Fretshi skrev:

Flinta skrev:Jag har inte fått ngt hopp av att höra professionella i vården uttrycka att jag varit (och fortfarande är) ett svårt fall att hjälpa. Det har lett till att jag gått och tänkt på det och nästan identifierat mig med att vara ett hopplöst fall. Såklart kan det kännas bra med en förklaring till varför man inte svarar på behandlingar och varit sjuk i många men jag blev nog lite för självförlåtande och för accepterande.

Jag behövde komma bort från identiteten "hopplöst fall" för jag tröstade mig för mkt genom den.

Hur fungerar du, Teagirl? Känner du igen dig i ovanstående?

Du kanske skulle testa på stand upp?
Mycket av det innebär att man försöker få en distans till sitt ego.

Ja jag har varit intresserad av stand up.

Flinta skrev:Vad motiverar dig till ett bättre liv?

Vad krävs för att du ska börja äta tillräckligt och regelbundet?

Skulle det fungera om du hade ngn hos dig 24/7 en längre tid som hjälpte dig med ångesthantering samtidigt som du fick hjälpa att sköta maten? Svält stänger av jobbiga känslor med det är ju som du vet ingen vidare lösning på sikt att hantera känslor genom svält. Långvarig svält stänger dessutom av alla trevliga känslor också

Ja du, jag vet inte riktigt. Jag har varit inlagd 10 ggr på psyk, behandlingshem 3 ggr och gått dagvård 10 gånger. Där har jag ju blivit tvingad att äta men det är sen efteråt som allt faller igen. Min familj vill jag inte blanda in för det leder bara till bråk, tiden jag bodde hemma med dom var hemsk, vi bråkade varje dag, varje måltid, mellan måltiderna och ja, hela tiden

Motivationen kommer från min hund som jag har svårt att orka med som jag vill, att jag ska orka med vardagslivet, jag har inga stora förväntningar på mitt liv, ska söka sjukersättning nu igen men tror inte det går igenom men hoppas på fortsatt sjukpenning i alla fall. Efter 14 år med anorexi känns det aningen hopplöst.

Vi ska på semester någonstans med familjen i sommar och hoppas det kan bli en motivation för jag får inte följa med om jag är för sjuk.

sussi83 skrev:Blir man utbränd och har As kan det såklart slå mer..
Lite som att bara ha ett ben med AS och blir man utbränd på det blir det ibland som att vara benlös istället.
Kostar aktiviteter energi innan och ta mer tid att få tillbaka energi så hamnar man ju på minuskontot vid utbrändhet inte konstigt att man kan bli lite disträ och ur banan.
Hoppas det känns bättre snart det kan ta lite tid när man övertrasserat kontot, jag brukar ta promenader, eller pyssla med något för att distrahera skallen lite om det går.
Försökt hålla mig i ett mörkt rum bara.

Bra beskrivning verkligen, tack för att du satte bra ord på det

kiddie skrev:Det är ju verkligen en krånglig situation. De med ätstörningar och autism passar alls inte i mallen för ätstörningar och NT. Massa saker kan vara helt olika och det finns inget värre än en expert som säger "Jag vet varför du gör så" och den personen har fel!

Det är rätt lustigt med Hab, de ska vara experter, men de kan bara autism (kan variera mellan ställen), de kan inte ångest och depression (de tror all depression beror på vänlöshet och mobbning), de kan inte ens sömn (som är störd hos ca 30 % av alla autister), de kan inte ätstörningar, de kan inte OCD, de kan inte trauma, de kan inte dissociation... har man tur kan de kanske lite om ADD/ADHD men de vill så gärna att de symptomen ska vara autism.

Här i vården är vi uppdelade i mindre än våra beståndsdelar. Vore det helt främmande för dem att en expert på Hab och en expert på ätstörningar slog sina huvuden tillsammans och la fram en enhetlig plan?

Det suger verkligen när man kommer till en behandling och det första man får höra indirekt eller direkt är att "Här får du inte vara autistisk."

