Fretshi skrev:Allt missuppfattas jämt...

Jag tror ni bara tänker att enda lösningen mot svår depression är medicin och elchocker.

Jag tror starkt på tankens kraft och att hitta stillheten när man är djupt nere.

Är man djupt deprimerad behöver man ofta hitta ett inre lugn igen så att energin kan komma tillbaka.

Funderar man på att ta sitt liv ska man söka hjälp akut (beror iof på hur starka de tankarna är).

Nej, "vi" vill inte ge folk medicin eller elchocker. Jag trodde personligen att en depression måste gå över av sig själv, att de flesta depressioner varar 6-8 månader för det sa det på psykologin. Så det jag provade med först var att faktiskt vänta ut depressionen. Men eftersom den aldrig tog slut fick jag mot min vilja testa medicin. Det var då tre år av mitt liv som bara försvunnit för mig, och ur depressionen kom en skadad person som jag inte längre kände.

Inre lugn och energi fanns inte på kartan. På kartan fanns att överleva och att härda ut.

Jag tror att total passivisering ibland kan vara livräddande i depressioner, för har man glömt hur man knyter skorna är det inte så stor risk att man ska komma på hur man ska ta livet av sig.

Passivitet är ju aldrig bra för den mentala hälsan.
Men det betyder inte att man inte får ha stunder av stillhet och där man inte gör någonting.

Att göra ingenting kan ibland ge en kraft att orka med livet.

Varför var 3 år bortkastade pga din depression?
Lärde du dig inget under de åren?

Jag kommer nog alltid ha stor risk att falla in i depressioner igen och då är jag glad att jag kan få hjälp.

Jag har dock aldrig mått så dåligt att jag blivit helt passiv men jag har varit passiv och inte orkat göra saker ibland. Samt en del dagar har jag mer energi än andra. Men mörka tankar och känslor har jag upplevt och det är inte så kul...

Fretshi skrev:Varför var 3 år bortkastade pga din depression?
Lärde du dig inget under de åren?

Nej. Jo förresten, att folk lämnar en att dö när man är så deprimerad. De vill inte vara i närheten av ett levande kadaver. Fast min kompis hjälpte mig annars hade jag svultit ihjäl, jag har hjälpt henne mycket oxo. Sådan är vår vänskap, men det säger mer om att vi hade en stark vänskap vilket jag visste. Däremot visste jag inte att alla hatar deprimerade människor.

Inklusive min samtalskontakt som uppmuntrade självmord.

Att göra ingenting ledde till räkningar som gick till inkasso, socpapper som blev försenade med avslag som följd. Missade 9 av 10 möten. Det var verkligen ingen vila som gav energi.

kiddie skrev:Inklusive min samtalskontakt som uppmuntrade självmord.

Jag kanske bör söka hjälp nu och bli inlagd då jag har mått riktigt dåligt den senaste tiden.

Får be om ursäkt för all dynga jag har sagt här och på forumet i övrigt.

Jag har inte fattat hur dåligt jag mått och då ger jag råd som inte funkar.

Ska försöka hålla nere min ton här så att jag inte skadar folk.

Jag vart först deprimerad efter att min mamma gick bort och det som jag då gjorde för att ta mig ur den var att ägna mig åt min största hobby.

Hade jag inte ägnat mig åt min hobby så hade jag med stor sannolikhet inte suttit här idag för jag var verkligen på den gränsen eftersom min familj vände mig ryggen.

Min depression kommer och går i dagsläget men det som jag då gör för att ta mig ur den, eller försöka ta mig ur den, är att ägna min tid åt jag tycker är roligt så som programmering eller spela nåt spel för att kunna fokusera på annat.

Livet kommer nog gå upp och ned men ju mer man lär sig om sig själv så bör man kunna minska sitt lidande.

Mycket handlar nog om acceptans för det man inte kan påverka och att man påverkar det man kan (sinnesrobönen)

kiddie skrev:Inklusive min samtalskontakt som uppmuntrade självmord.

Det där låter helt sjukt; Uppmuntrade verkligen hen dig till självmord? Var din samtalskontakt någon "vän"/släkting eller någon anställd ifrån vården?

