Jag undrar hur jag kan tänka och bete mig rationellt i situationer där jag upplever mig verbalt attackerad, respektlöst bemött eller på något sätt illa behandlad, istället för att bli kränkt och sårad, få raseriutbrott och ställa till en scen?

Situationerna kan t ex vara någon av följande:

1) Jag befinner mig i något sammanhang regelbundet eller över en tid där jag har med många olika människor att göra. Helt plötsligt en dag kan någon där komma och vräka ur sig kritik till mig, om mig, enligt mig helt oprovocerat! Det kan handla om nånting i mitt beteende som denne stör sig på eller sånt. Och personen gör det på ett, enligt mig, väldigt otrevligt och aggressivt sätt.
Det som händer inom mig är att jag först blir väldigt chockad, och inte fattar varför hen gör såhär. Reaktionen från mig blir därmed ganska kraftig, om man säger så. Jag blir arg, ledsen och kränkt och frågar hen vad hen har för rätt att säga och bete sig så utan anledning, varpå hen ofta (argt?) fortsätter med sin kritik. Jag blir vid det laget så djupt kränkt och sårad att jag bara skriker åt hen, och så är grälet ett faktum. Detta slutar aldrig bra och ingen av oss känner oss efteråt som nån "vinnare". Det brukar sluta med att jag skrikandes och gråtandes lämnar situationen, och väl hemma storgråter jag och undrar om det är mig det är fel på, eller andra?

2) Jag kan vara i lag med några vänner eller bekanta, och vi kan ha olika åsikt om nånting, vad som helst, jag kan känna och tycka en sak och jag är en sån som lätt uttrycker åsikter när jag väl lärt känna folk. OBS ej extrema åsikter om politik eller så, det kan handla om att jag berättar en oförrätt eller orättvisa jag varit utsatt för t ex. Jag tycker att de andra borde respektera hur jag KÄNNER ang. det som hänt, inte att de måste hålla med eller inte får ge sin ärliga åsikt. Men tyvärr hamnar jag då & då i situationer där jag inte respekteras, utan snarare blir mina känslor förminskade och emotsagda!
(Det känns inte som att folk har någon respekt för mig!! Och varför vet jag inte, eftersom jag är en schysst & rättvis person som visar andra respekt, men samtidigt står upp för mig själv och vägrar ta skit!)
I alla fall, de andra kan säga att jag har fel, har missförstått, är överkänslig osv, när det gäller mina åsikter och känslor om det vi diskuterar. Då är det ju inte konstigt att jag blir förbannad, eller?
Brukar sluta som i situation nr 1.

Det har även hänt att jag sagt att jag vill sluta gräla och börjat gå därifrån. Men då har hen FÖLJT EFTER MIG och fortsatt att provocera mig tills jag exploderar.
(Och då är jag ju "galen", "sinnessjuk", "störd" enligt den andra, pga mina reaktioner!)
JA, detta är VUXNA människor jag pratar om!

Varför händer detta mig titt som tätt??
Vad gör jag för fel??
Är det jag som bara missförstår situationen?
Tycker ni inte att jag reagerar som vem som helst skulle ha gjort?
Hur skulle Du agerat i mitt ställe?

Hej, QuinnaPåGlid!

Jag känner igen mig i din berättelse, och jag har också ett par sociala relationer som (kanske) är på väg att sluta vara sociala. Jag och personen i relation #1 delar flera intressen, och har varit på några träffar för människor som också har de intressena, men den personen och jag "är på kant" med varandra, på grund av ett missförstånd. Jag har skrivit till h**** och försökt förklara mig och reda ut missförståndet, men h*n "klippte av", visade att h*n inte vill diskutera det.

Personen i relation #2 "tar plats" på ett annat sätt, och har inte förmågan att inse vad det leder till.

Jag tycker du enbart reagerar naturligt på det som hänt i de sammanhang du beskrev i ditt inlägg, och det verkar som att det bästa du kan göra är att bryta kontakten. Den som inte visar respekt är det inte värt att ens försöka vara vän med, är min erfarenhet.

