kiddie skrev:Men då hamnar ju hästen hos mig. Hur ska jag komma tillbaka när hästen är tillbakalämnad? Då kan den likagärna bo hemma hos mig i förrådet.

Eller i soffan:

Inte så mycket att rida på kanske, iofs.

Går bra att köra dem:

Tvinga hela Enköping att byta officiellt språk till smurfiska.

Jag ville hela livet plugga på universitet, såg det som enda möjligheten, tänkte inte ens att det fanns andra alternativ, jag ville först bli veterinär men sen smög det in lite tankar på jurist och psykolog. Även journalist och just det pluggade jag på distans ett år på folkhögskola med ganska många träffar ändå. Trots att det var bara ett par dagars träffar i taget så orkade jag inte med det sociala gick ifrån samtal och fikastunder och efter måltiderna när dom andra satt och pratade och gick promenad för mig själv.

På universitet krävs mycket grupparbete även om universitet där jag försökte plugga psykolog ville försöka hjälpa mig att få jobba på egen hand istället för i grupp. Men jag orkade inte, det var på tok för mycket intryck och krav och socialt och jag klarade inte ens av att vara med på hela rundvisningen utan åkte hem tidigare för att det bara blev för mycket. Gav upp efter 2 dagar.

Partner känns också långt bort, jag vet inte om jag skulle klara det, har haft något eller några förhållanden men tror inte att jag skulle klara att vara sambo med någon. I sådana fall särbos tänker jag.

Barn, jag har har aldrig varit intresserad av barn men trodde som liten att det var något som alla hade och att man var tvungen till det så jag bestämde att jag skulle ha två barn. Men jag kan inte hantera barn, jag förstår dom inte, vet inte hur man pratar med ett barn, vet inte hur dom fungerar i en viss ålder och vad dom förstår och tycker det är läskigt och svårt bara. Känner nu som vuxen att jag kanske inte vill ha barn och att det är ok. Jag säger varken ja eller nej nu utan tänker att det får växa fram ett beslut efter hur livet blir, jag är 31 och har ändå ett par år på mig.

Det sociala livet. Orkar definitivt inte det som andra klarar, efter 1 eller 2 timmar är jag helt slut. Tycker det kan vara jobbigt att bara sitta mitt emot varandra utan föredrar typ promenader och så. Det blir ett problem med orken på högtider t.ex, att jag går hem mycket tidigare än alla andra. Jag gick till och med hem flera timmar innan alla andra när jag fyllde 30 år, på att eget firande liksom. Samma med jul och nyår och allt sådant där.

Känslan av att umgås, jag tolkar människor fel, pratar vid fel tillfällen, har svårt med turtagning, vet inte när det är skämt eller på riktig, hänger inte med i samtal för att jag fastnar vid någon tanke eller ser detaljer som jag inget kan släppa eller saker i omgivningen som stör, t.ex när jag sist träffade en kompis och det enda jag kunde tänka på var att hennes ljus på bänken inte stod i symmetrisk ordning. Och jag kommer ibland på mig själv med att inte titta på den jag umgås med, försöker ögonkontakt grejen men det kommer inte naturligt. Ångrar mig alltid efter att ha träffat någon. Blir liksom svårt för vissa människor för att dom inte vet om jag lyssnar eller inte och samma sak om någon är arg på mig eller är på mig om något, jag blir rädd eller har inget att säga som skulle kunna vara relevant eller påverka samtalet och blir helt tyst och svarar inte, jag hör allt personen säger men visar inga känslor utåt och många tror att jag inte bryr mig alls fast jag gör det inuti. Det blir svårt i relationer med familjen t.ex. Dom här sakerna gör att vardagen blir svårt och att jag kanske inte riktigt känner mig bekväm i sociala sammanhang eller att berätta saker som kanske kan vara känsligt utan döljer saker jag skulle vilja prata om och saker jag behöver hjälp med.

Just det, har alltid velat ha ett fint hus på landet med massor av djur, men nu bor jag mitt i stan i lägenhet, däremot flyttar jag snart till en lite större lägenhet och trivs i området där jag bor även om jag 'är sjukt trött på min nuvarande lägenhet. Har hund också och har haft häst och lite mindre djur.

En sak jag verkligen inte klarar är att ha ett fint hem, jag har noll förmåga att sortera, organisera, packa, vika sakler, slänga saker osv. Min mamma får komma hit och hjälpa mig med sånt för det kan vara kaos hos mig. Ibland ett fullständigt kaos för andra men helt logiskt för mig, för varför inte försvara batterierna i en kastrull eller mat och torrvaror i ugnen liksom?

