Såg en väldigt intressant dokumentär om ätstörningar på BBC igår.

Från att tidigare ha betraktat det som enbart ett kulturellt eller psykologiskt problem så har man nu funnit att:

1. Ätstörningar kan vara ärftliga men yttra sig olika hos olika familjemedlemmar; vissa blir anorektiker, andra blir bulimiker.

2. En studie fann - överraskande - att prevalensen i en sydamerikansk kultur där fetma fortfarande anses attraktivt var i samma procentuella storleksordning som i Europa.

3. Anorektiker har nästan alltid Obsessive-Compulsive Personality Disorder (jag skulle kalla det personlighets-typ). Det är inte omöjligt att några av dessa även/istället har AS eftersom de i England fortfarande är mer benägna att ställa PD-diagnoser än NPF-diagnoser.

4. Hos anorektiker så är själva instinkten att äta störd/avstängd. Bulimiker kan däremot inte motstå impulsen att äta.

5. I en akut kris-situation (t ex vid en eldsvåda eller annat hot) så aktiveras fight-or-flight-responsen i hippocampus och kroppen flödas av adrenalin och cortisol. Hunger/matsmältning, sömn och sexdrift stängs tillfälligt av och all energi går till att göra en hyperalert och redo att fly från eller försvara sig mot det som hotar. Efter att hotet är över släpps det ut nåt som hette AVP (om jag minns rätt) som återställer balansen i kroppen så att man blir hungrig och trött igen.

Många anorektiker har befunnits leva i ett sådant förhöjt stresstillstånd för jämnan. En av de intervjuade tjejerna sa själv att hon är väldigt känslig. Tyvärr verkar inte de intervjuade psykologerna fatta att somliga helt enkelt är födda med ett extra sensitivt nervsystem utan verkade se det mer som en psykologisk obalans, dock värd att tas på största allvar. En av psykologerna (eller om hon var psykiater) spekulerade i att det är detta konstant förhöjda stresstillstånd som gör att anorektiker aldrig får den där AVP-insöndringen så att de återfår sin aptit utan lever varje dag som om de var i akut kris.

Nån som känner igen sig i detta?

(Passar på att göra en poll om ätstörningar & matproblem också.)

För att få igång tråden fyllde jag i 'andra problem'. Äter ganska bra (och är lite lönnfet för tillfället ) men har svårt att äta regelbundet. Skulle kunnat fyllt i sväljsvårigheter också då jag har svårt att svälja utan att tugga maten riktigt ordentlig. Det tar mig därav mycket längre tid att äta än för för andra. Tog mig också väldigt lång tid innan jag vande mig svälja piller och körde yogurt-varianten fram till sena tonåren (trots att jag dagligen käkat Teldanex en stor del av mitt liv). Var värre förr dock även om jag fortfarande har vissa problem med det.

Tillägg:

Intressant var också att de i programmet gav ett historiskt perspektiv och visade en feltolkad studie som kom att prägla behandlignen av anorexi.

Mot slutet av kriget (eller om det var strax efter?) så ville man ta reda på vad svält gör med folks psyken och hur man snabbast får svältande Européer att gå upp i vikt igen. De anlitade frivilliga försökspersoner som bara fick halva sin dagliga matranson och började gå ner kraftigt i vikt. Dessa blev helt besatta av tankar på mat men när man gått ner för mycket så kan man bli för svag för att orka äta även om man fick, och kroppen kan vänja sig av vid att äta så att man faktiskt inte kan även om man vill. När försökspersonerna sen började matas med nånting energi- & näringsrikt som fick dem att snabbt gå upp igen så återvände deras normala aptit och de började kunna äta som vanligt igen.

