Micke skrev:Jag känner igen mig i en del utav det du beskriver Teagirl och tänker därför dela med mig utav en del tips på hur jag själv anpassat tillvaron för att hantera min sensoriska överkänslighet för att må bättre. Kanske är här något du kan använda.

Jag har alltid bomull i öronen då jag tycker att det ger mig en mer normal hörsel och förstår inte idag hur jag har klarat mig utan detta tidigare. Det filtrerar bort och dämpar mycket och minskar därmed den inre stressen. Ibland har jag en styck bomullsboll i varje öra, ibland två när det behövs, och byter ut dom dagligen.
<<<<<<<<<<<<<<kkmngef¨

När jag sover eller vilar använder jag även öronproppar i silikon för att slippa alla ljud. Det är rätt skönt.

Jag är ljuskänslig och använder solglasögon om det är ljust ute, men även inomhus. Dock inte hemma, för jag har mörkläggande gardiner och kan därför bestämma själv hur mycket ljus jag vill ha in i varje rum. Och jag använder mig inte utav någon stark belysning, snarare är den ganska dämpad i de flesta rum. Persienner finner jag otillräckliga utom i köket av någon anledning.

Jag har en bra temperatur i mitt badrum (och i lägenheten i övrigt, sällan eller aldrig under 23 grader) så jag fryser sällan när jag klär av mig. Jag brukar spola duschvatten en stund tills temperaturen jämnat ut sig, gärna med varmt vatten så att badrummet samtidigt värms upp. Har man då badrumsdörren stängd brukar det inte kännas kallt alls när man kliver ur duschen senare. Kan man duscha minst varannan dag så är det positivt för välmåendet.

Liksom jag finner det viktigt att sköta sin hygien, så tycker jag också det är viktigt att ha ordning och reda och rent omkring sig i hemmet. Var sak skall vara på sin optimala plats. Men det skall också vara praktiskt och bekvämt. Jag har möjlighet att sitta eller ligga i sängen och se på tv, och när jag är vid datorn sitter jag bekvämt i en fåtölj. Kanske inte det mest ergonomiska dock, men än så länge har jag inte fått några problem utav det. Datorbordet är ett soffbord, och mellan bord och fåtölj har jag en pall i samma höjd där jag har datormusen. Det gör att jag kan sitta bekvämt utan att behöva anstränga armen vilket är bra när man sitter mycket vid datorn.

Jag har fördelen av att kunna vara själv nästan hur mycket jag vill och i stort sett när jag vill, men också möjligheten att vara social emellanåt när jag känner för det (sjukpensionär och singel).

I nuläget har jag SSRI (pga panikångest) och det gör mig lite avtrubbad vilket är både bra och dåligt kan jag tycka. Jag har också möjlighet att ta sobril om jag ska åka iväg t ex för att minska ångest.

Om du varit extra trött dom senaste veckorna och bor i nedre halvan av landet så kan du ju kolla upp så du inte är allergisk mot hasselpollen. Själv får jag ibland huvudvärk utav det, blir extra trött och mer stresskänslig.

Att röra på sig och äta regelbundet är förstås viktigt, men det har ju redan nämnts i tråden och jag har sett många bra tips här angående detta.

Tack för många tips, en del saker gör jag redan och vissa är nya så det ska jag ta till mig.
Hur reagerar folk om dom ser att du har bomull öronen? Själv måste jag ha lågt ljud på allt jag lyssnar på, ska jag slappna av eller försöka komma ner i varv har jag ibland en pod på. Ibland inget alls. Men lyssnar jag på podden så har jag ljudet på det allra lägsta som går, så pass att om man rör sig en cm hör man inget, eller om man flyttar huvudet på kudden lite så hör man inget heller. Har alltid varit sjukt ljudkänslig och bett familjen sänka ljudet på allt,när jag hade akvarium var jag tvungen att stänga av pumpen över natten för att jag inte stod ut annars och fiskarna överlevde i alla fall Har alltid fått skäll för min ljudkänslighet, önskar att jag fått diagnosen tidigare så att alla mina "irriterande" saker hade fått lite mer förståelse. Silikonöronproppar äger, vanliga gör ju ingen nytta alls...

Solglasögon går inte, har vanliga glasögon och sådana där dubbelslipade är alldeles för dyra och jag mår illa av det ljuset som blir, står inte ut. Gud vad olika det kan vara!

Mitt badrum är också varmt, jag spolar vattnet så det blir varmt men det är svårt att få till det perfekt. Jag har nog nackdelen att ha långt hår som blir så blött, jag flätar det och sätter upp det i duschen men sen att dra något över huvudet när det är blött är bland det värsta jag vet. Har hittat lösningen nu att jag har en hoodtröja med dragkedja som jag tar på mig direkt när jag kommer ut och har tills håret torkat lite. Hela proceduren med dusch och hår tar flera timmar och är hemskt så jag får tvinga mig att göra det en gång i veckan, får skriva in det i kalendern när så när jag vet när jag gjorde det senast. Däremellan torkar jag mig med våtservetter.

Jag sitter alltid i soffan, både med datorn och när jag ser på TV, ej ergonomiskt men sen har bara barstolar och hög köksbänk då man hamnar i att stirra in i köksvitvarorna. Och det allra viktigaste är att i soffan har jag min största lugnan faktor bredvid mig nämligen min hund.