Jag tror nog själv att passivitet kan hjälpa ibland under kortare pedioer, det får dock inte bli för mycket. Då sjunker man oftast ner djupare i depressionen, åtminstone av mina erfarenheter. Även om man känner sig fruktansvärt deprimerad så brukar jag tvinga mig själv till aktiviteter, typ baka bröd eller träna. Oftast är man så "nere" att man verkligen inte vill eller har lust, men det brukar kännas lite bättre när man får gjort något.

Christopher_R skrev:Hade jag inte ägnat mig åt min hobby så hade jag med stor sannolikhet inte suttit här idag för jag var verkligen på den gränsen eftersom min familj vände mig ryggen.

Min depression kommer och går i dagsläget men det som jag då gör för att ta mig ur den, eller försöka ta mig ur den, är att ägna min tid åt jag tycker är roligt så som programmering eller spela nåt spel för att kunna fokusera på annat.

Det håller jag med om till 100%. Det är väldigt bra om man har någon hobby/intresse som man får glädje av och kan fokusera på; Det hjälpte mig själv i ungdomen när jag var tonåring. Spelprogrammering i C# och XNA har jag många goda minnen av som även hjälpte mig med studier senare i livet.

Tallen91 skrev:Det där låter helt sjukt; Uppmuntrade verkligen hen dig till självmord? Var din samtalskontakt någon "vän"/släkting eller någon anställd ifrån vården?

Det var en gammal sköterska inom psykvården. Hon ansåg att depression var ett val för det hade hon lärt sig i sin psykodynamiska utbildning. Jag var som mest deprimerad när jag hade henne. Jag var nästan tvungen att ha henne för min läkare som jag inte träffade så ofta var orolig för mig. Men han kan ju inte vetat vad som försegick på samtalen.

Jag försökte peka på det positiva jag orkat. Jag sa att lite credd kan kan väl få som orkat leva. Men då sa hon Nej, sånt är bara fjanterier. Hon sa att depression är en vald livsstil som man tar till så att andra ska tvingas vårda en. Jag hade inte direkt många som vårdade mig.... Ensamstående utan släkt. Hade en kompis och sa att utan henne hade jag varit död. Då exploderade hon och sa att kompisen hade saboterat som kommit med mat varannan-var tredje dag. För skulle jag inte haft hjälp hade jag fattat att ta mig samman och börjat handla och laga maten själv. Problemet var att jag inte kunde det i den formen av depression jag hade, dessutom förstod jag inte ens att man måste äta. Hon sa att hon ville slå min kompis i ansiktet. Jag vet inte hur a blev till b, men hon avslutade med att säga Så som du VÄLJER att leva är det lika bra att du är död!!!

Det var slutordet för den samtalsträffen och jag gick då ut från mottagningen rakt ut framför en stor bil. Han hann ju stanna och blev JÄTTEARG. När jag insåg att han hade kunnat bli skadad fick jag skitdåligt samvete.

Men ska oxo tillägga att hon är pensionär eller död nu. Det är en sån grej som fastnat i huvudet och inte gått bort för den sitter för djupt. Skulle gissa att detta var ca 2003. Så det är evigheter sedan.

Herregud det låter horribelt kiddie.

Att en sådan person kan få ha arbetat inom psykvården låter otroligt. Det måste vara det absolut dummaste jag har hört att depression var en vald livsstil. Jag tror då ingen någonsin skulle välja att vara deprimerad.

Jag hoppas att du har fått bättre vårdkontakter sedan dess kiddie. Har den upplevelsen gjort det mer cynisk till sjukvården?

Det låter inte te bra det där med sköterskan.
Men jag kan ändå se att hon har en poäng i det hon säger att man kan på ett sätt lite grann välja hur man vill tackla sitt liv.

Jag gräver ofta ner mig när saker går dåligt och blir sur, men att det leder till djupa depressioner tror jag inte.

Vid riktigt allvarliga fall av depression är väl medicin eller ECT enda vägen ut om man inte orkar förändra sin syn på tillvaron.

För mig hjälpte det en del att läsa att "The path of least resistance" oftast i te är bra det fick mig att ta tag i vissa saker och se me i gen med de. Nog att man inte ska ta det till överdrift och träna som en galning för det kan leda till depression också.

