Fretshi skrev:
Att teagirl inte vänjer sig är för att hon ger upp hela tiden. Vill man gå till botten med ett problem måste man räkna med att det tar tid.

Har du själv samma sensoriska överkänslighet så att du verkligen vet vad du talar om här? Om inte så är det en aning respektlöst det du skriver.

Fretshi skrev:
Finns inga direkt Quick fix utan de flesta lösningar tar tid och ibland är det nog bara att härda ut.

Ja det är också min erfarenhet. Att bli frisk från allvarliga sjukdomar eller hitta olika hållbara förhållningssätt till olika funktionsnedsättningar tar ofta längre tid än vården, omgivningen, arbetsgivare, Fk m fl räknar med. Ibland mkt mkt mkt längre tid och fortfarande inte konstigt bara man känner personen ordentligt (själv har jag bara fått sådan bekräftelse från de som lärt känna mig i terapi).

Vissa former av läkning går inte att skynda på utan tiden måste få ha sin gång.. I efterhand undrar jag lite hur det kunde få gå så många år innan vissa insikter kom till mig men men. Det är så lätt att bli stressad av det eftersom bilderna vi matas med idag gör att vi tror att olika varianter av rehab, hab och återhämtning ska gå på några månader när det kan handla om flera år, ibland många år, ibland hela liv.

Micke skrev:

Fretshi skrev:
Att teagirl inte vänjer sig är för att hon ger upp hela tiden. Vill man gå till botten med ett problem måste man räkna med att det tar tid.

Har du själv samma sensoriska överkänslighet så att du verkligen vet vad du talar om här? Om inte så är det en aning respektlöst det du skriver.

Ja, det där var ett väldigt okänsligt uttalande Det som skiljer autister från NT:s när det gäller sensoriska problem är väl att vi är "kopplade på ett annat sätt" och kan därmed inte alls/mindre del vänja oss vid sånt som vi har svårt för sensoriskt. Jag har själv inte lika stora problem som TS men det är inte svårt att tro på. Inte schysst att säga att någon ger upp hela tiden för mycket är sånt som man faktiskt utsätts för ofta och ska man "vänja sig" hade man gjort det.

ShakeItOut skrev:

Micke skrev:

Fretshi skrev:
Att teagirl inte vänjer sig är för att hon ger upp hela tiden. Vill man gå till botten med ett problem måste man räkna med att det tar tid.

Har du själv samma sensoriska överkänslighet så att du verkligen vet vad du talar om här? Om inte så är det en aning respektlöst det du skriver.

Ja, det där var ett väldigt okänsligt uttalande Det som skiljer autister från NT:s när det gäller sensoriska problem är väl att vi är "kopplade på ett annat sätt" och kan därmed inte alls/mindre del vänja oss vid sånt som vi har svårt för sensoriskt. Jag har själv inte lika stora problem som TS men det är inte svårt att tro på. Inte schysst att säga att någon ger upp hela tiden för mycket är sånt som man faktiskt utsätts för ofta och ska man "vänja sig" hade man gjort det.

Ja men jag tror inte man kan bli immun mot intryck på ett snabbt sätt.
Men jag kan ja helt andra problem än ts.
Då jag mår bra av att aktivera mig i viss mån.
För mycket vila är inte bra för mig. Kanske inte för någon deprimerad person för det löser inte grundproblemet.

Men känslighet går att komma till bukt med men då krävs erfarenhet som man får av livet.

Det är min syn på det.

Fretshi skrev:

ShakeItOut skrev:

Micke skrev:
Har du själv samma sensoriska överkänslighet så att du verkligen vet vad du talar om här? Om inte så är det en aning respektlöst det du skriver.

Ja, det där var ett väldigt okänsligt uttalande Det som skiljer autister från NT:s när det gäller sensoriska problem är väl att vi är "kopplade på ett annat sätt" och kan därmed inte alls/mindre del vänja oss vid sånt som vi har svårt för sensoriskt. Jag har själv inte lika stora problem som TS men det är inte svårt att tro på. Inte schysst att säga att någon ger upp hela tiden för mycket är sånt som man faktiskt utsätts för ofta och ska man "vänja sig" hade man gjort det.