Så, så otroligt sant. Jag har inte fått hjälp från AST-teamet för att jag anorexi, psykiatrin vet inte hur man jobbar med autism. Alla säger att kombination autism och anorexi är typ det svåraste att behandla. Mina behandlare på Psyk just nu, en dietist och en fysioterapeut är riktiga eldsjälar, dom vill förstå, vill hjälpa, frågar mig för att lära sig, försöker anpassa behandlingen efter mig men dom känner att det inte når fram. Som dietisten sa så har hon aldrig träffat någon med min sorts anorexi, att den så tydligt är sammanflätad med autismen och att det gör att hon har svårt att veta hur hon ska göra.

Dom behandlare jag haft tidigare som haft kunskap kring båda diagnoserna är dom som hjälpt mig mest. Men nu ska jag få börja i en samtals grupp hos AST och dom skulle kolla upp om jag kan få en psykolog där också. Hoppas på det för nu står jag bara stilla.

Flinta skrev:Jag har inte fått ngt hopp av att höra professionella i vården uttrycka att jag varit (och fortfarande är) ett svårt fall att hjälpa. Det har lett till att jag gått och tänkt på det och nästan identifierat mig med att vara ett hopplöst fall. Såklart kan det kännas bra med en förklaring till varför man inte svarar på behandlingar och varit sjuk i många men jag blev nog lite för självförlåtande och för accepterande.

Jag behövde komma bort från identiteten "hopplöst fall" för jag tröstade mig för mkt genom den.

Hur fungerar du, Teagirl? Känner du igen dig i ovanstående?

Nej det är inte så för mig, jag är mest ledsen och kanske lite uppgiven och rädd för hur allt ska bli. Jag har snarare blivit arg på dom som sagt att jag aldrig kommer bli frisk och att jag är väldigt svårbehandlad. Att få höra att jag kommer dö av anorexin, att få höra att jag aldrig kommer bli helt frisk, det gör mig rädd, hur ska jag orka det här? Att få diagnosen autism har hjälpt både mig och vården att förstå mer och mer och det har bara varit bra att få en förklaring, känner inte att jag liksom gömmer mig bakom det.

"Att terapin inte hjälpt dig säger mer om terapin än om dig och psykiatrin måse nog hitta andra terapier som passar oss autister.

Min nuvarande psykolog har sagt att för autister så funkar oftast inte terapi utan det är mer stöd i vardagen och att man hittar en fungerande vardag som passar bäst och det stämmer nog ganska bra."

Ja det har jag också fått intrycket av och det är så jag känner. Jag kan inte ta till mig terapier för att det är så mycket runt om, jag förklara för AST-teamet att jag inte kan förändra mina tankar som dom flesta terapier bygger på utan jag måste lära mig att acceptera dom men inte agera på dom, låta dom finnas men agera som om dom inte finns. Finns en behandling som heter ACT som bygger på det.

Det har också hjälpt när jag och behandlarna gått igenom olika situationer i förväg som jag oroar mig för och så går vi igenom steg för steg vad jag ska göra i olika scenarion och vad jag kan säga och tänka. Ibland har jag fått en fysisk lapp att plocka fram i en situation där det stått vad jag ska tänka och det har hjälpt.

Eller gå igenom vad som hänt efteråt för att jag ska få hjälp att förstå varför någon sa eller gjorde som dom gjorde för att jag inte förstår. Jag vet inte hur jag ska tolka det och kan gå och fundera på det länge. Då kan vi reda ut det och jag kan få lite hjälp till kommande och liknande situationer.

Teagirl Jag vet inte fall det är någon direkt tröst, men jag förstår precis vad du menar med att man inte kan applicera det som psyk och hab försöker att få en att förstå - in i sin vardag. Det känns som att det är något glapp mellan deras och min värld.

Det som fungerat någorlunda för mig är lappar och tydliga scheman, som ligger nära en, alltså har man fastnat i en fundering eller glömt bort vad man skall göra, kan man kolla i schemat. Även det sussi83 skrev om att bara vara i ett mörkt rum, kan hjälpa mig ibland.