Men jag håller med att vården borde vara snällare mot sina patienter!
Beror på vad för problem man har.

Jag har själv fått höra att jag sover för mycket när jag blivit inlagd och det är inte kul för egot även om sköterskan som sa det menade väl. För för mycket sömn gör en bara slö och initiativlös och man har mindre chans att förbättra sitt liv under dagen.

För mig hjälpte även boken "skäl att fortsätta leva" av Matt Haig.
Han har ju gått igenom djup depression och vet vad det handlar om.

Tallen91 skrev:Herregud det låter horribelt kiddie.

Att en sådan person kan få ha arbetat inom psykvården låter otroligt. Det måste vara det absolut dummaste jag har hört att depression var en vald livsstil. Jag tror då ingen någonsin skulle välja att vara deprimerad.

Jag hoppas att du har fått bättre vårdkontakter sedan dess kiddie. Har den upplevelsen gjort det mer cynisk till sjukvården?

Dessvärre så var det så man lärde ut att det fungerade förr. Och de äldre sköterskorna tog ju med sig sina "kunskaper" även in i den nya eran.

Hon var tyvärr inte den värsta sköterskan jag hade att göra med. Hade även en som var psykopat och även om de inte reagerade på mottagningen på henne, de var väl vana, så gjorde utomstående det. Vi råkade hamna i samma ABF-grupp och när terminen var slut brukade alla nästan vilja att man fortsatte nästa termin. Många av oss hade gått tillsammans minst tre terminer. Men när hon kom in i gruppen så ville ingen fortsätta på en ny termin för alla tyckte hon var avskyvärd som människa och de ville inte riskera att hamna med henne igen. Alltså hon fick 12 personer att hoppa av! Då vet man att man inte inbillar sig.

Detta är ändå länge sedan, det som hände senare väger tyvärr tyngre och är av mer allvarlig art. Det blev då anmälan till deras chef men konstigt nog försvann alla anteckningar från vad jag skrivit och mötet själv hade inte ens hänt trots att två personer från kommunen som oxo var med har egna journaler från det. De (psyk) ringde dessutom till mitt boendestöd och fick henne att gråta och gå hem. Vet inte riktigt vad som hände där.

Så jag kan lugnt säga att min tillit till vården är mindre än noll. Jag har en uppföljning om året på vårdcentralen och en på en mottagning två timmar härifrån. Mer än så orkar jag inte med.

Fretshi skrev:Det låter inte te bra det där med sköterskan.
Men jag kan ändå se att hon har en poäng i det hon säger att man kan på ett sätt lite grann välja hur man vill tackla sitt liv.

Jag hade ju valt att försöka överleva. För att hoppas kanske bli bättre i framtiden. Men du är ju som henne och verkar anse att det inte dög. Som sagt hade jag djup depression och visste inte hur jag "skulle" tackla något. Du verkar inte förstå att man kan bli så sjuk av en uppsjö av sjukdomar att man faktiskt slutar fungera. Om man slutar äta och inte vet hur man ordnar ens den enklaste maträtt för att hjärnan inte kan tänka ut det, är det inte rätt tid att tala om VAL.

Där handlar det om understödjande behandling så att patienten inte dör helt enkelt.

När du säger att hon var inne på rätt väg, kan du faktiskt trigga en självmordsnära person att ta livet av sig. Någon som försöker hoppas, som försöker leva, och sedan bara få ett knytnävsslag i ansiktet att hen inte ens försökt!!!

När man sitter där själv så kunde de likagärna säga att du har inte försökt motionera för du sprang inte 5 maraton på en dag. Det är ungefär så som det känns, deras "krav". Man MÅSTE se att genom att patienten faktiskt LEVER har hen kämpat hårt.

Jag är nog ganska djupt nere och ska nog inte lägga mig i det här.

Kan inte ens skratta längre så det är rätt illa ställt med mig.

Ber om ursäkt kiddie. Jag mår själv väldigt dåligt nu o gjort det typ de senaste 5 åren.

Har läkartid på onsdag så då ska vi diskutera vad jag kan föra för att bli gladare o mer civiliserad nu.

