Jag tycker att den enda hjälpen man kan, få från psykiatrin är deras mediciner.
De är så i körda på att alla problem ska botas med ett piller.

Helst skulle man inte vilja ha kontakt med de överhuvudtaget...

Jag började medicinera med haldol först som resulterade i trötthet var på den läkaren tappade ur den medicinen.
Sen blev min kompis arg på mig för att jag snott hans vinflaskor då tyckte psykiatrin att jag borde ta haldol igen för att inte gå till alkoholen.

Sen nu får jag inte sluta med den. Kanske lika bra om den gör så jag håller mig borta från alkohol.

Men allt kan väl inte behandlas med mediciner?

Finns det ingen möjlighet att få terapi från en psykolog?

Det går att få psykologhjälp annars också.

Stödsamtal kan vara en utmärkt hjälp!

Har du en funktionsnedsättning som inte kan botas, så är medicin oftast effektivast.

edit: för att lindra dina symptom.

På den psykiatriska mottagningen där jag går erbjuder dom en massa gruppträffar så kan man även träffa ett gäng olika yrkesgrupper för att få hjälp och hjälpmedel, dessutom kan man ju gå till habliteringen och få hjälp och hjälpmedel.

Alien skrev:Finns det ingen möjlighet att få terapi från en psykolog?

Jag upplever att det är svårt att få terapi från en psykolog och får man det så högst några gånger, men det ser kanske olika ut beroende på var i landet man bor och vilken typ av svårighet man har.

Jag har läst flera gånger att om man är intagen på psyket, så får man bara just mediciner och läkare träffar man typ en gång i veckan och psykolog inte alls. Alltså inga psykologer jobbar på psyket? Psykologer är inte tillräckligt medicinskt inriktade? Då borde iaf psykavd ha kontakt med psykolog/er utanför sjukhus dit de kan remittera patienterna när de lämnat sjukhuset.

Annars kan det finnas psykolog på vårdcentralen.

Alien skrev:Jag har läst flera gånger att om man är intagen på psyket, så får man bara just mediciner och läkare träffar man typ en gång i veckan och psykolog inte alls. Alltså inga psykologer jobbar på psyket? Psykologer är inte tillräckligt medicinskt inriktade? Då borde iaf psykavd ha kontakt med psykolog/er utanför sjukhus dit de kan remittera patienterna när de lämnat sjukhuset.

Annars kan det finnas psykolog på vårdcentralen.

Snarare en gång i halvåret...

Alien skrev:Jag har läst flera gånger att om man är intagen på psyket, så får man bara just mediciner och läkare träffar man typ en gång i veckan och psykolog inte alls. Alltså inga psykologer jobbar på psyket? Psykologer är inte tillräckligt medicinskt inriktade? Då borde iaf psykavd ha kontakt med psykolog/er utanför sjukhus dit de kan remittera patienterna när de lämnat sjukhuset.

Annars kan det finnas psykolog på vårdcentralen.

Nej psykologerna på vårdcentralen är inte till för de som varit inskrivna på psykiatrin.

Maggi skrev:

Alien skrev:Jag har läst flera gånger att om man är intagen på psyket, så får man bara just mediciner och läkare träffar man typ en gång i veckan och psykolog inte alls. Alltså inga psykologer jobbar på psyket? Psykologer är inte tillräckligt medicinskt inriktade? Då borde iaf psykavd ha kontakt med psykolog/er utanför sjukhus dit de kan remittera patienterna när de lämnat sjukhuset.

Annars kan det finnas psykolog på vårdcentralen.

Nej psykologerna på vårdcentralen är inte till för de som varit inskrivna på psykiatrin.

När jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom för ca 2 år sen (tror jag) fick jag börja träffa en psykolog på vårdcentralen, men det dröjde ca ett halvår innan jag fick börja träffa henne. Sen träffades vi en gång i månaden. Men jag antar att det inte hjälpte särskilt mycket med tanke på att jag ett år senare hamnade på psyket pga depression. Där fanns det f ö inte en enda psykolog. Läkare träffade man nån gång i veckan, sjuksköterskor och mentalskötare fanns alltid på avdelningen. Min man frågade personalen där varför jag bara fick medicin och ingen terapi. Svaret var att man måste "komma upp till ytan" i depressionen innan man kan ta till sig terapi. Problemet för mig har varit att jag i slutet av varje sjukhusvistelse (totalt tre) har kommit upp till ytan, men ändå inte blivit erbjuden psykologsamtal, utan bara en sjuksköterska som ska ha koll på att jag inte dippar för mycket. Så jag har blivit successivt sämre tills jag har blivit tvungen att bli inlagd igen. Man kan ju tycka att det skulle bli billigare att ge mig en psykologkontakt en gång i veckan än att ha mig i slutenvården en månad. Men så långt verkar man inte tänka inom vården. Förutom jag själv så blir ju min familj lidande av att jag åker in och ut ur psyket på det här viset.

