Jag skriver här för att jag har sett att det finns stor kunskap och många infallsvinklar som kommer fram i diskussionerna och jag är i stort behov av båda för att förstå hur jag ska ta mig vidare.

Sen ett antal år är jag sambo med en man som jag är helt övertygad om har Asperger. Jag insåg ganska tidigt att han inte var som andra. Han hade svårt att småprata och att associera vidare i samtal. Vanlig hövlighet genom att visa intresse för andra och tacka ”tillbaks” hände ytterst sällan. Däremot var han väldigt pragmatisk i diskussioner där andra kan vara känslomässigt påverkade.

Senare har jag varit med om situationer där han upplevt stress från expediter, kypare och även i diskussioner där en extremt obehaglig ilska kommer fram. Det är inte så att han blir våldsam, men man vill inte vara i vägen. I allmänhet märker jag när det är på gång, så jag kan gjuta olja på vågorna innan personerna drabbas.

Ju mer jag läser om Asperger desto mer kan jag pricka av från listan.
• Inte något som helst tålamod med andra
• Diskussioner handlar om hans intressen som han kan prata hur mycket som helst om
• Saknar empati. Kan inte se eller förstå andra människors behov. (Han förstår självklart om man förklarar)
• Har inte många vänner eller socialt liv. Dock är det bland de vännerna jag kan koppla av eftersom de känner och accepterar honom sen många år.
• Extremt duktig på allt han tar sig för

Vissa av ovanstående beteenden kan jag leva med, men vissa vill jag så gärna att de ska förändras.

Det jag främst saknar är att han frågar hur jag mår, varför jag ser ledsen ut, varför jag är upprörd osv. Istället är det oftast kommentarer om hans jobb eller intressen som jag förväntas lyssna på och kommentera. Jag bryr mig om människor och har svårt att förstå hans totala ointresse för människorna runt oss, barn och familj.

I rättvisans namn så är han inte helt ointresserad, men då måste jag verkligen tala om att nu vill jag prata för att jag är ledsen, upprörd osv. Då kan han vara jättebra att prata med.

Jag står helt rådvill i hur jag ska gå vidare. Min sambo är genomsnäll och vill ju inte göra mig ledsen, men det händer tyvärr alldeles för ofta. När jag tar upp det så brukar han ta till sig det jag säger, men det är ju bara en delmängd, att nämna allt som bekymrar mig vid ett sånt tillfälle blir inte hanterbart.

Eftersom jag inte vill lämna ut honom i mina sociala sammanhang har jag heller inte diskuterat detta med någon.

När jag läser här på forumet så är flera med Asperger medvetna om vad deras svårigheter är och vad de kanske måste jobba med. Jag är inte ute efter att sätta en diagnos, jag vill bara att han ska bli medveten om möjligheten att ”hitta” ett beteende som fungerar i våra sammanhang där vi båda får anpassa oss lite var.

Situationen är så extremt uttröttande. Den energi jag behöver får jag utifrån av mina barn, vänner och jobb.

Hur får jag fram det här till honom? Hur skulle ni göra eller själva vilja bli behandlade?

Han kan var schizoid också tex.
Så ingen kommer att kunna besvara frågan om han har asperger här.
Någon kommer säkert försöka ändå.

JAg känner spontant att han förmodligen inte har sjukersättning...

Om han nu verkligen tar åt sig varför är det inte möjligt att fortsätta jobba på delarna? Troligare för mig verkar att han återgår till sitt vanliga betéende efter ett tag som de här människorna brukar göra. Jag har inte många hoppgivande råd att ge.

Hallå Skruttan.

När jag läser din berättelse "ser jag framför mig" en människa som kanske inte blir lyssnad på (upplevt eller verkligt) av andra i sin omgivning, eller som inte blivit det under exempelvis sin uppväxt, i skolan eller på arbetsplatser han jobbat på.

Flera personer i min bekantskapskrets uppvisar ibland liknande symtom, och trots min erfarenhet av att "prata med bönder på bönders vis och med lärde män på latin" är det inte sällan svårt "att hitta rätt i dialogen" med de människorna.

Hur mår han? Kan ni prata om det? Öppnar han sig om det?

Hej och tack för era svar och kommentarer.

Tyvärr är han inte speciellt öppne. Det känns som om det han bekymrar sig för främst är jobb eller intresseorienterat, relativt pragmatiskt. Det känns också som att han inte funderar på djupare saker, såsom relationer eller hur han själv mår. Visst kan jag ha fel, men det går inte att få nånting sånt ur honom.

Han har visserligen nämnt att han anser att mamman har velat ha barn för sin egen bekräftelse. Vid de tillfällena har jag försökt nysta vidare, men utan egentlig framgång.

