Jag har för tillfället ambitionen att gå med i försvarsmakten, men jag känner mig mycket osäker på mina chanser. Bland annat så har jag tidigare fått aktivitetsersättning från försäkringskassan för förlängd skolgång och jag har för tillfället en aktiv (om mycket begränsad) boendestödsinsats via LSS. Dessutom när det kommer till mönstringspapprena som jag fick för 9 år sedan när jag fyllde arton så är jag nästan helt säker på att min mor fyllde i att jag hade asperger. Det faktum att jag har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är således väldokumenterat bland olika myndigheter, men jag undrar ifall det finns en möjlighet för både rekryteringsmyndigheten och försvarsmakten att missa detta?

När det kommer till rekryteringsmyndigheten så vet jag att de nuförtiden får uppgifter från bland annat försäkringskassan och kommuner angående de som fyller arton. De personer som fått en LSS-insats beviljad eller vars föräldrar fått vårdbidrag för dem sållas ut och får inget mönstringsunderlag hemskickat. Jag har dock gått igenom SOU 2017:97 som handlar om rekryteringsmyndighetens personsuppgiftsbehandling och jag hittar ingenting specifikt om att de får in eller begär några sådana uppgifter om personer som söker sig in frivilligt. Jag hittar inte heller något specifikt om att försvarsmakten skulle få in eller begära några sådana uppgifter. Jag undrar således ifall någon här har någon aning om rekryteringsmyndigheten eller försvarsmakten kan komma att begära ut några sådana uppgifter från min kommun eller försäkringskassan?

När det kommer till mina tidigare inskickade mönstringspapper så får jag helt enkelt hoppas att rekryteringsmyndigheten inte kontrollerar dem. Skulle vara extremt obekvämt ifall jag tar mig till prövningen och de dras upp där. Skulle sätta det svart på vitt att jag ljugit på det onlinebaserade rekryttestet för att ta mig vidare i processen. Jag undrar således också ifall någon vet ifall ens gamla mönstringspapper kan bli kontrollerade eller aktuella under grundutbildningsprocessen?

Tidigare har det iallafall varit så att de uppgifter man skickat in till Rekryteringsmyndigheten sparas i 10 år.

När man blir säkerhetsklassad görs en kontroll om man har fått stödinsatser av kommunen. Tror det gäller de senaste 5 åren.

Det är väl bara att testa och se vad som händer. Det förekommer att folk ljuger om diagnos och får göra militärtjänstgöring trots allt. Det är ju högst individuellt hur man fungerar och för många är det säkert inga större problem.

Jag kan dock rekommendera dig att tänka över det ordentligt. Nu för tiden är det säkert lättare att avbryta sin GMU vid behov. När jag gjorde min värnplikt var det obligatoriskt och inte alls någon självklarhet att bli hemskickad om man så önskade. Även om man tror sig känna sig själv så vet man inte på förhand hur man reagerar vid psykisk press som man utsätts för i militären, i synnerhet när man faktiskt har en diagnos. Det förekommer självmord i det militära och det beror sannolikt på den psykiska pressen. Nu för tiden är det emellertid inte lika hårt som det var förr. Ändå en annorlunda och fantastisk upplevelse överlag.

Nostalgi: https://youtu.be/YNalFlYT-HU?t=535

Om du saknar integritet och är villig att göra saker som känns helt meningslösa så är det värt att göra värnplikten, för mig kändes det mer eller mindre som att kasta bort 10 månader utav mitt liv. Så här i efterhand kan jag väl känna att vist jag kanske lärde mig vissa saker.

slackern skrev:Så här i efterhand kan jag väl känna att vist jag kanske lärde mig vissa saker.

Vad lärde du dig och på vilket sätt har du användning för det idag?

truthseeker skrev:

slackern skrev:Så här i efterhand kan jag väl känna att vist jag kanske lärde mig vissa saker.

Vad lärde du dig och på vilket sätt har du användning för det idag?

Jag har nog ingen som helst nytta utav det i dagsläget, men jag lärde mig att bygga ett vindskydd och en nying, hur man renar vatten eller principen och skulle nog kunna göra det även i dagsläget om jag har någon broschyr hur jag renar vattnet men jag tror man behöver en hink, vitmossa, träkol och grus typ, då kan du dricka träskvatten mer eller mindre och överleva. Hur man nackar en höna har jag också lärt mig.

Vildsvin skrev:Tidigare har det iallafall varit så att de uppgifter man skickat in till Rekryteringsmyndigheten sparas i 10 år.

När man blir säkerhetsklassad görs en kontroll om man har fått stödinsatser av kommunen. Tror det gäller de senaste 5 åren.

