Hur uppfattar ni ångest, oro samt panikångest?
9 inlägg
• Sida 1 av 1
Hur uppfattar ni ångest, oro samt panikångest?
Hej.
Jag har nyligen sökt mig till vården angående mina misstankar huruvida jag är normal eller inte.
Jag misstänker själv att det rör sig om diagnos inom autistspektrumet eller att jag skulle vara en psykopat. Efter kontakt med kurator på min VC så fick jag en tid på VUP med en SSK för att prata igenom mitt liv samtidigt som jag blev sjukskriven för svår ångest samt en svår depression, jag vart en smula förvirrad över grunden till sjukskrivningen då jag ej kan relatera till några av symptomen.
Efter att jag läst allt relevant jag kommit över så känner jag igen mig i både ångest- och deprissionssymptomen men bara den fysiska delen, jag har svårt eller ingen förmåga alls att varken förmedla eller uppleva mina känslor. Ikväll så har jag läst ytterligare och typ insett att jag har haft de fysiska symptomen på panikångest utan panik, alltså att jag upplevt alla de fysiska symptomen men viftat bort det och tänkt att det har berott på föda, nikotin eller dålig sömn.
Eftersom att forumet är aspergerinriktat så tänkte jag att det kanske finns någon här som upplevt något liknande.
Det jag undrar över är som rubriken lyder men framför allt är jag intresserad om det äns är panikångest jag upplever eller en mix av skit orelaterat till ångest.
P.s min första post på ett forum på säkert 10år så ni får ursäkta mängden.
Jag har nyligen sökt mig till vården angående mina misstankar huruvida jag är normal eller inte.
Jag misstänker själv att det rör sig om diagnos inom autistspektrumet eller att jag skulle vara en psykopat. Efter kontakt med kurator på min VC så fick jag en tid på VUP med en SSK för att prata igenom mitt liv samtidigt som jag blev sjukskriven för svår ångest samt en svår depression, jag vart en smula förvirrad över grunden till sjukskrivningen då jag ej kan relatera till några av symptomen.
Efter att jag läst allt relevant jag kommit över så känner jag igen mig i både ångest- och deprissionssymptomen men bara den fysiska delen, jag har svårt eller ingen förmåga alls att varken förmedla eller uppleva mina känslor. Ikväll så har jag läst ytterligare och typ insett att jag har haft de fysiska symptomen på panikångest utan panik, alltså att jag upplevt alla de fysiska symptomen men viftat bort det och tänkt att det har berott på föda, nikotin eller dålig sömn.
Eftersom att forumet är aspergerinriktat så tänkte jag att det kanske finns någon här som upplevt något liknande.
Det jag undrar över är som rubriken lyder men framför allt är jag intresserad om det äns är panikångest jag upplever eller en mix av skit orelaterat till ångest.
P.s min första post på ett forum på säkert 10år så ni får ursäkta mängden.
Hur uppfattar ni ångest, oro samt panikångest?
Mest är det ett slags uppjagat tillstånd som är säkert olika från person till person, men många upplever det som obefogat och utan anledning. För människor kan såklart få panik över saker och det är helt naturligt, om man har ångest och stark oro över saker som man inte borde så är det nog nära tillhands att misstänka för panikångest, men det kan man få utan att det är bundet till något av psykiska orsaker, typ NPF. Men sker det ofta och mer frekvent är det förstås en annan sak...
Hur uppfattar ni ångest, oro samt panikångest?
antonius skrev:Mest är det ett slags uppjagat tillstånd som är säkert olika från person till person, men många upplever det som obefogat och utan anledning. För människor kan såklart få panik över saker och det är helt naturligt, om man har ångest och stark oro över saker som man inte borde så är det nog nära tillhands att misstänka för panikångest, men det kan man få utan att det är bundet till något av psykiska orsaker, typ NPF. Men sker det ofta och mer frekvent är det förstås en annan sak...
Jag har svårt att koppla hur man kan uppleva oro till den grad att man hamnar i en panikattack, är det inte bara att "lista" ut sin position i situationen för att sedan agera? Det är inte alltid man har makten att förändra situationen med engång men börjar man jobba lite på det så kommer man ju dit till slut?
Men är oro detsamma som att vara orolig för att ens eget barn skall skada sig?
Har dålig koll på vad det egentligen innebär. Tex så tog jag för givet att ångest bara grunda sig i något man ångrar att man inte gjort.
Hur uppfattar ni ångest, oro samt panikångest?
Hei!
At følelser manifesterer seg fysisk eller at det er problematisk å tolke eller sette ord på følelser betyr ikke at man ikke har følelser.
Det er ganske vanlig at aspergere kan få depresjon/angst. Du sier ikke noe om symptomene bortsett fra de på depresjonen og angsten. Hva er grunnen til at du tenker på asperger og dets nesten rake motsetning, psykopati?