Jag tror även att det kan vara av vikt att man försöker hitta något man blir glad av och känner sig hemma i - förstår sig på, så att man har perioder i sin vardag där man har en chans att må bra. Rita, musik, träna eller vad som helst egentligen. Det har kanske varit det viktigaste för mig.

Många NT tycker om att äta tillsammans och det anses normalt och naturligt för många. Vill ätstörningsvården "lära" dig att uppskatta det Teagirl eller har den förståelse för att man kan fungera olika? Att det faktiskt kan handla om ens autism och inte enbart eller ens alls pga ätstörningen?
Hur tror eller vet du vilken måltidsmiljön som passar bäst i längden?

För att få lugn och ro, kunna njuta av mat, känna smaker och att det är värt pengarna behöver jag äta enskilt. Det är ok med andra runt omkring om jag t ex äter ute bara de andra befinner sig på avstånd och det inte ställs några krav på mig att interagera socialt. Kan inte göra två saker samtidigt, iofs är det mycket att tänka på när man äter när saker inte går per automatik, inte bara att tugga oavsett ätstörning eller ej..

nomemorytoday skrev:Teagirl Jag vet inte fall det är någon direkt tröst, men jag förstår precis vad du menar med att man inte kan applicera det som psyk och hab försöker att få en att förstå - in i sin vardag. Det känns som att det är något glapp mellan deras och min värld.

Det som fungerat någorlunda för mig är lappar och tydliga scheman, som ligger nära en, alltså har man fastnat i en fundering eller glömt bort vad man skall göra, kan man kolla i schemat. Även det sussi83 skrev om att bara vara i ett mörkt rum, kan hjälpa mig ibland.

Jag tror även att det kan vara av vikt att man försöker hitta något man blir glad av och känner sig hemma i - förstår sig på, så att man har perioder i sin vardag där man har en chans att må bra. Rita, musik, träna eller vad som helst egentligen. Det har kanske varit det viktigaste för mig.

Jag har massor av listor överallt, jag har en whiteboard tavla i köket där jag varje söndag går igenom veckan för vad som ska ske veckan som kommer och skriva in det och sen uppdatera om något tillkommer eller försvinner. Klarar mig inte utan den.

Sen har jag listor för vad, när, hur mycket, kalorier, vikt på maten osv när jag ska äta. Även om jag äter samma varje dag och samma tider måste jag av någon dum anledning läsa den där listan varje dag, om och om igen. Det är som att varje kväll när jag ska äta är första gången

Sen har jag en massa listor som inte tillför något i vardagen, som listan jag håller på med att skriva om alla Tv serier jag sett sen jag var 15 år dvs under 16 års tid och jag betygsätter alla böcker jag läser i en tabell.

Jag har även en lista att följa när jag ska städa, bor i en två med öppen planlösning på 45 kvm så det borde ju inte vara svårt men jag har 60-70 punkter uppdelat på dom olika rummen för vad och hur jag ska städa.

Jag har i vissa terapier fått bra hjälp av terapeuterna, jag kan liksom inte ändra på mitt sätt att tänka som alla behandlingar vill och bygger på, kan ni andra det?

Dom som varit bra har hjälpt mig att gå igenom situationer i förväg och träna på hur jag ska göra, sen har dom gett mig fysiska lappar att ta fram när jag befinner mig där där det står vad jag ska tänka och göra dvs vad som är hjälpsamt för mig. Sen har vi gått igenom händelser efteråt för att se hur jag kan hantera det nästa gång. Alltså ren praktisk hjälp för som du säger är det som att det är ett glapp mellan hur jag tänker och nt-personer tänker...

Jag tycker i vanliga fall om att vara ute med hunden, det är lite jobbigt nu när anorexin och depressionen gör sig påmind men det är nog ändå det bästa i mitt liv. Skogspromenader, promenader med kompisar eller bara jag, min hund och en bra pod är härligt. Lyssnar inte på musik men massor av poddar varje dag.

