Mina böcker: deckarförfattaren Denise Minas

Denise Mina.
Skotsk tjej, född -66.
Författare. Skriver om journalist en Paddy Meehan i boken ”The Dead Hour”. Trots namnet är Paddy en ung tjej.

Denise är en stjärna. Inte bara som deckarförfattare, utan som författare. Hennes böcker är bland det bästa som finns nu.

The Dead Hour har flera parallellhandlingar som vävs samman i slutet.
- Advokaten (manlig) som tar livet av sig.
- Advokaten (kvinnlig) som inte bara mördas, utan torteras till döds.
- Kate som kommit över ett jättelass kokain och försöker se vilket som kommer först, hennes död eller lyckan när hon pudrar näsan.
- Paddy själv, och hennes liv.
- Paddys familj där karlarna är arbetslösa. Och där hennes ena syster mishandlas av sin man och den andra ägnar sig åt religiösa grubblerier.

Handlingen utspelar sig i Margaret Thatchers Skottland. Arbetslösheten ökar. Företag läggs ner. Arbetarklassen trängs allt hårdare. Våldet ökar.

Och det märkliga är att Denise Mina får ihop det. Personerna är trovärdiga. Miljö- och tidsskildringen trovärdig. Välskrivet.

Rekommenderas. Liksom Denise Minas andra böcker.

http://www.denisemina.co.uk/

http://en.wikipedia.org/wiki/Denise_Mina

https://literature.britishcouncil.org/w ... enise-mina

http://www.minotaur.se/600/601.asp?AuthorId=8279


Moderator Alien: Slog ihop två trådar och ändrade samtidigt rubriken.

Kråkflickan + Hungerselden: Två suveräna böcker

Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist har skrivit två sensationellt bra deckare som jag vill tipsa om. Böckerna ingår i en serie som heter Victoria Bergmans Svaghet.

Hittills har bok 1 och 2 kommit ut. Del 3 kommer nästa år på våren någon gång.

Bok 1 heter Kråkflickan och här är synopsis från Adlibris:

Nutid. Stockholm.

Två kvinnor vars vägar korsas.

KRÅKFLICKAN handlar om svek och vad sveket kan göra med människor.

Psykoterapeuten Sofia Zetterlund utreder två klienter: Samuel Bai, barnsoldat från Sierra Leone och Victoria Bergman, en kvinna mitt i livet, bärande på ett stort, oläkt sår från barndomen.

Två olika människor med samma problematik: de visar båda tecken på multipla personligheter.

Samtidigt hittas en ung pojke död i ett buskage. Kroppen är svårt sargad. Torterad? Han är av utländsk härkomst och ärendet får låg prioritet då pojken saknar historia. Saknad av ingen?

Kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg och terapeuten Sofia ställs inför samma fråga: hur mycket lidande kan en människa utsätta andra för innan hon själv upphör att vara människa och blir ett monster?

När de två kvinnliga utredarna dras alltmer till varandra kommer svekets krafter att hota även äppelträdsidyllen i Gamla Enskede.

Bok 2 heter Hungerselden:

Poliskommissarie Jeanette Kihlbergs arbete med att lösa fallen med de döda invandrarpojkarna avbryts när en framgångsrik företagsledare mördas i Stockholm, på ett i det närmaste rituellt sätt.

Flera märkliga detaljer gör att det ser ut som hämnd.

Men, hämnd för vad?

Psykologen Sofia Zetterlund kopplas in för att bistå med en gärningsmannaprofilering.

Ett arbete som blir problematiskt då de samtidigt inlett en kärleksrelation.

Jeanettes fortsatta sökande efter den försvunne Victoria Bergman leder inte bara till internatskolan i Sigtuna utan också till Danmark och händelser i det förflutna.

Sofia Zetterlund försöker, parallellt med sitt arbete som psykolog, att hitta tillbaka till sitt rätta jag.

Mina egna tankar om böckerna:

Bägge böckerna är rejält spännande och man måste bara läsa några sidor till. Innan jag började läsa Kråkflickan, läste jag en tråkig deckare som inte ledde någon vart alls. Jag tror jag läste ut Kråkflickan på 2 dagar och det är mycket snabbt för mig, speciellt eftersom den är i pocket och någorlunda liten text.

Jag hörde av en kompis att fortsättningen fanns redan ute så jag cyklade till Ica Maxi Karlskrona och köpte Hungerselden där. Nu väntar jag bara på att nr 3 skall komma ut.