Nå skal det sies at jeg ikke har noen angst- eller depresjonsdiagnose og kanskje ikke er den rette til å uttale meg, men jeg kanskje kjenner på det av og til likevel. Jeg oppfatter angst/uro som å vri og vende på tanker uten evnen til konkludere tankerekkene, også gjentas det igjen og igjen uten mulighet for å løse opplevelsen av en vag masse med uløselige problemer. Fysisk kan det manifestere sig som en nåleaktig prikking i torso, en ørhet som ligner den når jeg ikke har spist nok og drukket for mye vann/kaffe, en slags selvpåført tungpust og en opplevd distanse mellom kropp, tanker og bevissthet. Redusert evne til igangsetting og fokus. Vanligvis for meg er det tett knyttet til fornemmelsen av å ikke ha kontroll, enten på grunn av uvisshet, fordi det ikke finnes løsninger, eller fordi løsningene er åpenbare for "hvem som helst" og uforenelige med min integritet.
Panikkangst vil jeg si jeg oppfatter mye på samme måte, bare at det er mye mer overveldende og fysisk lammende. Oppstår ofte om jeg har mye å uroe meg for og jeg står ovenfor en konfrontasjon. Enda færre muligheter til iverksetting og kontroll fordi kroppen og tankene er som paralysert. Det er som en ørhet eller ljoming i alle lemmer, som skiller kropp og sinn ad. En intens trang til stimming for følelsen av å få kontakt med kroppen. Lyder kan blokkes ute, men jeg opplever det som at en veldig sjokkartet ørhet i hodet. Det er som hele hodet er fylt av en voldsom og øredøvende sjøbrus eller pipetone, selv om det ikke egentlig er en lyd der. Det er som at jeg har fått en skikkelig ørefik og at både kropp og sinn har hengt seg opp. Jeg kjenner en overveldende trang til å hyperventilere.
Som sagt, mulig jeg tar feil også, at det jeg beskriver bare er en alternativ type meltdown f.eks..
At følelser manifesterer seg fysisk eller at det er problematisk å tolke eller sette ord på følelser betyr ikke at man ikke har følelser.
Det er ganske vanlig at aspergere kan få depresjon/angst. Du sier ikke noe om symptomene bortsett fra de på depresjonen og angsten. Hva er grunnen til at du tenker på asperger og dets nesten rake motsetning, psykopati?
Nå skal det sies at jeg ikke har noen angst- eller depresjonsdiagnose og kanskje ikke er den rette til å uttale meg, men jeg kanskje kjenner på det av og til likevel. Jeg oppfatter angst/uro som å vri og vende på tanker uten evnen til konkludere tankerekkene, også gjentas det igjen og igjen uten mulighet for å løse opplevelsen av en vag masse med uløselige problemer. Fysisk kan det manifestere sig som en nåleaktig prikking i torso, en ørhet som ligner den når jeg ikke har spist nok og drukket for mye vann/kaffe, en slags selvpåført tungpust og en opplevd distanse mellom kropp, tanker og bevissthet. Redusert evne til igangsetting og fokus. Vanligvis for meg er det tett knyttet til fornemmelsen av å ikke ha kontroll, enten på grunn av uvisshet, fordi det ikke finnes løsninger, eller fordi løsningene er åpenbare for "hvem som helst" og uforenelige med min integritet.
Panikkangst vil jeg si jeg oppfatter mye på samme måte, bare at det er mye mer overveldende og fysisk lammende. Oppstår ofte om jeg har mye å uroe meg for og jeg står ovenfor en konfrontasjon. Enda færre muligheter til iverksetting og kontroll fordi kroppen og tankene er som paralysert. Det er som en ørhet eller ljoming i alle lemmer, som skiller kropp og sinn ad. En intens trang til stimming for følelsen av å få kontakt med kroppen. Lyder kan blokkes ute, men jeg opplever det som at en veldig sjokkartet ørhet i hodet. Det er som hele hodet er fylt av en voldsom og øredøvende sjøbrus eller pipetone, selv om det ikke egentlig er en lyd der. Det er som at jeg har fått en skikkelig ørefik og at både kropp og sinn har hengt seg opp. Jeg kjenner en overveldende trang til å hyperventilere.
Som sagt, mulig jeg tar feil også, at det jeg beskriver bare er en alternativ type meltdown f.eks..
Hur uppfattar ni ångest, oro samt panikångest?
Batte skrev:Hei!
At følelser manifesterer seg fysisk eller at det er problematisk å tolke eller sette ord på følelser betyr ikke at man ikke har følelser.
Det er ganske vanlig at aspergere kan få depresjon/angst. Du sier ikke noe om symptomene bortsett fra de på depresjonen og angsten. Hva er grunnen til at du tenker på asperger og dets nesten rake motsetning, psykopati?
Jag har absolut känslor. Söker typ något att referera till i jakten på mina egna.