Detta fick läkarna att dra förhastade slutsatser om anorektiker och tro att om man tvångsmatar dem så att de går upp i vikt så kommer deras normala aptit att återvända precis som hos försökspersonerna. Det gör den dock inte. Ganska skrämmande hur de kan dra slutsatser om anorektiker utifrån en studie gjord på icke-anorektiker! Nästan i klass med kylskåpsmammorna...

nassepuh skrev:För att få igång tråden fyllde jag i 'andra problem'. Äter ganska bra (och är lite lönnfet för tillfället ) men har svårt att äta regelbundet. Skulle kunnat fyllt i sväljsvårigheter också då jag har svårt att svälja utan att tugga maten riktigt ordentlig. Det tar mig därav mycket längre tid att äta än för för andra. Tog mig också väldigt lång tid innan jag vande mig svälja piller och körde yogurt-varianten fram till sena tonåren (trots att jag dagligen käkat Teldanex en stor del av mitt liv). Var värre förr dock även om jag fortfarande har vissa problem med det.

Jag har också svårt att svälja om inte allting är väldigt vältuggat och mjukt. Hela piller är bara att glömma. Vitaminer måste jag lösa upp för att kunna få i mig.

Något kuriöst (som jag tror att vi kanske diskuterat förut?) är detta att många Aspergare verkar sakna hunger-känslor trots att de inte är anorektiker.

Det problemet brukar inte jag ha. Jag kan glömma att äta för att jag är så inne i nåt annat men då är det mer att jag ignorerar hungerkänslor som ändå finns där (tills man blir så svimfärdig att de inte går att ignorera längre).

Inger skrev:Något kuriöst (som jag tror att vi kanske diskuterat förut?) är detta att många Aspergare verkar sakna hunger-känslor trots att de inte är anorektiker.

Det problemet brukar inte jag ha. Jag kan glömma att äta för att jag är så inne i nåt annat men då är det mer att jag ignorerar hungerkänslor som ändå finns där (tills man blir så svimfärdig att de inte går att ignorera längre).

Jag har samma problem.
Jag har svårt att ta beslut om NÄR jag ska äta också och VAD.
Beslut är svårt, och speciellt om det finns många olika alternativ.
Är ständigt rädd att något ska bli "fel".

När jag väl tagit beslutet VAD jag ska äta kvarstår dilemmat HUR MYCKET som är "tillräkligt".
Har svårt inte bara att känna hungerkänslor, utan även mättnad.
Så ofta när jag äter så äter jag till jag mår riktigt illa..

I omröstningen hade jag kryssat för allt utom orthorexi (rättstavat?)
men det gick ju bara att välja ett alternativ.

Valde andra matproblem då jag tyvärr äter för lite nyttig mat. Kan inte heller med piller men har varit förskonad från sånt, om man inte räknar en Link då och då mot magen. Men de ska ju tuggas.

Har fördelen att bo hemma så mat brukar morsan tillaga dagen före som jag sen värmer. I dag åt jag tex köttbullar och potatis som blev över från igår. Dock så gillar jag verkligen inte mickrade potatisar men ibland har jag inget val. Sedan blir det en hel del mikrovärmd mat.

När jag blir hungrig då äter jag. Gör jag inte det så blir jag irriterad över att magen knorrar., matt av hunger och bara allmänt grinig.

Ätstörningar kan jag med andra ord inte påstå mig ha. Vilket är bra för jag har fullt upp att försöka acceptera min övervikt. Som ni kanske vet så är det inte helt lätt att lägga om kosten även om man vet vad som behöver ändras. Det är inte okunskap som får mig att ät onyttigt. Dessutom så kommer det mesta av övervikten av hur jag åt under låg & mellanstadiet inte hur jag är nu. Har skurit ner på godis tex.

Hej där! *vinka*

Jag har haft anorexi, ednos och varit besatt av träning stora delar av mitt liv.

När jag föddes var jag underviktig och i början vägrade jag att äta, vilket halvt skrämde livet ur mina föräldrar. När jag blev lite äldre och började äta riktig mat var jag väldigt noga med vad jag skulle äta och ofta så var det bara vissa speciella saker jag stod ut med. Maten var till exempel tvungen att vara precis rätt temperatur, jag skulle ha rätt glas, tallrik och bestick och så vidare. Sedan kunde jag helt plötsligt få för mig att jag hade slutat tycka om saker, för att senare börja tycka om dem igen.
Jag ville absolut inte äta kött. Delvis berodde det på att jag inte kunde tugga det, detsamma gällde apelsiner och liknande.