Jag vill ibland träffa folk men det finns inte alltid någon att träffa och nu har jag precis tappat en av mina två bästa kompisar pga missförstånd så nu vet jag inte riktigt hur det blir. Sen har jag ändå ett starkt behov att vara själv så det måste vara balans där, har mycket mindre socialt behov än någon jag känner och att klara typ 1-2 timmar fattar inte folk, att jag går hem tidigare från mitt eget 30-års firande än alla gäster kanske ses som otrevligt och udda men det är så jag är

Klarar inte av några kurser jag gått utan att gå hem innan tiden är slut... Har också tät kontakt med sjukvården pga anorexin och mitt mående. Och har precis börjat en samtalsgrupp på AST-teamet där jag ska gå varannan vecka. Som ett exempel i veckan som kommer så ska jag till Vårdcentralen på måndag, och vårdcentralen måste jag tyvärr boka ännu en tid till för blodprover pga anorexin, jag ska prata med dietisten på tisdag, träffa fysioterapeuten på onsdag och på torsdag ska jag träffa en undersköterska för vägning och fysisk kontroll och därutöver är det ju liksom allt annat i livet...

Jag får "skäll" för mitt mörka hem, i förra lägenheten där jag bodde i 8,5 år drog jag aldrig upp persiennerna på alla år, andra som kom på besök störde sig på det och kunde dra upp dom och tycka det var konstigt att ha mörkt året runt. Skönt att inte vara ensam om det behovet! Jag ligger med filtar över huvudet för att det ska bli mörkt när det blir för mycket. Har dock tränat på att ha gardinerna uppe och kommit halvvägs, vinklade så det inte kommer in för mycket. Och så vill jag minska insynen.

Men hur gör du för att behålla ordningen? Jag har en låda i köket som från början var ganska tom men som bara växer med skrot. Tycker dock att jag är 99% bättre än förr. Försöker lägga tillbaka allt direkt när jag använt det och har lagt till det på min fysiska lista över punkter som ingår när jag städar så det hjälper.

Tröttheten är ständig och jag varken vill eller orkar det jag vill eller borde och får tvinga mig eftersom jag knappt ser någon mening i det. Just nu vill jag inte träffa någon men får tvinga mig, skulle helst bosätta mig på toppen av ett berg med min hund där jag inte har något alls att göra, inga måste, inget socialt, inget praktiskt som att handla eller städa eller ta hand om mig själv.

Mat och motion... Egentligen vill vården inte att jag rör mig alls pga anorexin och min vikt och blodtryck osv men har fått ett undantag pga hunden och att jag ju måste handlat och sånt. Jag brukar älska att vara ute och gå men nu känns det som att det mest är anorexin tvång, det har jag haft i 15 år. Men ofta har det varit glädje också men nu är det som sagt tvång och för hundens skull.

Mediciner är jag överbelamrad av, äter Venlafaxin, Lamotrigin, Zyprexa, Stesolid, Lergigan, Xanor, Theralen, Propavan, Imovane och kanske någon mer som jag glömt.

Teagirl skrev:Tack för många tips, en del saker gör jag redan och vissa är nya så det ska jag ta till mig.
Hur reagerar folk om dom ser att du har bomull öronen? Själv måste jag ha lågt ljud på allt jag lyssnar på, ska jag slappna av eller försöka komma ner i varv har jag ibland en pod på. Ibland inget alls. Men lyssnar jag på podden så har jag ljudet på det allra lägsta som går, så pass att om man rör sig en cm hör man inget, eller om man flyttar huvudet på kudden lite så hör man inget heller. Har alltid varit sjukt ljudkänslig och bett familjen sänka ljudet på allt,när jag hade akvarium var jag tvungen att stänga av pumpen över natten för att jag inte stod ut annars och fiskarna överlevde i alla fall Har alltid fått skäll för min ljudkänslighet, önskar att jag fått diagnosen tidigare så att alla mina "irriterande" saker hade fått lite mer förståelse. Silikonöronproppar äger, vanliga gör ju ingen nytta alls...

Solglasögon går inte, har vanliga glasögon och sådana där dubbelslipade är alldeles för dyra och jag mår illa av det ljuset som blir, står inte ut. Gud vad olika det kan vara!

Mitt badrum är också varmt, jag spolar vattnet så det blir varmt men det är svårt att få till det perfekt. Jag har nog nackdelen att ha långt hår som blir så blött, jag flätar det och sätter upp det i duschen men sen att dra något över huvudet när det är blött är bland det värsta jag vet. Har hittat lösningen nu att jag har en hoodtröja med dragkedja som jag tar på mig direkt när jag kommer ut och har tills håret torkat lite. Hela proceduren med dusch och hår tar flera timmar och är hemskt så jag får tvinga mig att göra det en gång i veckan, får skriva in det i kalendern när så när jag vet när jag gjorde det senast. Däremellan torkar jag mig med våtservetter.

Jag sitter alltid i soffan, både med datorn och när jag ser på TV, ej ergonomiskt men sen har bara barstolar och hög köksbänk då man hamnar i att stirra in i köksvitvarorna. Och det allra viktigaste är att i soffan har jag min största lugnan faktor bredvid mig nämligen min hund.

