Börjar må bättre & bättre efter att i stort sett hela livet varit deprimerad. Är oftast ganska glad numera, men vissa dagar, som idag, faller jag tillbaka ner i ett djupt hål av sorg, tårar, psykisk smärta och plågsamma tankar & känslor... Vet inte vad det kan vara som utlöser det. Dessa dagar känner jag mig så enormt ensam trots att jag har människor omkring mig. Idag har det varit extra tufft.. Jag känner hur mycket folk som helst, kan knappt gå utanför dörren utan att träffa nån jag känner och det blir alltid trevligt småprat, skratt & leenden. Har vänner och bekanta, men det som jag upplever är att ingen har tid när jag verkligen behöver träffas och umgås. Inte att de inte bryr sig eller är dåliga på att höra av sig; mer att de vill ses när det inte passar mig och tvärtom. Vi verkar "tajma in" varandra dåligt.

Sen ett par vänner som bor många mil ifrån..ja ni förstår själva! Känslan av att vara ensam trots vänner & bekanta överallt, saknar en riktigt nära vän att både anförtro mig åt och göra saker med, att dra ut och hitta på nåt med spontant. Har inte en enda sådan vän jag kan ringa!
Saknar sammanhang, gemenskap, jag gör nästan aldrig nåt ihop med andra.. Sånt som andra gör hela tiden, dvs fester, släktmiddagar, resor, konserter, bio, bröllop, dop, kräftskivor, Grönan etc etc. För jag har inga människor i mitt liv som gör sådana saker, så jag blir aldrig tillfrågad om nåt sånt. Och det gör att jag känner mig så fruktansvärt ensam, missanpassad, utanför, som att livet saknar innehåll, och en stor tomhet!

Att se löpsedlar och bilder om t ex Melodifestivalen (pågår för fullt just nu) gör att jag vill slänga mig på marken och storgråta! Det skär i bröstet att se deras festbilder och glada ansikten på alla löpsedlar, det påminner mig så jä-la mycket om sånt jag inte har och saknar enormt! Mår så j-la DÅLIGT av att se människor som är så hajpade & hyllade och hur kul de har på efterfesterna!! Och jag tvingas stå ut och lida i tysthet den här tiden varenda år.

Det märkliga är att alla som mår lika dåligt som jag tycker väldigt illa om sig själva.. Men grejen är att jag faktiskt tycker väldigt mycket om mig själv! Jag tänker BARA snälla saker om mig själv, är stolt över mig, anser inte att det är nåt "fel" på mig. Mår bara så dåligt över sånt här som jag saknar! Men: Borde inte denna sorg och dessa känslor blekna nu när jag lärt mig acceptera & älska mig själv som jag är?? Förstår liksom inte varför jag känner som jag gör när jag tycker så bra om mig och behandlar mig själv väl?!

Hjälper det inte att du gillar dig själv när du mår dåligt?
Att du kan sända ner kärlek och omsorg till din varelse?

Annars kanske du borde gå i terapi för att lära dig hantera de smärtsamma känslorna?

Fretshi skrev:Hjälper det inte att du gillar dig själv när du mår dåligt?
Att du kan sända ner kärlek och omsorg till din varelse?

Annars kanske du borde gå i terapi för att lära dig hantera de smärtsamma känslorna?

Vilka fina vägledande frågor till QuinnaPåGlid, Fretshi

QuinnaPåGlid skrev:Borde inte denna sorg och dessa känslor blekna nu när jag lärt mig acceptera & älska mig själv som jag är?? Förstår liksom inte varför jag känner som jag gör när jag tycker så bra om mig och behandlar mig själv väl?!

Tror inte depression bara handlar om självkänsla. Kan känna det är lite NT-igt, att det handlar mycket om självkänsla där.

Finns så mycket annat man kan vara deprimerad över.

Och så kan man bara vara väldigt känslig för sina egna känslor.

Och ibland är man deprimerad helt utan orsak förutom depressionen.

Hade jag bra svar skulle jag ge det. För lite dopamin? När man är deprimerad skulle man kunna få en mille kronor och man skulle inte må ett dugg bättre... Det är som man missar att fånga glädjen i livet. Säkert något kemiskt jox i hjärnan...

Spontant låter det som du skulle må bra av få lite kärlek och samlevnad, så du tänker på ngt annat, och inte varvar upp i negativa spiraler fulla av demoner, bara en tanke. Åk på en kort spa och kärlekssemester, om du har en partner t ex...

Fretshi skrev:Hjälper det inte att du gillar dig själv när du mår dåligt?
Att du kan sända ner kärlek och omsorg till din varelse?

Annars kanske du borde gå i terapi för att lära dig hantera de smärtsamma känslorna?

Nej det hjälper inte, för jag mår ju fortfarande dåligt över sånt jag saknar! Spelar ingen roll då att jag ger kärlek till mig själv! Om jag mår dåligt över att jag saknar vänner och nåt meningsfullt att göra, vad hjälper det då att ge sig själv kärlek!?