Jag kunde inte svälja tabletter, men efter år av träning har jag äntligen förstått hur man gör, även om jag tycker att det är hemskt obehagligt. Jag har inte direkt haft något val, jag måste ta så mycket mediciner att jag inte hade klarat mig annars. Jag har många olika matallergier och måste ta kosttillskott också.

Jag tycker det är jättesvårt att veta vad jag ska äta, och kan jag inte komma på nåt jag känner för kan det bli så att det går flera dagar utan att jag äter något alls.

När det gäller att veta vad man skall äta så kör jag med samma frukost varje dag, och likadant med dom andra (mellan)målen.
När det gäller middagen så har jag ett rullande schema. Jag varierar mellan 3-4 olika maträtter. Det behöver vara både nyttigt, omväxlande(så gott det går då) och gott.
På detta viset så behöver man inte fatta några beslut om vad man skall äta, såvida man inte känner för att bryta mot de invanda rutinerna då förstås.

Piller kunde jag inte svälja hela när jag var yngre. Men jag lärde mig det då jag var mer eller mindre tvungen till det vill jag minnas.
Är det inte såhär man gör:
Man blandar pillret med vätska i munnen så att man knappt känner att man har något annat än vätska i munnen, sedan sväljer man allt med en gång. Har man väl gjort det en gång och märkt att inget obehagligt hände så går det psykologiskt lättare i fortsättningen tror jag.

Jag kryssade för sväljsvårigheter.
Åtminstone i en period när jag var liten så hade jag svårt för att svälja vätska. Minns hur jag satt utomhus med det där saftglaset framför mig vilken var omöjlig att dricka något ur. Jag gissar att dessa svårigheter inte höll i sig så länge dock.
Vet inte om det hade något med min vattenfobi att göra. Jag var livrädd för att bada och kanske för allt som hade med vatten att göra under en period.

Jag var överviktig ett tag när jag var yngre. Sedan slutade jag äta nästan helt och gick ner inte mindre än 24 kilo på fem veckor. Men det var nog inte så nyttigt. (var dock ett frivilligt matproblem).

För ett par år sedan så hade jag dock vissa matproblem.
Under några veckor så hade jag svårt för att få i mig fast föda överhuvudtaget. Tror det hängde ihop med panikångestproblematiken som jag hade samtidigt. Jag åt väldigt lite vilket gjorde mig orolig och när jag började komma ur det så var jag noga med att jag skulle få i mig all sorts näring som man behöver. (jag använde ett dataprogram till detta.) Blev överdrivet nojjig alltså. Fast det lärde mig att få i mig en mer varierad kost. Hade jag inte fått hjälp med panikångesten hade jag kanske här utvecklat anorexi då.

Men för det mesta så flyter det på. Dock så åt jag bedrövligt dålig mat när jag var yngre (mellan 20-30 år). Mycket halvfabrikat, hämtmat och söta krämer och liknande. Knappt inget frukt o grönt.
Men nu har jag skärpt till mig på den punkten.

24 kilo på fem veckor skrev jag... men det kan nog ha varit åtta veckor vid närmare eftertanke. Under en sommar var det iaf.

DD, välkommen till Aspergerforum!

Kryssade i "andra matproblem" för jag misstänker att min enkelspårighet vad gäller maten kan klassas som ett problem.

När jag var 20 år och precis hade flyttat hemifrån började jag tänka att "tänk om det fanns nån motsvarighet till hundmat fast för människor", alltså att man bara blandar med vatten och låter det stå en stund, givetvis lite mer smakligt än riktig hundmat... Jag kunde inte bestämma mig för vad jag skulle äta, och orkade inte laga mat.

