Sabina skrev:

DC skrev:Min mamma har alltid förnekat att det skulle vara något "fel" på mig men överraskande nog erbjöd hon sig själv att delta i min utredning. (Jag hade fyllt 30 när den inleddes.)

Efter att läkaren haft ett ca två timmar långt samtal med min mamma får jag veta av läkaren att min mammas återgivande av mig som liten var en beskrivning av "en mycket autistisk flicka".

Jag tänkte då att läkarens frågor måste vara sådana att det helt enkelt inte går att "luras" med tanke på min mammas övertygelse. Hon ändrade sig dock drastiskt efter detta kan jag tillägga och började plötsligt visa stort intresse för allt som har med asperger att göra. Bland annat såg jag att hon skaffat sig en del litteratur som låg lite varstans i hennes bostad.

Ingen vinner på att man förnekar. Det är bara grymt och respektlöst. Kan du inte försöka prata med dina föräldrar och förhoppningsvis få dem att förstå att du med hjälp av en diagnos kan få rätt till hjälp och stöd och därmed förändras dina förutsättningar så att du kan få ett så bra liv som möjligt? (Lång mening jag vet, men det får bli så nu.)

Jag får intrycket av att du inte själv fick vara med när psykiatrikern intervjuade din mamma???

Stämmer det? Jag trodde att man alltid fick vara med själv under anhörigintervjuerna.

Eller skedde intervjun via telefon? Det skulle förklara saken.

Det är nog olika med det. Jag var inte med på min. Tror det är valbart, men jag föredrog att inte sitta med. Kommer inte ens ihåg om de frågade om jag ville vara med. Det var samma som med Aura Lex att jag fick det återberättat efteråt. Både av mina föräldrar och utredarna.

Milena skrev:Hej.
Jag är ny här, men har misstänkt att jag har AS en längre tid. Jag har nyligen genomgått en utredning kring detta, där dessa misstankar avfärdas p.g.a. att min familj, som är väldigt kritiska till diagnoser rent allmänt säger att de inte kunde märka något "underligt" med mig som barn.

Alla som jag har kontakt med nu, pojkvän och vänner, säger att jag har stora sociala svårigheter, och andra AS-drag, som jag inte orkar gå in på nu. I utlåtandet har psykologen kommenterat många saker som jag tycker är skrattretande typiska för AS, ex. "har en tendens att uppfatta bokstavligt", "svårt att tyda den underliggande meningen", "svaren låter som hämtade ur ett lexikon och har ingen emotionell anknytning", osv. Men mina problem förklaras med traumatisk barndom och tvångsmässig personlighetsstörning.

Jag har fått veta att man kan överklaga en utredning. Är det någon här som gjort det, eller vet något om det?

Det är just det här som jag är så rädd för! Har inte heller fått någon diagnos, men misstänker att jag har AS. Min familj är väldigt kritisk till diagnoser och psykisk ohälsa snackas det aldrig om i familjen, trots att min morbror hade schizofreni och de flesta på min mors sida verkar ha någon psykisk åkomma... Hur faen ska jag kunna bli diagnostiserad? Jag bodde hos min mormor tills jag var 7 år. Hon är 88 nu och börjar bli lite gaggig. Ska man släpa med stackars mormor till en utredning som knappt minns något från när jag var liten längre???

Om man blir avfärdad och de säger att man har en personlighetsstörning istället, vad brukar de vanligaste diagnoserna vara? Finns det något med samma kännetecken som AS?

Det finns vuxna med avlidna föräldrar som fått diagnos utan problem också, så... det ska kunna gå bra - "med eller utan"...

LazyLady skrev:Om man blir avfärdad och de säger att man har en personlighetsstörning istället, vad brukar de vanligaste diagnoserna vara? Finns det något med samma kännetecken som AS?

Jag fick diagnoserna tvångsmässig och schiziod personlighetsstörning. Den psykologen, som jag dock inte vet om jag tror så mycket på, påstod att schiziod personlighetsstörning var lik AS. Men jag vet inte riktigt hur mycket man ska lita på det. Försök att göra en utredning ändå, det behöver inte gå lika illa som det gick för mig, och om det gör det, kan man ju överklaga. Jag har just fått veta att en annan specialist ska gå igen mitt fall redan i november. Så det finns hopp...

