Pemer skrev:Jag ska fila på något om sådant här och lägga till som undersida på aspergare.org. Något sådant behövs...

"Vi hör regelbundet diagnosticerade såväl som misstänkta aspergare berätta om häpnadsväckande okunniga uttalanden de fått höra från praktiserande psykologer eller läkare om huruvida de kan eller inte kan ha Asperger... Här är några av de vanliga missförstånden, med våra invändningar..."

Jättebra Pemer! Säg till om du behöver fler tråkiga exempel.

barracuber skrev:

Inger skrev:Vilken okunnig psykolog!

Psykologeländet borde gå om plugget. Denna går med biologisk inriktning.

/Barracuber

Det blev fel i affekten där. "Denna gång med biologisk inriktning" menade jag.

Annars tolkar man som att psykologutbildningen finns med biologisk inriktning. Vilket jag iofs inte vet om den gör.

Men min åsikt är att, ska man vara pyskolog och jobba med NPF-personer då måste man ha med den biologiska dimensionen. Annars är det som att försöka bota ett benbrott med näsdroppar.

Din psykolog kunde börja med att läsa <a target="_blank" href="http://minosa.wordpress.com/2008/08/15/farsk-bok-om-subklinisk-aspergers-syndrom/">Karin Stadlers färska bok</a>. Iofs kanske den inte klassas som ett 100-procentigt vetenskapligt verk men who cares. Den är skriven av en psykolog som från att ha varit psykodynamiskt inriktad blivit biologiskt dito. Det borde han läsa om.

/Barracuber

Synd att du fick ett sådant bemötande och fick höra en massa skräp och myter av någon som dessutom borde veta bättre.
Jag förstår att du blev ledsen, det hade jag också blivit

Nej, stackars psykologstuderande. Man kan inte klandra honom för mycket, det förstår jag. MEN känner man sig osäker eller är man inte färdigutbildad eller inte tillräcklig erfaren inom ett område, då ska man be om hjälp från någon kunnig kollega, handledare eller sådant och be om att få återkomma om ämnet. Det är inget fel att erkänna att man inte har tillräckligt kompetens i ett område. Ingen kan allt, men då ska man skicka klienten vidare eller be om att konsultera ngn annan eller lära sig mer...
OCH oavsett vad om man tycker att det som ens klient säger stämmer eller inte, så finns det bättre sätt att bemöta det. Lyssna på och inte avfärda på sådant sätt.

Mina tankar.
Håller med weasley förresten. Det är du som är expert på dig själv.
Håller med alla andra också.

Ge inte upp!!

Och jag tycker (och hoppas) man kan ändå ha nytta av KBT även som odiagnosticerad bara man som terapeut tar tillräckligt med hänsyn till ens personlighetsdrag och svårigheter.... Bäst förstås om man har koll på om det finns ngn neuropsykiatrisk diagnos med i bilden också.

Välkommen hit och gott mod! Är lite skral idag, så det blir kortfattat. Kände igen mycket i din berättelse, liksom andra sagt. Vill du ha lästips så säg gärna till, det är min grej...

Hade helt missat det där med det misslyckade psykologbesöket. Suck och dubbelsuck... Påminner om när jag berättade för min dåvarande toktant om mina misstankar om npf hos mig själv. Hon tittade på mig som om jag kom från Mars. Fast jag fick inget ifrågasättande heller, hon verkade helt enkelt inte veta VAD jag talade om.

På BUP däremot har läkaren skrattat mig rätt upp i synen när jag sagt att jag känner sååå igen mig i mina ungar, och de har ju fått diagnos nu osv. Å andra sidan har de inte kunnat diagnosticera mina töser själva utan varit tvungna att skicka till specialistenhet. Där åkte barna in i autismspektrum med huvudet före...

Stort lycka till som sagt. Det är extremt vanligt att kvinnor och särskilt intelligenta kvinnor som lärt sig många strategier för att kompensera för sina medfödda begränsningar eller udda-het är svåra att diagnosticera. Särskilt om de inte har de mest typiska nörd-AS-dragen utan bara är just "udda".

LazyLady skrev:Jahapp. Var hos psykologen idag och jag berättade om mina misstankar.

