Pemer skrev:

Fighterbabe skrev:Jag ser det lite som ett skadestånd från samhället för allt jag tvingats gå igenom...

You said it! Det är just vad jag har hoppats man skulle kunna förvänta sig i någon form. Jag började gå på PBU i mellanstadiet, fick aldrig riktig fart på mitt vuxenliv, hade oflyt och hamnade i situationer som ledde till att man fick träffa psykologer och kuratorer i diverse sammanhang, mådde sämre och sämre av mitt liv som officiellt frisk och arbetsför, men med samma evinnerliga problem med att hitta och sköta några jobb, och hela tiden lika skyldig att hålla mig aktivt arbetssökande för att vara berättigad till något KAS att komplettera med socialbidrag upp till norm, och gick två gånger till psykakuten och skrek ut min panik för stunden - och mötte bägge gångerna även då inkompetenta företrädare för sjukvården som inte hade någon koll på NPF-syndrom och inte kunde se något annat än att jag var "fullt frisk" så att det skulle vara "fel att sjukskriva mig", så det vara bara att vackert fortsätta bita ihop.

Lidandet man fått utstå i dessa bemärkelser, den ständigt ofullkomliga livssituation och det därmed ovärdiga liv det ledde till, den oförmåga att själv göra ekonomiskt rätt för sig här i världen det i sin tur ledde till (framför allt att större delen av 90-talet aldrig ha levt på mer än socialbidragsnorm, till och med vid ett tillfälle då jag ändå skulle förväntas klara att sköta ett jobb på i princip heltid nöjaktigt), och den ekonomiska situation det lett till att man står med nu när man är närmare 40 står fortfarande mitt uppe i något slags tillvänjningsfas sedan man redan för hela fem år sedan nu fick sin diagnos...

...det kan knappast prissättas i reda pengar. Men här står jag, jag är inte i närheten av några 15.500 netto och har aldrig tjänat motsvarande den summan ens när jag haft några av mina jobb tidigare i livet.

Hade jag alltså kommit ut i vuxenlivet nu någon gång och varit i Ronjas ålder hade jag levt i ett samhälle som redan har upptäckt de här diagnoserna, och är hyfsat berett att stå för lite stöd och hjälp till en värdig livssituation, men nu är man lite äldre och har genomgått ett långt utdraget helvete med att verkligen försöka funka i NT-världen långt upp i ålder innan ens intresset fanns att ta en ordentlig seriös titt och lyckas upptäcka diagnosen de gånger man vände sig till "samhället" (oftast = sjukvården) och framförde ungefär att "snälla... hjälp..."

Och står bara själv med ca 9.000 netto per månad att röra med (Ronjas ca 15.000 är ca 67% mer!!!) och en omänsklig skuldsituation som kunnat uppstå just under den bakgrund man har bakom sig... som bara är mitt ansvar att bita ihop och börja göra något åt genom typ skuldsanering i bästa fall, eller verkligen betala av hela summorna om jag väl lever tillräckligt länge för att hinna med det i värsta fall.

Är det verkligen att hjälpa personer med en sådan bakgrund när man bara gör det till vissa delar - och det dessutom väldigt halvdant och valhänt - och ändå skippar den viktigaste biten, kontrollen över ekonomin?

Jag tycker inte det. Kan aldrig tycka det...

Oskyldigt frihetsberövade tillerkänns betydande skadestånd. Jag känner min bakgrund och nuvarande situation som en ren parallell till att vara/ha varit oskyldigt frihetsberövad, det står jag till 200% för!

Men som sagt... alla typer av ersättningar man hittar och ser ut att kunna vara berättigad till verkar alltid vara "åh vilken otur, det är lite för sent att ansöka om", alla typer av fel man obestridligen kan slå fast att andra begått som påverkat mitt liv i olycklig riktning har alltid hänt för precis så länge sedan att "åh tyvärr, det är preskriberat nu, och för sent att begära rättelse för eller ersättning för skada du må ha lidit" - men mina egna skulder, de preskriberas minsann inte.

Dessutom innebär faktiskt blotta omständigheterna i mitt liv under flera nyckelpunkter att jag är myndig och formellt har fulla ansvaret för t ex specifika skulder - men jag var beroende av försörjningsstöd från socialtjänsten under flera år, och då är man vackert skyldig att följa sin socialsekreterares idéer - man får inte neka att hoppa på en anställning eller någon utbildning som socialsekreteraren har råkat få för sig "det här tror jag är jättebra för dig". I så fall skulle man bli av med ersättningen. Åtminstone en av mina skulder har helt och hållet sprungit ur en sådan beroendesituation till min socialsekreterare. Men är bara mitt ansvar att se till att betala.

Så man är jävligt rättslös.

Men när man väl får diagnos och kanske skulle kunna börja göra något bra av sitt liv, då står man i första hand med betalningsansvar för sin skuldsituation, och det ansvaret är i praktiken viktigare än någon egen rehabilitering.

Så ställer samhället upp när det kommer till kritan - när det är samhället självt har missat att någon hade en funktionsnedsättning lite för långt fram i hans liv.

Och samtidigt är man i grund och botten positivt sinnad, optimistiskt lagd att allt väl ändå någon jävla gång ska vända, och att man ska hinna både få acceptabel ordning på livet och dessutom få möta kärleken och lyckan och få bilda familj.... (korkat, va?)

...och dessutom så omtänksam och empatisk mot sin omvärld att man lägger mesta delen av sin tid åt ideellt arbete som kommer många fler än sig själv till del, och man engagerar sig verkligen i frågor man tror mycket på för att försöka förbättra världen för oss alla.

