Bakgrunden kan tyckas lång, men jag valde att inkludera den för större precision för min situation. Frågeställningen är, oavsett vad, densamma, så även om ni inte vill läsa bakgrunden så uppskattar jag fortfarande era uttryckta åsikter. Syftet med inlägget är att vidga mitt perspektiv på förhållandet och förtydliga en riktning för mig. Relevant är också att förhållandet, som jag ingick i i den senare hälften av tjugoårsåldern, är det första jag haft, så jag saknar ett vidare perspektiv.

Min fråga till er: Har ni upplevt bristande motivation och vilja att vara i ett förhållande och hur hanterade ni det?

Jag har varit tillsammans med min flickvän i drygt fem år och fick min diagnos, Aspergers syndrom, för cirka tre år sedan. När vi träffades hade jag inte en susning om min funktionsvariation, utan det var något som uppdagades ett par månader inpå diagnosen (processen är lite snabbare i Danmark, där jag bodde då). Innan dess påvisade jag, naturligtvis, symtom som de flesta med en AS-diagnos säkert känner igen: mindervärdeskänslor, en känsla av utanförskap, depression, ångest och liknande problematik. Sättet jag hanterade det var att bara göra som hon ville hela tiden, dels för att jag inte tyckte att jag var värd lika mycket och dels för jag utgick ifrån att eftersom hon valde att uttrycka sin vilja så måste det vara väldigt viktigt för henne (för så resonerar jag personligen). Det, i kombination med dysfunktionalitet i arbetslivet, tärde hårt på mig och jag blev tämligen självdestruktiv och sökte vård för detta, cirka ett år in i förhållandet.

Vårt förhållande fortlöpte, dock, drygt ett år till och till sist fick jag diagnosen som helt förändrade min självbild och mitt synsätt på beteenden och situationer jag kan acceptera att befinna mig i. Att jag plötsligt satte helt annan press på vårt samliv hade en stor inverkan och förhållandet gick snabbt utför, fram till att jag gjorde slut. Det var några månader efter att jag fick diagnosen och beslutet var delvis ett resultat av en slags personlighetskris den resulterade i. Vi höll kontakten och blev tillsammans igen efter ungefär ett halvår.

Sedan diagnosen har jag i varierande grad haft problem med motivationen och viljan att vara i förhållandet. Jag tycker om henne, hennes värderingar, kreativitet, intellekt och intressen. Det är ingen människa som utmanat mig intellektuellt till den graden tidigare, vilket är något av det viktigaste för mig. Faktum är att när jag försöker att föreställa mig de två framtida utfallen att fortsätta vara tillsammans och att inte fortsätta vara tillsammans, så bedömer jag att det första torde vara mer berikande. Vårt förhållande har såklart fortfarande många av de klassiska problemen med att jag har ett mycket större behov för egentid och svårigheter att uttrycka mig, vilket ofta leder till konflikter. Jag har mycket svårt för konflikterna, där hon ofta reagerar väldigt känslomässigt på det jag säger, där hon tolkar mina ord på värsta tänkbara sätt. Det slutar oftast med att istället för att vi pratar om vad jag eller hon ville prata om, så måste jag sitta och försvara mig för en åsikt jag aldrig haft. Det är heller inte direkt någon annan i min sociala krets (inklusive familjen) som fungerar på samma sätt och uppskattar samma saker (som mig och henne), vilket har visat sig väldigt svårt för mig att hantera, då hon gärna vill bli inkluderad.

På senare tid har det varit väldigt motigt och jag har närmast ingen lust att jobba på förhållandet och det känns som att jag bara går och väntar på att det ska ta slut. Jag har börjat intressera mig för andra kvinnor (något jag har en historia av sedan tidigare), även om jag inte ger utlopp för intresset.

Jag kan inte helt förstå varför jag reagerar som jag gör och hur jag bör fortskrida. Mina hypoteser är som följer:

• Min nedsatta förmåga att förutse framtida känslotillstånd gör att jag inte kan föreställa mig att jag mår sämre utan det här förhållandet. Gräset är alltid grönare på andra sidan, är här ett lämpligt ordspråk.
• De hårda åren som, egentligen hela, vårt förhållande har varit ger mig den känslomässiga reaktionen att det vore lättare att gå vidare och starta på ny kula än att kämpa mig igenom svårigheterna till fullo.
• Jag och min flickvän delar inte ett tillräckligt lika perspektiv på hur vi vill bygga upp våra liv, på ett plan annat än det rent praktiska, och jag vill inte vara i det.
• Sättet hon hanterar sina känslor och agerar mot mig är något jag inte vill vara i.