Blev såklart avfärdad med orden:" Men jag upplever absolut inte att du har asperger. Du verkar ju ändå ha känslor och en vilja att reda ut dina relationer. Och de flesta som har asperger syns det på. Jag har ju ändå gått några utbildningar och arbetat med några som har asperger."
Jag sa då att jag hade hört att tjejer lättare kan "träna" bort eller dölja sina svårigheter. Men han ville ändå inte prata mer om det.

Det där med att aspergare inte har några känslor eller inte vill ha några relationer - är inte det det största myten av dem alla??? Tänk att en blivande psykolog inte har lärt sig mer om det. Det är ju sjukt.

Usch, jag blev alldeles gråtfärdig när jag åkte därifrån...

Hej och välkommen för det första, ditt första inlägg såg nästan ut som om jag själv skulle ha skrivit det!
Jätte tråkigt att du fått så okunnig psykolog, tyvärr så verkar det finnas gott om dem där ute...har själv gått på psyk i över 10 år och har inte hittat någon vettig för än nu!
Ge dock inte upp, håller med de andra som skrivit, hoppas du finner någon som kan förstå och hjälpa dig med det du har problem med.
Är inte så bra skrivare så *jag slutar här*
Lycka till! *håller tummarna*

Psykologen du går hos låter oseriös, och jag tycker inte det är en ursäkt att han inte är färdigutbildad. Han pratar om sin upplevelse av dig och även om den till viss del är relevant är det du och din upplevelse av livet som är viktigast. Ville han hjälpa dig skulle han tagit sig tid att diskutera AS, tex varför du tror du har det, vilka diagnoskriterier som stämmer in på dig osv. Du har troligen inget att förlora på en utredning så varför skulle du inte få göra en? Om mottagningen du går till har möjlighet att göra AS-utredningar tycker jag du ska försöka kontakta någon som har det till arbetsuppgift. Du skulle kunna mejla ditt första inlägg här i tråden till dem, och be om hjälp. Eller kanske någon här på forumet kan hjälpa dig att formulera ett mejl. Jag hade en kontakt på habiliteringen som inte fungerade så jag mejlade till dem och bad att få träffa någon annan och det fick jag.

Jag bor också i Örebro och är utredd på neuropsykiatriska enheten i Lindesberg. Det tog konstigt nog inte alls lång tid för mig att få en diagnos. Efter att remissen skickades tog det fem månader tills allt var färdigt och jag fick veta att jag har AS.

trudi

Kanske någon har skrivit det redan, men om inte: de kunde ju börja med en så enkel sak som att införa en obligatorisk uppgift som kräver hyfsat grundlig läsning av det här forumet på psykologutbildningarna... (Jag vet att de är fullsmäckta som de är, men att vara så okunnig i sitt eget fack att man blir allmänfarlig är liksom inget alternativ.)

LazyLady, jag har svårt att tro att du är lat på något sätt, att sitta i timmar och göra något färdigt är tecken på extrem uthållighet.
Att det har o göra med dina intressen har inte med saken att göra.
Själv har jag fått för mig att jag är intressestyrd, tror inte jag sagt det till någon förut.
Jag gör nästan bara det jag är intresserad av, när det går bra så får jag energi att göra även annat som behöver göras, tex tvätta kläder, diska, damsuga.

Fast pappersjobb har en tendens att bli liggandes, vill gärna hitta ett system för det men tycker det ändras en massa hela tiden och jag har inte pappersresurserna för att göra något bra system av det.
Och de bokföringssystem jag sett tar bara hänsyn till en del saker och lämnar saker jag tycker är viktiga som att kunna hitta dokument oavsett vilken info man har om det man vill hitta, ok de har det i delar men inte fullt ut.
Verkar som om man förväntas veta varje detalj om det man vill hitta men då behöver man ju inte hitta det.
Ekonomer och jag tycker nog inte lika.

Näe hördu, du är nog bätre än du tror, tror genom observation att det är rätt vanligt.
Vet inte hur många som jag hört tycka att det är fejk, endera rakt igenom eller delvis.
Rätt många är bra på att verka bättre än de är, speciellt killar tycker jag brukar kunna vara bra på det, fast du ÄR nog lika bra som någon annan bara att det inte ser så ut men det är ju en annan sak.