Då kan det verkligen sticka en aning i hjärtat att se sådant som Aftonbladets kampanj "Svenska hjältar" och konstatera, att det är då aldrig någon som vet något om mig och min tillvaro som nominerar mig till något sådant där. Något sådant hade verkligen värmt ens lite för frusna hjärta lite... så stack jag ut hakan och nämnde det någonstans trots allt, också...

Moggy skrev:

tahlia skrev:Gubben, de ser till att det är vad du har efter el, hyra, försäkringar, sjukvård och mediciner är betalda (Dagisavgifter och resor etc om du har barn). Tv-avgiften är redan en inräknad kostnad i birdaget på 2600 + 820. Det är även telefonsamtal och morgontidning.

Om man ska ha 3420:- när allt sånt är betalt så låter det som rätt generösa bidrag som inte borde vara nåt problem att leva rätt gott på. Efter mat så har man typ 2000:- krav till nöjen...

Vad är det för regler med boende? Är det billigast möjliga som gäller eller kan man ställa krav på hur man vill bo?

Tycker faktiskt att det är bra att nya regeringen stramar åt bidragen.

Fighterbabe skrev:Det där med "preskriberingstid"... Jag får ut pengar från mitt försäkringsbolag så länge jag har aktivitetsersättning, men barnförsäkring gäller bara t.o.m. 26 år. Så har jag inget arbete då så blir det "bara" pengarna från försäkringskassan. Runt 9500:- beror ju på vad man har för hyra. Min ligger på 4700:-/mån.

Fighterbabe skrev:Jag ser det lite som ett skadestånd från samhället för allt jag tvingats gå igenom...

Charley? skrev:

Fighterbabe skrev:Jag ser det lite som ett skadestånd från samhället för allt jag tvingats gå igenom...

Vad är det du tvingats gå igenom? Och varför får du extra pengar?

Fighterbabe skrev:Jag har gått igeom en hel del. Orkar inte rabbla upp allt, den här forumstråden är öppen så alla kan läsa och NFD är lågmodererad så där vill jag inte heller ta det med tanke på rabaldern i somras...

Men att läsa min blogg, läsa mina inlägg här osv så kan man hitta en DEL av sakerna som jag gått igenom. Jag har gått igenom 21 år av mitt liv...

Som jag skrev i samma inlägg så får jag vårdersättning som TryggHansa kallar det för. Nu ligger det på 204:-/dag. Och varför får jag det? Jo, för att jag har en förlängd barnförsäkring i TryggHansa (Man kunde välja att förlänga den när man fyllt 18, vilket jag gjorde)

Pemer skrev:Försäkringspengar "för" (eller "mot") att vara funktionsnedsatt, icke arbetsför och bara kunna ha aktivitetsersättning. Så att säga. Är väl tanken. Några få försäkringsbolag kan betala ut det även för Asperger. De flesta torde ha ändrat villkor på senare år. Ytterst få med just Asperger lär ha omfattats av någon sådan här försäkring. Figheterbabe är en av de lyckliga.

Fighterbabe skrev:Charley: Barnförsäkringen är just en BARN-försäkring, som tecknades när jag var liten. När jag fyllde 18 år (och således blev myndig) fick jag valmöjligheten att förlänga den eller inte (alltså fortsätta betala premien varje år). Jag förlängde den och det är jag glad för idag då jag vid karensdag 180 började få utbetalningar från dem.

halo skrev:Har äntligen fått ett heltidsjobb efter över ett års arbetslöshet! Känns helt underbart faktiskt... Att gå hemma blev jag bara sämre av. Det är ett lagerarbete där det krävs noggrannhet och man jobbar mycket för sig själv... Perfekt.

Charley? skrev:

Fighterbabe skrev:Charley: Barnförsäkringen är just en BARN-försäkring, som tecknades när jag var liten. När jag fyllde 18 år (och således ble myndig) fick jag valmöjligheten att förlänga den eller inte (alltså fortsätta betala premien varje år). Jag förlängde den och det är jag glad för idag då jag vid karensdag 180 började få utbetalningar från dem.

Jamen du svarar ju fortfarande inte. VAD FÅR DU PENGAR FÖR? Det är frågan. Alla som tecknar försäkringen får väl inte automatiskt pengar?

Fighterbabe skrev:Spelar du dum eller är du dum? Pemer har nu svarat TVÅ ggr. på ett ÄNNU mer lätt förståligt sätt. Jag får det pga av att jag har aspegers syndrom.

Nej, alla som tecknar en olycksfallsförsäkring får inte pengar heller, men det är inte alla av dem som råkar ut för en skada med bestående invaliditet heller.

Charley? skrev:Jävligt bisarrt. Sådana försäkringar borde inte finnas.

Charley? skrev:

Fighterbabe skrev:Spelar du dum eller är du dum? Pemer har nu svarat TVÅ ggr. på ett ÄNNU mer lätt förståligt sätt. Jag får det pga av att jag har aspegers syndrom.

Nej, alla som tecknar en olycksfallsförsäkring får inte pengar heller, men det är inte alla av dem som råkar ut för en skada med bestående invaliditet heller.

Bara läst dina svar, för trött för att läsa vad jag trott vara irrelevanta svar. Jävligt bisarrt. Sådana försäkringar borde inte finnas.

LazyLady skrev:Oj, de flesta verkar ha det rätt bra ändå... Får Alfa-kassa på 4700. Hyran ligger på 2300. Som tur är så äter jag för ungefär 500 kr/mån. Då har jag 1900 kvar varav 300 går till telefon, 300 till träningskort och 200 till csn. Sedan kommer ju utgifter för el också + kanske andra oväntade utgifter som man får räkna med. Så inte blir det mkt kvar...
Kanske borde söka soc ist. Men klarar inte av alla papper + att det känns lönlöst...