktion, så då kan det nog lätt förväxlas med sexuell attraktion som ju likt förälskelsen kan nå höga nivåer, och eventuellt kan leda till ett beroende.

Ja det är grader av kärlek/känslor men inte den fulla sanna kärleken, själva definitionen av vad ultimata kärlek är, då har all logik blockerats av känslor. Men om ni läser texten och reflekterar över den så inser ni sedan att det är grader här. Dvs att logiken får mer och mer plats. Där du kan känna att man älskar någon och förälskelse. Eller att du känner kärlek till att mysa med katten. Men det är inte definitionen av vad den optimala/fulländade kärleken. Som bara kan upplevas med kärlekens initiala rus då all logik är utslagen. Ni får se modellen som grad skillnader och bara för att jag sen inte upplever kärlekens initiala rus längre så betyder det inte att jag inte älskar personen eftersom det är ett spektrum, nu kan jag se det mer förnuftigt.


Det är spektrumet av kärlek.

Bounce skrev:Men det är inte definitionen av vad den optimala/fulländade kärleken. Som bara kan upplevas med kärlekens initiala rus då all logik är utslagen.

Nej, jag håller inte alls med dig om det här. Den där knock outen och optimal kärlek har ingenting med varandra att göra, påstår jag bestämt.
Det är där våra resonemang går helt isär.

Texten innehåller logiska slutsatser och metaforer (utanför boxen/likheter) Det är mitt sätt att tänka och skriva.

Ok hur bygger du ditt resonemang som leder till att du inte håller med?

Jag bygger det på egna och andras erfarenheter bara.
Det optimala förutsätter inte den sortens början, som du beskriver. Den optimala kärleken kan växa fram långsamt och stilla från "ingenting".
Liksom den där berusande, bedövande känslan du beskriver kan gå över på ett par veckor, och inte lämna några spår öht efter sig.

Jag själv har fallit "in and out of love" oräkneliga gånger. Just såna snabba, starka upplevelser som du beskriver.
Men jag har sällan älskat, i ordets allra heligaste mening, enl. min definition.


Men vi kan mycket väl uppleva det olika.
Du har skrivit i rubriken förälskad när man har autism.
Vi två är förmodligen olika: det sägs vara skillnad på AS-män och -kvinnor, till att börja med. Min starkaste diagnos är dessutom ADD, inte AS.
Så det är nog svårt att slå fast allmängiltiga sanningar, som stämmer på alla inom autismspektrumet.

Men din upplevelse, erfarenhet och uppfattning stämmer självklart för dig, det ifrågasätter jag inte på nåt sätt.

Ja det där låter i mina ögon lite annorlunda mot mitt tänk, att de kommer från ingenting, då en känsla måste komma från något. Som jag ser det är det en sekvens av information/mönster. Tänk dig att du tittar på en katt. Då har du information om katten, dels via synen och hörseln exempelvis. Men även via dina minnen och känslor.

Jo, det är klart att det kommer från nånting.
Men det behöver inte börja med big bang, liksom, utan man kan upptäcka varandra långsamt, i "low key".


Men du, en fråga: jag uppfattar din trådstart som att du varit förälskad bara den enda gången.
Hur har dina andra relationer sett ut då? Hur har de kommit till? Skulle du kalla dem mer vänskap då, eller vad skulle du sätta för ord på det?

Ja men om du nu skulle uppleva detta optimala kärleks tillstånd som jag beskrivit, tror du då inte att du sannolikt kommer svara att du vill få vara kvar där? Om jag skulle fråga dig då?

Ja men det är ju viktigt att du skriver sakligt annars tänker du ju inte lika detalierat förstått.

Jag skulle säga att dom andra kärlekarna inte varit som den enda gången jag blev kär och upplevde riktig kärlek eller så stark kärlek att det gav mig ett rus och med mer en sexuell attraktion och vänskap i form av ytligare vänskap i förhållande till den starkaste kärleken.

Bounce skrev:Förälskelsen/älska någon tonas in sen gradvis ju mer du kan tillämpa logik och sunt förnuft. De är när detta sker man kan uppleva att personen beter sig så att man förändrar sina känslor, då logiken får utrymme och kärlekens initiala rus inte kan upplevas.

