Jag orkar knappt med vardagens sysslor. Att ge omsorg åt en krukväxt är mig övermäktigt. Att inte ha barn är inget jag sörjer men det känns tråkigt att inte få använda kroppen till att göra det den är skapt för, att inte få uppleva graviditeter och föda barn. Tror det skulle gå alldeles utmärkt nämligen. 11- 12 stycken är vi ju skapta för att bära på och klämma ut och så slipper man menstruationer.

Dock skulle det inte fungera för mig att ta hand om ett barn. Och jag skulle inte kunna tänka mig vara beroende av ett socialt nätverk för att klara av föräldraskapet heller.

Kanske är jag bättre återhämtad om 20 år och tänker annorlunda då men då är kroppen för gammal.

Flinta skrev:Jag orkar knappt med vardagens sysslor. Att ge omsorg åt en krukväxt är mig övermäktigt. Att inte ha barn är inget jag sörjer men det känns tråkigt att inte få använda kroppen till att göra det den är skapt för, att inte få uppleva graviditeter och föda barn. Tror det skulle gå alldeles utmärkt nämligen. 11- 12 stycken är vi ju skapta för att bära på och klämma ut och så slipper man menstruationer.

I torpet där jag växte upp fanns det tidigare en kvinna som mellan 1905 och 1928 fick femton barn. Hon kunde nog rutinerna på slutet.

För mig är det en stor sorg att jag inte fick barn. Fick partner sent i livet och nu är det för sent. Blir 47 i år. En kompis har precis blivit gravid och jag är ju glad för hennes skull, men ens egna sorg blir alltid kraftigare när man ser/hör om folk som är gravida/precis fått barn. Denna sorg kommer man få leva med resten av livet.

Heliora skrev:För mig är det en stor sorg att jag inte fick barn. Fick partner sent i livet och nu är det för sent. Blir 47 i år. En kompis har precis blivit gravid och jag är ju glad för hennes skull, men ens egna sorg blir alltid kraftigare när man ser/hör om folk som är gravida/precis fått barn. Denna sorg kommer man få leva med resten av livet.

Exakt! Det suger till i magen varenda gång jag ser någon komma och dra en barnvagn.

Kahlokatt skrev:

Heliora skrev:För mig är det en stor sorg att jag inte fick barn. Fick partner sent i livet och nu är det för sent. Blir 47 i år. En kompis har precis blivit gravid och jag är ju glad för hennes skull, men ens egna sorg blir alltid kraftigare när man ser/hör om folk som är gravida/precis fått barn. Denna sorg kommer man få leva med resten av livet.

Exakt! Det suger till i magen varenda gång jag ser någon komma och dra en barnvagn.

Jag skulle mest se det som ett tidsfördriv och känna mig som White trash, gärna med en cigg i mungipan och bylsiga mjukisar och hårknut. Lite lönnfet också kanske.
Stå å räkna kronor vid affären och panta burkar, sen smyga hem till mitt miljonprogram och äta nudlar och röka lite mer.
I soffan sitter en halvfull snubbe i nätlinne och ser på fotboll med en lite simmig blick. Jag kommer dragande på en snorig unge. Snubben väser ur sig att ölen snart är slut å sopar ner pizza kartongen från soffbordet så alla kanter från pizzan flyger åt alla håll.
Ungen skriker sig högröd i ansiktet för det är barnprogram, men jag har ingen stans att fly för det är en liten lägenhet. Munnen är helt fyrkantig.
Jag får ett raseriutbrott å låser in mig på toaletten med en cigg å tänker fy helvete vilken nitlott.

sussi83 skrev:

Kahlokatt skrev:

Heliora skrev:För mig är det en stor sorg att jag inte fick barn. Fick partner sent i livet och nu är det för sent. Blir 47 i år. En kompis har precis blivit gravid och jag är ju glad för hennes skull, men ens egna sorg blir alltid kraftigare när man ser/hör om folk som är gravida/precis fått barn. Denna sorg kommer man få leva med resten av livet.

Exakt! Det suger till i magen varenda gång jag ser någon komma och dra en barnvagn.