Jag vill ibland träffa folk men det finns inte alltid någon att träffa och nu har jag precis tappat en av mina två bästa kompisar pga missförstånd så nu vet jag inte riktigt hur det blir. Sen har jag ändå ett starkt behov att vara själv så det måste vara balans där, har mycket mindre socialt behov än någon jag känner och att klara typ 1-2 timmar fattar inte folk, att jag går hem tidigare från mitt eget 30-års firande än alla gäster kanske ses som otrevligt och udda men det är så jag är

Klarar inte av några kurser jag gått utan att gå hem innan tiden är slut... Har också tät kontakt med sjukvården pga anorexin och mitt mående. Och har precis börjat en samtalsgrupp på AST-teamet där jag ska gå varannan vecka. Som ett exempel i veckan som kommer så ska jag till Vårdcentralen på måndag, och vårdcentralen måste jag tyvärr boka ännu en tid till för blodprover pga anorexin, jag ska prata med dietisten på tisdag, träffa fysioterapeuten på onsdag och på torsdag ska jag träffa en undersköterska för vägning och fysisk kontroll och därutöver är det ju liksom allt annat i livet...

Jag får "skäll" för mitt mörka hem, i förra lägenheten där jag bodde i 8,5 år drog jag aldrig upp persiennerna på alla år, andra som kom på besök störde sig på det och kunde dra upp dom och tycka det var konstigt att ha mörkt året runt. Skönt att inte vara ensam om det behovet! Jag ligger med filtar över huvudet för att det ska bli mörkt när det blir för mycket. Har dock tränat på att ha gardinerna uppe och kommit halvvägs, vinklade så det inte kommer in för mycket. Och så vill jag minska insynen.

Men hur gör du för att behålla ordningen? Jag har en låda i köket som från början var ganska tom men som bara växer med skrot. Tycker dock att jag är 99% bättre än förr. Försöker lägga tillbaka allt direkt när jag använt det och har lagt till det på min fysiska lista över punkter som ingår när jag städar så det hjälper.

Tröttheten är ständig och jag varken vill eller orkar det jag vill eller borde och får tvinga mig eftersom jag knappt ser någon mening i det. Just nu vill jag inte träffa någon men får tvinga mig, skulle helst bosätta mig på toppen av ett berg med min hund där jag inte har något alls att göra, inga måste, inget socialt, inget praktiskt som att handla eller städa eller ta hand om mig själv.

Mat och motion... Egentligen vill vården inte att jag rör mig alls pga anorexin och min vikt och blodtryck osv men har fått ett undantag pga hunden och att jag ju måste handlat och sånt. Jag brukar älska att vara ute och gå men nu känns det som att det mest är anorexin tvång, det har jag haft i 15 år. Men ofta har det varit glädje också men nu är det som sagt tvång och för hundens skull.

Mediciner är jag överbelamrad av, äter Venlafaxin, Lamotrigin, Zyprexa, Stesolid, Lergigan, Xanor, Theralen, Propavan, Imovane och kanske någon mer som jag glömt.

Jag har kommit förbi det där med att vara alltför brydd om vad andra tänker. Man får hellre tycka jag är konstig med bomull i öronen (och solglasögon när det inte är solsken) än att jag mår dåligt. Det som räknas främst tänker jag är hur man mår och hur man är mot andra. Men jag tycker mig inte märka så mycket reaktioner, då är jag iofs inte så uppmärksam på det då jag inte bryr mig nämnvärt som sagt speciellt när det gäller människor jag inte känner. Dom som frågar får lära sig av mig att man kan vara ljudkänslig och alltså faktiskt ha för bra hörsel likaväl som man kan ha dålig hörsel. Därmed så bidrar jag till att sprida kännedom om detta problem. Det har väl hänt att jag skämtat också och sagt att jag har bomull för att filtrera bort skitsnack.

Men okända människor på stan frågar normalt inte. Sen kan man ju dölja bomullen om man vill med en mössa eller med hörlurar, eller med sådana där in-ears eller vad dom heter. Jag brukar ibland lyssna på musik när jag handlar då det kan göra det lättare att hantera den panikångestproblematik som jag har, dock har jag inte känt att jag behövt det den sista tiden.

Det är enklare att ha bomull i öronen och anpassa ljudnivån på det viset, än att försöka anpassa omvärlden till ens egna hörselnivå. Och är man högsensorisk och upplever omvärlden alltför påtagligt kan det vara nödvändigt att på olika vis skärma av lite för att kunna hantera den och att kunna ha den distans till omvärlden som kan betraktas som normal och som kan vara nödvändig för att man ska må bra.

Du mår illa av att använda dubbelslipade glasögon? Skulle kontaktlinser och vanliga solglasögon kunna fungera tror du, eller är det helt kört med solglas?

Att ha långt hår är självförvållat. Om hela proceduren tar flera timmar förstår jag att det inte blir så ofta. Själv tar det väl mig oftast inte mer än någon kvart tills jag är påklädd igen skulle jag tro.