Sannolikt ligger det sanning i flera av de olika hypoteserna, så verkligheten är nog närmast en kombination av dem.

Tack för att ni läste.

Den främsta anledningen till att ingå och stanna i ett förhållande brukar vara att man älskar varandra. Du uppskattar visserligen vissa sidor hos din flickvän, men det verkar inte som du älskar henne. Man kan säga att du ser på förhållandet väldigt sakligt.

Hur ser du på din framtid? Tänker du att du ska hitta en ny flickvän? Om hon också är NT, så kommer hon troligen att reagera på samma känslomässiga sätt som leder till konflikter. Eller tänker du att du ska leva ensam resten av livet? Skulle ett särboliv passa bättre?

Sedan tycker jag du ska fråga henne vad hon tycker? T ex om era jobbiga konflikter, ditt stora behov av att vara ifred. Det kan vara bättre för henne att träffa någon annan som passar bättre ihop med henne och uppskattar henne som hon är.

Jag vet inte om jag förstår begreppet "att älska", eller ens hur jag ska använda det som en indikator för hälsan av mitt förhållande. Min utgångspunkt har länge varit att jag älskar henne. Jag känner inte starkare för henne än vad jag gör för mina familjemedlemmar (eller mina närmaste vänner). Men jag har, som sagt, inte mycket att jämföra med. Är det ovanligt?

Vi bor redan isär och har gjort under en längre tid och det har näst intill eliminerat mina självdestruktiva beteenden. Jag har redan påtalat att det högst osannolikt blir aktuellt med en delad bostad igen och det verkar hon ha accepterat. Jag har inte tänkt igenom min framtid så noga, vad gäller förhållanden. Beslutar jag mig för att avsluta mitt nuvarande kommer jag, åtminstone i den närmaste framtiden, inte att vara intresserad av att länka samman mitt liv med någon annan.

Vi är generellt sett väldigt öppna mot varandra med vad vi tycker och hur vi har det, men den här typen av samtal är för mycket för henne att kunna hantera på ett konstruktivt sätt.

För dem som varit i flera förhållanden, hur stor har variansen varit med känslor för er partner?

Lånaren skrev:
För dem som varit i flera förhållanden, hur stor har variansen varit med känslor för er partner?

Variationen mellan de olika förhållandena eller under förhållandets gång?

Lånaren skrev:Jag har mycket svårt för konflikterna, där hon ofta reagerar väldigt känslomässigt på det jag säger, där hon tolkar mina ord på värsta tänkbara sätt. Det slutar oftast med att istället för att vi pratar om vad jag eller hon ville prata om, så måste jag sitta och försvara mig för en åsikt jag aldrig haft.

Är man väldigt rakt på i sitt sätt att lösa problem på samma sätt som när man felsöker problem med sin dator så kan det nog bli problem. Är personen NT kanske personen har lite andra behov i en diskussion än vad du har, dvs att personen vill att du tar större hänsyn till hennes känslor. Att du kan bekräfta personen då och då under samtalet, får fram att du förstår hur saker och ting kan uppfattas ur den andres perspektiv.
Råkar man omedvetet trampa på en öm tå som inte var meningen kan det nog bli diskussioner även om intentionen att lösa själva problemet i grunden var god.

Har du frågat hur din flickvän ser på relationen? Vad hon uppskattar osv?

Sättet jag hanterade det var att bara göra som hon ville hela tiden, dels för att jag inte tyckte att jag var värd lika mycket och dels för jag utgick ifrån att eftersom hon valde att uttrycka sin vilja så måste det vara väldigt viktigt för henne

Det är viktigt att du själv funderar på vad som är viktigt för Dig. I en relation ska båda kunna ta hänsyn till varandra, en ömsesidighet. Annars kan det leda till mycket tråkiga konsekvenser

Vårt förhållande har såklart fortfarande många av de klassiska problemen med att jag har ett mycket större behov för egentid och svårigheter att uttrycka mig..