Jag skulle mest se det som ett tidsfördriv och känna mig som White trash, gärna med en cigg i mungipan och bylsiga mjukisar och hårknut.
Stå å räkna kronor vid affären och panta burkar, sen smyga hem till mitt miljonprogram och äta nudlar och röka lite mer.
I soffan sitter en halvfull snubbe i nätlinne och ser på fotboll med en lite simmig blick. Jag kommer dragande på en snorig unge. Snubben väser ur sig att ölen snart är slut å sopar ner pizza kartongen från soffbordet så alla kanter från pizzan flyger åt alla håll.
Ungen skriker sig högröd i ansiktet för det är barnprogram, men jag har ingen stans att fly för det är en liten lägenhet. Munnen är helt fyrkantig.
Jag får ett raseriutbrott å låser in mig på toaletten med en cigg å tänker fy helvete vilken nitlott.

Var det så det gick till i din familj när du var barn, eller var har du fått den idén ifrån? Det är definitivt inte så det fungerar i de flesta barnfamiljer.

Huggorm det funkar så hos fler än du tror..
Ekonomin brukar vara en faktor för var man hamnar mm mm.
Det är inte speciellt kul med ungar, den mesta tiden är de mest jobbiga och krävande.
Familjeliv är mest en romantiserad bild man har i huvudet, se dig själv trött och utsliten av en ständigt skrikande unge dag å natt. Ändå ska man upp till jobbet mm till och från dagis. Huuhh.
Ungen blir magsjuk å du måste vabba och vara borta från jobbet, ungen strular i skolan, ungen vill ha fritidsintressen som kostar mycket, mm mm.

Pyton.

Jätte tråkigt.

Förr tyckte folk på jobbet att jag borde skaffa barn. Men när jag frågade varför sa dom jämt att "det är roligt". Men varför det är roligt visste dom inte. Och för det mesta klagar dom på att dom inte får sova och sån skit. En annan sak jag stör mig på är att "man ska ha någon när man blir gammal". Det är ju en jävligt egoistisk anledning att skaffa barn.

truthseeker skrev:Förr tyckte folk på jobbet att jag borde skaffa barn. Men när jag frågade varför sa dom jämt att "det är roligt". Men varför det är roligt visste dom inte. Och för det mesta klagar dom på att dom inte får sova och sån skit. En annan sak jag stör mig på är att "man ska ha någon när man blir gammal". Det är ju en jävligt egoistisk anledning att skaffa barn.

Nej jag förstår inte heller vad som är så roligt?
Timmisbruttorna där jag jobbade fick slita häcken av sig för att skrapa ihop till sina mamma dagar, de slet in i det sista å till slut satt de mest på jobbet. Vissa fick barn tidigt.

De frågade om inte jag var sugen men när jag såg det där blev jag avskräckt.

Är det någon sista utpost när livet är så miserabelt att inget annat går att få.

Barn är status för NT.

Flinta skrev:Barn är status för NT.

Hur tänker du då?
De flesta gör annat och fixar ungen vid 40 för att hinna med och för att alla andra gör det.

sussi83 skrev:

Flinta skrev:Barn är status för NT.

Hur tänker du då?
De flesta gör annat och fixar ungen vid 40 för att hinna med och för att alla andra gör det.

Det är en viktig grej att kunna bocka av på listan för många.

Men kan inte de som har barn förklara det roliga med det?
Vad är det som är så speciellt?

Jag har ju inga barn men jag skulle tro att livet skulle kännas lite mera meningsfullt om det inte bara var en själv man levde för.

Huggorm skrev:Jag har ju inga barn men jag skulle tro att livet skulle kännas lite mera meningsfullt om det inte bara var en själv man levde för.

Jo men när folk får en sån där längtan så brukar det vara hormonerna som talar, det är mer en föreställd bild man får i huvet som inte stämmer riktigt med verkligheten. Lömska förvanskningar, hur skulle naturen annars motivera folk att skaffa dem med den tid det tar att få dem självständiga.
Folk kanske ser bara tex myskvällar å så om man tänker på det om man då är positiv, men riktigt så är det inte, det finns mycket jobbigt också.