Nu har jag iofs funnit min "hundmat", en böngryta med ris och grönsaker som jag har levt på i flera år. Allting rätt ner i tryckkokaren, så går det snabbt, och man slipper tänka. Gör alltid på samma sätt varje gång...

Fast för tillfället har jag mest levt på havregrynsgröt i 2-3 månader, för jag har inte orkat göra nåt annat. (Men har även tvingat mig så ofta som möjligt att åtminstone koka lite bönor, även om det inte blir "hela grytan". Jag är vegetarian alltså.)

DarknessDescends skrev:Hej där! *vinka*

Jag har haft anorexi, ednos och varit besatt av träning stora delar av mitt liv.

Lite sent men he. Vad är ednos?

EDNOS = Eating Disorder Not Otherwise Specified. Det finns ett svenskt namn på det men jag lyckas aldrig komma ihåg det.

Ätstörning UNS (Utan Närmare Specifikation) finns det en diagnos som heter. Kan det vara det?

Ah, japp. Precis så. Tack!

Den enda ätstörning jag vet att jag har haft är att inte kunna sluta äta när jag har varit på kinesrestaurang. När mitt fat var tomt, åt jag det mamma och pappa hade lämnat. Maten var ju sååååå god. Det hände några gånger att jag blev svimfärdig av övermättnad.

Numera kan jag hantera det bättre och känner hur mätt jag är.

Jag har otroligt oregelbundna matvanor och kan också fastna åtminstone ett tag framför allt vid datorn utan att gå och stoppa i mig något även om jag känner att jag är hungrig. Har också mer eller mindre behov av att mumsa på någonting om jag ser på film.

Rejäla sväljsvårigheter, har aldrig lärt mig svälja tabletter hela, och har aldrig haft något regelbundet behov av något läkemedel, så det har aldrig blivit något gjort åt det problemet.

En gång är det förnämliga undantaget, jag lyckades faktiskt svälja en värktablett jag fick hemma hos min syster när jag hade sparkat argt på en dörr till en offentlig toalett som tog mina pengar men inte lät mig komma in och uträtta mina behov, och hade så ont i stortån att jag var rädd att den var bruten. (Men värken gick över av den där tabletten och kom aldrig åter sedan...)

Pemer skrev:Rejäla sväljsvårigheter, har aldrig lärt mig svälja tabletter hela, och har aldrig haft något regelbundet behov av något läkemedel, så det har aldrig blivit något gjort åt det problemet.

Att svälja tabletter har jag också haft mycket svårt för, men när jag började ta antidepressiv medicin bestämde jag mig för att verkligen försöka lära mig det. Och numera går det bra. Tabletten på tungan, en klunk vatten, nicka till uppåt med huvudet så att tabletten åker mot svalget, och så svälj... (Inte som mamma sa åt mig: lägg tabletten under tungan)

Tabletten under tungan? Hur sjutton skulle det kunna hjälpa?

TheBoxSaysNo skrev:Har en fråga till er, Anastasia och Bror Duktig. Ni behöver inte svara om det inte känns bra.
Frågan är: Har ni haft/har ätstörningar? I så fall hur mycket av ert ätbeteende anser ni är AS och hur mycket ÄS?

Ja, jag har haft ätstörningar i perioder åtminstone, och har fortfarande. För mig är det nog en mix av ätstörnings- och aspergerproblematik. Jag har alltid haft stort kontrollbehov över allt jag gör och det tror jag är kopplat till AS. Från början var det så att jag inte visste hur mycket som var lagom att äta och därför började kontrollera vad jag åt. Jag har ingen naturlig känsla för vad som är lagom, så jag kan äta i princip hur mycket eller lite som helst.

Ibland har jag ätit ganska normalt men kontrollerat, så det skulle jag inte kalla för någon ätstörning. Det som stämmer in på ätstörningar för mig är att jag vill vara smal (men inte extremt) och att jag ofta har tankar om att inte förtjäna mat. Jag tycker på något sätt att jag mår bättre om jag gör något som skadar mig,det kan få mig att känna mig som en mindre dålig människa åtminstone. Men jag kan tillägga att jag nästan aldrig varit riktigt smal, så mycket är ju ganska meningslöst egentligen.

