Hejsan, jag är 19 år kille och bor hemma. Jag går i skolan (naturvetenskap) 3:e året. Jag har drogproblematik sen 2,5 år tillbaka ungefär. Jag har nyss blivit diagnosticerad med asperger och drag av adhd.

För 2 år sen så gjorde mitt ex slut och jag hade panikångestattacker konstant i en månad typ och mådde allmänt skit. Men jag visade inte det för någon för jag trodde det var normalt att må så. Sen efter en månad kände jag ingenting och allting kändes overkligt och så är det fortfarande för mig! Jag lyckades gå in i väggen också men har ändå på nåt vis ha betyg i skolan.

Jag har kommit på att min mamma som jag bor med är inte normal och jag har haft konstig uppväxt. Jag märker att jag får ångest och blir stressad när mamma pratar med mig för mina tankar går på högvarv efter jag pratat med henne och kan inte koncentrera mig. Jag typ låtsas att allt är bra för jag vågar inte visa henne hur jag egentligen har det för då kommer hon bli skitjobbig och rädd, när hon blir rädd så blir hon arg! Hon är lite narcissistisk, hon försöker i nuläget typ motbevisa att jag inte har asperger eftersom jag har lyckats vara så pass normal, jag har kompisar och kan vara social fast jag tycker det är jobbigt att vara social. Sedan har mamma alltid satt sina egna känslor före mig, hon säger jämt: tänk på hur jag känner det då! Jag är faktiskt rädd för min mamma och är absolut inte trygg med henne, det har jag nog aldrig gjort. T.ex. en dag när jag var riktigt ledsen för folk mobbade mig i skolan så kom jag hem och ville ha tröst från mamma så sa hon: men du tänker jämt på vad dom andra gör tänk på hur du klär dig, beter dig och ser ut så kommer du få kompisar...

Allt jag gör hemma så tänker jag på hur mamma ska reagera och försöker gömma allt dåligt!

Så jag tänker jämt att allt är mitt fel hela tiden och jag vet ingenting!! Det har gått 2 år sen mitt ex gjorde slut och jag har fortfarande inte blivit normal. Jag känner nästan aldrig mina känslor vilket jag tänker är det jobbigaste nu! Jag får typ panik när jag tänker på att jag inte känner mina känslor fast jag inte känner det, går inte förklara. Det är som att medvetandet inte känner känslorna men kroppen reagerar ändå som att jag har känslor så dom finns iaf där!

Vad fan ska jag göra egentligen?? Jag vet inte ens vem jag själv är längre och allt är diffust och overkligt och jag är typ en robot! Fortsätter det såhär så kommer jag fan ta livet av mig snart! Klarar inte av att inte känna mina känslor och jag tänker på det varje dag och har gjort det i över 2 år.

Låter som du är i en jobbig sits!

Jag skulle rekommendera dig att ta kontakt med psykiatrin, har du någon samtalskontakt där?

Kontakta psykiatrin och säg att du har fått dessa diagnoser och att du mår väldigt psykiskt dåligt och har självmordstankar.
De måste ta på allvar när människor har självmordstankar.
Din mor säger saker som inte är snälla.. fast hon kanske inte förstår själv att hon gör dig illa..
Imponerande att du orkat med studierna trots allt!
Har du någon att tala med eller skriva med?

Rekommenderar att du och din mamma går i familjerådgivning där du öppnar dig och bearbetar tillsammans med din mamma. Om inte detta går (som är det bästa) Så rekommenderar jag att du skaffar en egen lägenhet och får distans till hennes egoism samt att du går i terapi själv. Det kan du få om du pratar med din psykiatriker.

Nej jag har ingen samtalskontakt på psykiatrin. Men det verkar vara väldigt svårt att komma dit! Jag har fått remiss till habiliteringen, kan dom inte hjälpa mig med sånt här?

Okej ska försöka kontakta psykiatrin, men det känns som att jag kommer maskera saker och ting och förminska problemen. Jag fattar inte varför jag gör det men det sker automatiskt!
Studierna går inte så bra längre glömde jag att säga, jag kommer inte få examen.
Jag har en som jag kan prata med, men det är ingen som förstår allvaret eller förstår mig. Jag liksom kommer på i efterhand vad jag skulle ha sagt för säger liksom alltid fel så att det svårt att förstå vad jag menar typ.

Det kommer inte gå att få mamma på familjerådgiving, så fort man kritiserar hennes roll som mamma så blir hon skogstokig och blir ännu elakare än innan. Jag vet inte hur man gör för att skaffa en egen lägenhet och frågar jag mamma så kritiserar jag hennes roll som mamma! Så jag vågar inte ta upp det med mamma.