Under mina få besök hos kurator och psykakuten så har det varit många "jag säger inte att du har autism men det du beskriver är autism". Jag tyckte det var konstigt att dom uttryckte sig på det viset men bestämde mig för att det säkert va en slags metod för att få mig att tänka på något annat än mina suicidal tankar. Jag läste på angående autistspektrumet och kände att jag mycket väl kan passa in där. Psykopat skrev jag för att det är något jag inte vill passa in på.
Jag söker så många olika upplevelser av de känslorna så alla beskrivande svar av dem är oerhört uppskattade
Hur uppfattar ni ångest, oro samt panikångest?
oro uppfattar jag att man är orolig vad som ska hända i framtiden tex att åka buss, att man
börjar tänka på massa saker som kan hända.
Ångest för mig är när jag känner något är jobbigt pulsen höjs och blir lite skakis.
Panikångest upplever jag som en flykt känsla att man vill bort från situationen man är i.
Panikattack när jag får en rejäl så domnar jag bort i hela kroppen och är helt vettskrämd.
Kan säga jag inte haft en så kraftig attack på 10 år men det kunde pågå i 24 timmar och kunde inte slappna av alls.
Senaste gången jag fick en panikattack var 2 år sen när jag gick in i väggen det var en mild attack.
Annars så händer det aldrig numera förutom när det blir för mycket för mig
börjar tänka på massa saker som kan hända.
Ångest för mig är när jag känner något är jobbigt pulsen höjs och blir lite skakis.
Panikångest upplever jag som en flykt känsla att man vill bort från situationen man är i.
Panikattack när jag får en rejäl så domnar jag bort i hela kroppen och är helt vettskrämd.
Kan säga jag inte haft en så kraftig attack på 10 år men det kunde pågå i 24 timmar och kunde inte slappna av alls.
Senaste gången jag fick en panikattack var 2 år sen när jag gick in i väggen det var en mild attack.
Annars så händer det aldrig numera förutom när det blir för mycket för mig
Hur uppfattar ni ångest, oro samt panikångest?
Hallå Scham.
Jag känner igen mig massor när jag läser din berättelse, genom den ångest och depression jag burit på sedan jag var fem, sex år, som en reaktion på att min pappa dog i en trafikolycka fyra år tidigare. Den, och andra traumatiska upplevelser jag varit med om sedan dess och ända in i nutid, ledde till att jag med åren utvecklade både svår posttraumatisk stress och kroniskt utmattningssyndrom/"utbrändhet".
Särskilt när jag läste tredje stycket i ditt inlägg tänkte jag att detta verkar kunna handla om utbrändhet. Har du fått någon information om utbrändhet via VUP eller av kuratorn?
Jag känner igen mig massor när jag läser din berättelse, genom den ångest och depression jag burit på sedan jag var fem, sex år, som en reaktion på att min pappa dog i en trafikolycka fyra år tidigare. Den, och andra traumatiska upplevelser jag varit med om sedan dess och ända in i nutid, ledde till att jag med åren utvecklade både svår posttraumatisk stress och kroniskt utmattningssyndrom/"utbrändhet".
Särskilt när jag läste tredje stycket i ditt inlägg tänkte jag att detta verkar kunna handla om utbrändhet. Har du fått någon information om utbrändhet via VUP eller av kuratorn?
Hur uppfattar ni ångest, oro samt panikångest?
geocache skrev:Särskilt när jag läste tredje stycket i ditt inlägg tänkte jag att detta verkar kunna handla om utbrändhet. Har du fått någon information om utbrändhet via VUP eller av kuratorn?
Av symptomen för utbrändhet så är det bara den fysiska tröttheten som stämmer in på mig, så har inte kommit på tal ännu. Jag har visserligen varit med om en del traumatiska upplevelser men har kommit över det och gått vidare. Det senaste var i mellandagarna då jag blev rånad under pistolhot. Upplevde det dock mer som en irritation och det har inte gett mig svårigheter eller obehagliga tankar efteråt.
Jag ska oavsett ta upp det nästa gång vi samtalar.
Jag har inga tider bokade med kuratorn utan jag fick nummer att ringa vid behov, men vet inte ens vad jag ska säga oavsett hur dåligt det skulle vara så väntar på att hon ringer nästa gång
Hur uppfattar ni ångest, oro samt panikångest?
Min panikångest som jag upplever mindre och mindre har ofta hängt ihop med attjag är deprimerad.
Första attackerna fick jag hjärtklappning av att vila och blev genast livrädd för att det skulle vara en hjärtinfarkt.
Min ångest upplever jag som spänning i kroppen och jag får svårt att slappna av och skratta när jag har ångest för det är det enda jag kan tänka på när jag har ångest. Den varierar i styrka.
Första attackerna fick jag hjärtklappning av att vila och blev genast livrädd för att det skulle vara en hjärtinfarkt.
Min ångest upplever jag som spänning i kroppen och jag får svårt att slappna av och skratta när jag har ångest för det är det enda jag kan tänka på när jag har ångest. Den varierar i styrka.
Återgå till Aspergare och vården