Det här med mörkt rum använder jag också, försöker nu i nya lägenheten att vrida persiennerna så att det kommer in ljus, förut hade jag alltid helt stängt, när jag vill vila går jag dock in i sovrummet, drar för persiennerna och både där och i soffan brukar jag dra en filt över huvudet för att skärma av, det händer ofta.

Sen har vi problemet med att alla intryck gör mig galen, det har lett till att jag nästan varje dag tar ganska mycket mer tabletter än jag ska, blir avtrubbad just då men tappar minnet, vet inte vad jag gjort eller sagt, får svårt att prata, skriva sms, göra iordning mig osv.

Är det någon mer som tar tabletter för att stänga av?

Flinta skrev:Många NT tycker om att äta tillsammans och det anses normalt och naturligt för många. Vill ätstörningsvården "lära" dig att uppskatta det Teagirl eller har den förståelse för att man kan fungera olika? Att det faktiskt kan handla om ens autism och inte enbart eller ens alls pga ätstörningen?
Hur tror eller vet du vilken måltidsmiljön som passar bäst i längden?

För att få lugn och ro, kunna njuta av mat, känna smaker och att det är värt pengarna behöver jag äta enskilt. Det är ok med andra runt omkring om jag t ex äter ute bara de andra befinner sig på avstånd och det inte ställs några krav på mig att interagera socialt. Kan inte göra två saker samtidigt, iofs är det mycket att tänka på när man äter när saker inte går per automatik, inte bara att tugga oavsett ätstörning eller ej..

Ja alla både vården och dom i min närhet säger att det är socialt att äta med andra, att det är något bra och så det ska vara alla säger att jag måste göra det för att passa in och inte missa det sociala. Dom kan bli frustrerade även om dom vant sig till stor del av att jag alltid säger att jag ska gå hem och äta om vi är hos någon annan som t.ex. mina föräldrar, min bror, släkt eller nära vänner. Jag kör också iväg gäster från mig när jag ska äta, dom får inte stanna.

Jag kan inte äta med andra av olika skäl, som i söndags, då åt dom andra mat med parmesanost på, jag var när att kräkas av doften, det var alldeles för starkt. Jag stör mig på hur andra tuggar och får överlag svårt att både äta och hänga med i samtalen, blir så överbelastad och så har det alltid varit att jag äter väldigt sakta när jag är med andra och så har jag mycket tvång kring maten så när dom är klara kanske jag har en tredjedel eller fjärdedel kvar. Kan sitta med några bitar gurka lika länge som dom som äter en hel måltid.

När jag bodde hemma gick resten av familjen iväg från bordet och började fixa med annat för att jag inte var klar. När vi skulle äta pizza och sen bada i mellanstadiet var dom andra klara och började bada när jag bara hade ätit upp championerna på min capricciosa.

Kan inte ha andra i min närhet, det stör för mycket med intrycken i alla fall. Och jag är rädd att dom ska komma och störa eller vilja mig något när jag här dom där.

Sen måste jag ha särskild kläder, särskilt porslin, sitta på en särskild plats, ha en speciell serie på när jag äter, äta exakt samma sak varje dag, jag måste väga allt jag äter osv.

Har tagit med en temugg till mina föräldrar för att det ska vara rätt, min extra mormor och morfar har köpt en särskild mugg till mig av samma modell som alla andra jag har, mormor såg alltid till att jag fick samma mugg där också, samma sak hos farmor och farfar, där hade jag även egna bestick. På sjukhuset såg dietisten efter att jag fått autism diagnosen och hon förstås att det inte var anorexin till att det stod i mitt matschema vilket skålar jag skulle ha och bestick och liknande. På behandlingshemmet åt alla andra olika frukostar varje dag, jag klarade inte konsistensen på en hel del av det och jag var livrädd varje dag för att det inte var samma. Efter samtal med psykologen ändrade dom så att jag var den enda som fick samma frukost varje dag.