Tack för informationen! Då vet jag att jag har alternativet att avbryta min boendestödsinsats och söka in senare utan någon risk att det kommer upp. Jag vet dock inte ifall jag har nog med tålamod för att vänta i 5 år. Har du någon aning om vad som händer när de får upp ens tidigare stödinsatser från kommunen? Nekas man direkt då ifall det är något de inte gillar eller blir man konfronterad om det? Finns det en möjlighet att de ignorerar det hela och inget tas upp? Vill tillägga att jag också haft en god man under en kort period vars uppdrag avslutades för ungefär 3.5-4 år sedan. Antar att det också är något som kommer komma upp på deras kontroll?

Leibniz skrev:

Utifrån det jag har läst så känns det som något jag bör klara, men du har rätt att man inte kan vara helt säker så här på förhand. Mitt största orosmoln är arbiträra auktoritetsfigurer, men såvitt jag förstår så är det inget som systematiskt karaktäriserar den svenska försvarsmakten nuförtiden. Hur var det när du gjorde din värnplikt?

Inte för att låta taskig, men om du har fått aktivitetsersättning, samt får boendestöd, så tyder det väl att du är lite längre fungerande? Du klarade dessutom inte av skolan. Militären är väl svårare än så? Dom erbjuder inte boendestöd hos militären.

Fast å andra sidan, så kanske militären är simpelt, där du bara följer en rutin.

Säg gärna hur det går för dig. Blir intresserat att veta om dom tar in dig.

Trefjorton skrev:Inte för att låta taskig, men om du har fått aktivitetsersättning, samt får boendestöd, så tyder det väl att du är lite längre fungerande? Du klarade dessutom inte av skolan. Militären är väl svårare än så? Dom erbjuder inte boendestöd hos militären.

Förlängd skolgång är ju inget konstigt, kan vara många skäl till sånt och har man rätt till aktivitetsersättning för det är det ändå inte som att vara sjukskriven direkt. I det militära har man väl minimalt med saker att sköta och behöver inte laga sig egen mat varje dag eller städa ett hem. Nu frågade du inte mig såklart men jag har en kort insats i veckan och har klarat mig utan den men det är mycket enklare om jag faktiskt har stödet den timmen. Men överlever utan.

Välkommen hit uatmos!

Det var ett starkt första inlägg. Din öppenhjärtlighet och saklighet imponerar på mig. Hoppas att du kommer att trivas här.

Till saken då:

uatmos skrev:Jag har för tillfället ambitionen att gå med i försvarsmakten, men jag känner mig mycket osäker på mina chanser. Bland annat så har jag tidigare fått aktivitetsersättning från försäkringskassan för förlängd skolgång och jag har för tillfället en aktiv (om mycket begränsad) boendestödsinsats via LSS. Dessutom när det kommer till mönstringspapprena som jag fick för 9 år sedan när jag fyllde arton så är jag nästan helt säker på att min mor fyllde i att jag hade asperger. Det faktum att jag har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är således väldokumenterat bland olika myndigheter, men jag undrar ifall det finns en möjlighet för både rekryteringsmyndigheten och försvarsmakten att missa detta?

När det kommer till rekryteringsmyndigheten så vet jag att de nuförtiden får uppgifter från bland annat försäkringskassan och kommuner angående de som fyller arton. De personer som fått en LSS-insats beviljad eller vars föräldrar fått vårdbidrag för dem sållas ut och får inget mönstringsunderlag hemskickat. Jag har dock gått igenom SOU 2017:97 som handlar om rekryteringsmyndighetens personsuppgiftsbehandling och jag hittar ingenting specifikt om att de får in eller begär några sådana uppgifter om personer som söker sig in frivilligt. Jag hittar inte heller något specifikt om att försvarsmakten skulle få in eller begära några sådana uppgifter. Jag undrar således ifall någon här har någon aning om rekryteringsmyndigheten eller försvarsmakten kan komma att begära ut några sådana uppgifter från min kommun eller försäkringskassan?

När det kommer till mina tidigare inskickade mönstringspapper så får jag helt enkelt hoppas att rekryteringsmyndigheten inte kontrollerar dem. Skulle vara extremt obekvämt ifall jag tar mig till prövningen och de dras upp där. Skulle sätta det svart på vitt att jag ljugit på det onlinebaserade rekryttestet för att ta mig vidare i processen. Jag undrar således också ifall någon vet ifall ens gamla mönstringspapper kan bli kontrollerade eller aktuella under grundutbildningsprocessen?

uatmos skrev:

Vildsvin skrev:Tidigare har det iallafall varit så att de uppgifter man skickat in till Rekryteringsmyndigheten sparas i 10 år.