Ja men jag tror inte man kan bli immun mot intryck på ett snabbt sätt.
Men jag kan ja helt andra problem än ts.
Då jag mår bra av att aktivera mig i viss mån.
För mycket vila är inte bra för mig. Kanske inte för någon deprimerad person för det löser inte grundproblemet.

Men känslighet går att komma till bukt med men då krävs erfarenhet som man får av livet.

Det är min syn på det.

Vad du pratar om har ju inte ett dugg med TS sensoriska problematik eller knappt mitt inlägg att göra. TS har hund och aktiverar sig via den, mer är inte ok pga ätstörning. Det är inte alltid möjligt att fixa sensoriska problem, de kan minska med tiden men det är inte alltid möjligt att få bort dom helt. Jäkligt otrevligt att säga att någon ger upp när de försöker så gott de kan men kroppen inte kan ändra sina signaler.

Fretshi skrev:

nomemorytoday skrev:

Micke skrev:Det kanske är svårt att förstå för dom som inte har detta problem.

+ 1
Det är som att man skall kbt:ea bort cancer typ. Men kanske att man själv måste ha det, för att förstå fullt ut. Precis som du sa.

Du vill antagligen inte höra vad en munk säger om cancer?

Att teagirl inte vänjer sig är för att hon ger upp hela tiden. Vill man gå till botten med ett problem måste man räkna med att det tar tid.

Finns inga direkt Quick fix utan de flesta lösningar tar tid och ibland är det nog bara att härda ut.

Men vad menar du nu? Jag ger inte upp, jag kämpar och kämpar. Har varit inlagd på sjukhus 10 ggr, gått dagvård 10 gg och bott på behandlingshem 3 ggr och terapi sen 2005. När jag bodde på behandlingshemmet hade jag svårt att ta till mig det första gången men dom andra gångerna gick jag in med hull och hår, det fungerade ett tag men sen föll jag tillbaka. Jag ger inte upp, då skulle jag inte leva nu.

Micke skrev:

Fretshi skrev:Om man blir störd av ljud kan man tänka "det är inte ljudet som stör dig utan du som stör ljudet"

Hur skulle det hjälpa att tänka att det är du som stör ljudet istället för tvärtom? Då får man nästan lura sig själv då man ju är mottagaren och då ljudet som absorberas utav en själv i regel är en försvinnande liten del utav det som kommer ifrån ljudkällan. Men visst kan man säkert lära sig att acceptera vissa ljud och det är väl det du menar, att man på så vis inte skall störa sig på dom. Men troligtvis går det bara till en viss gräns utan att det kostar på.

Hmm, det där låter klurigt, det är ju ljudet som stör mig, hur ska jag kunna tänka tvärtom?

Fretshi skrev:En klok munk, Ajahn Sumedho, har sagt tro inte på tanken att du inte står ut.

Där kan jag hålla med, det jobbar jag stenhårt med.

ShakeItOut skrev:

Micke skrev:

Fretshi skrev:
Att teagirl inte vänjer sig är för att hon ger upp hela tiden. Vill man gå till botten med ett problem måste man räkna med att det tar tid.

Har du själv samma sensoriska överkänslighet så att du verkligen vet vad du talar om här? Om inte så är det en aning respektlöst det du skriver.

Ja, det där var ett väldigt okänsligt uttalande Det som skiljer autister från NT:s när det gäller sensoriska problem är väl att vi är "kopplade på ett annat sätt" och kan därmed inte alls/mindre del vänja oss vid sånt som vi har svårt för sensoriskt. Jag har själv inte lika stora problem som TS men det är inte svårt att tro på. Inte schysst att säga att någon ger upp hela tiden för mycket är sånt som man faktiskt utsätts för ofta och ska man "vänja sig" hade man gjort det.

