Har under större delen av mitt liv varit mer eller mindre deprimerad och känt mig konstig. Som barn var jag t.ex en ensamvarg och lät mig ofta utnyttjas av de få kompisar jag hade. Blev mobbad några år på mellanstadiet och började tänka på självmord vid 11 års ålder. Kunde få riktiga aggressionsutbrott hemma då jag - från att ha varit den tysta, blyga flickan - kastade saker på mina föräldrar.
Har alltid haft svårt för att koncentrera mig en längre period än 10 min. I synnerhet när det gäller saker jag tycker är tråkiga. När det gäller att spela musik och måla kan jag sitta i timtal och peta med detaljer...
Folk har ofta kallat mig perfektionist och vissa blir t.o.m irriterade för att jag är så petig. Men om jag inte får göra en sak på mitt sätt eller göra klart en sak så rasar allt.

Nu på sistone har det liksom eskalerat... Har trott att jag haft/har en vanlig depression eller social fobi, men det känns som att det är mer än så. Fastnade i en artikel om en tjej som hade asperger och jag kände igen mig som bara den. Dels när det gäller den sociala biten - har svårt att kommunicera med människor och känner obehag i sociala situationer. Vet liksom inte hur man gör. Vet inte vad jag ska säga och tänker mest på hur personen upplever mig och vad personen förväntar sig av mig. Har mer och mer börjat isolera mig. Känns som att mitt förhållande kommer gå åt helvete också iom att vi inte kan prata med/och förstå varandra.

Är 25 nu och knappt haft ett enda jobb sedan jag tog studenten. Klarar liksom inte av tider och stress... Sista jobbet jag hade fick jag sparken ifrån. Jag förstår själv inte vad jag gjorde för fel.
Sedan det här med ticsen också. Har alltid gjort konstiga vridande rörelser med fingrarna. Hade knappt tänkt på det själv tills för några år sedan då en kompis skrattade och frågade vad det var för fel på mina fingrar. "Du måste ju vara autistisk" sa han. Har alltid känt det som att jag har massa överskottsenergi som bubblar i kroppen.
Och sedan att jag har ett överlägset sifferminne som alla i min omgivning förvånas över.
Många säger att de tycker att jag är en väldigt speciell och unik tjej, men sedan märker jag att de inte kan greppa mig och då tappar de intresset och tycker att jag är märklig istället.

Just nu känner jag mig enormt deprimerad och det känns som jag missar så mycket av livet. Jag känner mig tom inombords och känner mig som en utomjording som ingen förstår sig på. Ska kanske få börja i kbt hos en studentterapeut, men det är inte säkert än. Har gått 2 av 5 samtal, sedan ska det utredas om jag får fortsätta. Tycker det är sjukt obehagligt att gå dit. Sedan blir jag rädd att de tycker att jag har för mycket problem för att jag ska få börja i kbt:n. Han är ju bara student trots allt. Jag känner mig ganska säker på att jag har en släng av asperger och skulle vilja få det utrett. Men jag vågar inte fråga. Känns som man kommer bli illa bemött eller att de tror att man tycker det är "coolt" att få en diagnos på papper. Alltför ofta blir jag bemött som dum, lat och konstig.

Jag skulle bara tycka att det skulle vara enormt skönt att kunna få en bekräftelse på varför man har så svårt att få jobb, vänner och ett fungerande socialt liv helt enkelt.
Att t.ex. få folk att förstå varför man inte tolkar ironi och skämt som andra. Det är å andra sidan en grej som jag tycker är riktigt jobbig i och med att min pojkvän är en riktig komiker. Han skämtar jämt och jag förstår ofta inte ett dyft. Han(och många andra) får ofta säga - "Du, det var ett skämt...". Nu har han iofs slutat med det eftersom jag inte är så rolig att skämta med... Usch. Känner mig som världens tråkigaste tjej...