När man blir säkerhetsklassad görs en kontroll om man har fått stödinsatser av kommunen. Tror det gäller de senaste 5 åren.

Tack för informationen! Då vet jag att jag har alternativet att avbryta min boendestödsinsats och söka in senare utan någon risk att det kommer upp. Jag vet dock inte ifall jag har nog med tålamod för att vänta i 5 år. Har du någon aning om vad som händer när de får upp ens tidigare stödinsatser från kommunen? Nekas man direkt då ifall det är något de inte gillar eller blir man konfronterad om det? Finns det en möjlighet att de ignorerar det hela och inget tas upp? Vill tillägga att jag också haft en god man under en kort period vars uppdrag avslutades för ungefär 3.5-4 år sedan. Antar att det också är något som kommer komma upp på deras kontroll?

Leibniz skrev:

Utifrån det jag har läst så känns det som något jag bör klara, men du har rätt att man inte kan vara helt säker så här på förhand. Mitt största orosmoln är arbiträra auktoritetsfigurer, men såvitt jag förstår så är det inget som systematiskt karaktäriserar den svenska försvarsmakten nuförtiden. Hur var det när du gjorde din värnplikt?

Jag skulle från höften säga att de två första punktera var för sig diskvalificerar dig och att den sista bara bekräftar det. Innan förklaringarna så måste jag understryka att jag inte på något sätt moraliserar över dig. Du har inte gjort något fel alls.

1) "Dessutom när det kommer till mönstringspapprena som jag fick för 9 år sedan när jag fyllde arton så är jag nästan helt säker på att min mor fyllde i att jag hade asperger."

1994 fyllde jag 18 år. Och åren innan så var det lågintensivt samtalsämne bland oss grabbar. Oavsett vad vi ville få ut av värnplikten etc så mönstringen något viktigt för oss. För även om det redan då var ganska lätt att bara slippa allt så var mönstringen obligatoriskt. Att någon av oss inte skulle ha fyllt i mönstringspapperen själv var otänkbart. Det var säkert någon som drog ut på tiden och blev mer eller mindre av sina föräldrar tvingad till att göra fylla i dem - helt själv. (Och det säger sig självt att de som var snabbast med att fylla i var stridspittarna och vapenvägrarna.)

Jag antar att det är preskriberat, men att hon fyllde i papperena åt dig var nog inte helt legalt om hon dessutom undertecknade. Skulle alla svar kryssas i? För även om hon så skulle ha fyllt i med en skrivmaskin och kopierat din signatur perfekt så räcker det med att någon felsyftning eller märklig ton slinker med i svar som skall formuleras fritt så är allt förstört. För mönstringspapperena är deras första sorteringsmekanism. Kollar de inte efter märkliga formuleringar och språkfel så sköter de inte sina arbeten. Så mönstringspapperena kan vi nog glömma.

En följdfråga som du inte alls behöver besvara är hur gammal du var när du fick diagnos. Frågan är nästan mer intressant att ställa än att få svar på. Själv fick jag min diagnos för över 10 år sedan efter ett liv av märkligt beteende. Och jag har fortfarande inte fått ordning på mitt liv. Jag antar att det både beror på ens ålder och är individuellt.


2) "Vill tillägga att jag också haft en god man under en kort period vars uppdrag avslutades för ungefär 3.5-4 år sedan."

Bara att kolla med Skatteverket om man har betalat ut ersättningar till en. Visserligen är militären radikalt annorlunda mot det civila livet. Det går i teorin att göra lumpen utan att spendera speciellt mycket av fickpengarna. Och även fullt normala krigsveteraner kan behöva återsocialiseras in i det civila livet efter en längre tjänstgöring. Men det är inte som på den gamla onda tiden då man lät personer som "Lasermannen" göra lumpen trots att han gick på Beckombergas öppenvård. För de som var eljest fick tjänstgöra i speciella B-kompanier. Jag antar att det var en kombination av idealismen att man kunde få rätsida på dem och cynismen att man i händelse av krig behövde kanonmat.

Försvarsmakten har alltid skrutit/ursäktat sig med att Sveriges soldater är civilister i botten, för man vet ju aldrig när man behöver VVS-tekniker osv. Men om man måste ha god man så är man dålig på det civila livet. Inte en dålig människa, bara dålig på det civila livet.

Uppenbarligen så behöver du nu inte en god man. Men frågan är hur hemligt det att du har haft det. Militären har ju dessutom en egen underrättelsetjänst. Och även de i MUST är människor. Vi kan tycka att det är fel att vissa anser att om någon har haft en god man så är det ett evigt stigmata. Men det spelar ingen roll hur många det är som anser att det ingen biggie.