Aha, det var så inlägget var menat, förstod inte riktig. När det gäller ljud, ljus och fysiska beröringar av vad som helst som kläder, sömmar, ett veck i ett lakan, att duscha osv går ju inte att vänja sig vid, tro mig, jag har försökt i 31 år

Vet ni vad! Jag är klar med min tusende autismutredning nu!!! Inte för att dom i vården inte trott på diagnosen utan för att FK inte tagit det på allvar. Vi vill få till en sjukersättning och nu kanske det går med ännu ett intyg. Orkar inte med mer krångel. Hoppas läkaren på Psyk nästa vecka skriver ett till hälsointyg om det behövs mer än det läkaren igår skickade in, väntar på FK nu för att få veta hur jag ska göra.

Fick gå till en expert på utredningar i tisdags och vi höll på i 3,5 timmar Så himla jobbigt, hon såg att jag kroknade helt innan mindre än en timme, att jag inte klarade att svara lika snabbt, att jag hade svårt med fokus och hade svårt att till och med sitta upp och egentligen inte klarade mer men vi kämpade på i 2,5 timmar till. Jösses vilken detaljerad utredning. Vi avverkade papper efter papper efter papper.

Hur många utredningar ska man gå på egentligen? Hoppas som sagt att det är slut på det hela nu...

Det hon kom fram till var att hon såg direkt att jag har autism, redan dom första minuterna pga hur jag rör mig, att jag inte orkade ha ögonkontakt mer än korta stunder, hur jag pratade och hur jag svarade på alla frågor. Hon sa att jag har en grav funktionsnedsättning och att det inte finns någon förmåga för mig att komma ut i ett arbetsliv.

Hon sa att jag var en otroligt intressant person, annorlunda mot dom flesta hon brukar träffa. Att jag var unik och speciell och rolig att jobba med. Konstig svarade jag att jag var, då sa hon att det inte är något fel på att vara konstig.

Ev. skulle jag ha behövt träffa en till psykolog för fortsatt utredning med en massa tester men läkaren ansåg att det inte behövs, att hon har underlag nog utifrån min anamnes och hennes utredning, tjoho

Teagirl skrev:
Fick gå till en expert på utredningar i tisdags och vi höll på i 3,5 timmar Så himla jobbigt, hon såg att jag kroknade helt innan mindre än en timme, att jag inte klarade att svara lika snabbt, att jag hade svårt med fokus och hade svårt att till och med sitta upp och egentligen inte klarade mer men vi kämpade på i 2,5 timmar till. Jösses vilken detaljerad utredning. Vi avverkade papper efter papper efter papper.

Hur många utredningar ska man gå på egentligen? Hoppas som sagt att det är slut på det hela nu...

Det hon kom fram till var att hon såg direkt att jag har autism, redan dom första minuterna pga hur jag rör mig, att jag inte orkade ha ögonkontakt mer än korta stunder, hur jag pratade och hur jag svarade på alla frågor. Hon sa att jag har en grav funktionsnedsättning och att det inte finns någon förmåga för mig att komma ut i ett arbetsliv.

Hon sa att jag var en otroligt intressant person, annorlunda mot dom flesta hon brukar träffa. Att jag var unik och speciell och rolig att jobba med. Konstig svarade jag att jag var, då sa hon att det inte är något fel på att vara konstig.

Ev. skulle jag ha behövt träffa en till psykolog för fortsatt utredning med en massa tester men läkaren ansåg att det inte behövs, att hon har underlag nog utifrån min anamnes och hennes utredning, tjoho

Ja klart du behöver träffa en till psykolog, det där låter bara som en första screarning för att överhuvudtaget ta ställning till om du behöver en utredning eller inte, om så inte vore fallet låter det inte som någon seriös utredning som man kan ta på allvar.