Och att gå i terapi..? Du tror inte att jag redan gjort det i flera år förut?? Psykiatrin förstår inte mina känslor och de skiter i mig som de alltid gjort! Har aldrig träffat på en yrkesgrupp som är så tafatta, lata, nonchalanta och krävande som just de som jobbar inom psykiatrin!

Flinta skrev:

Fretshi skrev:Hjälper det inte att du gillar dig själv när du mår dåligt?
Att du kan sända ner kärlek och omsorg till din varelse?

Annars kanske du borde gå i terapi för att lära dig hantera de smärtsamma känslorna?

Vilka fina vägledande frågor till QuinnaPåGlid, Fretshi

Är du seriös nu?? "Vägledande frågor", haha, se mitt svar ovanför till Fretshi!

kiddie skrev:

QuinnaPåGlid skrev:Borde inte denna sorg och dessa känslor blekna nu när jag lärt mig acceptera & älska mig själv som jag är?? Förstår liksom inte varför jag känner som jag gör när jag tycker så bra om mig och behandlar mig själv väl?!

Tror inte depression bara handlar om självkänsla. Kan känna det är lite NT-igt, att det handlar mycket om självkänsla där.

Finns så mycket annat man kan vara deprimerad över.

Och så kan man bara vara väldigt känslig för sina egna känslor.

Och ibland är man deprimerad helt utan orsak förutom depressionen.

Hade jag bra svar skulle jag ge det. För lite dopamin? När man är deprimerad skulle man kunna få en mille kronor och man skulle inte må ett dugg bättre... Det är som man missar att fånga glädjen i livet. Säkert något kemiskt jox i hjärnan...

Jättebra skrivet!! Håller med dig till punkt och pricka!

antonius skrev:Spontant låter det som du skulle må bra av få lite kärlek och samlevnad, så du tänker på ngt annat, och inte varvar upp i negativa spiraler fulla av demoner, bara en tanke. Åk på en kort spa och kärlekssemester, om du har en partner t ex...

Nej jag har ingen partner, så tyvärr kan jag inte få den kärlek jag skulle behöva från en man. Vilket säkert också är en starkt bidragande orsak till att jag mår dåligt!

QuinnaPåGlid skrev:

Fretshi skrev:Hjälper det inte att du gillar dig själv när du mår dåligt?
Att du kan sända ner kärlek och omsorg till din varelse?

Annars kanske du borde gå i terapi för att lära dig hantera de smärtsamma känslorna?

Nej det hjälper inte, för jag mår ju fortfarande dåligt över sånt jag saknar! Spelar ingen roll då att jag ger kärlek till mig själv! Om jag mår dåligt över att jag saknar vänner och nåt meningsfullt att göra, vad hjälper det då att ge sig själv kärlek!?

Och att gå i terapi..? Du tror inte att jag redan gjort det i flera år förut?? Psykiatrin förstår inte mina känslor och de skiter i mig som de alltid gjort! Har aldrig träffat på en yrkesgrupp som är så tafatta, lata, nonchalanta och krävande som just de som jobbar inom psykiatrin!

Du måste inte älska dig själv bara du inte hatar dig själv. Chanserna till både vänner och "ngt meningsfullt att göra" stiger inte i takt med att man skiter i att ge sig själv omsorg på olika sätt.

När det kommer till psykiatrin ska man ha en rejäl dos tur för det är ett lotteri om man blir tilldelad ngn det funkar med. Bara man inte får en övertro på att de ska fixa "en", att man överlämnar sig helt till dom.. Lätt och skriva, jag vet, har själv varit tvungen till det och det gick illa.

Jag känner igen mig i det du skriver QuinnaPåGlid. Som jag ser det så har problemet 2 lösningar. 1. Försök få en vän/vänner och fyll ut det du saknar. Eller 2 undvik situationen, byt ut meningen (din tomhet) i livet med något annat (ersatt mening med livet). Det kan vara vad som helst. Men det bör sannolikt resultera i någon form av specialintresse och livsåskådning/filosofi (valt sätt att se världen).

Det är en tomhet för att du väljer att se det som en tomhet.

QuinnaPåGlid skrev:Nej jag har ingen partner, så tyvärr kan jag inte få den kärlek jag skulle behöva från en man. Vilket säkert också är en starkt bidragande orsak till att jag mår dåligt!

Har för mig du skrev i nån tråd du bara ragga på dom som var typ just över 20, kanske därför du är ensam.

Fester, släktmiddagar, dop, bröllop osv är sånt jag vill undvika men iblan går man ju och det kan vara plågsamt. Jag förstår ändå känslan du beskriver av tomhet, sorg, att livet saknar innehåll och att man inte är som andra.
För mig kan det kännas så på måndagar när dom på jobbet berättar vad dom gjort över helgen medans jag suttit och ruttnat. På fredagar om nån frågar vad jag ska göra är det som ett hån.