Ojojoj, vad jag har skrivit nu. Ni får ha överseende. Men det var fantastiskt skönt att få skriva av sig...
Var ska jag börja någonstans??? Hur ska jag gå tillväga? Känns som att man får vänta i flera år hos psykiatrin. Vill nästan ge upp innan jag ens har börjat...

Välkommen hit! Jag tycker du skriver jättefint och jag tror du kommer att känna dig hemma här. Själv känner jag igen mig i ofantligt mycket av din berättelse. Jag tror också du har en släng av asperger som jag själv. Vi lär "synas" framöver om jag säger så
Bara en liten varning ifall du inte känner till det här forumet: det är ett ganska tufft forum där vågorna stundom går ganska högt. Om du skulle känna dig angripen eller missförstådd så beror det oftast på att den andra personen mår dåligt och inte fungerar rationellt i den specifika situationen. Ta det inte personligt utan använd dig av din empati när du kommunicerar. Då hjälper du den som mår dåligt att hitta sin empati.
/Barracuber

Välkommen skall du vara!

LazyLady skrev:När det gäller att spela musik och måla kan jag sitta i timtal och peta med detaljer...
Folk har ofta kallat mig perfektionist och vissa blir t.o.m irriterade för att jag är så petig. Men om jag inte får göra en sak på mitt sätt eller göra klart en sak så rasar allt.

Det är samma här och det känns som att perfektionism är en god egenskap inom dessa områden. Att du blir irriterad om någonting inte görs på ditt sätt, det kan kan jag med all säkerhet säga att du inte är ensam om att bli. För mig kan det bli förödande när jag spelar med min kompanjon. Han har en tendens till att glömma sina stycken, då försöker han improvisera och säger "Jag testar bara något nytt". Och jag som minns detaljer och ljud, aj aj. Det är som att livsglädjen sugs ut ur mig för en stund, det är nästan en känsla av förvirring och sänker lätt min entusiasm. Om det sker med samma person så lär man sig att hantera det bättre, eller man lär sig att förvänta sig att det kan ske en mindre (för oss stor) förändring. Hur man hanterar olusten och irritationen när den dyker upp med okända personer, det jobbar jag fortfarande på. Kommer med ett svar när jag funnit ett!

LazyLady skrev:Vet liksom inte hur man gör. Vet inte vad jag ska säga och tänker mest på hur personen upplever mig och vad personen förväntar sig av mig. Har mer och mer börjat isolera mig.

Det är du med all säkerhet inte heller ensam om. Det är en tarmvridande, ångestframkallande och energidränkande börda, de där tankarna om vad personen man talar med tänker, hur personen ser på en och vad den funderar på. Och samtidigt som dessa tankar är igång, ja då bestämmer sig en annan tankeprocess att dra igång; Hur ser jag ut? Kan jag säga så? Står jag på en konstigt sätt? Ska jag stå en bit närmre eller...? Inte bara det! Man skall föra ett samtal utan att verka blyg/skygg och utan att se nervös/stressad ut. Och helst försöka hänga med så att orden flyter in precis efter det att personen man talar med skall avsluta sina.

LazyLady skrev:Har alltid gjort konstiga vridande rörelser med fingrarna.

Jag vet inte hur häftiga dina rörelser är men jag har också underliga kroppsrörelser. Och de är ofta ganska speciella, det är alltså inga rörelser "vanliga" människor använder sig av vid t ex. stress, oro osv. Kan använda mig av händerna när jag tänker mycket och snabbt. Även när jag funderar eller "hör" musiken. Men jag vill inte kalla det tics, fast det kanske är det. Har för mig att jag både läst och hört att det är aspigt att ha unika eller speciella kroppsrörelser.

Det kan ta tid att vänta på psykiatrin, det var en 2 års väntan som gällde för mig när jag träffade min första psykiater, men min kontaktperson på socialförvaltningen fixade en tid hos en fristående, oberoende kanske det heter. De blev naturligtvis inhyrda av kommunen. Annars är det väl landstinget som gäller. Fick en tid hos landstingets psykiatri drygt 1 år efter första besöket. Den psykiatern sa att min diagnos var fastställd och att det inte krävdes mer. Och sen fråga hon vilka mediciner jag ville ha, men det är en annan historia. Du bör nog undersöka hur många i närheten av där du bor som har resurser till en asperger-utredning. Jag föreslår att du besöker landstinget först, du kan ju ha tur. Men som sagt, kolla upp lite fakta kring det. Använd alla medel du lagligt kan använda. Sen finns det säkerligen någon här från Örebro som kan guida dig.