Själv tyckte jag min kompletterande utredning var lite väl snabb då jag träffade psykologen 3 gånger men redan första gången jag träffade henne hade hon redan mer eller fastställt att jag har AST/AS. När jag gjorde min ADHD-utredning träffade jag psykologen 11 gånger och blev grillad och fick göra en massa olika tester.

slackern skrev:

Teagirl skrev:
Fick gå till en expert på utredningar i tisdags och vi höll på i 3,5 timmar Så himla jobbigt, hon såg att jag kroknade helt innan mindre än en timme, att jag inte klarade att svara lika snabbt, att jag hade svårt med fokus och hade svårt att till och med sitta upp och egentligen inte klarade mer men vi kämpade på i 2,5 timmar till. Jösses vilken detaljerad utredning. Vi avverkade papper efter papper efter papper.

Hur många utredningar ska man gå på egentligen? Hoppas som sagt att det är slut på det hela nu...

Det hon kom fram till var att hon såg direkt att jag har autism, redan dom första minuterna pga hur jag rör mig, att jag inte orkade ha ögonkontakt mer än korta stunder, hur jag pratade och hur jag svarade på alla frågor. Hon sa att jag har en grav funktionsnedsättning och att det inte finns någon förmåga för mig att komma ut i ett arbetsliv.

Hon sa att jag var en otroligt intressant person, annorlunda mot dom flesta hon brukar träffa. Att jag var unik och speciell och rolig att jobba med. Konstig svarade jag att jag var, då sa hon att det inte är något fel på att vara konstig.

Ev. skulle jag ha behövt träffa en till psykolog för fortsatt utredning med en massa tester men läkaren ansåg att det inte behövs, att hon har underlag nog utifrån min anamnes och hennes utredning, tjoho

Ja klart du behöver träffa en till psykolog, det där låter bara som en första screarning för att överhuvudtaget ta ställning till om du behöver en utredning eller inte, om så inte vore fallet låter det inte som någon seriös utredning som man kan ta på allvar.

Själv tyckte jag min kompletterande utredning var lite väl snabb då jag träffade psykologen 3 gånger men redan första gången jag träffade henne hade hon redan mer eller fastställt att jag har AST/AS. När jag gjorde min ADHD-utredning träffade jag psykologen 11 gånger och blev grillad och fick göra en massa olika tester.

Fast det här var inte grundutredningen, den gjordes av psykologer och läkare 2014 när jag fick diagnosen. Nu gjordes utredningen som ett komplement för att FK ska få extra underlag till beslut om sjukersättning. Därför räckte det med den här intervjun och formulären jag fick fylla i och testerna jag fick göra där.

Teagirl skrev:

slackern skrev:

Teagirl skrev:
Fick gå till en expert på utredningar i tisdags och vi höll på i 3,5 timmar Så himla jobbigt, hon såg att jag kroknade helt innan mindre än en timme, att jag inte klarade att svara lika snabbt, att jag hade svårt med fokus och hade svårt att till och med sitta upp och egentligen inte klarade mer men vi kämpade på i 2,5 timmar till. Jösses vilken detaljerad utredning. Vi avverkade papper efter papper efter papper.

Hur många utredningar ska man gå på egentligen? Hoppas som sagt att det är slut på det hela nu...

Det hon kom fram till var att hon såg direkt att jag har autism, redan dom första minuterna pga hur jag rör mig, att jag inte orkade ha ögonkontakt mer än korta stunder, hur jag pratade och hur jag svarade på alla frågor. Hon sa att jag har en grav funktionsnedsättning och att det inte finns någon förmåga för mig att komma ut i ett arbetsliv.

Hon sa att jag var en otroligt intressant person, annorlunda mot dom flesta hon brukar träffa. Att jag var unik och speciell och rolig att jobba med. Konstig svarade jag att jag var, då sa hon att det inte är något fel på att vara konstig.

Ev. skulle jag ha behövt träffa en till psykolog för fortsatt utredning med en massa tester men läkaren ansåg att det inte behövs, att hon har underlag nog utifrån min anamnes och hennes utredning, tjoho

Ja klart du behöver träffa en till psykolog, det där låter bara som en första screarning för att överhuvudtaget ta ställning till om du behöver en utredning eller inte, om så inte vore fallet låter det inte som någon seriös utredning som man kan ta på allvar.