Men vad trångsynt av dom!

Att dom tycker det är viktigt att äta med andra alltså. Typiskt att bara se sitt perspektiv på saken... (Och så hävdar folk att autister är inflexibla liksom...).

popruta skrev:Men vad trångsynt av dom!

Att dom tycker det är viktigt att äta med andra alltså. Typiskt att bara se sitt perspektiv på saken... (Och så hävdar folk att autister är inflexibla liksom...).

Ja verkligen, låt mig sköta allt på mitt sätt liksom. Blir frustrerande när dom vill att jag ska agera och tänka precis som dom och det inte finns någon förståelse i dom fallen att jag inte gör det och att det inte går att bara ändra på eftersom det är autismen och inte anorexin. Det är som att det är standard att alla måste äta tillsammans och jag förstår att dom kan tänka så men jag gör inte det.

Dessutom är jag 31 år nu, vuxen och har rätt att bestämma själv och då får väl dom anpassa sig. Jag accepterar ju deras behov.

Försök hitta små oaser där du kan slappna av och försök hitta något att skratta åt minst en gång per dag.

Du behöver få till avslappning så att du orkar med allt du ska göra.

När du får avslappning kommer det bli lättare för dig att åstadkomma förändringar som är passande för dig.

Psykologer och terapeuter borde känna till hur viktigt det är att slappna av.

Jag tror inte att jag skulle kunna slappna av eller skratta om jag var under svält och gravt anorektisk. Den energi jag skulle få i mig skulle ju då gå till att upprätthålla funktionen i de absolut livsviktigaste organen.

Vad har du fått för restriktioner och rekommendationer angående fysisk aktivitet
t ex promenader Teagirl? Klarar du att hålla dig till dom? Läste nyligen några vettiga inlägg på http://aterhamtningsbloggen.blogg.se/

Teagirl skrev:
Ja alla både vården och dom i min närhet säger att det är socialt att äta med andra, att det är något bra och så det ska vara alla säger att jag måste göra det för att passa in och inte missa det sociala.

Eftersom du pga din autism inte uppskattar socialt umgänge vid måltider som normala gör är det inget du ska tvingas till oavsett anorexi eller ej.
Så tycker jag och de som kan autism på riktigt också, professionella såväl som egenerfarna.

Har du någon professionell kontakt i psykiatrin som kan lära upp din ätstörningsvård när de börjar samarbeta? Eller förstår ingen i psykiatrin heller din autism och behovet av att få äta själv? Hab brukar ha koll.

Flinta skrev:Jag tror inte att jag skulle kunna slappna av eller skratta om jag var under svält och gravt anorektisk. Den energi jag skulle få i mig skulle ju då gå till att upprätthålla funktionen i de absolut livsviktigaste organen.

Vad har du fått för restriktioner och rekommendationer angående fysisk aktivitet
t ex promenader Teagirl? Klarar du att hålla dig till dom? Läste nyligen några vettiga inlägg på http://aterhamtningsbloggen.blogg.se/

Egentligen vill dom i vården inte att jag ska promenera alls men dom har gjort lite undantag för att jag har hund och måste ut. När det gäller att handla och bära tungt får mina föräldrar göra det om vi handlar tillsammans men är jag själv delar jag upp inköpen och tar lite olika dagar, samma sak när jag flyttat precis nu så har jag inte fått hjälpa till så då har dom hjälpt mig för att jag inte ska anstränga mig och för att det ibland rent praktiskt är omöjligt även om jag kan tvinga mig till mer än vad folk tror men inte till så mycket som jag vill.

Jag brukade läsa hennes blogg och har den sparad, har bara inte blivit så att jag läst bloggar på ett tag men den är super bra.

Men det viktigaste måste väl vara att du kanske äter en gång om dagen till att börja med?

Om psykologerna utstrålar sin oro för dig kommer de nog inte kunna hjälpa dig så bra.

