När jag var liten farsinerades jag ofta av det onda i barnfilmer. Exempelvis vargen i Bamse. Eller den tuffare pojken som spelar biljard och röker i Pinocchio. Eftersom empati hos autistiska ser lite annorlunda ut så gissar jag att det har med empatin att göra.

Autistiska har oftast bättre affektiv empati än vanliga människor men begränsad kognitiv empati (som vanliga människor också kan ha). Den kognitiva empatin utvecklas med åren och kan hos intellektuella autistiska bli riktigt stark med tiden. Eftersom så många autistiska är extra känsliga (intense world theory), så gissar jag på att många autistiska lätt hamnar lite väl högt upp i den narcissistiska skalan som vi alla befinner oss i. Detta kan man förebygga genom att föräldern förklarar att det inte är något fel på en, du tänker bara annorlunda eftersom du är autistisk. Samt att man har en regelbunden mycket öppen dialog med sitt barn och lär barnet hur man tänker.

För min egen del så skämdes jag så mycket för att tänka annorlunda. Jag kände att jag måste vara sjuk i huvudet. Så jag levde så småningom i en förnekelse för att försöka vara normal. Detta är inte ett bra tillstånd och måste förebyggas genom att man som förälder får barnet att känna sig stolt över att vara autistisk och således inte behöva utveckla förnekelsestrategier. Som exempelvis det narcissistiska tänket är.

Enligt min erfarenhet skall man som förälder se till att ett autistiskt barn inte exponeras mot dessa "onda karaktärer" mer än nödvändigt. Man skall också ha djupgående förklaringar och diskussioner om dessa karaktärer både i fiktion och verkligheten. Samt att man lär barnet tänka intellektuell (kognitiv empati). Det är inte särskilt avancerat om man förklarar och ger exempel.


Hur behandlar man narcissism? Har personen hamnat för högt upp i den narcissistiska skalan är personen så inne i sin egocentrala bubbla att det förmodligen är svårt. Men om personen bara våga erkänna för sig själv sina svagheter och analysera sig själv objektivt samt regelbundet träna på att vilja tänka på andra människor och deras behov före sina egna så går det att komma ur den narcissistiska bubblan.

De intelligentaste människorna på jorden är inte narcissistiska även om dom kan uppfattas som intelligenta i konversationer. Då det kan få den andre personen i obalans lätt. Narcissistiska personer sätter krokben för sin egna intelligenspotential. De intelligentaste människorna på jorden har en balans mellan det starka emotionella och det matematiska/logiska.


Moderator Alien: Ändrade lite i rubriken.

När jag var liten identifierade jag mig med skurkarna i böcker. Tyckte hjältarna var trista och slätstrukna. De onda var mer intressanta. En anledning till det tror jag var att jag kände mig så annorlunda att jag blev oppositionell. Ett slags förvar av min egen personlighet. Jag ville inte identifiera mig med det normala.

Tyckte inte att det var fel eller konstigt. Jag var barn och detta var en fantasivärld böckerna. Sedan var jag väl lite empatistörd med.

En sak att identifiera sig emotionellt med dom brottsliga handlingarna, en annan att känna empati med brottslingarna. Den rökande killen i Pinocchio känner jag inte till, men Vargen i Bamse kände jag också starkt med, mest för att jag visste hur hans liv sedan valpben sett ut. Vargen försöker ju passa in och kan vara både snäll och omtänksam mot andra. Han låter ju sig mest bara luras, godtrogen som han är.

Jag har alltid fascinerats av personer som är lite trasiga och udda. Inte onda karaktärer, men sådana som inte är så himla perfekta. Jag identifierar mig med "monstren".

Bara att kolla runt sig var man är så är världen som gjord för att stärka narcissistiska drag. Tar man en sväng på sociala medier så är det just det lyckade man oftast ser och det håller på att uppfostra halva ungdomen till att inget får avvika och vara ”dåligt”. Man har ganska stora krav på sig att klara skolan, alla är mer eller mindre oroade kring frågan om jobb och framtid. Har man nått så långt som att ha ett fast jobb så räknas man väl som ganska lyckad samt att man har en egen bostad som många har svårt att få. Det är mer eller mindre mer regel än undantag att man ska kunna köpa sin lägenhet idag om man är ung och håller på att bli vuxen.
Jakten på ett liv börjar tidigt.

Har man stålar kan man också tydligen kosta på sig att vara lite ego jämfört med de som inte faller in i mallen. Märkligt att de som har minst förväntas vara de som ska bjuda på sig mest aja iaf..

Jag tror de flesta barn med autism kan separera vad som är vad för kan man inte föreställa sig att en ”ond” person även har ”gott” i sig och vise versa så handlar det väl om andra typer av diagnoser. Tror man är väl medveten om arketyper. I brist på verktyg pga mognaden att hantera folk kan det väl slå slint ibland när man är barn och är man inte med så är man väl emot andra antar jag. Man har kanske inte samma intresse för andra för man tycker att man klarar sig utan.

Men utanför normen och kanske inte riktigt får till det tycker inte jag att det är ett mysterium att man håller hårdare på det man har. Alla påverkas av hets i någon grad och som en udda fågel har man kanske fått ta sig igenom fler utmaningar än andra för att nå dit man nått.
Jag skulle inte gå så långt som att säga narcissism utan snarare en självbevarelsedrift.
Kanske har man inte klickat med andra människor riktigt, och då kan det kanske vara svårt att motivera sig till att att vara generös med sig själv..

Ja, såvida hjälten/hjältarna inte hade hund! Identifierade mig med Tintin och barnen i Fem-böckerna, för de hade hund.