Mina föräldrar hade inte märkt något underligt med mig heller. Klart att dom inte märkte något, dom är själva odiagnostiserade och skäms väl över att ha en dotter som inte fungerer. Fasaden måste hålla utåt.

Jag hoppas att det går bra för dig. Förvänta dig inget efter att ha fått en diagns. Jag är väl den mest irriterade varelse man kan hitta efter att ha fått min diagnos 2003 och nu sänker F kassa sjukpengen och jag har inget arbete. Det blir bara fel när jag är med "NT" människor som existerar i mängd därute./MVH

Milena skrev:Den psykologen, som jag dock inte vet om jag tror så mycket på, påstod att schiziod personlighetsstörning var lik AS.

Den diagnosen fick jag också först men samma läkare hörde av sig efter en tid och hade då ångrat sig och menade att den rätta diagnosen ändå var AS.

Pemer skrev:Det finns vuxna med avlidna föräldrar som fått diagnos utan problem också, så... det ska kunna gå bra - "med eller utan"...

Fast jag har hört om flera där man inte satt diagnosen AS just pga det, utan atypisk autism, autismliknande tillstånd, autistiska drag osv.

Jag är vuxen med en avliden förälder och fått diagnosen "fobisk PS och atypisk autism". Det var aldrig tal om mina föräldrar. Det känns lite som att ha hittat hem när jag upptäckte Aspergers syndrom.
För min del spelar det mindre roll vad det kallas så länge jag vet hur det yttrar sig och jag förstår hur och varför det funkar som det gör. Jag är i alla fall för gammal för att göra nå't åt saken. Dvs mer än att medvetandegöra saken och försöka hantera det.

HellviHumle skrev: Jag är i alla fall för gammal för att göra nå't åt saken. Dvs mer än att medvetandegöra saken och försöka hantera det.

Det är så vitt jag vet det enda man KAN göra, och samtidigt det bästa man kan göra.

Tänkte du på specialskola och andra anpassningar som hade kunnat göras om du fått veta som yngre? Jag själv vill inte ens tänka på hur annorlunda livet kunde tett sig om man vetat tidigare och kunnat "göra nåt", i mitt fall alltså, jag blir bara ledsen... Så jag försöker förstå och hantera och gå framåt och inte blicka bakåt på år av missförstånd och oförståelse. (Så försöker jag göra det bättre för mina ongar, så de inte får uppleva samma som jag gjort.)

Förlåt, det här blev ett tokvirrigt inlägg. Jag säger som jag sagt många gånger på sistone, jag är nyopererad och lite drogad och knäppare än vanligt..

Nej, så långt tillbaka tänker jag inte. Men för knappt tjugo år sedan så hade jag en lång sjukskrivning och psykkontakt, släppte mitt arbete och blev min egen. Det jag tänker på är om jag kunnat få nå'n vink om vad jag egentligen "led" av, redan då, så hade jag kunnat göra saker annorlunda. Och kanske fått någon förståelse också. Dessutom så har jag mått dåligt hela tiden. Undrat mycket över hur och varför osv.

Förhoppningsvis har inte mina barn tagit nå'n större skada men vad vet jag. De är ju vuxna nu.
Nåväl, på det hela taget så försöker jag hantera saken som den är nu och utgå från det. Men det är inte lätt att bortse från att betydligt mer än halva livet runnit iväg redan.

HellviHumle skrev:Nej, så långt tillbaka tänker jag inte. Men för knappt tjugo år sedan så hade jag en lång sjukskrivning och psykkontakt, släppte mitt arbete och blev min egen. Det jag tänker på är om jag kunnat få nå'n vink om vad jag egentligen "led" av, redan då, så hade jag kunnat göra saker annorlunda. Och kanske fått någon förståelse också. Dessutom så har jag mått dåligt hela tiden. Undrat mycket över hur och varför osv.

Förhoppningsvis har inte mina barn tagit nå'n större skada men vad vet jag. De är ju vuxna nu.
Nåväl, på det hela taget så försöker jag hantera saken som den är nu och utgå från det. Men det är inte lätt att bortse från att betydligt mer än halva livet runnit iväg redan.

Det är hur sorgligt som helst. Jag försöker tänka på att jag har ett gäng år kvar, och att min kunskap och förståelse kan gagna andra också, inte bara mig den tid jag har kvar..