Klart det är jobbigt men ingenting som är enkelt är värt besväret.

sussi83 skrev:Huggorm det funkar så hos fler än du tror..
Ekonomin brukar vara en faktor för var man hamnar mm mm.
Det är inte speciellt kul med ungar, den mesta tiden är de mest jobbiga och krävande.
Familjeliv är mest en romantiserad bild man har i huvudet, se dig själv trött och utsliten av en ständigt skrikande unge dag å natt. Ändå ska man upp till jobbet mm till och från dagis. Huuhh.
Ungen blir magsjuk å du måste vabba och vara borta från jobbet, ungen strular i skolan, ungen vill ha fritidsintressen som kostar mycket, mm mm.

Pyton.

Jätte tråkigt.

Låter som att du har en bild av att alla ungar är JÄTTEjobbiga hela tiden. Ungar är jobbiga ibland och underbara ibland eller oftast faktiskt, lite olika. Alla män är inte alkoholister heller, eller va?

Maggi skrev:

sussi83 skrev:Huggorm det funkar så hos fler än du tror..
Ekonomin brukar vara en faktor för var man hamnar mm mm.
Det är inte speciellt kul med ungar, den mesta tiden är de mest jobbiga och krävande.
Familjeliv är mest en romantiserad bild man har i huvudet, se dig själv trött och utsliten av en ständigt skrikande unge dag å natt. Ändå ska man upp till jobbet mm till och från dagis. Huuhh.
Ungen blir magsjuk å du måste vabba och vara borta från jobbet, ungen strular i skolan, ungen vill ha fritidsintressen som kostar mycket, mm mm.

Pyton.

Jätte tråkigt.

Låter som att du har en bild av att alla ungar är JÄTTEjobbiga hela tiden. Ungar är jobbiga ibland och underbara ibland eller oftast faktiskt, lite olika. Alla män är inte alkoholister heller, eller va?

Barn är jobbiga.

Det är för de som har bra ekonomi och kan erbjuda ett bra liv, både för sig själv och barnet. Tyvärr vill jag inte bara sitta hemma utan pengar och en unge att föda. Det är inte status utan tragik, ungen är ingen status då utan en börda som bara förstärker bilden av en nedåtgående trend.
Status att ha barn som någon nämnde är i de länder där man konstant måste spruta ur sig ungar.
Barn i sig är ingen status, det beror på situationen i familjen i övrigt.

Barn lider när de är fattiga bland kamrater. Ska jag erbjuda det tillsammans med en massa härliga bokstavskombinationer?

Ska man ha barn ska man kunna erbjuda dem det allra bästa.
Inte en millimeter från det nästan alla andra får, det är min uppfattning.

Mina föräldrar sa alltid när jag ville ha något att det där får du spara till när du blir vuxen och tjänar egna pengar.
Vad händer om den dagen aldrig kommer?
Ska samhället stå för det då?

sussi83 skrev:

Maggi skrev:

sussi83 skrev:Huggorm det funkar så hos fler än du tror..
Ekonomin brukar vara en faktor för var man hamnar mm mm.
Det är inte speciellt kul med ungar, den mesta tiden är de mest jobbiga och krävande.
Familjeliv är mest en romantiserad bild man har i huvudet, se dig själv trött och utsliten av en ständigt skrikande unge dag å natt. Ändå ska man upp till jobbet mm till och från dagis. Huuhh.
Ungen blir magsjuk å du måste vabba och vara borta från jobbet, ungen strular i skolan, ungen vill ha fritidsintressen som kostar mycket, mm mm.

Pyton.

Jätte tråkigt.

Låter som att du har en bild av att alla ungar är JÄTTEjobbiga hela tiden. Ungar är jobbiga ibland och underbara ibland eller oftast faktiskt, lite olika. Alla män är inte alkoholister heller, eller va?

Barn är jobbiga.

Det är för de som har bra ekonomi och kan erbjuda ett bra liv, både för sig själv och barnet. Tyvärr vill jag inte bara sitta hemma utan pengar och en unge att föda. Det är inte status utan tragik, ungen är ingen status då utan en börda som bara förstärker bilden av en nedåtgående trend.
Status att ha barn som någon nämnde är i de länder där man konstant måste spruta ur sig ungar.
Barn i sig är ingen status, det beror på situationen i familjen i övrigt.

Barn lider när de är fattiga bland kamrater. Ska jag erbjuda det tillsammans med en massa härliga bokstavskombinationer?