Promenader brukar ju få upp aptiten.

Sen att kasta i sig mat är inte bra då man leds av sin ångest och rädsla över att kollapsa om man inte äter.

För mig funkar det oftast bäst att äta lite och ofta då jag har problem med blodsockret.

Flinta skrev:

Teagirl skrev:
Ja alla både vården och dom i min närhet säger att det är socialt att äta med andra, att det är något bra och så det ska vara alla säger att jag måste göra det för att passa in och inte missa det sociala.

Eftersom du pga din autism inte uppskattar socialt umgänge vid måltider som normala gör är det inget du ska tvingas till oavsett anorexi eller ej.
Så tycker jag och de som kan autism på riktigt också, professionella såväl som egenerfarna.

Har du någon professionell kontakt i psykiatrin som kan lära upp din ätstörningsvård när de börjar samarbeta? Eller förstår ingen i psykiatrin heller din autism och behovet av att få äta själv? Hab brukar ha koll.

Jag har en dietist och en fysioterapeut inom psykiatrin. Dom försöker lära sig från mig men det vore väldigt bra om AST-teamet kunde handleda dom inom psykiatrin och utbilda några här i alla fall lite grann. Jag blir den första patienten med anorexi som kommer få vård både inom Psyk och AST-teamet så det är mycket osäkerhet, ingen vet riktigt vad dom ska göra och vad som fungerar. Egentligen har dom en policy i min region att man antingen får gå till Psyk eller AST oavsett diagnos, bara en av dom, dom har av någon anledning inget samarbete men nu behövs det ju.

Ja du, att försöka få folk att acceptera och respektera att man hellre är ensam vid måltiderna är svårt. Hemma läste jag alltid en bok eller tidning när vi åt frukost tillsammans så jag liksom skärmade av, dom andra måltiderna fick man dock inte göra så men i och med att vi var en aktiv familj hade vi få eller inga gemensamma middagar på vardagarna eftersom alla var iväg på olika tider så då åt man när det passade en själv helt enkelt.

Hjälpen från AST-teamet blir en grupp med andra med AST tillsammans med en arbetsterapeut och vi ska diskutera olika ämnen varannan vecka. Jag ser fram emot det faktiskt och är orolig samtidigt, lite rädd att det här med mina problem med turtagning och hur mycket/lite man får prata och hur mycket/lite plats man ska ta för att inte råka avbryta någon och göra allt fel och vad man ska/kan säga. Dessutom lite orolig över hur jag ska klara 2 timmar där, tydligen en paus där på 15 minuter med fika och då kommer jag ju inte heller passa in eftersom jag inte äter sånt eller inte äter alls förrän vid 18.00/19.30. Klarar ofta inte alls så lång tid att vara social, knappt ens med mina allra närmsta, tappar fokus, har svårt att koncentrera mig, blir sjukt trött och vill bara vara ifred så när jag gått lite kurser inom vården i slöjd och bokcirkel har jag alltid fått gå hem innan alla andra för att jag inte klarar mer

Alla säger att det syns att jag har anorexi så då blir även det jobbigt för jag gillar inte när folk tror att dom vet saker om mig för att dom ser utsidan och inte väntar på att lyssna innan dom bildar en uppfattning.

Teagirl Jag förstår precis hur du känner, och jag har själv gått grupper på aspergercentret i min stad.

Försök att inte vara orolig, arbetsterapeuterna brukar vara vana att hantera sådan situationer och de andra deltagarna har säkerligen också samma oro så du är inte ensam. Just min arbetsterapeut är en av de bästa och mest förstående jag har träffat inom vården. Så försök inte vara orolig som sagt. Blir du trött eller inte förstår och så, förstår de oftast och ingen blir heller arg eller så. (utifrån mina erfarenheter)