Låter väldigt bekant detta och är en stor anledning till att jag är tystlåten av mig och håller mig undan.
Är superkänslig och lättkränkt men agerar oftast inåt och går ifrån situationen för att jag inte vill bli arg fast om någon fortsätter och följer efter en får dom fan skylla sig själva.

Jag tycker inte alls det är ett barnsligt betende att gå ifrån och bli respekterad att man tagit illa upp.
Kanske borde du bryta kontakten med den personen för om hen inte vill förstå dig är det inte värt att ödsla energi på

Har också problem med ett syskon som kritiserar mig ganska grovt och som jag tycker orättvist.
När jag ber henne förklara vad hon menar så vill hon inte det för att hon säger att jag alltid har tolkningsföreträde!
Så hon kan inte ge mig exempel eller nånting.
Hon betyder egentligen mer för mig än jag för henne så detta är jättejobbigt!
Hon vill att vår relation ska fortsätta som vanligt,
-kan vi inte glömma allt gammalt nu?
Detta hände i våras och jag klarar inte att umgås med henne för att hon inte kan förklara.
Jag känner mig förminskad och orättvist beskylld.
Detta plågar mig och jag kommer behöva söka hjälp för det, för jag kan inte släppa det.
Och jag undrar, Är det OK att ge någon ganska allvarlig kritik och sedan inte kunna förklara vad den menar eller ge exempel?
Är det jag som begär för mycket?
Mycket tacksam om någon vill svara! Kan inte prata med någon om detta.
Om hon inte var min syster skulle jag förstås inte bry mig så mycket om det.
Hatar att posta detta men mår skit av att grubbla på det jämt.

Maggi skrev:Har också problem med ett syskon som kritiserar mig ganska grovt och som jag tycker orättvist.
När jag ber henne förklara vad hon menar så vill hon inte det för att hon säger att jag alltid har tolkningsföreträde!
Så hon kan inte ge mig exempel eller nånting.
Hon betyder egentligen mer för mig än jag för henne så detta är jättejobbigt!
Hon vill att vår relation ska fortsätta som vanligt,
-kan vi inte glömma allt gammalt nu?
Detta hände i våras och jag klarar inte att umgås med henne för att hon inte kan förklara.
Jag känner mig förminskad och orättvist beskylld.
Detta plågar mig och jag kommer behöva söka hjälp för det, för jag kan inte släppa det.
Och jag undrar, Är det OK att ge någon ganska allvarlig kritik och sedan inte kunna förklara vad den menar eller ge exempel?
Är det jag som begär för mycket?
Mycket tacksam om någon vill svara! Kan inte prata med någon om detta.
Om hon inte var min syster skulle jag förstås inte bry mig så mycket om det.
Hatar att posta detta men mår skit av att grubbla på det jämt.

Nej jag tycker inte alls det är OK att ge nån annan allvarlig kritik och sen inte kunna förklara eller ge exempel! Man får då intrycket av att hen kritiserar bara för sakens skull, att det egentligen handlar om nåt helt annat!
Att häva ur sig kritik och sedan ge ansvaret till mottagen, typ: "det är ditt eget val hur du tolkar det!" tycker jag är omoget och fegt, och jag förstår inte detta beteende alls eller vad det bottnar i. Vissa menar att de har rätt att säga precis vad de vill till andra, och om du då tar illa vid dig är det ditt eget problem, ungefär. Jag tycker att det signalerar brist på både empati, mognad och insikt!
Jag vet inte riktigt hur du ska göra, för jag är själv ensambarn och kan därför inte sätta mig in i hur det är att ha syskon. Det enda råd jag kan ge dig är att ställa krav på dina relationer. Typ: "Det här och det här tolererar inte jag från dig!", "Jag accepterar inte att du kritiserar mig utan att ge någon förklaring", eller liknande.
Jag accepterar själv inte onödig kritik, och de allra flesta i min närhet kan respektera och förhålla sig till det. De f.d. vänner som visat orespekt har jag sagt upp kontakten med. Men vad gör man om dessa människor som attackerar en verbalt är främlingar eller ytliga bekanta som inte ens känner en??! Blir ju betydligt svårare då att veta hur man ska agera och förhålla sig!

