Förälskelse är inte sexuell attraktion initialt. Det är många som misstar sig här.

När jag upplevde förälskelse och den enda gången, så var det i tonåren. Jag mins att vi hade krupit upp i ett litet hus i en lekplats i Idre. Vi satt bredvid varandra och helt plötsligt gick allt likt slowmotion. Det var så stark kärlek jag kände. Om man får uppleva detta, vill man bara ligga bredvid varandra och titta varandra i ögonen eller hålla i handen.

Låter trevligt

Jag upplevde några få romantiska saker när vi gick i gymnasiet. Spännande känsla!

Ja där är all logik utslagen!

Ett spännande koncept.

Kan känslan jämföras med djup vänskap?

Braincandy skrev:Ett spännande koncept.

Kan känslan jämföras med djup vänskap?

Det kan väl på sätt och vis, men det är mer än det. Eller så är det kanske något helt annat.

Jag var lyckligt lottad nog att vara förälskad. Kanske jag fortfarande är - trots allt som blev fel.

Det är något som, om det verkligen sker - man är ok med att ge upp precis allting, och ställa om kurs helt och hållet, för att värna om det. I alla fall var jag det.

För att beskriva det så skulle jag säga att det är väl likt att upptäcka... att man själv är egentligen bara en del, som hör ihop med en annan del... Och då gör det nästan ont, att vara ifrån den andre. Att inte kunna sova genom natten längre utan att känna att den andre ligger tätt intill. Att vakna tillsammans. Att bli mjuk och öm, när man varit hård och kall. Att känna sig trygg och skyddad, och äntligen där man hör till.

Att bli förälskad, när det sker på riktigt, är likt att bli född på nytt.


(Vi var nog egentligen båda odiagnosticerade med AST, när jag tittar tillbaka. Till slut så blev det svåra kommunikationsbrister och missförstånd. Så typiskt smärtsamt.)


När man har AST (Autism spektrum tillstånd - som de vill att de ska heta nu...), så kan man nog lätt hamna i tron att man alltid kommer att vara ensam. Men ibland så är det bara ren inbillning - en övertygelse grundad i våra allt för ofta negativa upplevelser i detta liv. Men det förflutna behöver inte alltid få den makt över vår framtid, som vi ger den... tror jag.

Jag skulle nog säga att förälskelse är den djupaste vänskapen. Du bryr dig om någon annan så mycket att du bryr dig om denne mer än dig själv.

Bounce skrev:Jag skulle nog säga att förälskelse är den djupaste vänskapen. Du bryr dig om någon annan så mycket att du bryr dig om denne mer än dig själv.

Nja. Det skulle ju då betyda att alla som är med om att det tar slut med den man är förälskad i, då skulle acceptera detta utan problem för den andres skull. Och så är väl oftast inte fallet? Jag ser mer förälskelse som en drog, med sin 'kick' och beroendet utav den som utlöser kicken, och så eventuellt den tuffa abstinensen när man inte längre får vad man blivit beroende utav.

Micke skrev:

Bounce skrev:Jag skulle nog säga att förälskelse är den djupaste vänskapen. Du bryr dig om någon annan så mycket att du bryr dig om denne mer än dig själv.

Nja. Det skulle ju då betyda att alla som är med om att det tar slut med den man är förälskad i, då skulle acceptera detta utan problem för den andres skull. Och så är väl oftast inte fallet? Jag ser mer förälskelse som en drog, med sin 'kick' och beroendet utav den som utlöser kicken, och så eventuellt den tuffa abstinensen när man inte längre får vad man blivit beroende utav.

Typ. Man blir yrslig i början sen försvinner det å man vill ha nytt.
Jag är beroende av kickar, man är aldrig garanterad personen i all framtid, och verkligen inte några känslor.
Därför är det mest logiskt att inte låsa sig och låta en enda människa få hela betydelsen med livet. Man ska ha något eget, eller båda ska ha något eget, sen är det mest sakliga argument som spelar roll i längden.
Får man något utbyte? Typ.
Går livet ihop som kuggar i en klocka.