Själv tyckte jag min kompletterande utredning var lite väl snabb då jag träffade psykologen 3 gånger men redan första gången jag träffade henne hade hon redan mer eller fastställt att jag har AST/AS. När jag gjorde min ADHD-utredning träffade jag psykologen 11 gånger och blev grillad och fick göra en massa olika tester.

Fast det här var inte grundutredningen, den gjordes av psykologer och läkare 2014 när jag fick diagnosen. Nu gjordes utredningen som ett komplement för att FK ska få extra underlag till beslut om sjukersättning. Därför räckte det med den här intervjun och formulären jag fick fylla i och testerna jag fick göra där.

Aha då förstår jag du har alltså redan en AST/AS diagnos så dom gjorde typ en bedömning utav din arbetsförmåga?

Om du ska få sjukersättningen beviljad beror helt på hur psykiatrikern skriver sitt utlåtande mer eller mindre. Sedan kan också FK vilja att du gör en arbetsförmåge utredning om dom gör det nu förtiden, när jag gjorde min fick jag träffa en massa olika yrkesgrupper inom sjukvården.

Precis, det var en så kallas AFU som skulle reda ut och bedöma min arbetsförmåga. Diagnosen asperger har jag haft sen 2014 men inte kunnat jobba alls sen gymnasiet och var sjukskriven en lång period även då. Men nu är det 12 år jag varit hemma, först aktivitetsersättning och nu sjukpenning efter att jag fyllde 30 år förra året,

Teagirl skrev:

Fretshi skrev:

nomemorytoday skrev:+ 1
Det är som att man skall kbt:ea bort cancer typ. Men kanske att man själv måste ha det, för att förstå fullt ut. Precis som du sa.

Du vill antagligen inte höra vad en munk säger om cancer?

Att teagirl inte vänjer sig är för att hon ger upp hela tiden. Vill man gå till botten med ett problem måste man räkna med att det tar tid.

Finns inga direkt Quick fix utan de flesta lösningar tar tid och ibland är det nog bara att härda ut.

Men vad menar du nu? Jag ger inte upp, jag kämpar och kämpar. Har varit inlagd på sjukhus 10 ggr, gått dagvård 10 gg och bott på behandlingshem 3 ggr och terapi sen 2005. När jag bodde på behandlingshemmet hade jag svårt att ta till mig det första gången men dom andra gångerna gick jag in med hull och hår, det fungerade ett tag men sen föll jag tillbaka. Jag ger inte upp, då skulle jag inte leva nu.

Jag kanske missuppfattadelite vad i pratade om och ville ge råd.

Det jag menade var att om man vill lyckas med saker så får man inte ge upp, men det kanske är en annan diskussion.

Däremot är det ju alltid bra att öva olika avslappningsövningar så man får vila i vardagen. Allt ska inte vara en kamp för att överleva. Jag

Teagirl skrev:

Micke skrev:

Fretshi skrev:Om man blir störd av ljud kan man tänka "det är inte ljudet som stör dig utan du som stör ljudet"

Hur skulle det hjälpa att tänka att det är du som stör ljudet istället för tvärtom? Då får man nästan lura sig själv då man ju är mottagaren och då ljudet som absorberas utav en själv i regel är en försvinnande liten del utav det som kommer ifrån ljudkällan. Men visst kan man säkert lära sig att acceptera vissa ljud och det är väl det du menar, att man på så vis inte skall störa sig på dom. Men troligtvis går det bara till en viss gräns utan att det kostar på.

Hmm, det där låter klurigt, det är ju ljudet som stör mig, hur ska jag kunna tänka tvärtom?

Det finns ett djup i uttalandet.

Att man själv skapar sitt lidande. Det kan låta respektlöst och kanske i get råd man ger här.

Men det jag inte förstår är att de skickar ut dig till arbetslivet när du verkligen har ganska många problem nu.