Att inte kunna vara social några längre stunder kan man nog inte göra annat åt (utöver anpassningar) än att försöka förklara detta för folk, att man är introvert och att det tar på krafterna att vara social. Sen kan man bara hoppas att dom förstår. En del gör det, andra inte. Själv har jag inget behov i nuläget utav kompisar IRL, men då har jag en stor familj och barn och barnbarn att umgås med. Och möjligheten att få en kontaktperson genom LSS igen om jag känner att detta inte räcker. Med denne kan man umgås kravlöst i lagom portioner.

Jag är inte så insatt i anorexi. Kan det vara ett symptom på - alltså en verkan av - inre stress? Det vore väl bra att komma på orsaken till det tänker jag, för att kunna komma till rätta med det. Själv har jag enbart det problemet att kroppen får lite ångest/blir lite stressad när jag ätit middag, fastän att jag äter små portioner och i hög grad undviker salt och kryddor. Därför vilar jag alltid en runda efter middagen så känns det bättre sen.

Som sagt mörkergardiner rekommenderas ifall att du är lika ljuskänslig som jag är, det finns dom som ser snygga ut tycker iaf jag. Mitt råd är att strunta i vad andra tycker, dom visar ju bara att dom inte förstår. Jag ser oss som är högsensoriska som föregångare i det här avseendet då jag tror att denna problematik kan komma att bli vanligare med tiden, och vi bidrar därmed till att sprida kännedom om detta. Som föregångare i något avseende får man tyvärr räkna med motstånd och oförståelse. Jag tror inte det är korrekt att förklara våra svårigheter som (enbart) beroende på en sämre filterfunktion i hjärnan. Jag tror man ibland är för snabba med att hitta fel på sådant som avviker, speciellt om det medför svårigheter. Jag tror inte det är fel på oss i grunden, bara att vi inte är så jättekompatibla med den här världen i vissa avseenden. Med det sagt så är det ju bra att man tar våra svårigheter på allvar förstås.

För att behålla ordningen så försöker även jag att lägga tillbaka saker när jag använt dom, och ibland går jag igenom en låda eller ett skåp och gallrar bort det jag inte behöver (säljer, skänker eller kastar). För visst samlar man ju på sig saker. Jag kan även välja att förvara det i källarförrådet ifall det finns risk att man skulle ångra sig annars, men någon gång får jag ju gallra där också förstås. När jag köper t ex ett klädesplagg så försöker jag samtidigt att rensa ut ett gammalt, för att försöka undvika att lagra på mig onödigt mycket.

Jag kämpar också med trötthet till och från, i synnerhet nu när pollensäsongen kört igång. Förutom att vila middag så sover jag också en runda mitt på dagen för att få förnyad energi. Men jag är även rastlös emellanåt och det är bra så jag får saker gjorda och kommer ut och rör på mig. Gör jag inte det kan det bli att jag både är rastlös och trött på samma gång, och det är bara drygt. Sen jag började med SSRI sover jag tyvärr inte så länge på natten som jag skulle vilja.

När du tar så mycket mediciner så får man ju förmoda att dom verkligen gör nytta också. Enligt min erfarenhet så är det både för och nackdelar med alla psykmediciner så man bör väl inte ta mer än man behöver.


Det finns mer jag känner igen mig i det du skrivit men som jag inte nämnt därför att jag inte hade något att komma med. Självklart äter jag helst själv t ex, och visst brukade man skärma av med att ställa flingpaket på strategiska platser och ofta med att läsa en serietidning samtidigt. Mitt ex var likadan i det avseendet, så vi brukade äta middag bredvid varandra och se på tv samtidigt. Funkade jättebra.

Budskapet det som inte dödar det härdar passar nog in att eftersträva.

Om man blir störd av ljud kan man tänka "det är inte ljudet som stör dig utan du som stör ljudet"

Fretshi skrev:Budskapet det som inte dödar det härdar passar nog in att eftersträva.

Om man blir störd av ljud kan man tänka "det är inte ljudet som stör dig utan du som stör ljudet"

Jag vet inte om jag tror på detta längre. Jag gjorde det förut. Personligen har jag väldiga sensoriska problem, och det jag gjorde var att gå på promenader, och ställen där jag normalt blir galen av. Utvecklingen var så lite, och nu är att tillbaks till det jag var innan.

Jag pushar mig dagligen, och det kommer jag alltid göra, men det leder bara till utbrändhet.

Hur ska man göra i en sån här sits?

(det blev över 20 dagars "promenader" i rad innan jag gav upp. Jag gick också till krogområden för här är det saker som händer som mest).

Teagirl tar mediciner, och det är nog den slutliga terapin som finns.

Kanske bör finnas fler trådar om medicin, då inget annat hjälper oss (om ens medicinen gör det?).

Fretshi skrev:Om man blir störd av ljud kan man tänka "det är inte ljudet som stör dig utan du som stör ljudet"

Hur skulle det hjälpa att tänka att det är du som stör ljudet istället för tvärtom? Då får man nästan lura sig själv då man ju är mottagaren och då ljudet som absorberas utav en själv i regel är en försvinnande liten del utav det som kommer ifrån ljudkällan. Men visst kan man säkert lära sig att acceptera vissa ljud och det är väl det du menar, att man på så vis inte skall störa sig på dom. Men troligtvis går det bara till en viss gräns utan att det kostar på.

Fretshi skrev:Om man blir störd av ljud kan man tänka "det är inte ljudet som stör dig utan du som stör ljudet"

ANClurar låter betydligt enklare.