Micke du kanske inte varit så förälskad som jag beskrev de? Sen finns det ju grader på det. Poängen med det jag skrev var att förälskelse inte handlar om sexualitet primärt, utan en form av djup vänskap som upplevs så vackert att tiden stannar. Den sexuella starka kicken som många tror är kärlek, är egentligen inte kärlek som jag ser det. Många misstar sig där tror jag. Ja någon form av acceptans finner man nog, annars skulle man väl ta livet av sig eller något annat tok.


Ja mins när jag insåg att min Emma som jag va så kär i, inte besvarade kärleken lika starkt, att jag var så upptagen i mina känslor att jag inte fattade någonting typ, det var en paradisisk dimma. Vi var aldrig tillsammans, kanske, men inte nödvändigtvis är det en av kriterierna att bli så där kär, att den inte är besvarad?


Enligt min erfarenhet är det bättre att hitta en partner där det är lite mer harmoniskt, det håller bättre, än att leva i stormiga sexuella förhållanden.

Bounce skrev:Micke du kanske inte varit så förälskad som jag beskrev de? Sen finns det ju grader på det.

Jodå jag har varit upp över öronen förälskad i ett par stycken som jag också varit tillsammans med. Men jag säger inte emot att förälskelse skulle kunna definieras som en form utav djup vänskap, för det har jag ingen uppfattning om.

Ok men om du inte accepterade att det tog slut, hur visade de sig då? Rent krasst kanske vi inte kan veta om vi upplevt lika stark kärlek, om jag inte är det enda existerande medvetandet.

Bounce skrev:Ok men om du inte accepterade att det tog slut, hur visade de sig då? Rent krasst kanske vi inte kan veta om vi upplevt lika stark kärlek, om jag inte är det enda existerande medvetandet.

Varför måste den största kärleken vara till en människa?
Min största kärlek har iaf aldrig varit till en partner.
Det finns två personer som alltid kommer ha 1:a plats för mig.

Bounce skrev:Ok men om du inte accepterade att det tog slut, hur visade de sig då? Rent krasst kanske vi inte kan veta om vi upplevt lika stark kärlek, om jag inte är det enda existerande medvetandet.

Nej det kan vi inte veta, men du uttalade dig i allmänna termer om förälskelse och det var det uttalandet jag hade invändningar emot. Men jag har svårt att tro att det skulle finnas någon nivå utav förälskelse där inte någon har ballat ur mot den andra när det tagit slut. Förälskelse för mig har inte mycket med villkorslös kärlek att göra, utan den processen tror jag är mer baserad i egot även om den tar sig kärleksfulla uttryck.

Ok men jag har ju blivit riktigt förälskad och jag ballade inte ur men det kanske berodde på att vi aldrig blev tillsammans? Att bli ledsen och må dåligt behöver ju nödvändigtvis inte betyda att man inte accepterade att det tog slut, även fast det gjorde väldigt ont. För att veta vad acceptera egentligen betyder måste vi ju ha en definition på detta. Hur menar du med egot?

Micke skrev:

Bounce skrev:Ok men om du inte accepterade att det tog slut, hur visade de sig då? Rent krasst kanske vi inte kan veta om vi upplevt lika stark kärlek, om jag inte är det enda existerande medvetandet.

Nej det kan vi inte veta, men du uttalade dig i allmänna termer om förälskelse och det var det uttalandet jag hade invändningar emot. Men jag har svårt att tro att det skulle finnas någon nivå utav förälskelse där inte någon har ballat ur mot den andra när det tagit slut. Förälskelse för mig har inte mycket med villkorslös kärlek att göra, utan den processen tror jag är mer baserad i egot även om den tar sig kärleksfulla uttryck.

För mig betyder kärlek att man går väldigt bra ihop bara.
Kanske för man inte varit bortskämd med oändliga sociala kontakter, vet inte, eller bara en realistisk bild.
Å människor är ego man ger för man tror det stärker banden mellan sig själv och en person. Inte medvetet dock men kroppen strävar ständigt efter en jämvikt. Jag har nog inte mött någon människa som påstått sig trivas helt isolerat. Det är skrämmande för de flesta.