Kan inte personen acceptera att din återhämtning består av ensamtid och hennes av umgänge, som är två saker som kan vara svåra att förena, så får man väl kanske ta upp frågan om särboskap?
Men det viktigaste är kanske att fundera på om ni båda mår bra i varandras sällskap.
En relation som ständigt blir ett minfält blir ju i längden inte trevligt att leva med.

Dessa saker du beskriver är nog ganska vanliga i relationer där någon eller båda har AS, kan kanske leda till relationshopperi då vissa saker kan vara svåra att komma runt.
Kanske är det bra att i inledningen av en relation försöka få fram på något smidigt sätt vilka svårigheterna kan vara samt att du försöker hitta en partner som mer motsvarar vad du trivs med?

Oops, läste inte igenom alla inlägg såg ja nu.

sussi83 skrev:Oops, läste inte igenom alla inlägg ordentligt såg ja nu.

(Dampmedicin in) Check.

Bjäbbmonstret skrev:Variationen mellan de olika förhållandena eller under förhållandets gång?

En obemärkt tvetydighet, tack för rättelsen. Jag syftar på skillnaden mellan separata förhållanden. Har du relevanta insikter om variationer under ett enstaka förhållandes gång är det också intressant.

sussi83 skrev:Är man väldigt rakt på i sitt sätt att lösa problem på samma sätt som när man felsöker problem med sin dator så kan det nog bli problem. Är personen NT kanske personen har lite andra behov i en diskussion än vad du har, dvs att personen vill att du tar större hänsyn till hennes känslor. Att du kan bekräfta personen då och då under samtalet, får fram att du förstår hur saker och ting kan uppfattas ur den andres perspektiv.
Råkar man omedvetet trampa på en öm tå som inte var meningen kan det nog bli diskussioner även om intentionen att lösa själva problemet i grunden var god.

Har du frågat hur din flickvän ser på relationen? Vad hon uppskattar osv?

Jag försöker att vara lyhörd och har ändrat mycket på mitt sätt att bygga upp en diskussion. Min upplevelse är dock att uppmuntringar och erkännanden till trots, så blir de irrelevanta när det känslomässigt svåra tas upp. Det har lett till att det är många saker jag inte tar upp för jag vet att det inte kommer att leda till något konstruktivt. Alla saker jag uttrycker här har jag dessutom uttryckt för henne och vi har haft fruktsamma diskussioner om "metan" kring hur vi samtalar, men det har inte resulterat i bättre känslosamma diskussioner.

sussi83 skrev:Kan inte personen acceptera att din återhämtning består av ensamtid och hennes av umgänge, som är två saker som kan vara svåra att förena, så får man väl kanske ta upp frågan om särboskap?
Men det viktigaste är kanske att fundera på om ni båda mår bra i varandras sällskap.
En relation som ständigt blir ett minfält blir ju i längden inte trevligt att leva med.

Vi är redan särbo. Hon respekterar min återhämtningstid bra och ger mig mycket plats, det är egentligen bara det som du fortsätter med som jag inte lyckats hitta en lösning på. Jag mår inte bra (just nu) i förhållandet och det känns i allra högsta grad som ett minfält.

sussi83 skrev:Dessa saker du beskriver är nog ganska vanliga i relationer där någon eller båda har AS, kan kanske leda till relationshopperi då vissa saker kan vara svåra att komma runt.
Kanske är det bra att i inledningen av en relation försöka få fram på något smidigt sätt vilka svårigheterna kan vara samt att du försöker hitta en partner som mer motsvarar vad du trivs med?

Det är precis min oro att även om jag väljer att avsluta det här förhållandet, så upprepas det bara i nästa igen. Jag har länge funderat på om det vore bättre att skapa ett förhållande med en som inte är så beroende av förhållandet för att känna sig värdefull. Jag har inte så mycket utrymme till att visa kärlek på ett sätt som de flesta uppskattar, så det krävs mycket trygghet från min partner med att mina känslor är där och är genuina.

Om du som du skriver funderar på att relationen inte blir bra för dig så känner din partner säkert av det. Ju mer du drar dig undan ”och fryser ut” personen från ditt känsloliv kommer kanske din flickvän att försöka få din uppmärksamhet mer intensivt än innan.