Micke skrev:

Fretshi skrev:Om man blir störd av ljud kan man tänka "det är inte ljudet som stör dig utan du som stör ljudet"

Hur skulle det hjälpa att tänka att det är du som stör ljudet istället för tvärtom? Då får man nästan lura sig själv då man ju är mottagaren och då ljudet som absorberas utav en själv i regel är en försvinnande liten del utav det som kommer ifrån ljudkällan. Men visst kan man säkert lära sig att acceptera vissa ljud och det är väl det du menar, att man på så vis inte skall störa sig på dom. Men troligtvis går det bara till en viss gräns utan att det kostar på.

Jag kan på inget sätt tänka så, jag vänjer mig inte alls.

Jag vänjer mig som sagt inte vid ljud, så fiskarna fick i 8-9 år vänja sig vid att pumpen i akvariet stängdes av varje kväll. mina förädlat fick lyssna på TV så lågt att dom inte hörde medan jag en våning ovanför höll på att bli tokig av volymen.

Trefjorton skrev:

Fretshi skrev:Budskapet det som inte dödar det härdar passar nog in att eftersträva.

Om man blir störd av ljud kan man tänka "det är inte ljudet som stör dig utan du som stör ljudet"

Jag vet inte om jag tror på detta längre. Jag gjorde det förut. Personligen har jag väldiga sensoriska problem, och det jag gjorde var att gå på promenader, och ställen där jag normalt blir galen av. Utvecklingen var så lite, och nu är att tillbaks till det jag var innan.

Jag pushar mig dagligen, och det kommer jag alltid göra, men det leder bara till utbrändhet.

Hur ska man göra i en sån här sits?

(det blev över 20 dagars "promenader" i rad innan jag gav upp. Jag gick också till krogområden för här är det saker som händer som mest).

Teagirl tar mediciner, och det är nog den slutliga terapin som finns.

Kanske bör finnas fler trådar om medicin, då inget annat hjälper oss (om ens medicinen gör det?).

Mediciner hjälper mig, jag hade aldrig klarat mig utan dom, men jag tror gemene man inte ska ha alla jag har och i dom höga doserna. Jag tål mycket mediciner och behöver höga doser. Och jag är bipolär lider av GAD utöver asperger och anorexi.

Just nu äter jag Venlafaxin, Lamotrigin, zyprexa, lergigan, stesolid, xanor, theralen, propavan och Imovane.

Kan ha glömt några men det var dom ju kom på så här direkt och det hjälper mig att överleva men självklart har dom alla biverkningar mer eller mindre men en fantastisk sak är att vi testat oss fram i åratal äntligen fått rätt dos Lamotrigin inte alls svänger så mycket, det bipolära har alltså blivit t bättre av ett gäng piller! Fantastiskr

Teagirl skrev:Jag kan på inget sätt tänka så, jag vänjer mig inte alls.

Inte jag heller, iaf inte utan att det kostar på för mycket. Ljuden skär in i en oavsett vad man tänker om dom när man har superkänslig hörsel. Det kanske är svårt att förstå för dom som inte har detta problem.

Micke skrev:Det kanske är svårt att förstå för dom som inte har detta problem.

+ 1
Det är som att man skall kbt:ea bort cancer typ. Men kanske att man själv måste ha det, för att förstå fullt ut. Precis som du sa.

Har du hört talas om att du möjligen kan ha kvar en spädbarnsreflex som hindrar din utveckling?

En del autister är överkänsliga mot vissa ämnen i kosten och om man prövar att utesluta typ laktos eller gluten så kan man se hur det påverkar en.

Jag käkar också venlafaxin nu efter att de andra jag testade inte gav effekt. Jag blev tillslut deppig igen.

Dock är jag osäker på hur mycket den hjälper.
Tycker träning och andra saker som beteendeaktivering hjälper mycket mer.

Fretshi skrev:Jag käkar också venlafaxin nu efter att de andra jag testade inte gav effekt. Jag blev tillslut deppig igen.

Dock är jag osäker på hur mycket den hjälper.
Tycker träning och andra saker som beteendeaktivering hjälper mycket mer.

En medicin är inte mer effektiv än sammanhanget man befinner sig i, man kan tex inte medicinera bort hemlöshet eller katastrofer. Den ska vara en hjälp för att inte sjunka för mycket men den kan ju inte skapa ett happy wonderland, kort och gott är det ett stöd för att man ska kunna fungera skapligt, som kryckor.
Hamnar jag i någon mental bubbla hjälper ingen medicin, behöver mina rutiner mm för att fungera i vardagen, ganska inrutat. Kan lättare vara spontan om jag initierar händelsen, omöjligt i utmattnings kaos.

sussi83 skrev:

Fretshi skrev:Jag käkar också venlafaxin nu efter att de andra jag testade inte gav effekt. Jag blev tillslut deppig igen.

Dock är jag osäker på hur mycket den hjälper.
Tycker träning och andra saker som beteendeaktivering hjälper mycket mer.

