Det är ju välkänt och omtalat att "vi människor" behöver beröring från andra människor för att må bra. Men jag blir lite fundersam över detta, eftersom många med AS inte alls tycker om beröring. Kan det vara så att vi aspergare mår generellt sämre än andra pga brist på beröring, även om det är självvalt? Jag syftar nu alltså på dom/er/oss som INTE vill att folk rör oss, ej till dom som VILL ha beröring men inte får tillräckligt.
Jag kramas gärna och sånt när jag mår bra och är glad, men när jag är ledsen och mår dåligt blir jag bara arg om någon rör mig och försöker trösta mig. Vill inte vara fysisk varje dag, och jag vill verkligen inte att vem som helst rör mig! Det är bara vissa som jag accepterar det av, och mycket beroende på i vilken situation det är.

Kanhända att bristen på beröring ändå gör mig deppigare än jag skulle varit annars?? Eller är det så att det man inte vill ha inte påverkar en om man är utan det? Jag mår ju t ex inte dåligt av att vara utan sex i perioder när det är självvalt.
Om jag vill ha beröring bokar jag hellre tid hos en massör, än ber någon om en kram! Klarar inte av och vill inte ha känslomässig närhet, förutom när jag är kär. Och jag blir ganska sur om nån t ex lägger en hand på min axel när jag inte vill!

Jag vill inte ha beröring som inte betyder någonting ifrån människor som inte betyder någonting för mig.

Jag tycker det är en intressant frågeställning. När en vilsen tjej bodde över här några nätter för några år sedan började hon gråta (hon har någon form av autism och något lågfungerande). Jag satte mig i soffan vid sidan av henne. De hade hon inget emot. Hon såg ut som en rädd unge och kände sig nog så, så jag ville hon skulle "hålla handen", låter kanske konstigt men det var lixom lite läge. Men det ville inte hon. Men det berodde kanske mer på att hon var som en spänd boll och inte "släppte in" någon alls. En kram hade varit helt fel där. Men hon har i efterhand tackat för att jag satt nära henne.

Jag tror iallafall inte att jag skulle vilja bli kramad om jag var ledsen. Iallafall så erbjuder kompis bara kramar när hon är glad (hon är suspekt oxo, någon form av NPF), så jag vet inte hur det skulle vara att få en kram av henne när jag är ledsen och nere. Hon klarar inte av deppiga människor så hon brukar skälla ut mig istället.

Men är vi båda i sorg t ex vi har båda haft husdjur som gått bort, då har det funkat att lipa tillsammans och kramas lite. Men då känns det som ledsenheten helt bryter ner mina och hennes normala ramar.

Jag har ärligt ingen aning om man far mer illa av att inte bli rörd vid om man tycker sådant är jobbigt. Därför är det intressant att tänka på. Sedan finns det ju aspergare som är tvärtom oxo, som vill ha massor av kroppskontakt. Min kompis är sån, fast tror inte hon har aspergers, kanske mer åt atypisk autism. För hon är social och saknar vissa typiska aspiga saker samtidigt som hon är jätteautistisk på andra plan.

Själv har jag vant mig vid öppna kramar med förälder och en del av släkten. Kan t o m gilla att krama de gamla i släkten. Vet inte varför, men det är som man vill vara snäll och så bara för att de är så gamla. Fattar lixom inte. Men jag gillar inte slutna kramar med någon, där båda har båda armarna om den andra. Det blir klaustrofobiskt. Det skulle dock kännas jättekonstigt att krama min mor eller syskon. Till stor del för att de aldrig gjort kramansatser så det råder stor ovana. Kompis kramade min mor innan hon visste att mor inte kramades. Mor såg ut som hon råkat ut för något fruktansvärt konstigt!!! Hon var typ i chock. Efteråt var jag tvungen att skratta åt det.

Med kompis är jag så van att kroppskontakt är OK, men sedan beror det på vilken sort. När hon tvångskramar med slutna kramar fast jag inte kramar tillbaka så kan jag inte säga att det är njutbart. Men för att hon gillar det plus hon gillas att kompisretas blir det kul på ngt vis. Annars har jag inget emot att bli kammad och flätad av henne, eller bli kliad på ryggen där man inte kommer åt, eller masserad på ryggen. Typ att bli masserad på axlarna och bli kammad och flätad har jag blivit av andra och det har känts till största delen OK.