Jag tycks bara inte inse hur jävla deprimerad jag är och att jag faktiskt behöver hjälp nu. Tänker på självmord dagligen.

Det svåraste beslutet att fatta är att söka hjälp. Har legat i soffan två dagar, inte duschat på hur länge som helst, orkar inte klä på mig eller hämta nåt att äta. Tvingade just i mig lite mat o vatten som min man kom med. Pliktkänslan finns ändå där, jag vill inte såra honom genom att inte äta maten han hämtar. Pliktkänslan håller mig vid liv, en mamma som lämnar sina barn är en hemsk person. Frågan är om jag borde be honom köra mig till PAM. Vill inte dit, men borde jag dit? Kan inte fatta beslut i det här tillståndet. Kanske ska försöka överleva till tisdag, då har jag tid hos sjuksköterskan på öppenmottagningen. Så får hon fatta beslutet åt mig

Jag tror att konditionsträning är bättre än vikter mot ångest och depression. Jag kör mest vikter, men ska springa oftare.

Solblomma skrev:Det svåraste beslutet att fatta är att söka hjälp. Har legat i soffan två dagar, inte duschat på hur länge som helst, orkar inte klä på mig eller hämta nåt att äta. Tvingade just i mig lite mat o vatten som min man kom med. Pliktkänslan finns ändå där, jag vill inte såra honom genom att inte äta maten han hämtar. Pliktkänslan håller mig vid liv, en mamma som lämnar sina barn är en hemsk person. Frågan är om jag borde be honom köra mig till PAM. Vill inte dit, men borde jag dit? Kan inte fatta beslut i det här tillståndet. Kanske ska försöka överleva till tisdag, då har jag tid hos sjuksköterskan på öppenmottagningen. Så får hon fatta beslutet åt mig

Låter som en bra plan, det viktigaste är ju att tvinga i sig mat. Är som sagt nästan omöjligt att fatta beslut i det där tillståndet, som att den delen av hjärnan är borta tillfälligt! Hoppas det blir i alla fall bättre snart!

Jag brukar bli hungrig av att göra saker.

Men även om jag inte orkar göra så mycket på en dag så brukar jag även bli hungrig och äter i alla fall mat en gång om dagen.

En bra bok om depression är skäl att fortsätta leva av Matt Haig.
Den kan vara en vän i de mörkaste stunder för jag anser att det som är värst med depression är ensamheten man känner och att man känner sig totalt värdelös för att man inte klarar någonting.

Visst så ska inte vårdpersonalen uppmuntra till självmord utan mer stötta i det svåra.

Fretshi skrev: jag anser att det som är värst med depression är ensamheten man känner och att man känner sig totalt värdelös för att man inte klarar någonting.

Ja sant!

Jag gjorde ett test och av det så har jag en medelsvår depression just nu.

Har lånat en bok som heter besegra depressionen innan den besegrar dig.

Ska även be om att få öka dosen på venlafaxinet när jag har läkartid den 4e juli.

Fast det är ju det jag går o grunnar på ofta, att när är medicin bäst att öka och hur mild ska depressionen behöva vara för att man kan lösa det på andra sätt som funkar bättre?

Det är säkert en fråga jag bör diskutera med min läkare.
För ibland när man ökat dosen har ingen förändring skett betyder det att man inte hittat rätt dos eller att det skulle vara bättre med en lägre dos som en grundläggande stabilitet och med den jobba på andra sätt, mer terapeutiskt för att komma till bukt med problemen?

Har du ett test som inte är Goldberg? Det testet är bra om man inte har ADD men har man ADD kommer den problematiken ses som depression.

Jag är lite ledsen över konstig tillvaro. Och blev kanske inte nostalgisk, men:

jag vägrar köpa svartvit bild av Sidsjöns sjukhus eller vad det nu var (utanför Sundsvall).

edit: Egentliga poängen var att glädjas åt gamla, svartvita bilder som man kan köpa, på Tradera.

kiddie skrev:Har du ett test som inte är Goldberg? Det testet är bra om man inte har ADD men har man ADD kommer den problematiken ses som depression.

8kej jag har ju tyvärr ADD.

Men problemet är att jag tycker att jag går ner mig för mycket i depressioner.