LAZYLADYStå på dig, ta reda på själv vad du tycker (vilket du troligen har gjort redan) vad talar för att du har någon/några syndrom och när talar med läkaren berätta "det dom behöver veta".
Jag gjorde det och jag fick remiss till psykiatrin på misstänkt adhd och när jag kom dit hade jag insett att även asperger är möjlig. Till en början sa hon att det är ganska tydligt adhd och du verkar inte ha asperger, men jag började berättavad som jag upplevde var tydliga aspiegrejer på mig själv. Under utredningen fick jag höra att det kanske var tvärtom aspie men inte adhd. Sen såg jag i journalerna stod att ADHD fyller inte riktigt alla kriterier på ett visst test men väl i någon annan tydliga HFA/AS drag bör göra fler tester. Nu står det i min journal diagnos:adhd
asperger är inte riktigt helt o hållet färdig utrett men ingen ifrågasätter att jag har det Så lycka till stå på dig och byt psykolog om det går utan att det blir onödigt långa väntetider

Verkar inte helt lätt att ställa en säker diagnos?
Antar att det blir fel ibland, dessutom att man inte en märker minsta orsak för det.

alfapetsmamma skrev:Välkommen hit och gott mod! Är lite skral idag, så det blir kortfattat. Kände igen mycket i din berättelse, liksom andra sagt. Vill du ha lästips så säg gärna till, det är min grej...

Hade helt missat det där med det misslyckade psykologbesöket. Suck och dubbelsuck... Påminner om när jag berättade för min dåvarande toktant om mina misstankar om npf hos mig själv. Hon tittade på mig som om jag kom från Mars. Fast jag fick inget ifrågasättande heller, hon verkade helt enkelt inte veta VAD jag talade om.

På BUP däremot har läkaren skrattat mig rätt upp i synen när jag sagt att jag känner sååå igen mig i mina ungar, och de har ju fått diagnos nu osv. Å andra sidan har de inte kunnat diagnosticera mina töser själva utan varit tvungna att skicka till specialistenhet. Där åkte barna in i autismspektrum med huvudet före...

Stort lycka till som sagt. Det är extremt vanligt att kvinnor och särskilt intelligenta kvinnor som lärt sig många strategier för att kompensera för sina medfödda begränsningar eller udda-het är svåra att diagnosticera. Särskilt om de inte har de mest typiska nörd-AS-dragen utan bara är just "udda".

Ja, precis... Och jag har bara träffat honom 3 ggr, så hur ska han kunna avgöra om jag har AS eller inte? Har inte ens berättat om mina tvångstankar eller "tics" (som jag skrev om i första och andra inlägget tror jag) för honom. Vilket jag borde ha gjort. Blir så enormt stressad när jag sitter där, så jag får inte fram rätt saker...

Tar jättegärna emot lästips! Känns som jag skulle behöva massor just nu...

trudi skrev:Psykologen du går hos låter oseriös, och jag tycker inte det är en ursäkt att han inte är färdigutbildad. Han pratar om sin upplevelse av dig och även om den till viss del är relevant är det du och din upplevelse av livet som är viktigast. Ville han hjälpa dig skulle han tagit sig tid att diskutera AS, tex varför du tror du har det, vilka diagnoskriterier som stämmer in på dig osv. Du har troligen inget att förlora på en utredning så varför skulle du inte få göra en? Om mottagningen du går till har möjlighet att göra AS-utredningar tycker jag du ska försöka kontakta någon som har det till arbetsuppgift. Du skulle kunna mejla ditt första inlägg här i tråden till dem, och be om hjälp. Eller kanske någon här på forumet kan hjälpa dig att formulera ett mejl. Jag hade en kontakt på habiliteringen som inte fungerade så jag mejlade till dem och bad att få träffa någon annan och det fick jag.

Jag bor också i Örebro och är utredd på neuropsykiatriska enheten i Lindesberg. Det tog konstigt nog inte alls lång tid för mig att få en diagnos. Efter att remissen skickades tog det fem månader tills allt var färdigt och jag fick veta att jag har AS.

trudi

Jo, han frågade mig varför jag trodde att jag hade det. Då började jag må illa och få en känsla av skam i hela kroppen, dessutom tittade han mig i ögonen så intensivt att det enda jag lyckades stamma fram var att "jamen, jag läste en artikel om en kvinna som hade AS och jag kände igen mig som bara den. Jag har t.ex svårt för närhet och kommunikation."
Sedan fick jag inte fram något mer, för sedan började han ju pladdra om att "men du verkar ju ändå ha känslor...osv". Så då orkade jag inte säga något mer.