Man kan iofs i teorin få de som anser att det inte är något att tvinga de som anser att det är helt fel att rätta sig efter dem. Men det går inte att ändra på folks åsikter lika enkelt. Och vem vill arbeta åt folk som man misstänker anser en vara knäpp och/eller föraktar en? I synnerhet om man pysslar med farliga saker och att det bygger på ett kollektivt förtroende.

Och så finns möjligheten att de kan vara välkomnande mot folk som är helt ärliga med sitt förflutna, men ljuger man om minsta lilla så är det bland det värsta man kan ha gjort utan att ha varit straffad. Det är ett dilemma för dig.


3) "Mitt största orosmoln är arbiträra auktoritetsfigurer, men såvitt jag förstår så är det inget som systematiskt karaktäriserar den svenska försvarsmakten nuförtiden."

Det stämmer att det inte längre är gamla skolan som övade för Operation Köttvåg. Det stämmer att gradbeteckningar och att officierare högt och tydligt förklarar att de basar eller slutat basa över ett visst område är för att man inte skall behöva gissa. Och det stämmer att den värsta saken som finns i världen är dåliga officierare. (Den näst sämsta saken är dåliga lumparkompisar, men bra officierare kan åtgärda dem.)

Men oavsett om det var allmän värnplikt där man kompenserade för allmän dålighet med 18-24 mån av "utbildning" eller världens mest respekterade specialförband så har de alla en sak gemensam - officierarna kör med rekryterna under utbildningen. Om lärarna i skolan kunde vara oförutsägbara i pedagogikens tjänst så är det inget mot vad man kommer att göra under GMU:n. Visst finns det en läroplan för den och för alla andra vettiga militärer. Men poängen är inte bara att utbildningen är som en extramönstring, utan även överinlära. Den rekryt som ens antyder sig fattat först av alla hur man sätter ihop AK:n och ber om att få gå därifrån eller inte ens fortsätter att öva på det kommer att få det väldigt svårt. För alla förväntas nu ha grundläggade kompetens i att vara skyttesoldat. Och när det väl blir krig så kan folk varken att få tillräckligt med mat eller sömn och ändå förväntas kunna utföra sina uppgifter. Vård av vapen och persedlar samt förmågan att kunna ta och ge order måste vara perfekta.

Visst finns det gott om urusla militärer som plågat rekryter och soldater till ingen nytta. Men den som har en militärt utan "arbiträra auktoritetsfigurer" tränar bara en vaktparad, typ.

Jag hoppas att du har funderat på vad du vill få ut av det hela. Militär karriär? Bedriften i sig? Lära dig saker du kan ha nytta av i det civila? Komma bort från allt?

Tack för tålamodet om du orkat läsa så här långt.

Freedrone skrev: Om lärarna i skolan kunde vara oförutsägbara i pedagogikens tjänst så är det inget mot vad man kommer att göra under GMU:n. Visst finns det en läroplan för den och för alla andra vettiga militärer. Men poängen är inte bara att utbildningen är som en extramönstring, utan även överinlära.

Extramönstring ja, tanken är att sålla bort lättkränkta personer som ej bör ha vapen.


Det första testet är hos psykologen på mönstringen, som kommer att säga något sårande för att se hur man reagerar. Vill man göra lumpen ska man försöka vara lugn och inte skylla ifrån sig för annars blir man klassad som alltför ostabil för att anförts med vapen.

slackern skrev:

truthseeker skrev:

slackern skrev:Så här i efterhand kan jag väl känna att vist jag kanske lärde mig vissa saker.

Vad lärde du dig och på vilket sätt har du användning för det idag?

Jag har nog ingen som helst nytta utav det i dagsläget, men jag lärde mig att bygga ett vindskydd och en nying, hur man renar vatten eller principen och skulle nog kunna göra det även i dagsläget om jag har någon broschyr hur jag renar vattnet men jag tror man behöver en hink, vitmossa, träkol och grus typ, då kan du dricka träskvatten mer eller mindre och överleva. Hur man nackar en höna har jag också lärt mig.

Låter snarare som det var scouterna du gjorde lumpen hos

Huggorm skrev:

slackern skrev:

truthseeker skrev:
Vad lärde du dig och på vilket sätt har du användning för det idag?

Jag har nog ingen som helst nytta utav det i dagsläget, men jag lärde mig att bygga ett vindskydd och en nying, hur man renar vatten eller principen och skulle nog kunna göra det även i dagsläget om jag har någon broschyr hur jag renar vattnet men jag tror man behöver en hink, vitmossa, träkol och grus typ, då kan du dricka träskvatten mer eller mindre och överleva. Hur man nackar en höna har jag också lärt mig.