Bounce skrev:Ok men jag har ju blivit riktigt förälskad och jag ballade inte ur men det kanske berodde på att vi aldrig blev tillsammans? Att bli ledsen och må dåligt behöver ju nödvändigtvis inte betyda att man inte accepterade att det tog slut, även fast det gjorde väldigt ont. För att veta vad acceptera egentligen betyder måste vi ju ha en definition på detta. Hur menar du med egot?

Det blev knepigt nu. Jag får fundera på detta och eventuellt återkomma.

sussi83 skrev:Typ. Man blir yrslig i början sen försvinner det å man vill ha nytt.
Jag är beroende av kickar, man är aldrig garanterad personen i all framtid, och verkligen inte några känslor.
Därför är det mest logiskt att inte låsa sig och låta en enda människa få hela betydelsen med livet. Man ska ha något eget, eller båda ska ha något eget, sen är det mest sakliga argument som spelar roll i längden.
Får man något utbyte? Typ.
Går livet ihop som kuggar i en klocka.

Det är nog bra för en själv ja om man kan ha förhållanden utan att det blir en för stor grej för en. Själv kan jag tyvärr inte det, och det är ett av skälen att jag numera föredrar att leva i celibat. Frågar du mig så är celibat underskattat, kärlek har jag ändå ingen brist på i livet, men alla är vi ju olika och lever under olika omständigheter.

Micke
Det är egentligen inte knepigt, bara man kan definiera hur man själv tänker

Bounce skrev:Micke
Det är egentligen inte knepigt, bara man kan definiera hur man själv tänker

Självklart ballar inte alla förälskade personer ur på sin partner om denne gör slut. Men nog tror jag att vissa gör det, dock är det inget jag kan leda i bevis så jag ser väl ingen mening i att fortsätta diskutera just den saken. Och därmed faller behovet av att definiera "acceptera". Och vad "egot" beträffar så är ju det ett kapitel för sig, men i enkelhet kan man väl säga att allt som i grunden är själviskt betonat bottnar i egot. Att jag tyckte det blev knepigt är för att jag upplever att vi talar förbi varandra, och så kan det ju bli ibland.

Om man går på den linjen, att förälskelse bara handlar om kemi, så kan man väl säga att det är ego. Dock inte medvetet ego, utan nåt biologin pysslar med för att det är dess uppgift.
Typ.

Micke

Men håller du med om att bli väldigt sårad och ledsen inte behöver betyda att man inte accepterar att det tog slut? Det är ju klart att man inte vill det, men det är ju inte samma sak som att acceptera det. Acceptans och vilja är ju inte ens samma sak rakt av?. Jag vill inte att det ska regna hela sommaren. Men det kanske det gör, så jag har inget val än att acceptera det eftersom jag har så dålig ekonomi. I våran diskussion är betydelsen av att acceptera själva kärnan. Eftersom det var den du initialt hade annat tankesätt än jag, varpå det är just acceptera vi skulle behöva nå en definition om för att se det med förstående ögon.


Jag älskar mina barn mer än mig själv, jag prioriterar dom före mig, men jag tänker ju ändå på mig själv i den mån, så jag själv överlever, just för att kunna hjälpa dom. Min definition av ego är nog att man prioriterar sig själv före andra och därför har jag med min personliga definition, svårt att se kärlek i definition av ego.

Bounce skrev:Micke

Men håller du med om att bli väldigt sårad och ledsen inte behöver betyda att man inte accepterar att det tog slut?

Självklart gör jag det.

Jag håller med dig också Micke, det var inte meningen att dra detta till en spetts för att det skall uppfattas som översitteri, utan för att vi ska utvecklas och se varandras perspektiv bättre. Nu är det dags att lyfta av grytan med vindaloo som stått och puttrat i flera timmar, mumms