Visste inte riktigt i vilken del av forumet den här tråden passade men jag chansar här.

Några fler vars föräldrar verkar ha drabbats av total minnesförlust?

Är i startgroparna för utredning och min mamma skulle fylla i ett sånt där formulär men verkar inte ens minnas att jag är född??

Hon svarade nej på frågan om jag hade nog ta avvikelser i språket fast jag gick hos logoped läääänge ... (mamma när jag påpekade det: "gjorde du...?..... Ja men ja det gjorde du ja...!").

Eller om jag blivit mobbad (Fast hon och min pappa kom till skolan för flera möten med rektorn....) "mobbad? Var du det...? Hm... det kommer jag inte ihåg, var inte du populär?" (Facepalm).

Eller mina tics som jag minns klart och tydligt mamma och pappa hade ett "familjemöte" om... ("Tics? Nej nej sånt höll inte du på med").

Hon svarade nej på precis alla frågor i formuläret. Känns ju lagom tillförlitligt...

Men hur kan du liksom glömma såna saker? Tics kan jag förstå om du inte vill kännas vid men logoped??? Logoped är ju jättevanligt att barn går till väl?

Några fler vars föräldrar har selektivt minne?

*några avvikelser* skulle det såklart stå.

Låter som att dom försökt glömma och sen förnekat det under lång tid.

Hon vill kanske inte att du ska ha nån utredning?

Förnekelse eller jäkligt dåligt minne. Min kompis mamma hade en helt annan bild av henne än kompisens bild av sig själv men där insåg psykologen snabbt att mammans bild var långt från verkligheten. Personligen så var inte mina föräldrar involverade i utredningen.

Det är ganska vanligt att man bara minns sånt som är bra och glömmer resten. Tror det är någon sorts mänsklig försvarsmekanism.

Dandelo skrev:Låter som att dom försökt glömma och sen förnekat det under lång tid.

Ja. Det verkar ju inte bättre....

Dagobert skrev:Hon vill kanske inte att du ska ha nån utredning?

Det kan nog stämma. Hon "tror inte på diagnoser"....

ShakeItOut skrev:Förnekelse eller jäkligt dåligt minne. Min kompis mamma hade en helt annan bild av henne än kompisens bild av sig själv men där insåg psykologen snabbt att mammans bild var långt från verkligheten. Personligen så var inte mina föräldrar involverade i utredningen.

Kanske en blandning? Hon börjar ju bli lite gammal också...


Ja vi verkar ha helt vitt skilda bilder på min uppväxt. Jag minns bara rädsla, kaos, tvång och förvirring.

Hon minns en mönsterelev som var bäst på allt typ.

Huggorm skrev:Det är ganska vanligt att man bara minns sånt som är bra och glömmer resten. Tror det är någon sorts mänsklig försvarsmekanism.

Jo. Blev mest förvånad över logopeden. Det är ju så vanligt att det inte kändes som något att "skämmas över" så pass att du glömde bort det.....

Kanske mitt svar är lite "utanför ämnet", men när jag utreddes för diagnostisering frågade psykologen om det finns någon person som kännt mig länge men som inte är släkt med mig. Han kontaktade sedan den personen för att få dens "version" av hur jag är som person.

geocache skrev:Kanske mitt svar är lite "utanför ämnet", men när jag utreddes för diagnostisering frågade psykologen om det finns någon person som kännt mig länge men som inte är släkt med mig. Han kontaktade sedan den personen för att få dens "version" av hur jag är som person.

Ja jag har ju min partner jag varit tillsammans med i 13 år om det skulle vara aktuellt. Men han kan ju inte bidra med så mycket barndom.

Hon kanske har nåt diagnosaktigt själv? NPF är ju ofta ärftligt. Isf kanske hon inte fattat en del och glömt en del annat. Om ni är fler barn kanske hon blandar ihop saker också.
Bara en tanke.

