Jag varit med i några grupper för asperger på facebook ett tag nu och förundrats över hur många där som har oerhört lite aspergerproblematik. De lever helt "normala" liv med partner, barn, heltidsjobb (ibland socialt krävande) och en massa vänner. Vissa säger att de inte har några problem med det sociala öht. De behöver ofta ingen hjälp eller stöd i vardagen. Hur i hela friden har de fått en diagnos? Sker det en stor överdiagnostisering, eller vad tror ni?

Den gruppen jag har vart i har alla någon slags problem. Däremot tycker jag lite så om folk på dagliga verksamheten jag går på. Vissa har haft jobb, men nu är sjukskrivna.

Man kan inte alltid projicera sin egna arbetsförmåga på andra.

Överdiagnostisering sker säkert, men det kan finnas andra faktorer till varför dom är mer fungerande. Dom kanske tar mediciner? Dom kanske fick hjälp vid en tidigare ålder? Dom kanske inte är lika känsliga? Svårt att svara bara sådär.

Låter konstigt att alla på ett autismmöte skulle fungera precis som vanliga människor. Själv pratar jag i mun på andra lol.

Om man vender litt på det da; Hvorfor er de med i disse gruppene, tror du?

Man kan ha AS og gjøre alle disse tingene, selv om ikke alle med AS kan gjøre alt det. Men en dag, før eller siden smeller det kanskje. Man kan få angst, depresjoner eller bli utbrent f.eks. For selv om man kan virke normal utad, krever det store offer - til man til slutt ikke har mer å gi.

At man ikke får hjelp og støtte betyr ikke at man ikke har behov for det. Det kan være at hjelp og støtte ikke finnes for problematikken en har. Det kan være at man ikke har behov for hjelpen og støtten som finnes fordi man har behov de ikke dekker.

Jag misstänker det. Trenden är att tillskriva folk medfödda diagnoser som inte kan botas i stället för att söka förklaringar i människors liv. Når jag växte upp var det motsatsen.

Ja, jag tror det. I Stockholms län har jag hört att barn med adhd får en autism-diagnos "på köpet" om de har några autiska drag. Tror också vissa som diagnosticerar är lite av "aktivister" och sätter diagnosen bara för att individen ska få hjälp av samhället.

Men det finns också de som inte blir diagnosticerade fast de borde. Högpresterande kvinnor och flickor främst skulle jag tro.

Det borde inte gå att köpa sig till en diagnos, är dessutom så litet att vinna på det, med tanke på den stigmatisering som följer, och det lilla som erbjuds som hjälp, så att önska en diagnos för att få bidrag och slippa jobba är nog en dålig försörjningside. Med allt vad det innebär är det nog enklare att hanka sig fram på enklare arbeten...

Autister är fullt övertygade om att deras autism är normgivande för hur autism är.

Så förmodligen har metoden fråga andra autister om autism är överdiagnostiserat, vissa metodologiska problem om man vill veta hur det står till med detta.

För Övrigt verkar folk i autistgrupperna övervägande vara muppar med massor med problem.

Ja.

När jag var barn fanns inte diagnosen AS och ingen hjälp heller. Det var bara att hanka sig fram på egen hand.
Bra eller dåligt? Jag vet inte. Lärde mig ju trots allt en hel del om hur man är "vanlig" - the hard way!
Så det finns nog många 50 plus där ute som nästan kan passera som "normala". Bara vi själva vet hur mycket det kostar/kostat oss ...

Vården styrs ju av upptäckter. Ingen blir längre diagnostiserad med "Hysteri", som var vanligt på 1800-talet.
Man kommer på nya saker: - att tjejer t.ex. är underdiagnostiserade, för deras AS märks ofta inte lika mycket som killarnas och tar sig andra uttryck.

Men vården styrs också av trender (särskilt såna som inte kostar så mycket för Landstingen.) Nu ska TMS (transkraniell magnetstimulering) införas i ordinarie Landstingsvård. I första hand mot depression, ångest och beroende (som alkoholism) - men i USA används det mot autism också. I Sverige finns TMS redan i Eksjö, Skellefteå och Stockholm (som jag känner till).
Skulle gärna forska, om jag var yngre, på hur stor procent av dagens AS-diagnoser som hör hemma i arbetarklassen, medelklassen och överklassen. Vad tror ni?
Och själv ska jag nog skaffa en pin med texten: "Don´t touch my brain!" för säkerhets skull ...

Man ser ofta sådan här trådar både här o på fejjan.

Det finns knappast något som hindrar folk som har fått en diagnos ifrån att duscha, ha en normal sexualitet och klädsel,skaffa partner utbildning och jobb och karriär,sluta vara trött bli social och skaffa 30k vänner på facebook,sluta stämma kommun,små prata som folk och sluta tjata om tåg, och bete er adekvat i största allmänhet.
Inget hindrar er om ni tvivlar på er diagnos jag lovar.