Kan man inte visa sina känslor i en relation kommer den andra ständigt ifrågasätta om de finns för det vanliga är väl att man liksom känner in varandra för att mäta om relationen mår bra.

Har din flickvän ett eget liv utanför relationen, vänner, intressen mm?
Eller känner du att du ensam ska uppfylla alla behov hon har?

Det beskriver situationen väldigt bra. Tidigare har jag fyllt (mer eller mindre) hela hennes behov. Hon försöker att skifta över till att vara mindre beroende av mig och gör det väldigt bra, i förhållande till hennes förutsättningar. Däremot blir hon upprörd de gånger jag gör något utan att inkludera henne.

Som Alien skrev kanske sannorlikheten att det blir tokigt igen kanske vara förhöjd om du väljer en person som inte har förståelse för hur du fungerar och i många sammanhang fungerar helt olika.
Du skriver att relationen började gå utför efter att du fick din diagnos och började ta mer hänsyn till dig själv..

Att jag plötsligt satte helt annan press på vårt samliv hade en stor inverkan och förhållandet gick snabbt utför, fram till att jag gjorde slut.

Är hon diagnostiserad med borderline?

slackern skrev:Är hon diagnostiserad med borderline?

Hon har inga diagnoser. Några av symtomen som listas på Wikipedia om borderline känns igen, men andra inte.

Lånaren skrev:Det beskriver situationen väldigt bra. Tidigare har jag fyllt (mer eller mindre) hela hennes behov. Hon försöker att skifta över till att vara mindre beroende av mig och gör det väldigt bra, i förhållande till hennes förutsättningar. Däremot blir hon upprörd de gånger jag gör något utan att inkludera henne.

Har du varit flirtig med damer kanske?

i förhållande till hennes förutsättningar..

Har hon egen diagnos av något slag som du känner till?
Eller helt enkelt så att personen inte har tillgång till något annat socialt nätverk förutom dig? Att det då blir för mycket för dig?

sussi83 skrev:Har du varit flirtig med damer kanske?

Ja, jag nämnde i öppningsinlägget att jag har en historia av att ha intresserat mig för andra kvinnor. Lätt att missa bland all annan text. Jag är dock inte helt säker på vad du menar. Menar du att aktiviteterna jag inte inkluderat henne i har varit sådana där potentiella romanser kan utvecklas? I så fall, nej. Jag syftar snarare på tillfällen då jag spelat spel över nätet med vänner, exempelvis. Dock är det värre med de få gånger jag får för mig att deltaga i festligheter.

Det jag tvivlar över när det kommer till vår kompatibilitet är dock ingenting som beror på händelser under förhållandets gång. Det är något som varit konsekvent närvarande hela tiden, men som jag uppdagat först efter att jag anskaffat större självinsikt. Främst hennes sätt att tolka det jag säger på värsta möjliga sätt så fort det är negativt känsloframkallande för henne. Kort och gott en motsättning till generositetsprincipen.

sussi83 skrev:

i förhållande till hennes förutsättningar..

Har hon egen diagnos av något slag som du känner till?
Eller helt enkelt så att personen inte har tillgång till något annat socialt nätverk förutom dig? Att det då blir för mycket för dig?

Hon har ingen annan diagnos (som jag skrev i ett inlägg som fortfarande väntar på godkännande av moderator; osäker på hur det hamnar i turordningen). Hon har ett vidare kontaktnät än mig, men hon behöver intimitet som det kontaktnätet inte tillgodoser. Det blir helt klart för mycket för mig.

Okej, tänkte om det kunde ligga svartsjuka bakom eller något annat.
Ibland beror inte saker bara på diagnoser utan kan ha andra förklaringar

Det kan emellertid vara så att hon undrar vad du gör när du är med dinna vänner om du samtidigt tar känslomässigt avstånd från henne.

Kanske är ni helt enkelt så olika varandra att det uppstår vissa problem.

Främst hennes sätt att tolka det jag säger på värsta möjliga sätt så fort det är negativt känsloframkallande för henne. Kort och gott en motsättning till generositetsprincipen.

Kan du ge ett exempel på vad du sagt som framkallat starka känslor hos din tjej? Vad som helst.

sussi83 skrev:Kan du ge ett exempel på vad du sagt som framkallat starka känslor hos din tjej? Vad som helst.