Ska man ha barn ska man kunna erbjuda dem det allra bästa.
Inte en millimeter från det nästan alla andra får, det är min uppfattning.

Mina föräldrar sa alltid när jag ville ha något att det där får du spara till när du blir vuxen och tjänar egna pengar.
Vad händer om den dagen aldrig kommer?
Ska samhället stå för det då?

Fattiga ungar får väl göra som dom andra och syssla med ungdomsrån om dom vill ha en Canadian Goose jacka eller den senaste iPhone modellen.

https://youtu.be/UHdH7SOZlvw
Det kan lika gärna bli såhär.

Är kvinna och lutar mot att jag inte vill ha barn. Har funderat förut på att sterilisera mig, men låter något sådant beslut vila till framtiden. Nöjd med min kopparspiral så längre.

Växte upp med en bipolär förälder och det var inte så fantastiskt, nej, men det var framför allt för att han söp, skrek på och slogs med oss andra i familjen. Har man andra mer konstruktiva sätt att hantera sin psykiska ohälsa tvekar jag inte på att en bipolär karl kan bli en fin pappa

absurd skrev:Är kvinna och lutar mot att jag inte vill ha barn. Har funderat förut på att sterilisera mig, men låter något sådant beslut vila till framtiden. Nöjd med min kopparspiral så längre.

Växte upp med en bipolär förälder och det var inte så fantastiskt, nej, men det var framför allt för att han söp, skrek på och slogs med oss andra i familjen. Har man andra mer konstruktiva sätt att hantera sin psykiska ohälsa tvekar jag inte på att en bipolär karl kan bli en fin pappa

Spiral funkade inte här men kanske kopparspiral är bättre.
Det finns också plåster som kan vara bra eller helt enkelt fortsätta med piller.
Jag är inte så sugen på mongo barn faktiskt.
Då kan jag lista upp 20 saker som är mer lockande.

sussi83 skrev:Spiral funkade inte här men kanske kopparspiral är bättre.
Det finns också plåster som kan vara bra eller helt enkelt fortsätta med piller.

Yes! Om man testat och inte trivts med hormonella metoder som piller/plåster/hormonspiral så är ju kopparspiral ett alternativ, så kände jag. Det är skönt att man inte måste "sköta" den på samma sätt som tabletter, man riskerar aldrig att glömma en dos. De biverkningar som många upplever är starkare mensvärk och rikliga blödningar, det tycker jag är fine i och med att man bara känner av det några dagar per månad.

sussi83 skrev:Då kan jag lista upp 20 saker som är mer lockande.

Do it!

Jag har fött sex barn under 20 års tid och har verkligen fått kämpa med att få det att fungera. Jag har hela tiden tänkt att felet ligger hos mig och om jag bara förändrar mig, så blir allt bättre och jag blir mer som de andra mammorna. Det var inte förrän jag sent i livet fick aspergerdiagnosen som jag insåg att jag egentligen gjort så gott jag kunnat med de förutsättningar jag har och att jag aldrig skulle kunna bli en "vanlig mamma".

Jag tycker inte om barn i allmänhet, men älskar givetvis mina egna barn. Inte för att de är barn, utan för de människor de är. Mina barn säger att de uppskattar mitt sätt att vara förälder på. Jag har svårt för närhet och kramar och behöver en hel del egentid, men i gengäld är jag rak och ärlig och de kan prata med mig om allt. De har också en pappa som kan kompensera för mina tillkortakommanden. Små barn är helt klart jobbigare än större barn, som det går att resonera med. Mina tre äldsta barn har vuxit upp till välfungerande vuxna och nu uppskattar jag dem mer än någonsin och kan se att allt mitt slit har betalat sig.

Jag vet inte om jag hade skaffat barn om jag vetat om min diagnos tidigare i livet, men nu utgör de det största skälet för mig att leva vidare. En mamma överger inte sina barn, även om jag ibland undrar vad de ska med mig till. Att vara förälder har också tvingat mig att leva ett mer aktivt liv än jag själv kanske velat. Om jag valt att leva ensam är risken att jag isolerat mig eller kanske valt att avsluta mitt liv. Jag har dessutom dålig kontakt med min ursprungsfamilj och jag har inga vänner, så min sambo och mina barn är det enda jag har och det enda sammanhang där jag kan vara mig själv.