Jag har varit sjukskriven i 5 år nu och min läkare har aldrig sagt att jag ska ut i arbetslivet igen hur mycket jag vill eller ej. Därför testar jag mig fram och söker jobb på egen hand.

Konstigt bara hur vissa anses vara kapabla till arbete medan andra inte, men det har nog inte så mycket med ämnet att göra.

Men det jag ser är att det verkar finnas väldigt mycket oro så avslappning och vila är nog bra samt att komma till rätta med katastroftankarna.

Lägger din psykolog för mycket press på dig?

Det kan förvärra tillståndet ännu mer.

Fretshi skrev:Men det jag inte förstår är att de skickar ut dig till arbetslivet när du verkligen har ganska många problem nu.

Jag har varit sjukskriven i 5 år nu och min läkare har aldrig sagt att jag ska ut i arbetslivet igen hur mycket jag vill eller ej. Därför testar jag mig fram och söker jobb på egen hand.

Konstigt bara hur vissa anses vara kapabla till arbete medan andra inte, men det har nog inte så mycket med ämnet att göra.

Men det jag ser är att det verkar finnas väldigt mycket oro så avslappning och vila är nog bra samt att komma till rätta med katastroftankarna.

Lägger din psykolog för mycket press på dig?

Det kan förvärra tillståndet ännu mer.

Dom inom psykiatrin vill inte ha ut mig alls i arbetslivet, dom ser inte att det finns någon form av aktiviteter eller yrke som jag klarar. Det är FK som krånglar. Jag är ganska så säker på att det sjukintyget som ska skrivas imorgon kommer gå igenom men vet inte för hur länge. Jag klarar inte att jobba alls, var på en fotokurs igår genom landstingsregionen och efter 30 minuters socialiserande och teori var jag helt slut. Följde med dom andra ut för att träna på det vi pratat om men efter 30 minuter där ute gick det inte mer så jag fick gå hem. Kursen håller på i 2,5 timmar men jag klarade lite mindre än 1 timme, kändes totalt misslyckat och jag tyckte det var jätte kul så är ledsen för hur det är med allt.

Energin kommer nog var så säker!

Jag kan också bli känslig för stress men buddhismen och meditation har hjälpt mig oerhört.

Men jag har aldrig haft problem med överkänslighet så vet inte riktigt vad man kan göra åt den.

Stress har jag haft erfarenhet av däremot och fått lära mig hur man hanterar den.

Fretshi skrev:
Stress har jag haft erfarenhet av däremot och fått lära mig hur man hanterar den.

Vari bottnade din stress?

Den bottnade i att jag hade för mycket ångest och prestationskrav när jag studerade. Troligan en följd av låg självkänsla som gjorde att typ allt blev en stress.

Läkaren jag pratade med förra veckan gick igenom intyget från den rejäla utredningen i förra veckande mig, hon var tvungen att ta det muntligt för det är FK som äger intyget så hon kan inte skicka det till mig skriftligt utan jag måste sen be FK skicka det till dom. Hon sa innan att många tycker det är jobbigt att höra det. Jag sa att jag redan är på botten och att det inte går att må sämre, men det gick det, jag satt på golvet och kunde knappt ta till mig allt hon sa, klarade inte att ta mig 20 cm till soffan för att det var så tufft.

Efteråt var det som att jag föll helt, är det där jag? Är autismen så tydlig? Jag vet ju sen innan att jag har stora problem men det är så jobbigt att höra det så objektivt beskrivet. Jag skämdes och vill ju inte vara den personen, jag förstår ju att jag är så och att autismen är en del av mig, men hur ska jag acceptera det. Läkaren sa ju visserligen att jag är jätte gullig och söt, unik, fantastisk och omtänksam och en fin människa, allt det trots att jag ju har så pass stora problem. Kanske är det inte bara fel att andra tycker att man är annorlunda?

Det som alltid förvånar mig vid dessa tusen utredningar och samtal och delar av det hela är att dom inte bara utreder vad man säger, utan också hur man är och agerar och hur man pratar, sitter, kroppsspråk, tonläget osv.