Och anledningen till att förälskelsen "gör en blind" kan väl vara för att det har gynnat artens fortlevnad. Det lär ju öka chansen för att en människa skall fortplanta sig, men även för att denne skall stanna kvar i familjen och på så vis bidra till att barnen klarar sig. Den "ultimata kärleken" för mig är sådan kärlek som Jesus manifesterade för att använda ett känt exempel, en stark kärlek som är osjälviskt betingad och som gynnar så många andra som möjligt. Vad kan väl vara vackrare än denna?

Att vilja bli förälskad i någon annan är väl mest för sin egna skull egentligen, för att man själv skall må bra. Sen kan ju detta leda vidare till osjälviska fina saker förstås, men är väl inget krav för att man skall kunna göra osjälviska fina saker för någon annan.

Men om jag nu träffar någon och blir riktigt kär och vi blir också tillsammans och har det riktigt bra så utstrålar vi ju vår kärlek till omgivningen och dom mår ju då bättre. Omgivningen som vi påvärkat med vår kärlek påvärkar ju i sin tur andra människor med sin fina energi som dom fick från vår kärlek. Efter något år flyttar vi sen tillsammans och vi mår jättebra med varandras kärlek. Jag som uppfinnare ptesterar då ännu bättre för att jag mår bra och får uppleva kärleken. Mina uppfinningar blir så bra att många vill ha dom och det förgyller mångas tillvaro.

Om jag i stället skulle träffat en annan person och inte mått lika bra så skulle effekten bli lite mindre. Det kanske också tog slut sen bara för att jag var lite förälskad så att säga.

Bounce skrev:Ja men det är ju viktigt att du skriver sakligt annars tänker du ju inte lika detalierat förstått.

Jag ber om ursäkt.
Jag har tyckt att jag hållit mig till sak och inte skrivit nånting opassande, men då har du tydligen uppfattat det annorlunda.

Jag vet inte hur jag borde uttrycka mig istället, så då hoppar jag av här.

Det är bra att skriva ackurat, genomtänkt och detaljerat. Då blir det lättare att identifiera tanke fel, men vi alla har ju olika sätt att tänka och skriva, så då blir det också skillnader.

Tack Micke för Jesus referatet. Jag behövde det.

Bounce skrev:Men om jag nu träffar någon och blir riktigt kär och vi blir också tillsammans och har det riktigt bra så utstrålar vi ju vår kärlek till omgivningen och dom mår ju då bättre. Omgivningen som vi påvärkat med vår kärlek påvärkar ju i sin tur andra människor med sin fina energi som dom fick från vår kärlek. Efter något år flyttar vi sen tillsammans och vi mår jättebra med varandras kärlek. Jag som uppfinnare ptesterar då ännu bättre för att jag mår bra och får uppleva kärleken. Mina uppfinningar blir så bra att många vill ha dom och det förgyller mångas tillvaro.

Om jag i stället skulle träffat en annan person och inte mått lika bra så skulle effekten bli lite mindre. Det kanske också tog slut sen bara för att jag var lite förälskad så att säga.

Ja du har rätt, det går säkert att vilja bli förälskad även av osjälviska skäl. Men då känns det för mig som att man gamblar lite, då man aldrig vet riktigt hur det blir. Ibland kan det väl vara motiverat att gambla lite, andra gånger inte.

Ja som jag ser det så är kärlek att inte vara självisk. Det är därför narcissister inte kan bli förälskade i andra då dom älskar sig själv så mycket.

Men jag håller med er om att man måste inte känna kärlekens rus för att det ska bli ett fint kärleksfullt förhållande. Man kan hitta ett fint förhållande som är lite mer lagom, lunkandes och må bra i detta också. Hellre de än att inte få uppleva kärleksruset. Sen kan man ju också känna att man älskar Gud och att man känner sig älskad tillbaka.

Enligt min erfarenhet så blockerar du den riktiga kärleken om du går runt så att säga och vill bli kär. Att sluta tänka på detta, bara umgås och ha i tanken vänskapligt, öppnar dig mer mottaglig för att bli kär (överraskad). Om det nu är denna nivå av kärlek du vill uppnå.