Min far gick bort utan att veta att han antagligen hade en bra förklaring till sina utbrott, sin ljudöverkänslighet, sin hattighet och en massa andra drag. Det är ännu sorgligare tänker jag.

alfapetsmamma skrev:

HellviHumle skrev:Nej, så långt tillbaka tänker jag inte. Men för knappt tjugo år sedan så hade jag en lång sjukskrivning och psykkontakt, släppte mitt arbete och blev min egen. Det jag tänker på är om jag kunnat få nå'n vink om vad jag egentligen "led" av, redan då, så hade jag kunnat göra saker annorlunda. Och kanske fått någon förståelse också. Dessutom så har jag mått dåligt hela tiden. Undrat mycket över hur och varför osv.

Förhoppningsvis har inte mina barn tagit nå'n större skada men vad vet jag. De är ju vuxna nu.
Nåväl, på det hela taget så försöker jag hantera saken som den är nu och utgå från det. Men det är inte lätt att bortse från att betydligt mer än halva livet runnit iväg redan.

Det är hur sorgligt som helst. Jag försöker tänka på att jag har ett gäng år kvar, och att min kunskap och förståelse kan gagna andra också, inte bara mig den tid jag har kvar..

Min far gick bort utan att veta att han antagligen hade en bra förklaring till sina utbrott, sin ljudöverkänslighet, sin hattighet och en massa andra drag. Det är ännu sorgligare tänker jag.

Tycker det är mest irriterande men det har gått över nu. Försöker dela med mig av mina erfarenheter så gott det går. Försöker få folk att söka hjälp och inte bara vänta av tiden. Ja, så nu har jag hamnat här också. Får väl se om jag kan bidra med nå't.

för föräldrar på intervju!

Ville dom inte säga något och förnekade allt 1981 när JAG tog med dom till PBU (bup) så lär dom inte ha något att säga nu för jag har inte märkt någon större inställningsförändring Dom har valt och jag har valt bort.

- Din uppväxt kan ju ha gjort att du har fått en Asperger på halsen och då tycker jag att dina föräldrar ska dras så långt från utredningen som möjligt eftersom de ju då förstås är oerhörd jäviga...

- Lita på det liv som du lever nu och lita på de som omger dig istället för att låta psykologen låta din familj - som kan ha gett dig en Asperger - avgöra...

- Överklaga inte - tror inte heller det går faktiskt, det låter som utopi för mig - utan begär en ny utredning där dina uppväxtförhållanden även utreds...

- På det sättet står du starkare eftersom en ny psykolog inte kommer lägga så stor vikt vid dina föräldras åsikter i så fall...

- Viktigast är att du för den nya psykologen klargör att du inte kan dela din släkts åsikt om din barndom eftersom ditt liv är du ensam i världen om...

- Är psykologen någorlunda vettig, förstår den att din eventuella Asperger har med din familj att göra...

- Tänk framförallt på at det är ditt liv och inte dina föräldrars der rör sig om och det är det som det viktigaste att klargöra...

- Viktigt är förstås att du förstår den skillnaden själv. Då ger du dig själv rygg och strunta i att blanda in din familj...

- De ska ha respekt kring din person och du har inga som helst skyldigheter att deklarera för din familj vad du sysslar med och en bra psykolog kommer aldrig blanda in någon du inte har tillit till, även om du äter frukost med dem..!

- Din familj vill dig säkert väl men ibland kan det bli fel ändå...

- Om de är jättenyfikna på vad du håller på med, säg att du har börjat sjunga i kör och de får höra dig sjunga om ett 1/2 år...

- Och det är ju inte att ljuga men kanske inte den låt de vill lyssna på, men radio är ju så ibland...

Jobba på och lycka till

[img]http://www.sighost.org/sigs/miner.gif[/img]

Milena skrev:Har ni upplevt att er AS blivit ifrågasatt p.g.a. att ni lyckats ge ett någorlunda välfungerande intryck och inte är extremt aspiga och uppfattar allting bokstavligt och har som enda intresse att memorera tågtidtabeller?

Ja, det har hänt och många har sagt att de inte alls kan märka på mig att jag har AS, men det beror också på i vilken situation man befinner sig i och man lär sig NT spelet av ren överlevnadsinstinkt (om man har förmågan till det vill säga).

Alla som har AS har inte glasögon tjocka som flaskbottnar och har som enda intresse att sitta i garderoben och memorera tågtidtabeller eller registreringskyltar på bilar och dyl...