Vissa typer av kroppskontakt känns mest obehaglig. Som läkare som klämmer typ om halsen och leder är obehagligt. En sköterska som tar blodprov, ingen fara. Eller om kompis vill ligga i mitt knä eller som tanter ibland gör, klappar en på underarmen, ryser av det.

Så jag har kanske tur då att all kroppskontakt inte är svår för mig. Känner mig lite som en katt, de är väldigt bestämda var de kan bli berörda, pannan gick bra, bakom örat, nja, under hakan en liten stund, på ryggen åh vad mysigt, på sidan, nej fyy! Bäst att visa tänderna och snart hugga om människan inte tar bort sina händer!

Anledningen till att jag inte vill ha beröring tror jag är pga att alla svek och dålig behandling jag utsatts för genom åren har lett till att jag blivit folkilsken! Jag har något slags konstant agg emot människor rent generellt, även om jag gillar de flesta som individer. Klarar inte av att folk visar omtanke & närhet eftersom jag anser att jag blivit så j-la brutalt psykiskt misshandlad av en massa olika människor genom livet. Tyvärr drar jag alla över en kam där, jag vet att det är fel och orimligt och att det mest är jag själv som lider av det, känner mig urlöjlig och omogen men att ta emot tröst, närhet och omtanke känns bara HELT FEL!!

Jag gillar inte beröring - generellt. Modell påflugen, kontaktsökande. Sexuell kontakt av alla de slag gillar jag. Och min fru, vi har varit ihop i 30 år nu, henne älskar jag all beröring med. Men jag ogillar att kramas välkommen och liknande. Det är laddat och komplicerat med beröring. Men vid rätt läge är det underbart. Men ”behöver” det är nog en NT-grej.

Pinghis Khan skrev:Jag vill inte ha beröring som inte betyder någonting ifrån människor som inte betyder någonting för mig.

Ja det sammanfattar nog det jag tycker med.
Jag har inget behov av sex, klappar, kramar mm från folk som inte har kvalat in i den privata zonen, dessa kommer inte få det gensvar de önskar helt enkelt. Jag är mycket noggrann med vem jag släpper nära och inte.

Om bara jag är ledsen och inte min kompis så vill hon inte trösta för hon är från Norrland. Man blir åthuten att rycka upp sig. Aldrig att jag fått någon tröstekram. Någon gång har hon försökt krama när jag var ledsen, hon blev arg, jag blev arg! Kram av skuldkänslor. I det läget var det nog inte rätt, då var jag arg istället.

Annars finns det inga andra människor som ens får beröra mig när jag är ledsen.

Även om hon varit softare och snällare så tror jag inte jag hade velat bli tröstkramad av henne ändå! Det är bland sämsta läget att bli kramad i. Sitter djupt men att bli tröstad är som att säga att Du är en bebis.

sussi83 skrev:

Pinghis Khan skrev:Jag vill inte ha beröring som inte betyder någonting ifrån människor som inte betyder någonting för mig.

Ja det sammanfattar nog det jag tycker med.
Jag har inget behov av sex, klappar, kramar mm från folk som inte har kvalat in i den privata zonen, dessa kommer inte få det gensvar de önskar helt enkelt. Jag är mycket noggrann med vem jag släpper nära och inte.

Jag tar/ger kramar från folk som är i min "comfort zone" , andra ska hålla sig på minst en armlängds avstånd.

Min familj och släkt har alltid varit väldigt fysisk, det är mycket kramar och pussar. Jag kramar fortfarande mina föräldrar och vi pussades när jag var liten. Far- och morföräldrar blev också kramade och pussade, så det är jag van vid. Men jag tyckte det var jobbigt när jag tvingades krama gamla släktingar som jag inte kände så bra. Jag tycker inte att man skall tvinga barn att kramas om de inte vill. Sedan att man måste lära sig att ta i hand är en annan sak.
Jag tycker det är okej att kramas och kan t.o.m. tycka att det är mysigt med närkontakt, men om jag inte är beredd på det kan det tvärtom få mig att rysa. På min DV gick förut en tjej som var snäll men lite tafatt och som inte verkade förstå sig på närkontakt riktigt, för hon kunde komma och smeka mig lite försiktigt i nacken när jag satt vid datorn. Det tyckte jag var rätt obehagligt.

Med vissa personer kan jag ge kramar (väldig få med andra ord) andra får knappt något handslag från mig.Gillar inte beröring men med de få har jag lärt mig att står emot så att säga..