Tålamod är nyckeln till framgång.

Du bör dock understryka hur viktigt det är för dig att åtminstone få tala med någon, få dem att inse allvaret och att du befinner dig i ett kritiskt tillstånd. Jag hoppas det löser sig för dig!!

Ps. Skriv tills fingrarna svävar.

Välkommen hit, LazyLady!
Jag läste med intresse ditt inlägg. Känner igen mig i mycket av det du skriver. Koncentration, perfektionism, allt det som snurrar i huvudet när man pratar med folk.
Hoppas du kommer att få prova KBT. Nu kan jag inte prata för alla, men för mig har det hjälpt mig i en hel del saker. Om inte annat är det gott att ha någon som förstår vad man pratar om utan att döma.
Hoppas du kommer att trivas här, det finns flera som skulle känna igen sig i din historia. Ser fram emot att läsa mer från dig.

LazyLady skrev:Har under större delen av mitt liv varit mer eller mindre deprimerad och känt mig konstig. Som barn var jag t.ex en ensamvarg och lät mig ofta utnyttjas av de få kompisar jag hade. Blev mobbad några år på mellanstadiet och började tänka på självmord vid 11 års ålder. Kunde få riktiga aggressionsutbrott hemma då jag - från att ha varit den tysta, blyga flickan - kastade saker på mina föräldrar.
Har alltid haft svårt för att koncentrera mig en längre period än 10 min. I synnerhet när det gäller saker jag tycker är tråkiga. När det gäller att spela musik och måla kan jag sitta i timtal och peta med detaljer...
Folk har ofta kallat mig perfektionist och vissa blir t.o.m irriterade för att jag är så petig. Men om jag inte får göra en sak på mitt sätt eller göra klart en sak så rasar allt.

Nu på sistone har det liksom eskalerat... Har trott att jag haft/har en vanlig depression eller social fobi, men det känns som att det är mer än så. Fastnade i en artikel om en tjej som hade asperger och jag kände igen mig som bara den. Dels när det gäller den sociala biten - har svårt att kommunicera med människor och känner obehag i sociala situationer. Vet liksom inte hur man gör. Vet inte vad jag ska säga och tänker mest på hur personen upplever mig och vad personen förväntar sig av mig. Har mer och mer börjat isolera mig. Känns som att mitt förhållande kommer gå åt helvete också iom att vi inte kan prata med/och förstå varandra.

Är 25 nu och knappt haft ett enda jobb sedan jag tog studenten. Klarar liksom inte av tider och stress... Sista jobbet jag hade fick jag sparken ifrån. Jag förstår själv inte vad jag gjorde för fel.
Sedan det här med ticsen också. Har alltid gjort konstiga vridande rörelser med fingrarna. Hade knappt tänkt på det själv tills för några år sedan då en kompis skrattade och frågade vad det var för fel på mina fingrar. "Du måste ju vara autistisk" sa han. Har alltid känt det som att jag har massa överskottsenergi som bubblar i kroppen.
Och sedan att jag har ett överlägset sifferminne som alla i min omgivning förvånas över.
Många säger att de tycker att jag är en väldigt speciell och unik tjej, men sedan märker jag att de inte kan greppa mig och då tappar de intresset och tycker att jag är märklig istället.

