För några år sedan så sökte jag vården för att jag trodde att jag hade asperger. Anledningen att jag sökte var stressrelaterat och anledningen att jag trodde att jag hade asperger var hur jag är och har varit under hela mitt liv. Jag har alltid haft problem med det sociala och varit "blyg". Jag mår som bäst när jag är själv utan krav på mig. Jag skulle vilja skriva lite djupare om varför jag tror att jag borde fått diagnosen men vet inte riktigt hur jag ska få till det. Jag utreddes i alla fall, gjorde en massa tester tillsammans med en ung engagerad psykologkandidat och de kom fram till att jag hade ADD av lindrig karaktär med autistiska drag.

Jag beställde hem journalen för ett år sedan och nu läser jag om den då omständigheterna i mitt liv har blivit ännu mer pressande då min sambo fått en kronisk sjukdom. När jag då läser journalen slås jag av att det blivit fel, allrahelst allt om det sociala, kompisar. m.m. Innan jag skrev detta inlägget läste jag denna tråden: kommunikationsstod-vad-psykiatrin-behover-veta-t52492.html vilket visar lite på problemet. Jag känner att kärnan i hur min uppväxt varit och hur min interaktion med omvärlden inte alls kommit fram, när jag läser om det ser jag att jag liksom hamnat på fel spår och fokuserat på fel saker.

Jag gick på KBT tio gången efter diagnosen och hon tyckte inte alls att jag hade asperger utan pratade om att jag var HSP - highly sensitive person, jag kunde då inte längre alls förklara varför jag trodde att jag hade asperger utan höll bara med.

Min fråga; är det lönt att söka till vården igen? Trots alla tester och så kan det vara så att jag blivit feldiagnostiserad ändå? Jag bor i en annan kommun nu så det hade i så fall blivit på ett annat ställe och jag hade själv varit lite mer vaken på att beskriva problemen jag haft, har och hur komplicerat mitt inre liv är för att jag ska kunna leva där ute i världen.

Är det någon här som känner att de blivit feldiagnostiserad och sedan fått rätt?
Dela gärna med er med erfarenheter som kanske kan hjälpa, tack.

Om en psykolog säger att du inte har asperger så stämmer det antagligen.
Asperger och HSP är ju ganska lika iom känsligheten man kan uppleva.

Varför vill du ha AS?

Är det för du vill ha boendestöd och kontaktperson?

Det finns inga mediciner mot AS.

Du vill väl inte bli förtidspensionerad?

Är det så att du vill ha en full Asperger/autismspektrumtillstånd-diagnos? Om du känner att det skulle underlätta för dig att ha den diagnosen så kan du söka igen för att få en andra åsikt. Om dina problem är mer handikappande än vad den första utredningen visade så får du ofta mer rättigheter, t.ex Habiliteringen

HSP är ju inte direkt en riktig diagnos och personligen är jag rätt skeptisk till den. Konstigt av en vårdperson att ens nämna den.

Fretshi: Förstår inte vad du rabblar om, klart TS vet att det inte finns mediciner och om TS nu behöver bli förtidspensionär i framtiden så är det ändå inte poängen just nu eller något konstigt. Boendestöd kan man få helt utan diagnoser och troligtvis är det inga problem att få på de diagnoser TS har.

Grofald skrev:För några år sedan så sökte jag vården för att jag trodde att jag hade asperger. Anledningen att jag sökte var stressrelaterat och anledningen att jag trodde att jag hade asperger var hur jag är och har varit under hela mitt liv. Jag har alltid haft problem med det sociala och varit "blyg". Jag mår som bäst när jag är själv utan krav på mig. Jag skulle vilja skriva lite djupare om varför jag tror att jag borde fått diagnosen men vet inte riktigt hur jag ska få till det. Jag utreddes i alla fall, gjorde en massa tester tillsammans med en ung engagerad psykologkandidat och de kom fram till att jag hade ADD av lindrig karaktär med autistiska drag.

Jag beställde hem journalen för ett år sedan och nu läser jag om den då omständigheterna i mitt liv har blivit ännu mer pressande då min sambo fått en kronisk sjukdom. När jag då läser journalen slås jag av att det blivit fel, allrahelst allt om det sociala, kompisar. m.m. Innan jag skrev detta inlägget läste jag denna tråden: kommunikationsstod-vad-psykiatrin-behover-veta-t52492.html vilket visar lite på problemet. Jag känner att kärnan i hur min uppväxt varit och hur min interaktion med omvärlden inte alls kommit fram, när jag läser om det ser jag att jag liksom hamnat på fel spår och fokuserat på fel saker.

Jag gick på KBT tio gången efter diagnosen och hon tyckte inte alls att jag hade asperger utan pratade om att jag var HSP - highly sensitive person, jag kunde då inte längre alls förklara varför jag trodde att jag hade asperger utan höll bara med.

Min fråga; är det lönt att söka till vården igen? Trots alla tester och så kan det vara så att jag blivit feldiagnostiserad ändå? Jag bor i en annan kommun nu så det hade i så fall blivit på ett annat ställe och jag hade själv varit lite mer vaken på att beskriva problemen jag haft, har och hur komplicerat mitt inre liv är för att jag ska kunna leva där ute i världen.

Är det någon här som känner att de blivit feldiagnostiserad och sedan fått rätt?
Dela gärna med er med erfarenheter som kanske kan hjälpa, tack.

Ja, man kan väl söka ”second opinion”, tror jag.

Om man leker med iden: Hade KBT-terapeuten fått ett intyg om att du har Asperger hade hon eventuellt tolkat dina symptom som Asperger istället.

Tack för era svar, jag svarar lite löst på dem så här:

Jag tycker att det är viktigt att få rätt diagnos så att jag kan anpassa mig efter det. jag menar att om jag har "mer" asperger än "bara" asperger problematik så kanske de saker som jag gör tar mycket mer energi än vad jag riktigt förstår. Jag är över 50 år nu och kanske har rent allmänt mindre energi och om jag funderar igenom så har jag väldigt knepig relation till omgivningen även om den inte syns så mycket mer än att jag är en udda figur på jobbet och ofta tyst i många sammanhang, detta trots att jag utvecklats mycket sen jag var barn. Under mina första år i skolan (årskurs 1-3) sa jag inte mycket och hade inga vänner alls i skolan, tur att inte mobbing fanns i min skola....

Jag är rädd att jag ska bränna ut mig och är väl mer handikappad nu då jag inte kan återhämta mig på det sätt som jag har gjort tidigare, och känner mer ilska och frustration som riktas inåt. Min ända lösning är att undvika tänka på mer än en sak i taget av vad som ska göras och försöka beta av det som stressar mest, fungerar sådär, kör i hopa sig i mitt inre ganska så ofta. Jag har mediterat länge och detta har hjälpt mig på vägen otroligt mycket.

Har aldrig tänkt på förtidspension men som sagt då är det väl extra viktigt att det blir rätt om det skulle bli så i framtiden.

Jag tänker ta kontakt med vården igen och ta en diskussion och se vad de säger.