Nu ska vi ju vara en del lediga så jag får se om vi får till nåt samtal, där jag också lyckas/ vågar ta upp hela problematiken. ( Jag skulle själv inte vilja få allt över mig på en gång, men vid rätt tillfälle kanske det är enda vägen)

Tack för att ni tagit lite tid med mig.

Vill bara säga att jag känner igen mig i din situation. Är sambo sedan 10 år tillbaka med tre barn. Själv fick jag för två år sedan diagnos ADHD och jag är dessutom högkänslig. Jag har arbetat med mig själv jättemycket för att få vårt förhållande att funka. Nu börjar jag dock inse att det inte enbart beror på mig utan att han faktiskt har problem själv. Han har tyvärr ganska dålig självinsikt och hur jag än vänder och vrider på orden tar han allt som kritik och hamnar i affekt. Enligt honom är det dock jag som överreagerar, överanalyserar och ”förstör” vårt förhållande.
Jag har precis lyft tanken om Aspergers till honom men som jag anat blev han arg och anklagade mig för att ”alltid leta diagnoser”. Diagnoser för honom är något fruktansvärt och han har haft väldiga problem med att hantera min ADHD.
Jag har under åren med honom tappat hela mitt sociala nätverk och min familj och nu har jag ingen att vända mig till. Är så ledsen, uppgiven och trött på att försöka få allt att fungera men ändå bli anklagad för att förstöra.

Vi kanske kan stötta varandra?

En spontan tanke är att det iofs är ett vanligt ”manligt” drag att prata mycket om sig själv, sin karriär, hur duktig man är osv.

BellaBelle skrev:En spontan tanke är att det iofs är ett vanligt ”manligt” drag att prata mycket om sig själv, sin karriär, hur duktig man är osv.

Ja.
Tjejer brukar inte vara intresserade av att prata om sig själva.

Pinghis Khan skrev:

BellaBelle skrev:En spontan tanke är att det iofs är ett vanligt ”manligt” drag att prata mycket om sig själv, sin karriär, hur duktig man är osv.

Ja.
Tjejer brukar inte vara intresserade av att prata om sig själva.

Ironi.
Ironi?
Ironi
!???

Ja.

Dandelo skrev:

Pinghis Khan skrev:

BellaBelle skrev:En spontan tanke är att det iofs är ett vanligt ”manligt” drag att prata mycket om sig själv, sin karriär, hur duktig man är osv.

Ja.
Tjejer brukar inte vara intresserade av att prata om sig själva.

Ironi.
Ironi?
Ironi
!???

Ja.

Kanske.

Om ni inte trivs ihop, måste ni kanske leva var för sig, som särbos. Det låter som att ni tär på varandra. Men vet han något om NPF:tillstånd, har han någonsin funderat i dom banorna? Om inte så bör han kanske få lite försiktig upplysning, för om man känner till lite om det, är kanske chansen större att han kan tänka om, och ändra sitt beteende...

Felice2018 skrev: Han har tyvärr ganska dålig självinsikt och hur jag än vänder och vrider på orden tar han allt som kritik och hamnar i affekt. Enligt honom är det dock jag som överreagerar, överanalyserar och ”förstör” vårt förhållande.

Låter som asperger.

Felice2018 du kan se asperger som en gravare form av narcissism:

Dr. Mansour similarly quotes from the ICM-10 listing these features of autism

1. Self-centeredness; inappropriate to developmental level and cultural expectations
2. Poor self-awareness, poor ability to develop remorse or learn from mistakes
3. Poor empathy or appreciation of others feelings
4. Poor ability to reciprocate emotions.
5. Hostile dependency on safe relations.
6. Failure to develop emotional relationships appropriate to developmental level and social norms
7. Treating people as objects or preferring objects over them

Again, this list certainly sounds a lot like narcissism.

https://www.psychologytoday.com/intl/bl ... m-disorder

Att vara tillsammans med en narcissist eller aspergare är aldrig en fördel, och att du har ADHD gör det säkert inte lättare. Men ingenting är omöjligt. Jag vet en psykopat som är mycket hänsynsfull i sin relation, men han är mycket väl medveten om sin psykopati (ja han har diagnos, fick den när dom gick på parterapi.) Så bara för att ens partner är egocentrisk, inte har något vidare samvete eller behandlar folk som objekt så betyder det inte automatiskt att förhållandet är dömt på förhand.

Att ha insikt i sin aperger/narcissism är som sagt A och O.

Felice2018 skrev:Vi kanske kan stötta varandra?

Det verkar vara en bra idé!