Men du verkar deppig för varför skulle man annars känna man vill storgråta till löpsedlar om melodifestivalen.

Nåt direkt råd har jag väl inte. Öka antideppen kanske.

Flinta skrev:

QuinnaPåGlid skrev:

Fretshi skrev:Hjälper det inte att du gillar dig själv när du mår dåligt?
Att du kan sända ner kärlek och omsorg till din varelse?

Annars kanske du borde gå i terapi för att lära dig hantera de smärtsamma känslorna?

Nej det hjälper inte, för jag mår ju fortfarande dåligt över sånt jag saknar! Spelar ingen roll då att jag ger kärlek till mig själv! Om jag mår dåligt över att jag saknar vänner och nåt meningsfullt att göra, vad hjälper det då att ge sig själv kärlek!?

Och att gå i terapi..? Du tror inte att jag redan gjort det i flera år förut?? Psykiatrin förstår inte mina känslor och de skiter i mig som de alltid gjort! Har aldrig träffat på en yrkesgrupp som är så tafatta, lata, nonchalanta och krävande som just de som jobbar inom psykiatrin!

Du måste inte älska dig själv bara du inte hatar dig själv. Chanserna till både vänner och "ngt meningsfullt att göra" stiger inte i takt med att man skiter i att ge sig själv omsorg på olika sätt.

När det kommer till psykiatrin ska man ha en rejäl dos tur för det är ett lotteri om man blir tilldelad ngn det funkar med. Bara man inte får en övertro på att de ska fixa "en", att man överlämnar sig helt till dom.. Lätt och skriva, jag vet, har själv varit tvungen till det och det gick illa.

Jag skiter verkligen inte i att ge mig själv omsorg!! Det gör jag hela tiden!

LordNelson skrev:

QuinnaPåGlid skrev:Nej jag har ingen partner, så tyvärr kan jag inte få den kärlek jag skulle behöva från en man. Vilket säkert också är en starkt bidragande orsak till att jag mår dåligt!

Har för mig du skrev i nån tråd du bara ragga på dom som var typ just över 20, kanske därför du är ensam.

Fester, släktmiddagar, dop, bröllop osv är sånt jag vill undvika men iblan går man ju och det kan vara plågsamt. Jag förstår ändå känslan du beskriver av tomhet, sorg, att livet saknar innehåll och att man inte är som andra.
För mig kan det kännas så på måndagar när dom på jobbet berättar vad dom gjort över helgen medans jag suttit och ruttnat. På fredagar om nån frågar vad jag ska göra är det som ett hån.

Men du verkar deppig för varför skulle man annars känna man vill storgråta till löpsedlar om melodifestivalen.

Nåt direkt råd har jag väl inte. Öka antideppen kanske.

Du har en poäng där med att bara vilja ha yngre killar! Men jag kan liksom inte tvinga mig till att vara med och tycka om de i min ålder när jag tycker de är passe och ointressanta!
Ja jag är deprimerad, har varit hela livet, och känner mig väldigt värdelös, inte när jag jämför med mig själv för X antal år sen men när jag jämför mig med andra! Öka antideppen? Jo, blir nog tvungen att göra det, trots att jag AVSKYR mediciner, avskyr att behöva hjälp, avskyr att öppna mig för främlingar osv. Hatar att ha Asperger och allt vad det innebär!

QuinnaPåGlid skrev:

Flinta skrev:

QuinnaPåGlid skrev:
Nej det hjälper inte, för jag mår ju fortfarande dåligt över sånt jag saknar! Spelar ingen roll då att jag ger kärlek till mig själv! Om jag mår dåligt över att jag saknar vänner och nåt meningsfullt att göra, vad hjälper det då att ge sig själv kärlek!?

Och att gå i terapi..? Du tror inte att jag redan gjort det i flera år förut?? Psykiatrin förstår inte mina känslor och de skiter i mig som de alltid gjort! Har aldrig träffat på en yrkesgrupp som är så tafatta, lata, nonchalanta och krävande som just de som jobbar inom psykiatrin!

Du måste inte älska dig själv bara du inte hatar dig själv. Chanserna till både vänner och "ngt meningsfullt att göra" stiger inte i takt med att man skiter i att ge sig själv omsorg på olika sätt.

När det kommer till psykiatrin ska man ha en rejäl dos tur för det är ett lotteri om man blir tilldelad ngn det funkar med. Bara man inte får en övertro på att de ska fixa "en", att man överlämnar sig helt till dom.. Lätt och skriva, jag vet, har själv varit tvungen till det och det gick illa.

Jag skiter verkligen inte i att ge mig själv omsorg!! Det gör jag hela tiden!

Det är bra att du kan det för det kan vara svårt eller svårare när man mår dåligt