Just nu känner jag mig enormt deprimerad och det känns som jag missar så mycket av livet. Jag känner mig tom inombords och känner mig som en utomjording som ingen förstår sig på. Ska kanske få börja i kbt hos en studentterapeut, men det är inte säkert än. Har gått 2 av 5 samtal, sedan ska det utredas om jag får fortsätta. Tycker det är sjukt obehagligt att gå dit. Sedan blir jag rädd att de tycker att jag har för mycket problem för att jag ska få börja i kbt:n. Han är ju bara student trots allt. Jag känner mig ganska säker på att jag har en släng av asperger och skulle vilja få det utrett. Men jag vågar inte fråga. Känns som man kommer bli illa bemött eller att de tror att man tycker det är "coolt" att få en diagnos på papper. Alltför ofta blir jag bemött som dum, lat och konstig.

Jag skulle bara tycka att det skulle vara enormt skönt att kunna få en bekräftelse på varför man har så svårt att få jobb, vänner och ett fungerande socialt liv helt enkelt.
Att t.ex. få folk att förstå varför man inte tolkar ironi och skämt som andra. Det är å andra sidan en grej som jag tycker är riktigt jobbig i och med att min pojkvän är en riktig komiker. Han skämtar jämt och jag förstår ofta inte ett dyft. Han(och många andra) får ofta säga - "Du, det var ett skämt...". Nu har han iofs slutat med det eftersom jag inte är så rolig att skämta med... Usch. Känner mig som världens tråkigaste tjej...

Ojojoj, vad jag har skrivit nu. Ni får ha överseende. Men det var fantastiskt skönt att få skriva av sig...
Var ska jag börja någonstans??? Hur ska jag gå tillväga? Känns som att man får vänta i flera år hos psykiatrin. Vill nästan ge upp innan jag ens har börjat...

Hej och välkommen hit. I mina ögon är du helt klart en aspergare. Det du skulle kunna göra är att be om en remiss till ngn habilitering i din närhet & bli utredd. Eller om köerna är för långa, vilket de oftast är, få en remiss till en privat neuropsykolog. Inte bara psykolog, för de kan inte sådant lika bra, utan neuropsykolog. Remissen kan du få via husläkaren. Aggressionsutbrotten är det jag känner mig mest igen mig i. Det är rätt vanligt verkar det som. Undra på det när vi inte kan få omvärlden att förstå våra problem på ett enkelt sätt. Men som sagt, välkommen hit.....

Välkommen. Här är ingen med AS och/eller ADHD konstig ellr udda eller exentrisk (svårt ord att stava). Känn dig hemma.

Du är väl lite excentrisk Ganesh

Välkommen hit! Kände också igen mig mycket i det du skrev. Instämmer med Glimma, börja hos exempelvis husläkare som sedan kan remittera dig vidare. Under tiden är mitt bästa tips att läsa på så mycket du kan om AS, och KBT kan jag varmt rekommendera. Att ta hjälp av forumet är också kanon, här finns många kunniga och trevliga människor som själv gått igenom liknande. Och det finns mycket tips och hjälp att få via gamla trådar.
Önskar dig all lycka!

Välkommen! och tänk på vad Barracuber skrev. Det stämmer väl nämligen.

Excentrisk stavas eccentric på engelska.

Betydelsen är ungefär avvikande från centrum, i överförd bemärkelse avvikande från det normala. Dvs udda, konstig etc.

Roligt ord. Men svårstavat.

earlydayminer skrev:För mig kan det bli förödande när jag spelar med min kompanjon. Han har en tendens till att glömma sina stycken, då försöker han improvisera och säger "Jag testar bara något nytt". Och jag som minns detaljer och ljud, aj aj. Det är som att livsglädjen sugs ut ur mig för en stund, det är nästan en känsla av förvirring och sänker lätt min entusiasm. Om det sker med samma person så lär man sig att hantera det bättre, eller man lär sig att förvänta sig att det kan ske en mindre (för oss stor) förändring.