Lyktgubben skrev:Ja, jag tror det. I Stockholms län har jag hört att barn med adhd får en autism-diagnos "på köpet" om de har några autiska drag. Tror också vissa som diagnosticerar är lite av "aktivister" och sätter diagnosen bara för att individen ska få hjälp av samhället.

Så är det nog överallt då autismspektrumtillstånd ger rätt till LSS medan ADHD långt ifrån alltid gör att man hamnar i personkrets tre. Även om en person med svår ADHD fungerar sämre än en högfungerande aspergare.

Många som uppfyller diagnoskriterierna som barn gör det inte som vuxna.

Baba Jaga skrev:När jag var barn fanns inte diagnosen AS och ingen hjälp heller. Det var bara att hanka sig fram på egen hand.
Bra eller dåligt? Jag vet inte. Lärde mig ju trots allt en hel del om hur man är "vanlig" - the hard way!
Så det finns nog många 50 plus där ute som nästan kan passera som "normala". Bara vi själva vet hur mycket det kostar/kostat oss ...

Jag är ganska skeptisk. Tycker det ofta blir "falska livslösningar". Tänker till exempel på folk som har konstiga bortförklaringar till varför de gör eller inte gör vissa saker eftersom de är rädda för att folk ska tro att de har någon "sinnessjukdom". Folk genomskådar sånt ganska snabbt och det ger ett mycket sämre intryck än om man säger som det är.

Baba Jaga skrev:Skulle gärna forska, om jag var yngre, på hur stor procent av dagens AS-diagnoser som hör hemma i arbetarklassen, medelklassen och överklassen. Vad tror ni?

Samhällsklasserna idag ser inte ut som de gjorde på 1960-talet.

Arbetarklass innebär numera ofta att man utför någon typ av service där man måste göra bra socialt intryck på folk. Butikspersonal och hantverkare måste hantera jobbiga kunder, ännu mer socialt krävande är vården och skolan där man kommer i kontakt med både problembarn och problemföräldrar.

Farfar som bara hade folkskola och som stod och muttrade vid löpande bandet på någon industri hela sitt arbetsliv är pensionerad sedan länge. Personalen som sköter robotarna är högutbildade och inte arbetarklass i traditionell mening.

Lågavlönade och arbetslösa akademiker var förr ett okänt begrepp. Där hittar man nog många aspergare som fixat skolan galant, men inte arbetslivets krav.

Politik, kultur och media är nog lockande för en viss typ av aspergare som är aktivister och som vill ha en plattform att sprida sin världsbild från trots att lönen för de flesta är låg.

Jag får en känsla av att psykiatrin är på väg mot att alla former av psykiska sjukdomar knuffas mot neuropsykiatrin.

Alla som inte har egentlig depression , bipolaritet eller psykos kommer mer och mer hamna på nån neuropsykiatrisk "skala".

När jag läser sånt ni skriver, det jag själv upplevt (då en psykolog skickade mig på utredning utifrån övertygesen att jag är autist) och hur andra jag pratat med som fått diagnosen autism är - så är det inte alls människor som fått den diagnosen för 15-20 år sen. Tror jag.

Idag ser jag mig omkring, t ex. vissa syskonbarn som jag tänker att ja, skulle man ta in dem för granskning idag, och lägga upp deras liv på bordet, skulle säkert de antas vara autistspektrumpersoner de också.

Arkadisk skrev:
När jag läser sånt ni skriver, det jag själv upplevt (då en psykolog skickade mig på utredning utifrån övertygesen att jag är autist) och hur andra jag pratat med som fått diagnosen autism är - så är det inte alls människor som fått den diagnosen för 15-20 år sen. Tror jag.

Tänker att skolan, vården och övriga var sämre på att fånga upp då och inte lika uppmärksamma då de inte insåg att t.ex den där tjejen som de trodde var blyg led inuti. Nu är jag väldigt förvånad att jag inte uppmärksammades redan för 15-20 år sedan med tanke på hur dåligt mycket faktiskt gick för mig menmen. Kanske inte helt efter vad du skrev insåg jag nu hehe.

------------

Jag tycker inte att det överdiagnostiseras så mycket men är lite emot att riktigt små barn får diagnos. Även om det är bra för att få stöd så i ett optimalt läge borde de få det ändå.

Ja iinte var det bättre för 20 år sedan.

Hej!