LösHund skrev:Okej ska försöka kontakta psykiatrin, men det känns som att jag kommer maskera saker och ting och förminska problemen. Jag fattar inte varför jag gör det men det sker automatiskt!
Studierna går inte så bra längre glömde jag att säga, jag kommer inte få examen.
Jag har en som jag kan prata med, men det är ingen som förstår allvaret eller förstår mig. Jag liksom kommer på i efterhand vad jag skulle ha sagt för säger liksom alltid fel så att det svårt att förstå vad jag menar typ.

Har du lättare för att skriva ner dina känslor? Så brukar jag göra. Det är svårt att liksom rakt upp och ner berätta men får jag skriva så går det lättare.

LösHund skrev:Nej jag har ingen samtalskontakt på psykiatrin. Men det verkar vara väldigt svårt att komma dit! Jag har fått remiss till habiliteringen, kan dom inte hjälpa mig med sånt här?

Du kan få en kurator att prata med, t ex om du hur känner inför din diagnos, vad du kan få för hjälp etc. Kanske de kan remittera dig vidare till en psykolog på habiliteringen, om det finns.

popruta skrev:

LösHund skrev:Okej ska försöka kontakta psykiatrin, men det känns som att jag kommer maskera saker och ting och förminska problemen. Jag fattar inte varför jag gör det men det sker automatiskt!
Studierna går inte så bra längre glömde jag att säga, jag kommer inte få examen.
Jag har en som jag kan prata med, men det är ingen som förstår allvaret eller förstår mig. Jag liksom kommer på i efterhand vad jag skulle ha sagt för säger liksom alltid fel så att det svårt att förstå vad jag menar typ.

Har du lättare för att skriva ner dina känslor? Så brukar jag göra. Det är svårt att liksom rakt upp och ner berätta men får jag skriva så går det lättare.

Problemet just nu är ju att jag inte känner mina känslor! Jag sa detta till psykologen som utredde mig, han sa att det är vanligt om man utsatt för väldigt jobbiga känslor under en längre period. Men att det kommer tillbaks, men jag är "orolig" över att dom inte ska komma tillbaks.

Alien skrev:

LösHund skrev:Nej jag har ingen samtalskontakt på psykiatrin. Men det verkar vara väldigt svårt att komma dit! Jag har fått remiss till habiliteringen, kan dom inte hjälpa mig med sånt här?

Du kan få en kurator att prata med, t ex om du hur känner inför din diagnos, vad du kan få för hjälp etc. Kanske de kan remittera dig vidare till en psykolog på habiliteringen, om det finns.

Okej, har du någon erfarenhet därifrån? Är det bra hjälp man får där?

LösHund skrev:

popruta skrev:

LösHund skrev:Okej ska försöka kontakta psykiatrin, men det känns som att jag kommer maskera saker och ting och förminska problemen. Jag fattar inte varför jag gör det men det sker automatiskt!
Studierna går inte så bra längre glömde jag att säga, jag kommer inte få examen.
Jag har en som jag kan prata med, men det är ingen som förstår allvaret eller förstår mig. Jag liksom kommer på i efterhand vad jag skulle ha sagt för säger liksom alltid fel så att det svårt att förstå vad jag menar typ.

Har du lättare för att skriva ner dina känslor? Så brukar jag göra. Det är svårt att liksom rakt upp och ner berätta men får jag skriva så går det lättare.

Problemet just nu är ju att jag inte känner mina känslor! Jag sa detta till psykologen som utredde mig, han sa att det är vanligt om man utsatt för väldigt jobbiga känslor under en längre period. Men att det kommer tillbaks, men jag är "orolig" över att dom inte ska komma tillbaks.

Du känner åtminstone oro alltid något!

Testa att skriv ändå. Tankar eller vad som helst. Utan krav egentligen. Utan skriv vas som faller dig in.

LösHund skrev:

Alien skrev:

LösHund skrev:Nej jag har ingen samtalskontakt på psykiatrin. Men det verkar vara väldigt svårt att komma dit! Jag har fått remiss till habiliteringen, kan dom inte hjälpa mig med sånt här?

Du kan få en kurator att prata med, t ex om du hur känner inför din diagnos, vad du kan få för hjälp etc. Kanske de kan remittera dig vidare till en psykolog på habiliteringen, om det finns.

Okej, har du någon erfarenhet därifrån? Är det bra hjälp man får där?

Ja, men jag var ju i en annan situation. Medelålders med ett arbetsliv bakom mig.

Jag fick dels prata med en kurator. Det var behövligt, eftersom jag blivit utkastad från mitt jobb och nu ansågs helt oduglig till arbete. Dels fick jag ingå i en tillfällig samtalsgrupp med andra aspergare. Också behövligt, eftersom det var dit jag tydligen hörde, bland normala i arbetslivet hörde jag inte längre. Jag kunde känna igen mig en del i andra aspergares erfarenheter och känslor.

popruta skrev:

LösHund skrev:

popruta skrev:Har du lättare för att skriva ner dina känslor? Så brukar jag göra. Det är svårt att liksom rakt upp och ner berätta men får jag skriva så går det lättare.