Låter snarare som det var scouterna du gjorde lumpen hos

Haha man kan nästan tro det, men det där var under överlevnadsveckan vi lärde oss det där. Har även lärd mig hur jag ska ta isär och sätta ihop en M/45 och AK4 på tid iförd en ögonbindel. Så med dom kunskaperna ska det nog inte vara några problem att ta isär och plocka ihop andra typer utav vapen, men inget jag direkt har nytta utav i det civila livet har liksom inte extraknäckt som torped.

Trefjorton skrev:

Kan definitivt förstå hur aktivitetsersättning, boendestöd och god man ger intrycket av någon som är mindre väl fungerande. Jag skulle dock säga att jag är relativt högfungerande överlag. Mitt största problem är att jag oftast följer “the path of least resistance” och saknar initiativ. God man fick jag helt på min mors initiativ och det uppdraget blev avslutat efter cirka 1-1.5 år då jag knappt hade haft något med den gode mannen att göra, vilket ledde till att vi båda kom överens om att avsluta det hela. Boendestödet fick jag också till att börja med på min mors initiativ. Stödet ifråga består av det absolut minimala, vilket är att de ringer mig en gång i veckan för att kolla hur det är.

Jo, ifall jag söker in så kommer jag att återkomma med hur det gick.

Freedrone skrev:Jag antar att det är preskriberat, men att hon fyllde i papperena åt dig var nog inte helt legalt om hon dessutom undertecknade. Skulle alla svar kryssas i? För även om hon så skulle ha fyllt i med en skrivmaskin och kopierat din signatur perfekt så räcker det med att någon felsyftning eller märklig ton slinker med i svar som skall formuleras fritt så är allt förstört. För mönstringspapperena är deras första sorteringsmekanism. Kollar de inte efter märkliga formuleringar och språkfel så sköter de inte sina arbeten. Så mönstringspapperena kan vi nog glömma.

Jag kanske skulle specificerat att hon fyllde i att jag hade asperger med mitt passiva godtyckande. Försvarsmakten var inte något som jag övervägde vid tillfället och hon ville verkligen inte att jag skulle löpa risk att mönstras och kanske dö i något krig. Jag protesterade således inte även fast jag nog kunde ha stoppat henne. Vid tillfället kändes det enklast att låta henne göra som hon ville så att hon inte skulle oroa sig över det hela. Ifall jag försöker gå med i försvarsmakten så får jag helt enkelt hoppas att rekryteringsmyndighetens byråkrati helt enkelt inte kollar upp de papprena.

Freedrone skrev:En följdfråga som du inte alls behöver besvara är hur gammal du var när du fick diagnos. Frågan är nästan mer intressant att ställa än att få svar på. Själv fick jag min diagnos för över 10 år sedan efter ett liv av märkligt beteende. Och jag har fortfarande inte fått ordning på mitt liv. Jag antar att det både beror på ens ålder och är individuellt.

Jag fick min diagnos när jag var nio. Skulle inte heller säga att mitt liv är ordnat, men det är iaf relativt stabilt.

Freedrone skrev:2)

Som jag nämnde lite längre upp så hade jag endast god man då min mor insisterade på det. Den gode mannen gjorde i princip inget relevant under perioden då jag hade hen. Förutom att roligt nog bråka med min mor när det kom till något som hon hade gjort i mitt namn.

Freedrone skrev:Och så finns möjligheten att de kan vara välkomnande mot folk som är helt ärliga med sitt förflutna, men ljuger man om minsta lilla så är det bland det värsta man kan ha gjort utan att ha varit straffad. Det är ett dilemma för dig.

Jo ärlighet lär nog sätta en i en mycket bättre sits än ifall de kommer på att man ljuger. Dock så fungerar det onlinebaserade rekryteringstestet så att jag måste ljuga för att gå vidare. Ifall jag medger på det att jag har asperger eller någon form av neuropsykiatrisk diagnos så kommer jag automatiskt bli underkänd.

Freedrone skrev:Jag hoppas att du har funderat på vad du vill få ut av det hela. Militär karriär? Bedriften i sig? Lära dig saker du kan ha nytta av i det civila? Komma bort från allt?