Damn it! Jag blir så arg på mig själv.
Skulle ha berättat om mitt galna sifferminne.
Min bristande koncentrationsförmåga.
Mitt gehör när jag spelar gitarr.
Min känsla för detaljer. Speciellt när jag tecknar/målar.
Att folk ibland uppfattar mig som egoistisk.
Tvångstankarna och "ticsen". Även fast de är ganska milda.
Envisheten och att jag är sådan "besserwisser", främst mot mina nära och kära.
Att jag inte förstår ironi/vissa skämt.
Att jag alltid har känt mig ensam och missförstådd. Som ett ufo.

Att jag har svårt med kommunikationen och att jag har varit deprimerad i många år visste han ju redan. Men han anser ju att det handlar om social fobi. Vilket jag också trodde i början, men jag börjar inse att det är mer än så. Har ju hört och förstått att SF kan vara väldigt likt AS och att många har fått fel diagnos...

nano skrev:Fast pappersjobb har en tendens att bli liggandes, vill gärna hitta ett system för det men tycker det ändras en massa hela tiden och jag har inte pappersresurserna för att göra något bra system av det.
Och de bokföringssystem jag sett tar bara hänsyn till en del saker och lämnar saker jag tycker är viktiga som att kunna hitta dokument oavsett vilken info man har om det man vill hitta, ok de har det i delar men inte fullt ut.
Verkar som om man förväntas veta varje detalj om det man vill hitta men då behöver man ju inte hitta det.
Ekonomer och jag tycker nog inte lika.

Haha, instämmer! Usch vad jag får panik av papper. Stundtals har jag mått så dåligt av papper och räkningar att min mor fick hjälpa mig betala dem. Lät dem bara ligga och hamnade nämligen hos kronofogden...

Zombie skrev:Kanske någon har skrivit det redan, men om inte: de kunde ju börja med en så enkel sak som att införa en obligatorisk uppgift som kräver hyfsat grundlig läsning av det här forumet på psykologutbildningarna... (Jag vet att de är fullsmäckta som de är, men att vara så okunnig i sitt eget fack att man blir allmänfarlig är liksom inget alternativ.)

Bra sagt! Det handlar ju om veta hur personer med AS tänker. Man kan inte bara bedöma utifrån hur personen beter sig, eftersom många säkert har lärt sig kompensera för sina brister...

LazyLady! Jag tycker att du ska skriva ner dina symtom så att du inte glömmer något. Du har ju redan skrivit en hel del här.
Är du säker på att du är egoistisk? Eller är du egocentrisk? Det är en viss skillnad.

Det tycker jag också, LazyLady! Skriv. Då är man säkrare på att man inte glömmer något. Och det kan också vara befriande i stunden att"bara" behöva läsa högt istället för att behöva tänka och formulera sig just då.
Man kan också skriva en hel text (kanske det som du skrivit här för oss???) och bara ge honom pappret, om det är jobbigt för dig att läsa högt framför honom.
Min första period hos min f d psykolog handlade mycket om att skriva hemma och sedan läsa för henne. Någon gång t o m bara ge henne pappret och hon fick läsa för mig eller läsa efteråt.

Jag tycker iaf att du låter väldigt aspig, for what it's worth. Och för mig är det inte nåt dåligt, det är bara ANNORLUNDA, med lika mycket existensberättigande som alla andra sätt att vara.

När jag berättade om allt jag kände igen från mina ungar- som har diagnos- sa utredningsläkaren att det var synd att jag kunde så himla mycket, det blir svårt att tala förutsättningslöst om mig. Så han bad mig att släppa alla tankar på DSM IV, ICD, Gillberg och Gillberg och de andra, och bara berätta rätt ur hjärtat. Det är SVÅRT att inte hela tiden koppla till saker jag läst här på Aspergerforum eller i böcker, för mig, men jag tycker han är bra och verkar kompetent så jag försökte att släppa taget lite.