Anastasia skrev:

TheBoxSaysNo skrev:Har en fråga till er, Anastasia och Bror Duktig. Ni behöver inte svara om det inte känns bra.
Frågan är: Har ni haft/har ätstörningar? I så fall hur mycket av ert ätbeteende anser ni är AS och hur mycket ÄS?

Ja, jag har haft ätstörningar i perioder åtminstone, och har fortfarande. För mig är det nog en mix av ätstörnings- och aspergerproblematik. Jag har alltid haft stort kontrollbehov över allt jag gör och det tror jag är kopplat till AS. Från början var det så att jag inte visste hur mycket som var lagom att äta och därför började kontrollera vad jag åt. Jag har ingen naturlig känsla för vad som är lagom, så jag kan äta i princip hur mycket eller lite som helst.

Ibland har jag ätit ganska normalt men kontrollerat, så det skulle jag inte kalla för någon ätstörning. Det som stämmer in på ätstörningar för mig är att jag vill vara smal (men inte extremt) och att jag ofta har tankar om att inte förtjäna mat. Jag tycker på något sätt att jag mår bättre om jag gör något som skadar mig,det kan få mig att känna mig som en mindre dålig människa åtminstone. Men jag kan tillägga att jag nästan aldrig varit riktigt smal, så mycket är ju ganska meningslöst egentligen.

Tack för svaret, Anastasia!
Jag kände igen mig, därför frågade jag. Har också haft ätstörningar i olika former så länge bakåt i tiden jag kan minnas. Har inte heller någon naturlig känsla för vad som är lagom, för att ha en bra matdag behöver jag ha en mall i huvudet, annars blir det kaos. Har inga direkt störda ätbeteenden nuförtiden (alltså svält eller hetsätning), men tankarna spökar och i vissa perioder plågar mig.

Det är intressant det där med ätstörningar och AS. Jag tycker själv det är svårt att dra en exakt gräns mellan ÄS och AS. Det sägs att många med ÄS har speciella personlighetsdrag, svårigheter och sätt att vara som perfektionism, tvångsmässighet, svart-och-vitt tänkande, dålig medvetenhet om känslor och kroppen osv. Dessa liknar på något sätt den problematiken som finns hos vissa med AS. Själv har jag sett det hos mig själv och hos en del andra med äs som jag träffat. Fast enbart ett fåtal av dem har jag undrat om de inte hade någon autismspektrumproblematik på botten.

Vore intressant att veta hur mycket överlappning och samsjuklighet finns mellan AS och ätstörningar. Har hittat olika studier, men det svårt att få en klar bild. Finns säkert odiagnosticerade personer med AS som man enbart sett deras ätstörning och sedan är det fråga hur man definierat de olika diagnoserna i studierna.

(Här får jag be Ganesh om ursäkt för att jag skrivit mycket OT).

TheBoxSaysNo skrev:Det är intressant det där med ätstörningar och AS. Jag tycker själv det är svårt att dra en exakt gräns mellan ÄS och AS. Det sägs att många med ÄS har speciella personlighetsdrag, svårigheter och sätt att vara som perfektionism, tvångsmässighet, svart-och-vitt tänkande, dålig medvetenhet om känslor och kroppen osv. Dessa liknar på något sätt den problematiken som finns hos vissa med AS. Själv har jag sett det hos mig själv och hos en del andra med äs som jag träffat. Fast enbart ett fåtal av dem har jag undrat om de inte hade någon autismspektrumproblematik på botten.

Vore intressant att veta hur mycket överlappning och samsjuklighet finns mellan AS och ätstörningar. Har hittat olika studier, men det svårt att få en klar bild. Finns säkert odiagnosticerade personer med AS som man enbart sett deras ätstörning och sedan är det fråga hur man definierat de olika diagnoserna i studierna.