Tror jag helt enkelt söker möjlighet till karriär i ett strukturerat yrke. Då jag är ganska spårbunden som individ så verkar försvarsmakten som ett bra val, då det finns tydliga sätt att avancera och utvecklas.

uatmos skrev:

Trefjorton skrev:

Kan definitivt förstå hur aktivitetsersättning, boendestöd och god man ger intrycket av någon som är mindre väl fungerande. Jag skulle dock säga att jag är relativt högfungerande överlag. Mitt största problem är att jag oftast följer “the path of least resistance” och saknar initiativ. God man fick jag helt på min mors initiativ och det uppdraget blev avslutat efter cirka 1-1.5 år då jag knappt hade haft något med den gode mannen att göra, vilket ledde till att vi båda kom överens om att avsluta det hela. Boendestödet fick jag också till att börja med på min mors initiativ. Stödet ifråga består av det absolut minimala, vilket är att de ringer mig en gång i veckan för att kolla hur det är.

Jo, ifall jag söker in så kommer jag att återkomma med hur det gick.

uatmos skrev:

Freedrone skrev:Jag antar att det är preskriberat, men att hon fyllde i papperena åt dig var nog inte helt legalt om hon dessutom undertecknade. Skulle alla svar kryssas i? För även om hon så skulle ha fyllt i med en skrivmaskin och kopierat din signatur perfekt så räcker det med att någon felsyftning eller märklig ton slinker med i svar som skall formuleras fritt så är allt förstört. För mönstringspapperena är deras första sorteringsmekanism. Kollar de inte efter märkliga formuleringar och språkfel så sköter de inte sina arbeten. Så mönstringspapperena kan vi nog glömma.

Jag kanske skulle specificerat att hon fyllde i att jag hade asperger med mitt passiva godtyckande. Försvarsmakten var inte något som jag övervägde vid tillfället och hon ville verkligen inte att jag skulle löpa risk att mönstras och kanske dö i något krig. Jag protesterade således inte även fast jag nog kunde ha stoppat henne. Vid tillfället kändes det enklast att låta henne göra som hon ville så att hon inte skulle oroa sig över det hela. Ifall jag försöker gå med i försvarsmakten så får jag helt enkelt hoppas att rekryteringsmyndighetens byråkrati helt enkelt inte kollar upp de papprena.

Jag ser en röd tråd här och det är att du gör som din mor säger för att din initiativförmåga inte är så stark. Jag återkommer till den frågan.

uatmos skrev:

Freedrone skrev:En följdfråga som du inte alls behöver besvara är hur gammal du var när du fick diagnos. Frågan är nästan mer intressant att ställa än att få svar på. Själv fick jag min diagnos för över 10 år sedan efter ett liv av märkligt beteende. Och jag har fortfarande inte fått ordning på mitt liv. Jag antar att det både beror på ens ålder och är individuellt.

Jag fick min diagnos när jag var nio. Skulle inte heller säga att mitt liv är ordnat, men det är iaf relativt stabilt.

Ok. Det gör det på sätt och vis värre. I teorin så borde man ha kunnat "fått ordning" på dig då, då du var i en mer formbar ålder.

uatmos skrev:

Freedrone skrev:2)

Som jag nämnde lite längre upp så hade jag endast god man då min mor insisterade på det. Den gode mannen gjorde i princip inget relevant under perioden då jag hade hen. Förutom att roligt nog bråka med min mor när det kom till något som hon hade gjort i mitt namn.

"Inget relevant"? Hur gick den gode mannens arbete till?

uatmos skrev:

Freedrone skrev:Och så finns möjligheten att de kan vara välkomnande mot folk som är helt ärliga med sitt förflutna, men ljuger man om minsta lilla så är det bland det värsta man kan ha gjort utan att ha varit straffad. Det är ett dilemma för dig.

Jo ärlighet lär nog sätta en i en mycket bättre sits än ifall de kommer på att man ljuger. Dock så fungerar det onlinebaserade rekryteringstestet så att jag måste ljuga för att gå vidare. Ifall jag medger på det att jag har asperger eller någon form av neuropsykiatrisk diagnos så kommer jag automatiskt bli underkänd.

Varför inte försöka tala med en rekryterare per telefon? Bara det visar ju någon form av lite extra initiativförmåga.

uatmos skrev:

Freedrone skrev:Jag hoppas att du har funderat på vad du vill få ut av det hela. Militär karriär? Bedriften i sig? Lära dig saker du kan ha nytta av i det civila? Komma bort från allt?

Tror jag helt enkelt söker möjlighet till karriär i ett strukturerat yrke. Då jag är ganska spårbunden som individ så verkar försvarsmakten som ett bra val, då det finns tydliga sätt att avancera och utvecklas.

Vilken av grenarna är du mest intresserad av? För annars finns det ju civila myndigheter som servar, typ Materielverket.

Jag kan förstå lockelsen i att få en helt transparent karriär utlagd för sig. Men oavsett så kommer initiativförmåga alltid att vara tungan på vågen när allt annat är lika.