Han bad mig å andra sidan att gärna rekommendera en bok om det var nån särskild jag tyckte beskrev nåt jag känner igen mig i mer (angående att jag ville rekommendera en bra bok som en far som var forskare skrivit om sonens autism). Då frågade jag om han kunde tänka sig att läsa gamla dagböcker istället, såna jag skrev pre-terapi och pre-npf-misstankar och det ville han gärna. Har inte sett honom sen dess, så jag vet inte vad det gav, men jag hoppas du ska kunna möta samma förståelse.

Tyvärr är det alltför vanligt att aspisar förblir oförstådda av vården. Såväl Gunilla Gerland, Gunilla Brattberg, Donna Williams som andra som skrivit självbiografier har berättat samma sak.

LazyLady skrev:Sedan fick jag inte fram något mer, för sedan började han ju pladdra om att "men du verkar ju ändå ha känslor...osv". Så då orkade jag inte säga något mer.

Hahaha!

Vilken fåntrattpsykeplåg!

Ta honom i örat vettja. ;-D

Nu är det så att när man har med biologoskt material att göra, så fungerar inte "svart eller vit"-teorin. I böckerna finns i allmänhet bara klara och entydiga exempel. Det tycker ju jag att en psykolog borde förstå, rent intuitivt. Om inte, så åtminstone med intellektet.
I verkligheten, där han ska verka, förekommer alla möjliga varianter på det han sett i boken. Och mängder med gradskillnader.
*jag blir så trött på så'na*

HellviHumle skrev:...Det tycker ju jag att en psykolog borde förstå, rent intuitivt. Om inte, så åtminstone med intellektet.
I verkligheten, där han ska verka, förekommer alla möjliga varianter på det han sett i boken. Och mängder med gradskillnader.

Nu är jag inte psykolog men jag förutsätter alltid att det som står ska vara korrekt, men stup i kvarten så märker jag att det som står inte stämmer med verkligheten och tröttnar.
Antar att det är därför jag gillar teknik, inte så mycket fel där men jag brukar hitta varje faktafel och stavfel
Iaf av de jag hittar antar jag, de andra känner jag ju inte till lol.

LazyLady

Ju mer jag tänker på vad din psykeplågare har sagt till dej, desto mer benägen är jag att ge dej rådet att vara lite översittardryg mot honom. Som jag skrev förut: Det är faktiskt DU som är expert på DEJ. Inte han. Även om han kanske skulle vilja det, i sin "jag-är-snart-klar-och-jätteviktig-psykolog"-hybris.

Ett bra sätt att inleda sin session är att börja med:

"Nu ska du lyssna på mej..." och inte låta honom avbryta dej när du talar om för honom hur lite han vet.

Att personer med AS har känslor är ju självklart. ALLA har känslor. Grejen är mest att det är fler med AS som inte agerar på känslorna. Tala om det för den lille stackarn. Rabbla sedan alla punkter där han har fel och missuppfattat. Avsluta med:

"Jag trodde du hade läst psykologi, då borde du ju känna till det här."

Förvisso är det bra om du kryddar ditt anförande med ovanstående mening lite då och då.

Låter lite för aggresivt.
Kan man inte säga, "lyssna på mig en stund, är det inte såhär....jag märker ju vad som händer med mig men jag vill gärna ha det du ser och din uppfattning".
Då slipper han kännna sig överflödig och han sätter sig antagligen inte på tvären.
Värsta jag vet är att bli överkörd och det gäller säkert honom med.

Jag tror också mer på att vara lugn och sansad och kanske säga "Säger du det, och jag som läst/hört/tänkt att" och så radda upp motargument. Lättare sagt än gjort, jag vet. Dock tror jag att det är himla lätt att nån blir defensiv och obstinat om man själv går igång för mycket. Det är iaf den erfarenhet jag har, och då har jag ändå försökt att hålla isär sak och person, inte vara anklagande och otrevlig utan bara påpeka rena sakfel. Även psykoplågor, FK-tanter och soc-dito kan vara sköra...

Håller med nano och alfa-mamman.

Inga känsloladdade prestationsord (du måste, du ska)
utan neutrala, mjuka, positiva ord (du bör nog, kan du, vill du).

Använder du känsloladdade ord kanske han missar hela budskapet.

/Barracuber