Mycket spännande, popruta. Det vore intressant om du frågade psykologen ifall man skulle kunna få diagnos fast man takat alla delar i WAIS. Många här kanske tror att jag hittar på efter någon slags agenda. Jag har talat med två psykologer som sagt att man inte kan få en HFA diagnos på sådana premisser, och är nyfiken på om även en tredje skulla hålla med. Jag vore också tacksam om du frågade hur tungt begåvningsdelen väger kontra anamnes för diagnosticering.

Intressant att du fick bra på blockmönster och det lät som att du tyckte att likheter var svårt. Det är nog ett utav de bästa deltesterna i WAIS för att se autism (det har jag skrivit om tidigare). Initialt låter det ju helt klart som HFA, men jag är ingen psykolog (har bara läst mycket och frågat kring ämnet.)

Svårt att visualisera? Jag är inte helt säker på att jag klarade alla, det låste sig i huvudet. Hade jag haft obegränsat med tid och varit själv så... Har en vän som inte fixade det där momentet alls utan det låste sig direkt.

Deltestet huvudräkning är en intressant del. Kvinnor som grupp brukar få signifikant bättre än män (män är bättre på andra delar av matematiken). Det är ett utav deltesten som mäter arbetsminnet och är i princip ett rent arbetsminnestest.

Kvinnors och mäns begåvningsprofiler skiljer sig åt, dels HIK (Helskale Intelligenskvot) med några få poäng (3-5) och dels genom olika styrkor. Perceptuell snabbhet är kvinnor helt klart bättre på och män tenderar att prestera väl på den performala delen.

Jo iofs. Jag trodde jag var värdelös på att visualisera för jag får t.ex inte upp bilder i huvudet när jag läser och kan inte t.ex visualisera vägen när jag ska någonstans och sånt.

Så jag trodde ju jag skulle vara helt sämst på blockmönster.

popruta skrev:Jag är lite konfunderad. Kring blockmönstret alltså. Jag klarade alla figurer. Brukar inte alla göra det?

Jag vet ju inte om det är samma vi hade men klarade dem. Och fick kommentaren att det var väldigt snabbt också.

I verkligheten går jag vilse i ett mindre köpcentrum.

kiddie skrev:

popruta skrev:Jag är lite konfunderad. Kring blockmönstret alltså. Jag klarade alla figurer. Brukar inte alla göra det?

Jag vet ju inte om det är samma vi hade men klarade dem. Och fick kommentaren att det var väldigt snabbt också.

I verkligheten går jag vilse i ett mindre köpcentrum.

Jag har gått vilse i en biosalong!

Det känns så underligt att vara bra på blockmönster (som också handlar om visuell/Spatial förmåga?) men ha uselt lokalsinne....

Att släppa på masken innebär det att du släpper alla "karaktärsdrag" du plockat på dig med tiden och är dig "själv?

Under mina möten med psykolog och kurator så känner jag inte ens igen mig själv. Jag vill tro att det är "jag" som sitter där men är samtidigt lite rädd att jag bara spelar en annan roll och agerar utefter vad som förväntas av mig sen jag hamna på akuten.

Finns det något sätt att dubbelchecka sig själv? Jag vill inte att dom ska komma fram till något som inte är sant liksom.

Scham skrev:Att släppa på masken innebär det att du släpper alla "karaktärsdrag" du plockat på dig med tiden och är dig "själv?

Under mina möten med psykolog och kurator så känner jag inte ens igen mig själv. Jag vill tro att det är "jag" som sitter där men är samtidigt lite rädd att jag bara spelar en annan roll och agerar utefter vad som förväntas av mig sen jag hamna på akuten.

Finns det något sätt att dubbelchecka sig själv? Jag vill inte att dom ska komma fram till något som inte är sant liksom.

Jag var ocksp orolig för det. Att jag liksom skulle spela en annan roll bara. Men jag tror det gick bra.