Åååh, vad jag känner igen mig!!! Brukar ofta spela gitarr med en kompis och jag känner mig som en gryta som är på väg att koka över för det mesta. Speciellt när han glömmer vad han spelade för kanske 5 minuter sedan och glider in på nåt helt annat som inte jag tycker är lika bra... Tappar intresset direkt. Kan ju själv sitta och spela en grej om och om igen i timtal! Men har lärt mig att behärska min irritation gentemot den här kompisen när vi spelar, precis som du säger...
När vi är många och spelar tillsammans blir det ofta tvärtom. Då gömmer jag mig i bakgrunden och vågar knappt höras. Skumt...

earlydayminer skrev:Jag vet inte hur häftiga dina rörelser är men jag har också underliga kroppsrörelser. Och de är ofta ganska speciella, det är alltså inga rörelser "vanliga" människor använder sig av vid t ex. stress, oro osv. Kan använda mig av händerna när jag tänker mycket och snabbt. Även när jag funderar eller "hör" musiken. Men jag vill inte kalla det tics, fast det kanske är det. Har för mig att jag både läst och hört att det är aspigt att ha unika eller speciella kroppsrörelser.

Jag har nog lärt mig att dölja mina rörelser med åren, men ibland vet jag att jag kan göra skumma grimaser med ansiktet också. Fast jag lyckas behärska mig bland folk. Men det är som att det kryper och kliar under huden. Vet inte riktigt hur jag ska förklara, men det är som att det är en massa överskottsenergi som vill ut. Brukar sitta och rycka loss hår från ögonbryn och ögonfransar också. Det har jag gjort sedan jag var liten. Haha, det låter ju sjukt knäppt. Vill verkligen försöka sluta med det. Tur att jag har välväxta ögonbryn och fransar. Annars skulle jag inte ha några kvar...

Kanske har en släng av ADHD? Har läst att man kan ha det i kombination med AS... Fast jag har ju visserligen provat amfetamin och det hjälpte INTE...

Tack alla ni underbara människor för alla tips och all förståelse.
Även om jag inte har fått någon diagnos så känner jag igen mig enormt mycket i det många skriver och känner en otrolig lättnad...
Är så glad att jag hittade detta forum.
Igår ville jag inte leva längre, men idag känner jag hopp.

Ska på samtalsterapi imorgon och är fruktansvärt nervös för att inte bli tagen på allvar. Vågar jag säga något om mina misstankar? Har sagt till terapeuten att jag tror att jag har social fobi, men det stämmer ju inte heller. Vågar ju gå ut bland folk även om det är kämpigt ibland. Det är ju i kommunikationen det brister...
Aaaah, det är så mkt som snurrar i mitt huvud just nu. Känner mig alldeles utmattad. Well well, skönt att jag kan skriva av mig här!

Det är klart du ska säga till terapeuten vad du misstänker. Det kan knappast bli någon bra terapi om du inte vågar säga vad du tänker på till terapeuten. Vad är det värsta som kan hända? Att han inte tror dig? Han kan ju inte veta, det kan ingen innan du blivit utredd (även om det du berättat tyder på AS).

Och välkommen till forumet önskar jag med.

Håller med Alien, tycker också absolut du ska berätta för terapeuten.

Alien skrev:Det är klart du ska säga till terapeuten vad du misstänker. Det kan knappast bli någon bra terapi om du inte vågar säga vad du tänker på till terapeuten. Vad är det värsta som kan hända? Att han inte tror dig? Han kan ju inte veta, det kan ingen innan du blivit utredd (även om det du berättat tyder på AS).

Och välkommen till forumet önskar jag med.

nä, det är klart att jag ska berätta. Men jag är så rädd att inte bli tagen på allvar. Som jag skrev förut verkar många tro att man vill ha en diagnos för att verka häftig, udda och komma undan med saker och ting... Det är hemskt att folk inte har mer förståelse... Är så trött på folk som säger åt en att skärpa till sig och sluta vara lat...

LazyLady skrev:nä, det är klart att jag ska berätta. Men jag är så rädd att inte bli tagen på allvar. Som jag skrev förut verkar många tro att man vill ha en diagnos för att verka häftig, udda och komma undan med saker och ting... Det är hemskt att folk inte har mer förståelse... Är så trött på folk som säger åt en att skärpa till sig och sluta vara lat...

