Hej

Konstig fråga kanske, men jag känner mig lite nyfiken på hur många kontakter med människor (av olika slag) allihop har? Jag har endast mina två åldriga föräldrar, sen har jag ingen mer. Är jag ensam om det? Eller är det normalt?

Nej, det är nog vanligt.

Passande namn.

Alltså det jag ville veta var ungefär hur många människor i genomsnitt folk har kontakt med i vardagen. Typ familj, vänner, arbetskamrater etc. Hur ensam kan man vara utan att behöva kalla sig för enstöring. Var går gränsen för onormal/sjuklig ensamhet?

Jag hade mina föräldrar, min man och min dotter. Men mina föräldrar har dött och dottern har flyttat utomlands.

Men jag har kontakt med några kusiner via telefon. Det är som släktingar är allt jag har, inga vänner. En gång hade jag arbetskamrater men de försvann när jag tvingades sluta arbeta.

Men det finns "tunnare kontakter", dvs de jag träffar i bokcirkeln och på gympan.

I Storbritannien har man t o m en särskild "ensamhetsminister".

TheLooser skrev:Alltså det jag ville veta var ungefär hur många människor i genomsnitt folk har kontakt med i vardagen. Typ familj, vänner, arbetskamrater etc. Hur ensam kan man vara utan att behöva kalla sig för enstöring. Var går gränsen för onormal/sjuklig ensamhet?

Jag vet inte var gränsen men att enbart ha kontakt med sina båda gamla föräldrar är inte helt normalt. Du skriver inte om du vill ha det så eller inte, men det kan vara läge att försöka få till några fler kontakter

Vad menar du med mänskliga kontakter då? Är t.ex. tandläkaren en? Eller den butiksanställda? En kollega man bara hälsar på när man passerar?

Eller menar du etablerade sociala relationer som t.ex. vänner och familj?

Batte skrev:Vad menar du med mänskliga kontakter då? Är t.ex. tandläkaren en? Eller den butiksanställda? En kollega man bara hälsar på när man passerar?

Eller menar du etablerade sociala relationer som t.ex. vänner och familj?

Etablerade sociala kontakter. Som jag skrev...familj, vänner, arbetskamrater, släktingar o.s.v

Huggorm skrev:Du skriver inte om du vill ha det så eller inte, men det kan vara läge att försöka få till några fler kontakter

Jag vill naturligtvis inte ha det så, men så har jag haft det dom senaste 27 åren. Och jag är bekymrad och mår inte bra av det.

Jag bor tillsammans med min man och våra fyra barn. Har tre vänner som jag träffar ca 2 ggr/månad. Pratar i telefon med min syster ca 1 gång/veckan och med min mamma ca 2 gånger/månad.
Sen träffar jag en sjuksköterska på VPM en gång/vecka, men hon är ju inte vän eller familj.

Nu är ju det här återigen sett ur de "normalas" filter och perspektiv att man måste vara si och så för att höra "hemma", men som aspie klarar man nog sig fint utan att ständigt vara i en "flock", vi är mer katt än hund så är det bara, visst det finns även AS som kan det sociala spelet lite bättre, men generellt sett är det nog många som inte har någon större gemenskap IRL och mår bra av det.

De som känner sig tvingade till en större gemenskap än de kanske klarar av går oftare och klagar på att de inte har nog egentid, och söker mer enskildhet, så att hitta sin balans i tillvaron kan vara knepigt. Desto mer man siktar på en NT tillvaro så kan man nog känna sig mer malplacerad...

Det är nog väldigt vanligt om man har en djupgående psykiatrisk diagnos. Bekantskaperna från barndomen där "alla lekte med alla" tunnas ut när man blir äldre.

Jag tror nog det är ganska så vanligt att människor med AS eller Autism att ha en begränsad social bekantskapskrets. Själv har jag mina 2 gamla föräldrar precis som du, men jag har tur som har 2 jättegoa bröder utöver det samt "deras" familjer. Så jag klarar mig ganska så bra, än så länge iallafall.

Jag tycker att det är svårt att "skapa" nya vänskapsrelationer när man blir äldre. I mitt fall så hade jag inga problem med att skaffa vänner innan puberteten, det bara "hände" liksom. Jag hade nog 7-8 stycken goda vänner som mest. Efter puberteten och min AS kickade in så var det som man tappade den "förmågan" eller vad man skall kalla det.