Det är svårt att svara på, för jag tenderar att inte lägga detaljer om de individuella samtalen på minnet, utan bara temat och slutsatsen. Det kan vara något i stil med att jag (jag parafraserar) vill diskutera hur vi behandlar varandra. Jag kommer med konkreta förslag på hur jag kan behandla henne bättre och vad jag behöver för att kunna fungera bra, där vi bollar fram och tillbaka våra åsikter, vilket går utmärkt. Men så snart jag uttrycker mina behov och önskan om förändring i hennes beteende så eskalerar det omedelbart till att jag ser mig som ett offer och att jag inte kan tvinga henne till vad som helst och liknande extrema uttryck som helt saknar grund i det jag precis tog upp och så spenderar vi en halvtimme eller så med hårda anklagelser innan jag inte kan hantera det mer och behöver avsluta.

Lånaren skrev:Jag tycker om henne, hennes värderingar, kreativitet, intellekt och intressen. Det är ingen människa som utmanat mig intellektuellt till den graden tidigare, vilket är något av det viktigaste för mig.

Jag och min flickvän delar inte ett tillräckligt lika perspektiv på hur vi vill bygga upp våra liv, på ett plan annat än det rent praktiska, och jag vill inte vara i det. Sättet hon hanterar sina känslor och agerar mot mig är något jag inte vill vara i.

Har ni upplevt bristande motivation och vilja att vara i ett förhållande och hur hanterade ni det?

Jag är i ett förhållande sedan ca 13 år tillbaka. Från början är man oftast nykär och svävar på moln och ser oftast inga brister hos partnern. När vardagen kommer på och man bor tillsammans blir det på ett annat sätt. Visst har vi våra duster, i och med att han är NT-typisker och det är inte jag. Dock tycker jag att det går lättare med en partner som stöttar och är förstående vid problematik. Han accepterar att jag inte är som alla andra och inte har samma förutsättningar och ork som alla andra, i annat fall hade det nog inte gått.

Jag tänker att ni har mycket gemensamt och du tycker säkert om henne. Du skriver att du inte gillar sättet hon hanterar sina känslor mot dig på. Min tanke är att era problem i förhållandet kan göra att du känner bristande motivation.

Mina tips:
Skriv en lista med + och en - för att se vilken sida som har mest, och för att få en överblick över problemen, och om du tror att det går att göra något åt dem. Jag skulle också råda dig att prata med henne om just dem här sakerna som du upplever som problem. Kanske kan du skriva ett brev till henne och förklara på det sättet i stället om du tycker det blir för jobbigt med konflikter.
Kanske skulle hon behöva läsa en bok om hur det kan vara att leva tillsammans med en person som har asperger/ eller gå på en föreläsning i ämnet för att få mer förståelse för dig. Att leva som särbos behöver inte vara ett problem heller, kanske kan konflikterna minska på så sätt och att ni i stället delar de fina stunderna när båda vill och har ork.

Det ligger mycket i det du säger. Jag är omotiverad för att det är för svårt i förhållande till belöningen. Min lösning på det (min flickvän har aldrig haft problemet med motivation) har varit att bara vänta ut det. Ibland är det lättare, ibland inte. När det är bra är det färre problem och jag försöker att arbeta på dem då, när vi är lite distanserade från dem. Framgången är dock begränsad. Det känns som att det är en nedåtgående trend, trots att det fortfarande finns toppar, och det är det jag inte vet hur jag ska tolka, eller hantera för den delen.

Kommunikationsvägar vi har provat är över brev, chat, telefon, videosamtal och vanliga samtal. Det gör liten skillnad.

Jag vill gärna förtydliga ett par saker för jag ser ett genomgående tema i svaren jag får i tråden:

• Min första instinkt är alltid att ta upp en tanke direkt med min flickvän
• Vi kommunicerar mycket, ofta och väl om våra inre sinnesvärldar; i de flesta fall går det bra
• Min flickvän har goda kunskaper om mitt fungerande och min diagnos; det är vissa specifika delar av att acceptera det som är det huvudsakliga problemet
• Att bo isär är redan den vedertagna boendeformen

Då tänker jag att flickvännen skulle nog behöva acceptera dig som du är, om hon inte gör det blir det nog svårt.

När du upplevde förhållndet bättre innan, vad var skillnaden då mot nu?