Känner hur som helst igen det. Morsan har helt klart nåt inom NPF också, så jag tror att hon inte uppfattat saker riktigt rätt alla gånger, och mig har hon definitivt aldrig fattat sig på. Plus att hon pga sitt missbruk sen hade ännu mindre koll.
Men hon påstår att hon vet och minns, vilket kunnat skapa rätt "intressanta" situationer
Jag vet faktiskt inte vad hon sa när hon intervjuades för min utredning (jag var inte med), tror inte jag riktigt vågat ta reda på det...

popruta skrev:

geocache skrev:Kanske mitt svar är lite "utanför ämnet", men när jag utreddes för diagnostisering frågade psykologen om det finns någon person som kännt mig länge men som inte är släkt med mig. Han kontaktade sedan den personen för att få dens "version" av hur jag är som person.

Ja jag har ju min partner jag varit tillsammans med i 13 år om det skulle vara aktuellt. Men han kan ju inte bidra med så mycket barndom.

Ok. Personen jag skrev om ovan har kännt mig i 40 år så han vet säkert mer om mig än vad jag själv gör .

popruta skrev:

Dagobert skrev:Hon vill kanske inte att du ska ha nån utredning?

Det kan nog stämma. Hon "tror inte på diagnoser"....

Du får väl helt enkelt säga att hon inte är tillförlitlig, har du nån annan släkting?

Pinghis Khan skrev:Du får väl helt enkelt säga att hon inte är tillförlitlig, har du nån annan släkting?

Tyvärr ont om dom. Pappa har dött samma med farföräldrar. Bad min syster fylla i det hon kommer ihåg men vi är ungefär lika gamla så det blev inga detaljer från väldigt tidiga år. Men hon kommer ju ihåg mer än mamma åtminstone.

geocache skrev:Ok. Personen jag skrev om ovan har kännt mig i 40 år så han vet säkert mer om mig än vad jag själv gör .

Jag har inte ens levt i 40 år men 33! Så 13 år får väl vara godkänt hoppas jag.

Dandelo skrev:Låter som att dom försökt glömma och sen förnekat det under lång tid.

Det tror jag också! Känner igen det från föräldrar och äldre syskon,
Man blir sårad och känner sig rätt oviktig då. Som att man är rätt bortglömd.

Det ska väl gå att göra utredning ändå utan någon släktings minnen vad jag förstår.

Fabela skrev:Hon kanske har nåt diagnosaktigt själv? NPF är ju ofta ärftligt. Isf kanske hon inte fattat en del och glömt en del annat. Om ni är fler barn kanske hon blandar ihop saker också.
Bara en tanke.

Känner hur som helst igen det. Morsan har helt klart nåt inom NPF också, så jag tror att hon inte uppfattat saker riktigt rätt alla gånger, och mig har hon definitivt aldrig fattat sig på. Plus att hon pga sitt missbruk sen hade ännu mindre koll.
Men hon påstår att hon vet och minns, vilket kunnat skapa rätt "intressanta" situationer
Jag vet faktiskt inte vad hon sa när hon intervjuades för min utredning (jag var inte med), tror inte jag riktigt vågat ta reda på det...

Ja jag vet inte. Kan vara så. Hon har alltid varit lite knepig. Vi har en del gott och blandat i släkten.

En bror med adhd, syster med trolig autism (hon fick autistiska drag vid första utredningen när hon var ung men väntar på en ny), moster som är bipolär, kusin med Asperger och farmor med återkommande depressioner.

Och mitt egna barn har autism...

Har liknande erfarenheter. Föräldrar kan vara ganska opålitliga där.

Maggi skrev:Det tror jag också! Känner igen det från föräldrar och äldre syskon,
Man blir sårad och känner sig rätt oviktig då. Som att man är rätt bortglömd.

Ja precis så.

Jag mådde ju väldigt dåligt hela min skoltid och det känns så hemskt att ingenting märktes öht. Eller att hon bara tittat bort....

Hon fyllde ju i enkäten åtminstone och min syster har kompletterat lite. Får se om det ger något.

Toblerone skrev:Har liknande erfarenheter. Föräldrar kan vara ganska opålitliga där.

Ja det verkar så. Jag trodde väl någonstans att NÅGONTING skulle hon komma ihåg. Men det verkade helt blankt.