Lite funderingar från mig

Hur många personer är det som får diagnosen asperger som egentligen inte är en aspie? Sedan när man säger att någonting är individuellt så går man emot poängen av diagnoskriterier för att om någonting är så pass individuellt så är det främst individens problem, för hur kan man ge en person sagda diagnos om själva symptomen är så pass individuellt att alla kan lika gärna ha det? Exempelvis Jockiboi, hur fan fick han diagnosen asperger? Han är bara en dum neurotyp och det lustiga är många aspies jag mött tänker precis som neurotyper, poängen med asperger är en annorlunda neurologisk struktur som ska innebära unikt sätt att tänka på främst och reaktion mot stimuli gentemot då, neurotyper som reagerar likadant

Jag tycker inte att autism och asperger har någonting med varandra och göra utom att asperger är mer av personlighet än någonting annat när autism har mycket större kognitiva problem såsom iq vilket med asperger ska ha relativ "hög"

Sedan stör jag mig på nåt enormt när man säger att någon "har" asperger när det faktiska är att man ÄR en asperger. Asperger är genetiskt och det enda sättet man kan "få" ska då vara igenom skada av huvudet men dock långsökt imo.

Moderator: Slog ihop med liknande tråd.

Det är väl lite olika genom åren det här med diagnoser och har skiftat vad som är en så kallad "slaskdiagnos", när jag var ung var det väldig många som var diagnostiserad med schizofreni, men jag är övertygad om att många bland dem har snarare nåt inom spectrat...

Roboten skrev:
Sedan stör jag mig på nåt enormt när man säger att någon "har" asperger när det faktiska är att man ÄR en asperger. Asperger är genetiskt och det enda sättet man kan "få" ska då vara igenom skada av huvudet men dock långsökt imo

Håller inte med eftersom man har Aspergers Syndrom på samma sätt som man har Downs syndrom, man är inte en Downs.
Men om man skulle kalla personer som har Downs syndrom för "downies" så i det fallet är man det på samma sätt som man är en Aspie.
Jag är en Aspie men inte Asperger
Jag har Tourettes syndrom men är inte Tourette

Roboten skrev:Jag tycker inte att autism och asperger har någonting med varandra och göra utom att asperger är mer av personlighet än någonting annat när autism har mycket större kognitiva problem såsom iq vilket med asperger ska ha relativ "hög"

Autism och asperger flyter ihop, det visar ju diagnosen högfungerande autism om inte annat. Och IQ-kriteriet för asperger är att den skall vara minst på normalnivå, och inte att den måste vara hög som du påstår.

Sedan stör jag mig på nåt enormt när man säger att någon "har" asperger när det faktiska är att man ÄR en asperger. Asperger är genetiskt och det enda sättet man kan "få" ska då vara igenom skada av huvudet men dock långsökt imo

Man väljer själv om man vill identifiera sig som en asperger/aspergare/aspie eller inte. Själv tycker jag inte längre att det fyller någon vettig funktion, speciellt inte att utanför aspergersfären kalla sig för något utav detta. Men vill man alienera sig från andra så kan det väl vara bra.

Och visst kan man säga att man har asperger även fast att det är medfött. Man kan också säga det även om man ser det som en personlighetstyp, men jag tycker själv att det rimmar lite dåligt med den synen (vilken jag alltså delar med dig) och brukar därför ofta enbart säga att jag har en aspergerdiagnos när det är motiverat att nämna detta.

Har du läst diagnoskriterierna för Asperger och autism? Den stora skillnaden är att de med Asperger inte har försenad talutveckling. Asperger togs bort i DSM 5 just för att diagnoserna är så lika, troligtvis kommer Asperger försvinna i ICD också. Utvecklingsstörning är en tilläggsdiagnos som inte ingår i autism.

När man säger att det är individuellt menar man inte att alla kan ha det utan att det finns flera diagnoskriterier och få uppfyller alla kriterier, två personer med Asperger kan alltså ha helt olika problem. Asperger kan vara olika gravt också, vissa bor själv utan hjälp, andra bor på gruppboende och klarar inte ens av daglig verksamhet.

Jag stör mig på folk som rättar när man säger att man ÄR aspergare, de tycker att ingen är sin diagnos, det är inte upp till dem att bestämma hur andra identifierar sig. Jag tycker inte det är fel att man säger att man HAR asperger, man säger att man har en sexuell läggning också och det är också medfött och en del av personligheten. Att man har något betyder inte att man måste ha fått det efter födseln.

Kan också tillägga att jag är atypisk autist och inte har en Aspergerdiagnos. Jag har normalt IQ, bor själv och behöver inget stöd från samhället.

Diagnoskriterier Asperger i ICD 10: https://www.autism.se/diagnoskriterier%5E2
Diagnoskriterier autism i ICD 10: https://www.autism.se/diagnoskriterier
Diagnoskriterier autism i DSM (Asperger är ihopslaget med autism och finns inte som egen diagnos) http://habilitering.se/om-autismspektru ... ier-autism