Hon sa att jag gick annorlunda än andra, att jag går med armarna tryckta hårt mot kroppen och inte rör dom, hon såg hur väldigt rädd jag blev när hon rörde vid mig, hur jobbigt det var att hon stod rakt framför mig och att jag inte visste hur jag skulle hantera det.

Att jag under alla timmar vi pratade visade helt och klart på stora autistiska funktionsnedsättningar. Att jag efter bara 45 minuters samtal bara var helt slut, orkade knappt prata, pratade tyst, det tog jätte lång tid för mig att svara och jag visste inte hur jag skulle svara och att jag knappt inte kunde sitta upp. Sen konstaterade hon att en nt person som var så otroligt utmattad skulle be om en paus men att jag inte kunde ta det initiativet, jag gjorde som jag var tillsagd, hon sa sitt där, nu ska vi prata och intervjua och jag bara lydde.

Jag kan ju inte skriva allt hon sa men hon sa att hon ångrade och kände så här i efterhand att hon inte skulle gjort den fysiska kontrollen av mig, att det var alldeles för mycket för mycket för mig och att det inte var rätt av henne när jag så tydligt blev rädd och visade så tydligt hur jobbigt och svårt det var fast jag inte vågade säga något. Tycker det var fint av henne att be om ursäkt för det.

Hon skrev till FK att hon och hennes kollegor pratat om mitt fall och att dom alla var överens om att det var oetiskt av dom att skicka en så skör person till en så tuff utredning.

När hon läste upp intyget som ska till FK förklarade hon att det finns jätte många punkter där man ska betygsätta nedsättningen/problematiken från 0-4 där 0 var inga problem och 4 var att det inte kan vara värre och att nedsättningen innebär att det påverkar livet och vardagen så svårt att man inte klarar av det. Hon berättade att sen hon började jobba där har hon gjort 30 utredningar och på alla dessa har hon satt en 4 en enda gång, men jag fick fyra stycken 4... Det hade hon aldrig varit med om. Så det säger lite om hur jag har det.

Hon sa att hon hoppas att jag kan få sjukersättning nu så jag kan slappna av och ta hand om mig själv. Kan knappt ta in att hon faktiskt såg mig, lyssnade på mig, bedömde hela mig inifrån och ut och att hon såg att jag har svårt och att det inte bara är i mitt huvud. Hon konstaterade att jag inte kan fokusera och koncentrera mig mer än några minuter och att jag har svåra problem med exekutiva och affektiva funktioner.

Det gläder mig att du fått förståelse. Nu borde väl även FK fatta. Och nej, inte behöver det bara vara negativt att man ses som annorlunda. Det är ju inte så att normala människor enbart har en massa positiva egenskaper, eller att normala människor enbart tänker positivt om varandra.

Micke skrev:Det gläder mig att du fått förståelse. Nu borde väl även FK fatta. Och nej, inte behöver det bara vara negativt att man ses som annorlunda. Det är ju inte så att normala människor enbart har en massa positiva egenskaper, eller att normala människor enbart tänker positivt om varandra.

Det grämer mig att jag inte fick med allt jag ville varken förra veckan eller igår, att det kanske skulle styrkt intyget ännu mer för det var ganska viktiga saker men nu är intyget skrivet och skickat. Känner mig värdelös som inte fick med allt, samtidigt är allt så komplext att det kanske inte är så konstigt? Kan ni känna så under eller efter utredningar eller läkarsamtal eller hos en terapeut att ni liksom inte får med allt ni vill och kommer på det efteråt eller är det bara jag som är så korkad?

Läkaren var ju verkligen fantastisk, hon såg hela mig. Om det här intyget inte räcker för FK vet jag inte vad som krävs. Att hon "gav" mig 4 stycken fyror när hon bara gett en enda fyra till en person av alla 30 hon utrett just där (och hon har ju erfarenheter sen tidigare också) borde väl räcka. Det känns samtidigt är det tungt att inse sina begränsningar och att det inte bara är att träna bort dom eller ta en medicin så det blir bättre.