En medicin är inte mer effektiv än sammanhanget man befinner sig i, man kan tex inte medicinera bort hemlöshet eller katastrofer. Den ska vara en hjälp för att inte sjunka för mycket men den kan ju inte skapa ett happy wonderland, kort och gott är det ett stöd för att man ska kunna fungera skapligt, som kryckor.
Hamnar jag i någon mental bubbla hjälper ingen medicin, behöver mina rutiner mm för att fungera i vardagen, ganska inrutat. Kan lättare vara spontan om jag initierar händelsen, omöjligt i utmattnings kaos.

Tänker liknande, en medicin kan behövs för att hantera vardagen men dom gör en ju inte överlycklig.Alla fyller en funktion för mig men man kan behöva testa sig fram. Jag fick min första medicin för 14 år sedan och skämdes enormt, berättade inte för något och åt dom i smyg, jag var 16 år och hade knappt hört talas om dom medicinerna. Jag vet ärligt talat inte hur många mediciner jag provat och både när det gäller antidepp, stämnings stabiliserande, ångestdämpande och sömnmediciner. Och doser hit och dit, när det gäller mediciner har jag en så otroligt hög omsättning så jag behöver väldigt, väldigt höga doser. Har fått höra att mina mediciner skulle däcka en man på 150 kg i en vecka. Och en apotekare sa att den dosen jag brukade ta av en viss medicin var den högsta hon hört talas om utan att man dött eller blivit riktigt dålig.

Men som sagt jag har inte bara asperger för det går ju inte att medicinera bort även om jag tror att många av oss mår dåligt psykiskt och kanske behöver vissa mediciner eftersom psykisk ohälsa är vanligt hos oss. Jag har också anorexi, GAD, och är bipolär.

nomemorytoday skrev:

Micke skrev:Det kanske är svårt att förstå för dom som inte har detta problem.

+ 1
Det är som att man skall kbt:ea bort cancer typ. Men kanske att man själv måste ha det, för att förstå fullt ut. Precis som du sa.

Ja precis, pratade med min terapeut om det igår faktiskt, att jag tycker det är så jobbigt att alltid bli missförstådd och bemött på ett felaktigt sätt. Hon sa att det är jätte svårt, näst intill omöjligt att förstå hur det är att leva med vissa funktionsvarianter om man själv inte varit där.

Att pappa inte förstår mig, att jag blir apatisk och rädd om någon höjer rösten. Pappa (och förut även mamma men som nu förstår det här) säger saker som "Varför svarar du inte?" " Du bryr du ju inte alls" "Du kan jag ju bara sitta där" "Hör du inte att jag pratar med dig?" Du måste väl själv förstå att det du gör inte fungerar" mm mm.. Jag svarar inte för det är ju inte alltid frågor utan ofta påståenden och då krävs det ju inte alltid svar tänker jag och eftersom jag låst mig så går det ju inte.

Sen är ju ibland omöjligt att besvara när jag är rädd eller känner att jag sagt samma sak i 12 år utan förståelse och då känns det helt lönlöst att svara igen, han vet ju redan svaret.

Att jag är så inrutad, tvångsmässig, inte förstår allt dom säger och menar och måste be om hjälp att tolka vad andra har sagt eller menat av mamma eller andra närstående och hur det är lämpligt att agera och tänka kring saker..

Och anorexin går inte heller in efter 14 år som sjuk och 12 år med diagnosen, dom fattar verkligen inte hur det är och där är det skit jobbigt rent ut sagt, vem som aldrig varit sjuk kan förstå att jag kan väga gurkan jag ska äta? Eller att jag får ångest över allt jag äter, verkligen allt. Att jag kan i princip hela kaloritabeller utantill vilket mamma säger har blivit som ett specialintresse i och med intensiteten i det hela. Oavsett vilket är det sjukt jobbigt, varje dag sitter jag där med mitt block och väger och räknat och skriver ner gång på gång och ändrar gång på gång fast jag egentligen vet utantill måste jag skriva ner det jag äter samma saker varje dag men i olika mängd så där gör jag både anorexin och aspergern nöjd. Men det tar en massa tankekraft att räkna och räkna och räkna tusen gånger på en dag fast jag ju vet vad det blir...

Teagirl skrev:

nomemorytoday skrev:

Micke skrev:Det kanske är svårt att förstå för dom som inte har detta problem.

+ 1
Det är som att man skall kbt:ea bort cancer typ. Men kanske att man själv måste ha det, för att förstå fullt ut. Precis som du sa.

Ja precis, pratade med min terapeut om det igår faktiskt, att jag tycker det är så jobbigt att alltid bli missförstådd och bemött på ett felaktigt sätt. Hon sa att det är jätte svårt, näst intill omöjligt att förstå hur det är att leva med vissa funktionsvarianter om man själv inte varit där.

Att pappa inte förstår mig, att jag blir apatisk och rädd om någon höjer rösten. Pappa (och förut även mamma men som nu förstår det här) säger saker som "Varför svarar du inte?" " Du bryr du ju inte alls" "Du kan jag ju bara sitta där" "Hör du inte att jag pratar med dig?" Du måste väl själv förstå att det du gör inte fungerar" mm mm.. Jag svarar inte för det är ju inte alltid frågor utan ofta påståenden och då krävs det ju inte alltid svar tänker jag och eftersom jag låst mig så går det ju inte.

Sen är ju ibland omöjligt att besvara när jag är rädd eller känner att jag sagt samma sak i 12 år utan förståelse och då känns det helt lönlöst att svara igen, han vet ju redan svaret.