Jag tror det finns en ganska stor överlappning mellan ätstörningar (särskilt anorexi), OCD, tvångsmässig personlighetsstörning och AS. Även om jag inte sett några exakta siffror så har jag läst om kopplingen AS- ätstörningar på flera ställen, och rent spontant tycker jag det finns många likheter.

Perfektionism och tvångsmässighet är ju något som väldigt ofta finns hos båda grupperna, och många med ätstörningar verkar också ha ett stort behov av rutiner och struktur över tillvaron. Envishet, principfasthet och förmåga att genomföra något man har bestämt sig för är även det personlighetsdrag som kan överlappa.

Jag tycker de som bara har ätstörningar ibland ändå kan ha en kommunikationsstil och sätt att vara som påminner om vissa aspergares. Många kan vara lite småaggressiva, "svåra", besserwissers, ha extrema åsikter osv, åtminstone har jag sett det på internet. Många kan även ha svårt med relationer och inte ha så stort socialt liv, men det kan ju vara en konsekvens av sjukdomen i sig, och behöver inte bero på samma sorts sociala problem som vid AS.

Anastasia skrev:

TheBoxSaysNo skrev:Det är intressant det där med ätstörningar och AS. Jag tycker själv det är svårt att dra en exakt gräns mellan ÄS och AS. Det sägs att många med ÄS har speciella personlighetsdrag, svårigheter och sätt att vara som perfektionism, tvångsmässighet, svart-och-vitt tänkande, dålig medvetenhet om känslor och kroppen osv. Dessa liknar på något sätt den problematiken som finns hos vissa med AS. Själv har jag sett det hos mig själv och hos en del andra med äs som jag träffat. Fast enbart ett fåtal av dem har jag undrat om de inte hade någon autismspektrumproblematik på botten.

Vore intressant att veta hur mycket överlappning och samsjuklighet finns mellan AS och ätstörningar. Har hittat olika studier, men det svårt att få en klar bild. Finns säkert odiagnosticerade personer med AS som man enbart sett deras ätstörning och sedan är det fråga hur man definierat de olika diagnoserna i studierna.

Jag tror det finns en ganska stor överlappning mellan ätstörningar (särskilt anorexi), OCD, tvångsmässig personlighetsstörning och AS. Även om jag inte sett några exakta siffror så har jag läst om kopplingen AS- ätstörningar på flera ställen, och rent spontant tycker jag det finns många likheter.

Dels är det sant som du säger, med tvångsmässigheten. Sen finns det även en koppling mellan ätstörningar o perceptionsstörningar, att saker inte får ha en viss färg eller konsistens osv, vilket försvårar "normalt" ätande.

Sen finns det en väldigt stark koppling mellan npf och bulimi, och framförallt överätande av snabba kolhydrater.

Har du läst om teorierna kring AS och matsmältning? Det där med genomsläpplig tarm och vad som händer när aspisar (och autister) äter t ex mjölkprotein och gluten?

alfapetsmamma skrev:Sen finns det även en koppling mellan ätstörningar o perceptionsstörningar, att saker inte får ha en viss färg eller konsistens osv, vilket försvårar "normalt" ätande.

Ja, det vet jag, men räknas det verkligen till ätstörningar ? Om man bara har såna problem så skulle jag se det som ett annorlunda ätbeteende med fysiologisk/sensorisk grund. Ätstörningar för mig har psykologiska orsaker också, och handlar mer om från början medvetna beslut att äta på ett visst sätt.

alfapetsmamma skrev: Sen finns det en väldigt stark koppling mellan npf och bulimi, och framförallt överätande av snabba kolhydrater.

Kopplingen mellan AD/HD och bulimi har jag läst om. De flesta som överäter äter just snabba kolhydrater, eller menar du att det skulle vara något speciellt med detta vid NPF ?

alfapetsmamma skrev:Har du läst om teorierna kring AS och matsmältning? Det där med genomsläpplig tarm och vad som händer när aspisar (och autister) äter t ex mjölkprotein och gluten?

Nej, eller jag har läst litegrann, men jag är inte så insatt. Vad är det som händer då?