Vad exakt kan göra att aspergare har svårt att få jobb?

Har brottats med denna tanke ett tag nu och vill höra era synpunkter på den frågan.

Alla,
ingen vill åt samma håll som mej.

Fretshi skrev:Vad exakt kan göra att aspergare har svårt att få jobb?

Har brottats med denna tanke ett tag nu och vill höra era synpunkter på den frågan.

Jag tror det är väldigt olika. Ganska många får ju faktiskt jobb, men hur jobbet är upplagt gör att det blir fel för dem, tror det går bättre för de som har större möjligheter att själva organisera arbetet. Att dels måsta jobba heltid och sedan ingen direkt återhämtning på rasterna tär som det är, men att även följa ett schema som är utvecklat för NT kan bli det som verkligen knäcker en. Man blir utmattad. Vissa jobbar även långsammare pga överväldigade av detaljer, att de jobbar över raster och kanske tar jobb med sig hem, för att de ska hinna. Igen, en rätt hälsofarlig arbetsmiljö. De går in i väggen.

Sedan finns det de som inte lider i det tysta utan faktiskt drabbas av utbrott när de blir för stressade. Slutar med avsked. Inte heller så kul.

Sedan så är det naturligtvis svårt att få jobb om man har stora hål i sin arbetskarriär och det gäller inte bara för aspergare. Ingen vill anställa någon som inte har arbetat hela tiden, då tror de att de kommer få ångra att de anställde en.

Skulle man vara rak och berätta under en jobbintervju att man har aspergers, tror jag även de skulle ta det säkra före det osäkra och inte anställa en. Ibland kanske det är lika bra, så att man slipper bli utbränd.

Fast å andra sidan finns det säkert jobb som kan passa också, eftersom alla aspergare är olika och jobben är olika varandra oxo. Fast då ska man nog ha rätt mycket tur. Eller att man verkligen vet vad jobbet går ut på och vet att ens styrkor och svagheter är kompatibla med det jobbet.

Fretshi skrev:Vad exakt kan göra att aspergare har svårt att få jobb?

Har brottats med denna tanke ett tag nu och vill höra era synpunkter på den frågan.

Perfektionism, att känna av när ett arbetsmoment är tillräckligt bra utfört och man måste gå vidare till nästa för att hinna med allt. Extra komplicerat blir det om det är ett jobb med kundkontakt, då kommer man ofta att möta besvärliga kunder och måste säga ifrån när det inte går längre.

Arbeten som innebär att man ska hålla koll på flera saker samtidigt kan vara väldigt tröttande.


Arbeten som måste utföras på olika sätt beroende på omständigheterna kräver att man kan bedöma vilken metod som är bäst och inte handlar av gammal vana.

Fretshi skrev:Vad exakt kan göra att aspergare har svårt att få jobb?

Har brottats med denna tanke ett tag nu och vill höra era synpunkter på den frågan.

Jag tror att det beror på att folk har massa fördomar om Aspergers, inte vet vad det är och inte kan se till individen. Jag hade väldigt dimmiga föreställningar innan jag började hänga på forumet. Men jag tror inte att det är samma anledning som till att aspergare förlorar jobb.

Jag vet inte om det är en dröm precis (Och jag har inte fått en diagnos så kanske inte heller får svara) men jag inser nu vid 32 års ålder att jag aldrig kommer ha ett svenssonliv... med heltidsjobb, after work, "kompishäng" och sånt.

Jag känner mig dömd till sjukskrivning och Netflix.

Skickat från min SM-G955F via Tapatalk

popruta skrev:Jag vet inte om det är en dröm precis (Och jag har inte fått en diagnos så kanske inte heller får svara) men jag inser nu vid 32 års ålder att jag aldrig kommer ha ett svenssonliv... med heltidsjobb, after work, "kompishäng" och sånt.

Jag känner mig dömd till sjukskrivning och Netflix.

Skickat från min SM-G955F via Tapatalk

Så sjukskrivning betyder automatiskt netflix?
Har du inga andra intressen att ägna din tid åt?

Bara för att man blir sjukskriven behöver det inte betyda att allt man gör är att glo på dumburken!

Om det nu inte är ditt absolut största intresse förstås!