Att jag är så inrutad, tvångsmässig, inte förstår allt dom säger och menar och måste be om hjälp att tolka vad andra har sagt eller menat av mamma eller andra närstående och hur det är lämpligt att agera och tänka kring saker..

Och anorexin går inte heller in efter 14 år som sjuk och 12 år med diagnosen, dom fattar verkligen inte hur det är och där är det skit jobbigt rent ut sagt, vem som aldrig varit sjuk kan förstå att jag kan väga gurkan jag ska äta? Eller att jag får ångest över allt jag äter, verkligen allt. Att jag kan i princip hela kaloritabeller utantill vilket mamma säger har blivit som ett specialintresse i och med intensiteten i det hela. Oavsett vilket är det sjukt jobbigt, varje dag sitter jag där med mitt block och väger och räknat och skriver ner gång på gång och ändrar gång på gång fast jag egentligen vet utantill måste jag skriva ner det jag äter samma saker varje dag men i olika mängd så där gör jag både anorexin och aspergern nöjd. Men det tar en massa tankekraft att räkna och räkna och räkna tusen gånger på en dag fast jag ju vet vad det blir...

Jag känner igen mig i att bli missförstådd av mina föräldrar speciellt då jag var väldigt trött och uppe i varv kunde inte slappna av alls. Att min pappa kan bli sur på mig för att jag inte säger något.
Lyckligtvis gick det hela över och när jag mådde bättre fick jag bättre kontakt med min pappa.

Det är svårt för någon som själv inte upplevt de besvären man upplever att sätta sig in i ens situation.

Jag var fixerad av mat ett tag men det var när jag var starkt hypokondrisk och hade höga krav på mig själv. När hypokondrin släppte av olika saker så vart jag inte lika fokuserad efteråt.
Dock tycker jag att hunger är en väldigt jobbig känsla och försöker så gott det går äta bra.
Märker hur jag fungerar bättre då. Dock inte sagt att motgå gar försvinner.

Sen så tränar jag en del och då gäller det att inte slarva med kosten för då tappar man energi och motivation. Och som sagt man behöver inte träna varje dag. Det ska kännas kul att träna då får man bäst resultat tror jag.

Men jaghar dålig koll på vad som funkar mot ätstörningar.

Jag glömde mina vantar när jag skulle ut och sova över. Jag vet att det kommer bli kallt på morgonen när jag ska hem.

På busshållplatsen fick jag sån ångest att jag börja räkna min nycklar om och om. Ett OCD problem jag har.

Är ni såhär känsliga med? Det är så patetiskt att jag är såhär.

Trefjorton skrev:Jag glömde mina vantar när jag skulle ut och sova över. Jag vet att det kommer bli kallt på morgonen när jag ska hem.

På busshållplatsen fick jag sån ångest att jag börja räkna min nycklar om och om. Ett OCD problem jag har.

Är ni såhär känsliga med? Det är så patetiskt att jag är såhär.

Jag får fram mina dåliga asperger sidor både i vardagen och ännu mer om jag har en dålig dag med ångesten redan där och är jag stressad så bryter jag ihop ännu nere när det är jobbiga situationer,. '

Jag hatar mig själv för varje misstag jag gör, som att tappa en vas, har gett
haft ångest över det i två veckor.Och kan inte släppa att jag är värdelös, att ingen att skulle kunna vara så klumpig som jag osv.

Jag har mycket ångest som är svår att leva sig igenom. Sådär jag blir yr och illamående och jag knappt står
ut mer. Är det så livet ska vara+

Du är inte patetiskt, jag sitter där och räknar kalorier gån på gång på fast jag redan vet.

Nu bill Psyk ändra mina tider och lägga in en ny nästa väckning innan på läkarsamtalet. Det blir inte heller av någon som jag brukar gå till.... Problemen är många, jag kan inte väga mig så sett, jag har alltid 10.15 så får får mig att gå sönder helt och inte klara att få i mig något annat varken makt eller dryck så hoppas jag att jag får väga mig hemma och jag är alltid helt ärlig mot dom Tänk att den tid flyttad från 10.30 till 13 gör att jag går sönder och jag mår alls, det känns som fyllt med plats och att oro.Känns som jag ska sjunka. Har ringt, messat vilket antagning lutar åt att man är en kufisk typ vilket ja jiu trots allt är

För egen del har jag kommit till insikt att jag måste vara extra förlåtande mot mig själv för att överhuvudtaget mäkta med vardagen med alla dess utmaningar. Ingen i min närhet kan tänka sig in i den mentala överansträngning som vid minsta press kan få det att kännas som att synapserna kopplats om så att hjärnan hamnar i kortslutning eller som att någon förgiftat en med en obehaglig substans som gör att tankarna klibbar ihop sig i huvudet och man till sist varken vet upp eller ner.

Även om jag inte har upplevt just din situation och inte har några särskilt bra, konkreta tips att komma med vill jag bara inflika att du inte är ensam i den bisarra situation som det innebär att efter flera år av ansträngningar krascha, och att du ska ta hand om dig. Är det något jag lärt mig den senaste tiden så är det att ingen kommer dra i handbromsen åt mig, ingen kommer fråga om jag verkligen orkar eller behandla mig som att jag är skör - den delen måste jag stå för själv. Man måste sätta sitt eget läkande i första rummet. Det viktigaste för mig har varit att börja säga nej till omgivningen och att jobba på att inte få dåligt samvete för att jag t ex inte längre orkar ha samma täta kontakt med mina vänner.

nomemorytoday skrev:

Micke skrev:Det kanske är svårt att förstå för dom som inte har detta problem.