Vet vad du menar, tyvärr tror jag att man får lära sig leva med ett visst mått av misstro från somliga. Men försök att tänka positivt, det finns guldkorn också och ibland blir man positivt överraskad. Kanske du blir det i morgon!

Jahapp. Var hos psykologen idag och jag berättade om mina misstankar.

Blev såklart avfärdad med orden:" Men jag upplever absolut inte att du har asperger. Du verkar ju ändå ha känslor och en vilja att reda ut dina relationer. Och de flesta som har asperger syns det på. Jag har ju ändå gått några utbildningar och arbetat med några som har asperger."
Jag sa då att jag hade hört att tjejer lättare kan "träna" bort eller dölja sina svårigheter. Men han ville ändå inte prata mer om det.

Det där med att aspergare inte har några känslor eller inte vill ha några relationer - är inte det det största myten av dem alla??? Tänk att en blivande psykolog inte har lärt sig mer om det. Det är ju sjukt.

Usch, jag blev alldeles gråtfärdig när jag åkte därifrån...

LazyLady skrev:Jahapp. Var hos psykologen idag och jag berättade om mina misstankar.

Blev såklart avfärdad med orden:" Men jag upplever absolut inte att du har asperger. Du verkar ju ändå ha känslor och en vilja att reda ut dina relationer. Och de flesta som har asperger syns det på. Jag har ju ändå gått några utbildningar och arbetat med några som har asperger."
Jag sa då att jag hade hört att tjejer lättare kan "träna" bort eller dölja sina svårigheter. Men han ville ändå inte prata mer om det.

Det där med att aspergare inte har några känslor eller inte vill ha några relationer - är inte det det största myten av dem alla??? Tänk att en blivande psykolog inte har lärt sig mer om det. Det är ju sjukt.

Usch, jag blev alldeles gråtfärdig när jag åkte därifrån...

Jag blir så ledsen för din skull. Liknande sak har hänt mig, och säkerligen många fler härinne. Ge inte upp. Det finns hjälp att få. Kontakta din husläkare.

Otroligt okunnig psykolog. Borde nästan be dig om namn och jobbadress till vederbörande för en officiell kontakt i ärendet från Organiserade Aspergares ordförande. Det känns som att sådant är något vi behöver börja med...

Eller kanske snarare något mer svepande, riktat till mottagningen med orden att dessa rader skickas till psykmottagningar i Örebro (om det är staden, och inte bara länet), då vi ryktesvägen fått höra att.... och så vidare...

Vilken okunnig psykolog!

Inger skrev:Vilken okunnig psykolog!

Psykologeländet borde gå om plugget. Denna går med biologisk inriktning.

/Barracuber

Ja verkligen! Men jag kan inte klandra honom för mkt heller... Han är inte helt färdigutbildad. "Jag" kommer ju vara hans examensarbete och sedan ska han ut och jobba. Det är nog mer hans lärare man ska hacka på. Och delarna i kursen kanske... Känns illa, för snart ska vi börja med kbt:n och jag har hört att många med AS har blivit hjälpa av det. Lönlöst om man inte har ställt en diagnos. Och det värsta(eller bästa) är att de kan göra det på den mottagningen där jag går. Men vad ska jag göra...? Jag är så dålig på att uttrycka vad jag vill och stå på mig...

Men jag har hört att vanliga psykologer inte är så duktiga på att ställa diagnoser i allmänhet? Borde man vända sig till en neuropsykolog?

Du, se till att uppfostra den där psykologen du har.

Du är expert på dej, inte han. Faktiskt. Speciellt som han inte ens är klar än, och alltså rent konkret bör betraktas som en under inlärning.

Jag ska fila på något om sådant här och lägga till som undersida på aspergare.org. Något sådant behövs...

"Vi hör regelbundet diagnosticerade såväl som misstänkta aspergare berätta om häpnadsväckande okunniga uttalanden de fått höra från praktiserande psykologer eller läkare om huruvida de kan eller inte kan ha Asperger... Här är några av de vanliga missförstånden, med våra invändningar..."