Den erfarenheten jag har är att psykiatrin visst har psykologer. Inte så många bara

Solblomma skrev:

Maggi skrev:

Alien skrev:Jag har läst flera gånger att om man är intagen på psyket, så får man bara just mediciner och läkare träffar man typ en gång i veckan och psykolog inte alls. Alltså inga psykologer jobbar på psyket? Psykologer är inte tillräckligt medicinskt inriktade? Då borde iaf psykavd ha kontakt med psykolog/er utanför sjukhus dit de kan remittera patienterna när de lämnat sjukhuset.

Annars kan det finnas psykolog på vårdcentralen.

Nej psykologerna på vårdcentralen är inte till för de som varit inskrivna på psykiatrin.

När jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom för ca 2 år sen (tror jag) fick jag börja träffa en psykolog på vårdcentralen, men det dröjde ca ett halvår innan jag fick börja träffa henne. Sen träffades vi en gång i månaden. Men jag antar att det inte hjälpte särskilt mycket med tanke på att jag ett år senare hamnade på psyket pga depression. Där fanns det f ö inte en enda psykolog. Läkare träffade man nån gång i veckan, sjuksköterskor och mentalskötare fanns alltid på avdelningen. Min man frågade personalen där varför jag bara fick medicin och ingen terapi. Svaret var att man måste "komma upp till ytan" i depressionen innan man kan ta till sig terapi. Problemet för mig har varit att jag i slutet av varje sjukhusvistelse (totalt tre) har kommit upp till ytan, men ändå inte blivit erbjuden psykologsamtal, utan bara en sjuksköterska som ska ha koll på att jag inte dippar för mycket. Så jag har blivit successivt sämre tills jag har blivit tvungen att bli inlagd igen. Man kan ju tycka att det skulle bli billigare att ge mig en psykologkontakt en gång i veckan än att ha mig i slutenvården en månad. Men så långt verkar man inte tänka inom vården. Förutom jag själv så blir ju min familj lidande av att jag åker in och ut ur psyket på det här viset.

Jag har också varit inlagd ett antal ggr betydligt fler än 3.
Jag har kontakt med psykolog och läkare i öppenvården.
Planen är att jag ska hitta en bra medicin som gör mig stabil i längre perioder.

Ibland kan man dippa även fast man går i terapi. Det är ingen regel att man blir helt "frisk" bara för att man träffar en psykolog. Man kan ha andra problem än som kan lösas via terapi. Allt kan inte lösas enbart med medicin eller enbart med terapi. Man måste se till helheten.

Och är man så illa därann så att man måste bli inlagd så får man vara det inget att vara bitter över. Slutenvården finns av en anledning.

Men man kan ju bli bitter över att man tvingas läggas in gång på gång och man kanske uppfattar det som att det skulle gå att undvika med mer stöd från öppenvården. Sånt borde även läkarna under inläggning ta i beaktning (vilken hjälp man behöver när man kommer ut igen).

Men psykisk ohälsa är inte alltid så lätt och man kan behöva krångla lite innan man hittar rätt. Det finns nog ingen Quick fix lösning som passar alla.

Lånar den här tråden lite om det är okej. Annars får väl nån flytta inlägget.

Jag undrar över det här med terapi som behandling av depression. Vid flera tillfällen har jag bett om att få terapi eftersom varken ECT eller mediciner (har provat många olika) hjälper särskilt bra. Några gånger har jag fått svaret att jag först måste stabiliseras. Andra gånger har jag inte fått något svar alls, eller åtminstone inte något svar jag kunde förstå.
Är det någon som har provat terapi mot depression? Jag har läst i min journal att autism är en försvårande faktor vid behandlingen av min depression, kan autismen vara anledningen till att jag inte får terapi?

Förr var det ganska vanligt att man gick i terapi eller stödsamtal. Men nuförtiden? Känns som en av 50 kanske får terapi.

Kidzi skrev:Förr var det ganska vanligt att man gick i terapi eller stödsamtal. Men nuförtiden? Känns som en av 50 kanske får terapi.

Den enda terapin som ges är väl KBT, möjligtvis. Men alla får medicin, gärna flera sorter.