Angående jobb med aspergers så finns det ju faktiskt arbetsgivare som vill anställa oss t.ex. samhall.

Men de kanske inte är så många på hela arbetsmarknaden.

Har själv funderat på att söka mig till samhall, men jag kanske är alldeles för svårt sjuk för att nånsin kunna jobba igen... vad vet jag.

Fast sen behöver det kanske inte bara bli negativt om man blir förtids pensionerad.

Man behöver ju inte bara glo in i väggen bara för det.

Fretshi skrev:
Så sjukskrivning betyder automatiskt netflix?
Har du inga andra intressen att ägna din tid åt?

Bara för att man blir sjukskriven behöver det inte betyda att allt man gör är att glo på dumburken!

Om det nu inte är ditt absolut största intresse förstås!

Det är ett av intressena åtminstone [SMILING FACE WITH OPEN MOUTH AND COLD SWEAT]

Nej jag vet att du inte bara tittar på tv som sjukskriven men det är den framtidsbild jag får för mig själv (antagligen för att jag just nu känner mig lite extra deppad över att vara sjukskriven återigen).

Men sjukskrivnungen behöver väl inte vara för evigt?

Om du nu inte råkar köra rattfull och krasca och dö eller börjar självmedicinera med massa lugnande tabletter.

Fretshi skrev:Men sjukskrivnungen behöver väl inte vara för evigt?

Om du nu inte råkar köra rattfull och krasca och dö eller börjar självmedicinera med massa lugnande tabletter.

Nej. men det är så det känns just nu. Jag har ju jobbat i perioder förut och vet att det kan gå över och så. Men just nu när jag blev sjukskriven återigen när jag försökte jobba så känns det som att jag aldrig kommer kunna jobba. Även om jag logiskt och rimligt vet att det inte alls behöver vara så.

Jag är fortfarande relativt ung (26 år) och är ännu öppen för att göra drömmar till verklighet. Stänger väl möjligheten runt 30 då skoja

Fortfarande lite naiv när det gäller att förstå vilka insatser som krävs för att drömmarna ska få en chans att realiseras. Är mest hemma om dagarna och har lite skygglappar för den "riktiga världen därute". Jag tycker konkurrenstänket som dominerar samhället idag verkar väldigt krävande och förutsätter hårdhudad mentalitet. Något jag inte kan leva upp till i långa loppet. Är en starkskör person - vilket kan vara en enorm fördel i konst/musik om jag bara ger mig fan på det. Har b.la. komponerat några skapliga melodier och har en sällsynt begåvning att rita av människor. Men återigen, det är branscher där det är hård konkurrens och man måste marknadsföra sig hela tiden. Knyta sociala kontakter. Vara en trevlig person. Inte en person som är trevlig ibland men har alltför häftiga humörsvängningar

Just nu mår jag bäst av att utveckla mina skills i lugn och ro utan förväntan att det ska leda till något anmärkningsvärt. Även om jag har hört från flera att det är världsklass på min låtskrivarpotential så ska jag inte pressa mig själv för att göra dem nöjda.

Jag tycker inte man någonsin ska ge upp sina drömmar. Möjligen justera om formatet lite så att det passar ens nuvarande förutsättningar bättre. Om man har en begåvning ska man inte kasta bort den. Det är så lätt att undervärdera sina egna kvaliteter trots vetskapen om att de kan vara avundsvärda och inte alla förunnade. Man ska aldrig ge upp på det som gör en lycklig. Om det ändå känns som att ge upp drömmen är det enda logiska alternativet kanske det egentligen inte var någonting som gjorde en lycklig på riktigt. Det kanske inte var en dröm ändå utan något som samhället förmedlat som eftersträvansvärt högstatusyrke/högstatusliv som kommer göra dig populär och sedd. Gå inte i fällan. Jag har gjort det alltför många gånger men det har bara gjort mig vilsen och olycklig.

popruta skrev:

Fretshi skrev:Men sjukskrivnungen behöver väl inte vara för evigt?

Om du nu inte råkar köra rattfull och krasca och dö eller börjar självmedicinera med massa lugnande tabletter.

Nej. men det är så det känns just nu. Jag har ju jobbat i perioder förut och vet att det kan gå över och så. Men just nu när jag blev sjukskriven återigen när jag försökte jobba så känns det som att jag aldrig kommer kunna jobba. Även om jag logiskt och rimligt vet att det inte alls behöver vara så.