Problemet just nu är ju att jag inte känner mina känslor! Jag sa detta till psykologen som utredde mig, han sa att det är vanligt om man utsatt för väldigt jobbiga känslor under en längre period. Men att det kommer tillbaks, men jag är "orolig" över att dom inte ska komma tillbaks.

Du känner åtminstone oro alltid något!

Testa att skriv ändå. Tankar eller vad som helst. Utan krav egentligen. Utan skriv vas som faller dig in.

Okej ska prova detta! Nej jag känner inte oron, utan märker på tankarna att jag är orolig! Svårt att förklara

popruta skrev:

LösHund skrev:

popruta skrev:Har du lättare för att skriva ner dina känslor? Så brukar jag göra. Det är svårt att liksom rakt upp och ner berätta men får jag skriva så går det lättare.

Problemet just nu är ju att jag inte känner mina känslor! Jag sa detta till psykologen som utredde mig, han sa att det är vanligt om man utsatt för väldigt jobbiga känslor under en längre period. Men att det kommer tillbaks, men jag är "orolig" över att dom inte ska komma tillbaks.

Du känner åtminstone oro alltid något!

Testa att skriv ändå. Tankar eller vad som helst. Utan krav egentligen. Utan skriv vas som faller dig in.

Okej ska prova detta! Nej jag känner inte oron, utan märker på tankarna att jag är orolig! Svårt att förklara

Alien skrev:

LösHund skrev:

Alien skrev:Du kan få en kurator att prata med, t ex om du hur känner inför din diagnos, vad du kan få för hjälp etc. Kanske de kan remittera dig vidare till en psykolog på habiliteringen, om det finns.

Okej, har du någon erfarenhet därifrån? Är det bra hjälp man får där?

Ja, men jag var ju i en annan situation. Medelålders med ett arbetsliv bakom mig.

Jag fick dels prata med en kurator. Det var behövligt, eftersom jag blivit utkastad från mitt jobb och nu ansågs helt oduglig till arbete. Dels fick jag ingå i en tillfällig samtalsgrupp med andra aspergare. Också behövligt, eftersom det var dit jag tydligen hörde, bland normala i arbetslivet hörde jag inte längre. Jag kunde känna igen mig en del i andra aspergares erfarenheter och känslor.

Okej då vet jag. Hoppas att jag får bra hjälp därifrån, psykologen som utredde mig (som jag tyckte väldigt mycket om) sa att det fanns en bra psykolog på habiliteringen.

Låter jobbigt och jag kan delvis känna igen mig i stressen att inte veta vem man är.

Jag mår häller inte helt bra än så det tar tid att bli frisk.

Att få diagnoser är ett steg i rätt riktning.

Antidepressiv medicin kan nog hjälpa dig men tror du behöver annan hjälp också.

Man måste hitta stunder när man kan slappna av och det är en konst i sig om man kör t slut på sig ordentligt och där kan mediciner balansera upp en del (så tror jag alla fall).

Hör med en läkare och se vad hen rekommenderar dina problem går definitivt att lösa och det behövs hjälp och stöd från flera håll. Säg hur du känner till läkare så borde denne kunna hjälpa dig vart du ska vända dig.

Man har rätt till en del stöd när man har dina diagnoser. Boendestöd (men nu bor du hemma men man kanske kan få hjälp med vissa saker ändå?). Sen har jag haft väldig tur och fått en bra kontaktperson som är en bra människokännare och det kan du också ansöka om ifall du känner dig ensam.

Att öva avslappning varje kväll är nog också bra.
Typ basal kroppskännedom.

Känner igen mig lite i vad du skriver och förstår det är en tuff period för dig nu.
Det här med att inte känna känslor vet jag inte exakt hur du upplever det.
Jag tar medecin som gör att jag knappt känner någo känslor men för min del är det skönt dock.
Fast grejen för min del att dom finns ju där det är bara det att jag inte blir överväldig av det.

Låter som din mamma är svår att prata med om sånt här :/. Min pappa kan vara omöjlig att prata med och blir antingen arg eller så skrattar han åt en och säger typ skyll dig själv,obehaglig att vara omkring
Han lyssnar enbart om man blir arg eller skrämmer upp honom på något sätt eller om någon annan som inte är familj pratar med honom . men det viktigaste är inställnin

Har inte direkt några tips mer en vad jag vet funkar för mig.
Hoppas det löser sig för dig

Jag skulle ge dig rådet att prata med psykiatrin och socialtjänsten.

Utifrån din beskrivning verkar du och din mamma inte ha en bra relation. Trots att du går på gymnasiet kan socialtjänsten eventullt bevilja en lägenhet eller hjälpa dig med ett boende på annat sätt.