Tänk nu att du är den som avgör vem av 4 som skall få avancera till en specialutbildning för sjöbefäl. Alla har likvärdig fysik, intellekt och formella meriter.

A) Har seglat med familjen sedan barnsben och fortsätter med det även efter rekryteringen.

B) Har seglat med familjen sedan barnsben men slutade med det innan rekryteringen.

C) Har inte seglat med familjen sedan barnsben men gick med i en civil seglarklubb efter rekryteringen.

D) Har inte seglat med familjen sedan barnsben och har inte börjat segla civilt efter rekryteringen.

Rätt svar är A. Men om valet bara står mellan B, C och D så är är förmodligen C det bästa alternativet. För C visar på mer initiativförmåga än B som bara kastar bort sin erfarenhet.

P.S. Visserligen är det bara första sidan av tråden, men svarar du på ens en del av ett inlägg, ha med det du svarar på. Detta är ju inte ens Flashback där man kan hoppa tillbaka till inläggen med länkar i citaten. De flesta uppskattar struktur även här.

Uppenbarligen börjar försvarsmakten bli desperat efter rekryter så du har nog goda chanser. Se deras nya kampanj här: https://www.forsvarsmakten.se/komsomduar

Huggorm skrev:Uppenbarligen börjar försvarsmakten bli desperat efter rekryter så du har nog goda chanser. Se deras nya kampanj här: https://www.forsvarsmakten.se/komsomduar

Du har nog rätt i att dom har varit det, men jag tror dom har kirrat det nu i och med att dom har återinfört värnplikten igen efter att den har varit vilande.

slackern skrev:

Huggorm skrev:Uppenbarligen börjar försvarsmakten bli desperat efter rekryter så du har nog goda chanser. Se deras nya kampanj här: https://www.forsvarsmakten.se/komsomduar

Du har nog rätt i att dom har varit det, men jag tror dom har kirrat det nu i och med att dom har återinfört värnplikten igen efter att den har varit vilande.

Bästa sättet att se hur desperat staten är att studera hur åldersgränserna är och förändrar sig över tid.

I början av seklet var övre åldersgränsen 24 år...

Det verkar som om allt färre är beredda att dö för sitt land

slackern skrev:Om du saknar integritet och är villig att göra saker som känns helt meningslösa så är det värt att göra värnplikten, för mig kändes det mer eller mindre som att kasta bort 10 månader utav mitt liv. Så här i efterhand kan jag väl känna att vist jag kanske lärde mig vissa saker.

Saknar man integritet för att man gör värnplikten, vilken konstig anklagelse.

Min far gjorde både värnplikten och deltog i kriget. Tack vare alla dessa soldaters insats slapp Finland bli en del av Sovjetunionen.

Min dotter gjorde värnplikten och tyckte hon vann en hel del. Hon utmanades fysiskt och psykiskt och blev starkare. Hon upplevde också kamratskap och ser med glädje tillbaka på den tiden.

Det kan förstås skilja på vad man gör efter grundutbildningen, om man känner att det är intressant och meningsfyllt el inte.

Förr i tiden kunde unga män från alla samhällsklasser mötas i lumpen. Men det var när nästan alla män gjorde värnplikten. Tanken var att lumpen "gjorde män av pojkar".

Huggorm skrev:Det verkar som om allt färre är beredda att dö för sitt land

Det är det knappt någon som gör. Folk slåss för vad Burke kallade för "de små plutonerna". I detta fall skulle det kunna vara ens hembygd.

Och tänk på att förr så kunde man peka med hela handen och kalla in folk. Vad unga män ville hade inget med saken att göra.

Bevisföremål 1A att man i händelse av krig tänkte köra köttmursförsvar är cykeltolkningen. Det kanske var en bra nödlösning på 30-40-talen. Men inte sedan. Cykeltolkning tillämpades in på 90-talet. Trots att pansarbilar, "half-tracks" och M113 var kända sedan länge.

Staten har alltid tagit sig rätten att om man klagar över något materiellt som kan åtgärdas ganska enkelt så ifrågasätter den ens patriotism. Svenska staten har alltid varit den största "svärjevännen" av dem alla.

Alien skrev:

slackern skrev:Om du saknar integritet och är villig att göra saker som känns helt meningslösa så är det värt att göra värnplikten, för mig kändes det mer eller mindre som att kasta bort 10 månader utav mitt liv. Så här i efterhand kan jag väl känna att vist jag kanske lärde mig vissa saker.

Saknar man integritet för att man gör värnplikten, vilken konstig anklagelse.