Jag har bett henne förklara flera gånger, men hon vill inte,
Så jag kontaktar henne inte mer.
Det jag känner nu är ångest.
Hon vet att jag mår dåligt, men jag antar att hon bara tycker att jag är löjlig.
Så nu är syskonrelationen över.
Det är OK för henne!

Maggi skrev:Jag har bett henne förklara flera gånger, men hon vill inte,
Så jag kontaktar henne inte mer.
Det jag känner nu är ångest.
Hon vet att jag mår dåligt, men jag antar att hon bara tycker att jag är löjlig.
Så nu är syskonrelationen över.
Det är OK för henne!

Usch vad tråkigt! Hur gamla är du och din syrra? Om hon är väldigt ung kanske det har med omogenhet eller någon slags kris i hennes liv att göra??

QuinnaPåGlid skrev:

Maggi skrev:Jag har bett henne förklara flera gånger, men hon vill inte,
Så jag kontaktar henne inte mer.
Det jag känner nu är ångest.
Hon vet att jag mår dåligt, men jag antar att hon bara tycker att jag är löjlig.
Så nu är syskonrelationen över.
Det är OK för henne!

Usch vad tråkigt! Hur gamla är du och din syrra? Om hon är väldigt ung kanske det har med omogenhet eller någon slags kris i hennes liv att göra??

Nej hon är väldigt mycket äldre, har varit lite en modersfigur.
Iallafall en trygghet.

Jag skäms att skriva här!
Jag är för mycket, jag vet!
Alla har sitt helvete....

Maggi skrev:Jag skäms att skriva här!
Jag är för mycket, jag vet!
Alla har sitt helvete....

Hallå Maggi.Du har inget att skämmas över tycker jag, så fortsätt skriva.

Maggi skrev:Jag skäms att skriva här!
Jag är för mycket, jag vet!
Alla har sitt helvete....

Klart att det är okej att du postar! Se det som att pga att du delar med dig så kanske någon annan vågar

Ställer frågan igen: hur kan man göra så att främlingar och ytligt bekanta slutar behandla en illa genom t ex verbala eller personliga påhopp?

QuinnaPåGlid skrev:Ställer frågan igen: hur kan man göra så att främlingar och ytligt bekanta slutar behandla en illa genom t ex verbala eller personliga påhopp?

Det är något jag också vill veta men har svårt att se om det går. Det jag kan tänka mig är att man säger till att man tagit illa upp. Jag vet ärligt inte hur man skulle kunna stoppa en främling från det dock.

QuinnaPåGlid skrev:Ställer frågan igen: hur kan man göra så att främlingar och ytligt bekanta slutar behandla en illa genom t ex verbala eller personliga påhopp?

Säg ifrån på skarpen och säg att det inte är OK beteende.

Intressant detta, och det stämmer in på bilden jag har av mig och många andra med asperger. Vi är nog i mångt och mycket "tacksamma människor att bossa runt med" pga våran sociala nedsättning. Men eftersom jag hört väldigt många historier likt dessa tror jag inte att det är hela sanningen (nu säger jag inte att dom i denna tråden inte blivit orättvist behandlade.)

Maggi skrev:När jag ber henne förklara vad hon menar så vill hon inte det för att hon säger att jag alltid har tolkningsföreträde!

Jag har träffat väldigt många människor med asperger och som helhet kan mina rasfränder vräka ur sig både det ena och andra som skulle kunna tolkas som väldigt oförskämt. Jag har påpekat detta till några och fått dålig respons, det är helt enkelt ingen ide (säger inte att du är såhär Maggi, då jag inte känner dig men det var ett bra exempel på hur jag uppfattat många aspergare). Jag har umgåtts med NT och med aspergare, och som helhet tycker jag att NT beter sig schysstare. Det finns en hel del vanligt folk med taskig attityd, men ofta ligger det något bakom (kanske själva varit mobbade, låg IQ, missbruksföräldrar osv).

Det är svårt för oss att se oss utifrån varpå man heller inte förstår att man beter sig dåligt. Nu är jag helt övertygad om att dom (uppskattar friskt) 2-5% som är riktiga mobbare gärna söker upp oss, men att hela tiden stöta på ondskefulla människor tror jag inte på. Det kan helt enkelt inte vara så att man själv är guds bästa barn och alla andra är blodtörstiga vargar.