+ 1
Det är som att man skall kbt:ea bort cancer typ. Men kanske att man själv måste ha det, för att förstå fullt ut. Precis som du sa.

Du vill antagligen inte höra vad en munk säger om cancer?

Att teagirl inte vänjer sig är för att hon ger upp hela tiden. Vill man gå till botten med ett problem måste man räkna med att det tar tid.

Finns inga direkt Quick fix utan de flesta lösningar tar tid och ibland är det nog bara att härda ut.

Trefjorton skrev:Jag glömde mina vantar när jag skulle ut och sova över. Jag vet att det kommer bli kallt på morgonen när jag ska hem.

På busshållplatsen fick jag sån ångest att jag börja räkna min nycklar om och om. Ett OCD problem jag har.

Är ni såhär känsliga med? Det är så patetiskt att jag är såhär.

Angående OCD så finns en jättebra film om det som heter "I terapeytens rum" den är lite rolig också med allt kul som kan hända när man liser av det.

Jag har mina små tvång dagligen och det är väldigt svårt att bli av med de. Tror jag får skratta åt de och acceptera att jag fötts med de.

Jag vet att detta är lättare sagt än gjorå men är vi inte ofta väldigt hårda mot oss själva? (Även jag är det).
Vore inte en lösning att man försöker gilla sig själv som man är med alla ens egenheter och vad självkänsla handlar om?
Jag försöker öva på det då och då att se det komiska i ens egenheter och ingen vänskapsrelation håller särkilt väl om ena parten lider av dålig självkänsla. Det kan vara tärande. Jag har hållit på att förlora vänner pga låg självkänsla och depression.

Teagirl skrev:

Trefjorton skrev:Jag glömde mina vantar när jag skulle ut och sova över. Jag vet att det kommer bli kallt på morgonen när jag ska hem.

På busshållplatsen fick jag sån ångest att jag börja räkna min nycklar om och om. Ett OCD problem jag har.

Är ni såhär känsliga med? Det är så patetiskt att jag är såhär.

Jag får fram mina dåliga asperger sidor både i vardagen och ännu mer om jag har en dålig dag med ångesten redan där och är jag stressad så bryter jag ihop ännu nere när det är jobbiga situationer,. '

Jag hatar mig själv för varje misstag jag gör, som att tappa en vas, har gett
haft ångest över det i två veckor.Och kan inte släppa att jag är värdelös, att ingen att skulle kunna vara så klumpig som jag osv.

Jag har mycket ångest som är svår att leva sig igenom. Sådär jag blir yr och illamående och jag knappt står
ut mer. Är det så livet ska vara+

Du är inte patetiskt, jag sitter där och räknar kalorier gån på gång på fast jag redan vet.

Nu bill Psyk ändra mina tider och lägga in en ny nästa väckning innan på läkarsamtalet. Det blir inte heller av någon som jag brukar gå till.... Problemen är många, jag kan inte väga mig så sett, jag har alltid 10.15 så får får mig att gå sönder helt och inte klara att få i mig något annat varken makt eller dryck så hoppas jag att jag får väga mig hemma och jag är alltid helt ärlig mot dom Tänk att den tid flyttad från 10.30 till 13 gör att jag går sönder och jag mår alls, det känns som fyllt med plats och att oro.Känns som jag ska sjunka. Har ringt, messat vilket antagning lutar åt att man är en kufisk typ vilket ja jiu trots allt är

Förlåtelse är en viktig förmåga att lära sig att okej det blev fel men nu släpper jag det.
Vad jaget så finns det ingen gräns för hur mycket man kan misslyckas i livet. Jag Har troligen massa misstag att uppleva om jag får ett normallångt liv.

Att kunna möta sin ångest med lite skepsis och humor kan vara en välsignelse och jag ska själv träna på det mer. För ofta vill tankarna tala om att det går år helvete men det kanske inte gör det.

Humor är en gudagåva och min präst har sagt att gud har humor!

Sen har det hjälpt mig att lösa texter av munkar som talar om allt möjligt som har med sinnet att göra.

Jag har också varit mer neurotisk än jag är nu och det är verkligen en sak som kan minska ju längre man lever så i den aspekten blir det faktiskt bättre. Sen inte sagt att man i framtiden kan gå igenom en jättetuff depression men det får framtiden utvisa.

En klok munk, Ajahn Sumedho, har sagt tro inte på tanken att du inte står ut.

Fretshi skrev:En klok munk, Ajahn Sumedho, har sagt tro inte på tanken att du inte står ut.

Det är nog lätt att bli arg om ngn säger det till en när en upplever att en faktiskt inte står ut. Jag skulle nog uppleva det som en kränkning och ingen omsorg. I efterhand däremot när en förstått att en stått ut och överlevt, då då kan en glädja sig

Det munken ville förmedla gissar jag var att ej agera på jobbiga tankar, se till att hålla dig vid liv eller "du är lurad"..