Teagirl skrev:jag har en whiteboard tavla i köket

Jag har inte läst hela tråden, men jag kom att tänka på Lina Liman som har skrivit boken Konsten att fejka arabiska. Hon hade också anorexi. Teagirl, har du läst den boken? Det kanske står saker däri som är till nytta för dig? Det kanske även går att kontakta henne och fråga om hon har några tips på hur du kan få hjälp/må bättre/tillfriskna? Bara en tanke

nomemorytoday skrev:

Teagirl skrev:jag har en whiteboard tavla i köket

Ja den är till enormt stor hjälp, skulle nog faktiskt inte kunna klara mig utan den! Har också en whiteboard på kylskåpet med varje liten sak jag ska handla, en annan lista för när och vad jag ska äta. Har även en vanlig kalender där allt skrivs ner för jag glömmer allt annars, för mycket kaos i hjärnan för att hantera sådan info mitt i allt.

Skriver upp allt, så om jag planerar en dag skriver jag att jag ska panta flaskor eller vika tvätten eller handla eller städa eller hämta medicin osv.

Jag känner igen mig i en del utav det du beskriver Teagirl och tänker därför dela med mig utav en del tips på hur jag själv anpassat tillvaron för att hantera min sensoriska överkänslighet för att må bättre. Kanske är här något du kan använda.

Jag har alltid bomull i öronen då jag tycker att det ger mig en mer normal hörsel och förstår inte idag hur jag har klarat mig utan detta tidigare. Det filtrerar bort och dämpar mycket och minskar därmed den inre stressen. Ibland har jag en styck bomullsboll i varje öra, ibland två när det behövs, och byter ut dom dagligen.

När jag sover eller vilar använder jag även öronproppar i silikon för att slippa alla ljud. Det är rätt skönt.

Jag är ljuskänslig och använder solglasögon om det är ljust ute, men även inomhus. Dock inte hemma, för jag har mörkläggande gardiner och kan därför bestämma själv hur mycket ljus jag vill ha in i varje rum. Och jag använder mig inte utav någon stark belysning, snarare är den ganska dämpad i de flesta rum. Persienner finner jag otillräckliga utom i köket av någon anledning.

Jag har en bra temperatur i mitt badrum (och i lägenheten i övrigt, sällan eller aldrig under 23 grader) så jag fryser sällan när jag klär av mig. Jag brukar spola duschvatten en stund tills temperaturen jämnat ut sig, gärna med varmt vatten så att badrummet samtidigt värms upp. Har man då badrumsdörren stängd brukar det inte kännas kallt alls när man kliver ur duschen senare. Kan man duscha minst varannan dag så är det positivt för välmåendet.

Liksom jag finner det viktigt att sköta sin hygien, så tycker jag också det är viktigt att ha ordning och reda och rent omkring sig i hemmet. Var sak skall vara på sin optimala plats. Men det skall också vara praktiskt och bekvämt. Jag har möjlighet att sitta eller ligga i sängen och se på tv, och när jag är vid datorn sitter jag bekvämt i en fåtölj. Kanske inte det mest ergonomiska dock, men än så länge har jag inte fått några problem utav det. Datorbordet är ett soffbord, och mellan bord och fåtölj har jag en pall i samma höjd där jag har datormusen. Det gör att jag kan sitta bekvämt utan att behöva anstränga armen vilket är bra när man sitter mycket vid datorn.

Jag har fördelen av att kunna vara själv nästan hur mycket jag vill och i stort sett när jag vill, men också möjligheten att vara social emellanåt när jag känner för det (sjukpensionär och singel).

I nuläget har jag SSRI (pga panikångest) och det gör mig lite avtrubbad vilket är både bra och dåligt kan jag tycka. Jag har också möjlighet att ta sobril om jag ska åka iväg t ex för att minska ångest.

Om du varit extra trött dom senaste veckorna och bor i nedre halvan av landet så kan du ju kolla upp så du inte är allergisk mot hasselpollen. Själv får jag ibland huvudvärk utav det, blir extra trött och mer stresskänslig.

Att röra på sig och äta regelbundet är förstås viktigt, men det har ju redan nämnts i tråden och jag har sett många bra tips här angående detta.