Jo men tror det är viktigare att tänka på vilket jobb du skulle vilja ha eller vad är det som inte funkat på de jobb du haft som gjort att du kraschat flera gånger?

Att bli sjukskriven eller arbetslös kan ju vara ett ypperligt tillfälle att verkligen känna in vad man vill göra med sitt liv.

Du kanske är trött nu och de första månaderna kommer gå åt till Netflix.
Men börjar du med dagliga promenader kanske läser någon självhjälpsbok så kanske du kommer fram till vad du gillar att göra.

TheWonderer92 skrev:Jag är fortfarande relativt ung (26 år) och är ännu öppen för att göra drömmar till verklighet. Stänger väl möjligheten runt 30 då skoja

Fortfarande lite naiv när det gäller att förstå vilka insatser som krävs för att drömmarna ska få en chans att realiseras. Är mest hemma om dagarna och har lite skygglappar för den "riktiga världen därute". Jag tycker konkurrenstänket som dominerar samhället idag verkar väldigt krävande och förutsätter hårdhudad mentalitet. Något jag inte kan leva upp till i långa loppet. Är en starkskör person - vilket kan vara en enorm fördel i konst/musik om jag bara ger mig fan på det. Har b.la. komponerat några skapliga melodier och har en sällsynt begåvning att rita av människor. Men återigen, det är branscher där det är hård konkurrens och man måste marknadsföra sig hela tiden. Knyta sociala kontakter. Vara en trevlig person. Inte en person som är trevlig ibland men har alltför häftiga humörsvängningar

Just nu mår jag bäst av att utveckla mina skills i lugn och ro utan förväntan att det ska leda till något anmärkningsvärt. Även om jag har hört från flera att det är världsklass på min låtskrivarpotential så ska jag inte pressa mig själv för att göra dem nöjda.

Jag tycker inte man någonsin ska ge upp sina drömmar. Möjligen justera om formatet lite så att det passar ens nuvarande förutsättningar bättre. Om man har en begåvning ska man inte kasta bort den. Det är så lätt att undervärdera sina egna kvaliteter trots vetskapen om att de kan vara avundsvärda och inte alla förunnade. Man ska aldrig ge upp på det som gör en lycklig. Om det ändå känns som att ge upp drömmen är det enda logiska alternativet kanske det egentligen inte var någonting som gjorde en lycklig på riktigt. Det kanske inte var en dröm ändå utan något som samhället förmedlat som eftersträvansvärt högstatusyrke/högstatusliv som kommer göra dig populär och sedd. Gå inte i fällan. Jag har gjort det alltför många gånger men det har bara gjort mig vilsen och olycklig.

Mycket bra skrivet!
Har du läst lyckofällan?
Är det den fällan du menar att många går in i?

Fretshi:
Jag tror att det mesta handlar om att jag jobbat för mycket (80-100 %). Jag tror generellt att jag liksom inte har så mycket ork i orkburken för så mycket jobb.

Sen har alla jobb varit väldigt "fria" (dvs luddiga) och det klarar jag inte av så länge.

Men jag har faktiskt planer på att byta bana och kanske bli medicinsk sekreterare istället. Det verkar vara ett mycket mer "tydligt" arbete och med lägre krav på flexibilitet och social förmåga.

Och nu blev jag faktiskt lite mer positiv. tack så mycket för det.

Som ung hade jag en dröm om att kvinna jag själv valt av kärlek och få biologiska barn. Denna dröm fick ge upp tidigt. Anhöriga, samhället i stort statliga och kommunala myndigheter ( psykologer och skola ) motarbetade mig redan från barndomen plus att ingen lärde mig hur man tar kontakt med kvinnor och läser av signaler.

Att kunna sätta eld på folk med min tankekraft.

Mitt största problem genom åren är nog att jag aldrig haft några drömmar förrän nu på senare år. Är väl lite sorgligt att det skall krävas över 20år för att börja drömma och blicka framåt men bättre sent än aldrig

Kahlokatt skrev:Så gott som alla. Partner, barn, karriär. Den enda av mina drömmar som har gått i uppfyllelse är att jag har fått träffa Helen Sjöholm. Jo, jag har fått sjunga solo för publik också. Det var bara under en sångkväll på en restaurang, men det var stort för mig.

Drömmer fortfarande om:
Ge ut en roman.
Åka till Kanada.
Se ett vilt lodjur.

Åh, ge ut en roman, snälla! Du är en av de som jag tycker skriver så himla bra här på forumet!!!