I kvällens avsnitt av ”Skavlan” i SVT pratar klimataktivisten Greta Thunberg öppet om sin asperger.

Hon berättar att hon ofta ser saker i svart eller vitt – vilket hon ser som en fördel när det kommer till klimatfrågan.

Att hon lyfts fram av starka krafter är helt följdriktigt i en värld med infantilisering av debatten och med ängsliga makthavare. Trots att det vi verkligen borde är att lyssna mer på de äldre, de som vet, de som levt.

Det varnas ofta med rätta för längtan efter starka ledare, för populismens enkla lösningar. Att i nästa andetag be en hel värld ta lärdom av en 15-åring eller vilja sänka åldern för rösträtt är dock inget annat än just detta: längtan efter symbolfigurer, efter tvärsäkra uttalanden, enkla svar.

Cynisk är den som drar i marionettens trådar men också den som applåderar dansen. I synnerhet som vissa debattörer i andra frågor, som ungdomsbrottslighet, gärna hänvisar till den omogna hjärnan och ungas oförmåga till fullt vuxet tänkande och agerande. Ena stunden är barn blott barn utan ansvar för sina handlingar, i nästa kloka röster som hela världen bör lyssna till, tacksamma skuldror att lägga en tung offentlighetens börda på. Inkonsekvensen, när argument böjs efter behag.

Visst kan vi alla röras av ett lågande hjärta och nog ska vi lyssna på våra unga – i lagom mått.

Jag hör på mina barn, i kärlek och respekt, men framför allt ber jag dem att lyssna och lära.

Så som jag en gång hörde på Gamla-Mormor. Hon som hade åtta syskon och förlorade två i spanska sjukan.