Nja, det var inte grundpremissen:

uatmos skrev:När det kommer till mina tidigare inskickade mönstringspapper så får jag helt enkelt hoppas att rekryteringsmyndigheten inte kontrollerar dem. Skulle vara extremt obekvämt ifall jag tar mig till prövningen och de dras upp där. Skulle sätta det svart på vitt att jag ljugit på det onlinebaserade rekryttestet för att ta mig vidare i processen. Jag undrar således också ifall någon vet ifall ens gamla mönstringspapper kan bli kontrollerade eller aktuella under grundutbildningsprocessen?

Integritetsfrågan var om det var bra att ljuga om sin diagnos eller ej. Det slackern sedan skriver om "meningslöshet" är normativt. Det om "10 månader" är objektivt fel då GMU är på 3 månader.

Alien skrev:Min far gjorde både värnplikten och deltog i kriget. Tack vare alla dessa soldaters insats slapp Finland bli en del av Sovjetunionen.

Min dotter gjorde värnplikten och tyckte hon vann en hel del. Hon utmanades fysiskt och psykiskt och blev starkare. Hon upplevde också kamratskap och ser med glädje tillbaka på den tiden.

Med all respekt för bägge så är det inte jämförbart. Dels var Finland i krig och jag antar att man även tillämpade inkallning (draft på engelska). Dels gjorde din dotter det helt frivilligt då man i stort sett aldrig har tillämpat värnplikt för kvinnor.

Alien skrev:Det kan förstås skilja på vad man gör efter grundutbildningen, om man känner att det är intressant och meningsfyllt el inte.

Sant. GMU är bara en förlängning av mönstringen samt att se till att alla i grunden är skyttesoldater.

Alien skrev:Förr i tiden kunde unga män från alla samhällsklasser mötas i lumpen. Men det var när nästan alla män gjorde värnplikten. Tanken var att lumpen "gjorde män av pojkar".

Det säger mer om dem som lyckades med det än systemet som sådant. Var det verkligen bra att psykfallet "Lasermannen" fick i fredstid lära sig att hantera vapen? Hade man varit vettig hade man satt honom i utbildningsreserven och sedan haft honom som kanonmat när det krisade.

Och börja inte trigga mig genom att tala om hur bra värnplikt fostrar folk till demokrati och solidaritet mellan samhällsklasserna. Under 70-talet så florerade det kommunistiska och nazistiska soldattidningar riktade just till värnpliktiga. Wilska kompani var länge ett ställe man dumpade nazister eller folk man kunde misstänka vara det. Kustartilleriet var överklassens grej. Osv...

Huggorm skrev:Det verkar som om allt färre är beredda att dö för sitt land

Däremot är man beredd att döda för sitt land, om man nu inte är speciellt samvetsöm.

Men vem skulle vilja dö för kungars och kejsares önskan om att erövra mera land? Det var därför man hade dödsstraff för desertering. Dvs deserterade man blev man skjuten direkt, deserterade man inte hade man iaf en chans att överleva.

Alien skrev:

Huggorm skrev:Det verkar som om allt färre är beredda att dö för sitt land

Däremot är man beredd att döda för sitt land, om man nu inte är speciellt samvetsöm.

Men vem skulle vilja dö för kungars och kejsares önskan om att erövra mera land? Det var därför man hade dödsstraff för desertering. Dvs deserterade man blev man skjuten direkt, deserterade man inte hade man iaf en chans att överleva.

Vilket påminner mig om att demokratier vinner krig oftare. Det beror på flera saker, t.ex.:

• Högre grad av frivillighet och mindre grad av fruktan i stridskrafterna
• Rikare
• Mer sofistikerad materiel
• Transparens
• Mer sofistikerade doktriner etc
• Mindre grad av att se soldaterna som förbrukningsvara

Samt min favorit:

• Väljer sina strider bättre

Ett intressant exempel är hur det rätt så demokratiska USA besegrade det inte alls speciellt demokratiska CSA.

Sydstaterna hade iofs soldater som var bättre skyttar och mer vana vid fältmässiga förhållanden. Men de brast i industriell produktion. De valde att anfalla i alla lägen, trots att det i många fall hade varit bättre att utkämpa försvarsstrid och ge soldaternas träffsäkerhet en större vikt. Det var även så att det inte fanns speciellt stort folkligt stöd för CSA.

Alien skrev:.

Min dotter gjorde värnplikten och tyckte hon vann en hel del. Hon utmanades fysiskt och psykiskt och blev starkare. Hon upplevde också kamratskap och ser med glädje tillbaka på den tiden.

Intressant att höra hur kvinnor kan uppleva det. Antagligen ganska lik männen. Min mellan-son hade säkert mått bra av det, han säger det själv numera att han skulle behöva självdisciplin.