Det beror kanske på vilken psykolog du möter också, jag fick snabbt förtroende för min och det hjälpte. Sen behöll jag ju en del kontroll ändå och stimmade t.ex inte fast jag skulle gjort det hemma under samma psykiska press. Eller jag stimmade inte så hon såg åtminstone. Efteråt var jag helt slut.

Men jag har alltid kunnat uttrycka mig i skrift så hon fick massor av anteckningar av mig med saker jag har svårt att visa och berätta öga mot öga. Hon verkade förstå det med. Att det som syns utåt är liksom en samlad intellektuell person medan alla känslor oftast stannar på insidan för att jag inte har medel att uttrycka dom på. Utom i skrift då.

Min återgivning är 5e mars så får se hur det går.

Det beror kanske på vilken psykolog du möter också, jag fick snabbt förtroende för min och det hjälpte. Sen behöll jag ju en del kontroll ändå och stimmade t.ex inte fast jag skulle gjort det hemma under samma psykiska press. Eller jag stimmade inte så hon såg åtminstone. Efteråt var jag helt slut.

Men jag har alltid kunnat uttrycka mig i skrift så hon fick massor av anteckningar av mig med saker jag har svårt att visa och berätta öga mot öga. Hon verkade förstå det med. Att det som syns utåt är liksom en samlad intellektuell person medan alla känslor oftast stannar på insidan för att jag inte har medel att uttrycka dom på. Utom i skrift då.

Kan man lita på att dom ser igenom eventuella skådespel och lägger all vikt på problematiken?

Hur gick du tillväga när du skrev dina anteckningar, läste du först på och skrev ned det som passa eller skrev du allt du kunde komma på?

Personen som gjorde min screening var mest jobbig och kunde inte hålla en röd linje utan hoppade hit och dit mellan årtal och händelser så innan det ena var klart så påbörjade han det andra, men tydligen räckte småbitar till att han skulle anse att en utredning va nödvändig känner inget direkt förtroende för någon ännu utan blir mest missförstådd och tvingad till att överförklara allt, eller innebär det att man känner sig bekväm i personens sällskap?

Min återgivning är 5e mars så får se hur det går.

Känner du någon specifik känsla inför resultatet och har du försökt att förbereda dig på eventuella förändringar du behöver göra?

Scham skrev:Kan man lita på att dom ser igenom eventuella skådespel och lägger all vikt på problematiken?

Nej.

Scham skrev:
Kan man lita på att dom ser igenom eventuella skådespel och lägger all vikt på problematiken?

Hur gick du tillväga när du skrev dina anteckningar, läste du först på och skrev ned det som passa eller skrev du allt du kunde komma på?

Personen som gjorde min screening var mest jobbig och kunde inte hålla en röd linje utan hoppade hit och dit mellan årtal och händelser så innan det ena var klart så påbörjade han det andra, men tydligen räckte småbitar till att han skulle anse att en utredning va nödvändig känner inget direkt förtroende för någon ännu utan blir mest missförstådd och tvingad till att överförklara allt, eller innebär det att man känner sig bekväm i personens

Känner du någon specifik känsla inför resultatet och har du försökt att förbereda dig på eventuella förändringar du behöver göra?

Jag vet inte om jag liksom skådespelade så mycket egentligen. Men jag uppfattades nog mycket lugnare än vad jag kände mig. Men jag sa till exempel att jag inte kommer titta på henne och förklarade varför (Jag kan inte prata och tänka samtidigt som jag måste titta på en person). Vanligtvis försöker jag ändå titta folk i ögonen/ansiktet men inte den här gången. Så lite var jag ju ändå mig själv men ändå liksom inte så jag "släppte kontrollen" helt.

Jag skrev fritt från huvudet. Saker jag tänkte på eller funderade på. Sen fick hon ocksp gamla dagboksinlägg och sånt som jag skrivit förut. Jag försökte att inte "styra" vad som kom fram. Annars har jag ju en tendens att självcensurera mig. Vet inte hur mycket som egentligen var relevant, hon fick allt.