Jag har fått kuratorsamtal på hab, autismteam.
Även psykologbedömning nyligen.
Väntar på samtal hos psykolog för stress.
Det är nog mer komplicerat med samtalshjälp för oss pga våra speciella svårigheter och att kunna skilja på vad som är relaterat till funktionshindret och vad som är annat och hur vi bäst ska kunna få hjälp utav samtal.
Vet att jag reagerar ju på situationer som är nya, sociala krav, kan bli starkt påverkad av stressutlösande känslor osv så det är komplext.
En del med autism tror jag inte tar till sig alls av samtal, tvärtom kanske allt bara blir värre.
Är man lite äldre och mer intresserad av andra människor så kanske det är enklare.

Alyana skrev:Jag har fått kuratorsamtal på hab, autismteam.
Även psykologbedömning nyligen.
Väntar på samtal hos psykolog för stress.
Det är nog mer komplicerat med samtalshjälp för oss pga våra speciella svårigheter och att kunna skilja på vad som är relaterat till funktionshindret och vad som är annat och hur vi bäst ska kunna få hjälp utav samtal.
Vet att jag reagerar ju på situationer som är nya, sociala krav, kan bli starkt påverkad av stressutlösande känslor osv så det är komplext.
En del med autism tror jag inte tar till sig alls av samtal, tvärtom kanske allt bara blir värre.
Är man lite äldre och mer intresserad av andra människor så kanske det är enklare.

Tror det är svårt för de flesta att få hjälp inom psykiatrin. Eftersom de inte själva anser att samtal är verkningsfullt och allt är biologiskt så är det nog inte mycket att hoppas på där. Kanske behövs nåt annat?
Men vore kul att få höra nån solskenshistoria av någon som fått hjälp.

Ger inte mkt för den hjälp som fanns förr heller. Psykodynamiskt trams. Som att depression inte fanns utan var ett sätt för ngn maktgalen att styra sin omgivning. Sekundär sjukdomsvinst. De trodde på alla att alla sprang runt och hjälpte en med allt medan sanningen var att man satt otvättad i ett skitigt hem och kanske åt en macka och varma koppen.

Jag skulle sluta ha depression (hade då), annars skulle hjälpen upphöra.

Maggi skrev:de flesta att få hjälp inom psykiatrin

Ser ut som en normal vältränad och le... typ. Kört.

Men ****XXXX det spelar väl ingen roll fall du ej haft tid för träning. Du har ju jättefin kropp.
F U. Hörde du vad jag sade?

Maggi skrev:

Alyana skrev:Jag har fått kuratorsamtal på hab, autismteam.
Även psykologbedömning nyligen.
Väntar på samtal hos psykolog för stress.
Det är nog mer komplicerat med samtalshjälp för oss pga våra speciella svårigheter och att kunna skilja på vad som är relaterat till funktionshindret och vad som är annat och hur vi bäst ska kunna få hjälp utav samtal.
Vet att jag reagerar ju på situationer som är nya, sociala krav, kan bli starkt påverkad av stressutlösande känslor osv så det är komplext.
En del med autism tror jag inte tar till sig alls av samtal, tvärtom kanske allt bara blir värre.
Är man lite äldre och mer intresserad av andra människor så kanske det är enklare.

Tror det är svårt för de flesta att få hjälp inom psykiatrin. Eftersom de inte själva anser att samtal är verkningsfullt och allt är biologiskt så är det nog inte mycket att hoppas på där. Kanske behövs nåt annat?
Men vore kul att få höra nån solskenshistoria av någon som fått hjälp.

Det har väl med graden av psykiatriska problem man ev har att göra med.
Och om man bedöms vara mottaglig kanske.
Men visst önskar man att det fanns annan hjälp än endast läkemedel för de som behöver/vill det.
Det är väl resurser....
Beror väl på var man bor också.

Alyana skrev:Det har väl med graden av psykiatriska problem man ev har att göra med.

Jo, menar att man hare trixigt även fall tränar o tar hand om höljet. Dic? Mage? Osv lätt. Men jag tycker att "läkare" se bortom det typ. Gnissel....

Jag har har gått i samtalsterapi i åratal, KBT-terapi, meditation, bildterapi, arbetsterapi, ECT o så har jag gjort en ketaminbehandling på egen hand. ECT o ketamin hjälper mot depression, men jag måste fortfarande käka medicin. Har 7 st olika psykofarmaka nu.

Men det är stabilt nu!

Fast jag dricker en del alkohol ändå!

Dr Alban