Hade också gjort en sammanfattning av hur jag liksom upplevt min barndom och skoltid. Där tänkte jag inte heller så mycket utan skrev helt enkelt hur jag upplevt den. Hon fick sålla bort irrelevanta saker.

Sen fick hon mina journaler från vuxenpsyk också där jag låg inne osv för 15 år sen. Så lite mer material där.

Jag gillade som sagt henne. Hon frågade lite saker men det var ju strukturerat utifrån den där intervjuguiden. Sen frågade hon saker utifrån det jag lämnat in.

Jag hoppade ju typ över screeningen nästan (gick till vc, fyllde i ett formulär, fick remiss och utredningen startade på en gång). Vilket var skönt för jag hade nog fått jättemycket "prestationsångest" vid en screening. Jag var ju säker på att jag ville bli utredd liksom.


Har känsla men ändå inte. Många symptom jag har vet jag tyder på autism. Men samtidigt så har jag svårt att tänka mig det eftersom jag blivit inbankad med den där väldigt stereotypa versionen (typ Rainman) och så är jag ju inte.

Sen har jag ju ocksp symptom jag vet kan tyda på adhd och kanske social fobi?

Så jag vågar liksom inte "landa" i nåt....

Det enda jag "vet" är att hon inte alls tycker jag har borderline eller att jag någonsin haft det. För det sa hon till mig.

yumxi skrev:

Scham skrev:Kan man lita på att dom ser igenom eventuella skådespel och lägger all vikt på problematiken?

Nej.

Nej kanske inte lita på det helt. Men det beror som sagt på vem du möter. Jag upplevde att min psykolog förstod att jag hade en mask (Kanske med hjälp av det jag skrev och i viss mån ändå lyckades förmedla).

Hon hade dock erfarenhet av att utreda just kvinnor också (som brukar "hamna under radarn") så hon kanske var extra bra på att se igenom ev skådespel.

Men var ärlig med ditt skådespel och berätta att du skådespelar? Även om du kan ha svårt att sluta.

popruta skrev:Det enda jag "vet" är att hon inte alls tycker jag har borderline eller att jag någonsin haft det. För det sa hon till mig.

Skönt. Inte konstigt egentligen, men ändå skönt.

kiddie skrev:

popruta skrev:Det enda jag "vet" är att hon inte alls tycker jag har borderline eller att jag någonsin haft det. För det sa hon till mig.

Skönt. Inte konstigt egentligen, men ändå skönt.

Ja det var lite skönt. Eller ja åtminstone att hon inte trodde jag hade det nu. Men det var inte heller någon överraskning för jag uppfyller typ inga symptom alls på det längre.

Hon sa att "om dom hade skrapat på ytan hade dom upptäckt annan problematik" men inte vilken problematik så det får jag väl veta den 5e.

Hon sa också att för typ 15-20 år sen sattes borderline lättvindigt så fort det fanns självskador med i bilden. Och att det var synd .

Vad bra att du kunde få förtroende för dem du prata med allt detta med att prata om mina problem är fortfarande väldigt nytt så vågar inte riktigt säga vad som helst. Jag är av någon anledning ruskigt rädd för att bli tvångsintagen, vilket jag tror skulle skada mig mer än nuvarande situation.

Jag hittar mig själv lite i alla möjliga diagnoser, så vill undvika att spela någon "roll" Så det ska bli rätt. Kruxet är att jag känner inte igen mig själv när jag kommer in hos psykologen, detta har lett mig till att tro att det antingen är mitt sånna jag eller att jag spelar min egenuppfattade person under autistspektrumet, just för att jag läst om just det.

Jag hoppas på att dom fokuserar på vad jag hara att säga mer än mitt beteende helt enkelt.

Sen behöver jag uppenbarligen försöka sluta tänka så mycket på saker och ting, hur svårt det än är...