Författarna har en hemsida om böckerna.

http://www.krakflickan.se/


Moderator Alien: Placerade citaten i citatrutor.

Jag håller med, jag tyckte de var bra. Trist bara att man måste vänta ända till i maj nästa år för det avslutande delen .

Jag har bara läst den första delen än. Jag vet inte varför men jag verkar dras till såna här konstiga böcker... Denna serie är dock inte för svaga psyken, jag fick mardrömmar av den...

Villette-serien: Klassiska pusseldeckare i modern tappning

Ingrid Hedström är journalist på DN och har varit deras korrespondent i Bryssel under flera år. Hennes kriminalromaner utspelar sig i den fiktiva staden Villette i franskspråkiga Belgien.
Hjältinnan i Villette-serien är undersökningsdomaren Martine Poirot. Böckerna utspelar sig alltid i två tidsplan - förr och nu (nu = 90-talet). Dvs morden nu har sin upprinnelse i något som hände förr, ibland ända tillbaka till andra världskriget. Martine Poirot heter förstås Poirot pga Agatha Christies Hercule Poirot, och Hedströms deckare är också pusseldeckare, även om det är aktuell brottslighet som tas upp, alltså inte rika arvtanter/onklar som förgiftas i en herrgård på landet. I den femte boken avslöjas rent av att hon är släkt med honom: "den okände grandonkeln i London som familjen Poirot fått ärva i början av 70-talet. Han hade varit kusin till hennes farfar, och hon mindes att hennes farfar en gång berättat om ett möte med den excentriske onkeln, en belgisk expolis som blivit framgångsrik privatdetektiv. Han hade varit begåvad men fåfäng, och gärna samlat folk kring sig för att berätta hur smart han varit när han löst ett fall." (Rekviem i Villette)

Påfallande ofta är Martines släktingar och vänner också personligen inblandade. Hennes mor, hennes svärmor, som är svensk konstnär, hennes svägerska, en berömd svensk skådespelerska, hennes notarie Julie etc. Det är också ofta flera olika fall, som visar sig hänga ihop.

Ingrid Hedström berättar i en intervju att hon bestämde sig när hon bodde i Belgien att skriva deckare som utspelar sig där.

Men det definitiva beslutet tog jag 2003, när jag anmälde mig till en deckarkurs i Wales med Val McDermid och Denise Mina som lärare.

Spoiler: visa

Första sidan på min första bok, ”Lärarinnan i Villette”, skrev jag i september 2004 när jag lyckats få ut några extra semesterveckor för att komma i gång. Men eftersom jag jobbade heltid tog det tid att bli klar med den. Alfabeta antog den i början av 2007 och den kom ut i mars 2008.
Jag tror att den klassiska pusseldeckaren sedan några decennier hamnat i vanrykte som alltför orealistisk och konstruerad, med tjusiga överklassmiljöer, människor som är schabloner och blod som inte luktar: Lord Highandmighty samlar sina arvingar på godset en weekend och en av dem lägger arsenik i hans te – why should I care? Många känner till Raymond Chandlers klassiska lovord om Dashiell Hammet, som ”plockade upp mordet ur den venetianska vasen och släppte det i gränden”, där den ”venetianska vasen” står för klassiska engelska deckare och ”gränden” för den hårdkokta amerikanska traditionen.

Men fokus på mordgåtan och flera misstänkta behöver ju inte i sig utesluta fördjupade personskildringar, otäckt realistiskt våld eller angelägna ämnen.

http://www.deckarhuset.se/intervju-ingrid-hedstrom/

Om livet i Mellaneuropa:

Det finns en formell artighet i umgänget som kan kännas ganska behaglig; Sverige är mer informellt – på gott och ont. Jag tycker också att det på kontinenten finns en större medvetenhet om det historiska förflutna, både det nära och det mer avlägsna. Ockuperade och sönderbombade städer finns fortfarande i levande minne, det sätter spår. Både Frankrike och Belgien är samtidigt mer byråkratiserade samhällen än Sverige, krångliga och svåra att tränga igenom, och jag tycker det finns en större misstro mot myndigheter.

Jag gillar Villette-böckerna, eftersom de är spännande och det är roligt att få läsa om en ny miljö. Martine Poirot är också en sympatisk och prudentlig utredare och det handlar en hel del om hennes och hennes familjs privatliv också. De går ofta ut och äter gott!

Hittills utkomna:
- Lärarinnan i Villette
- Flickorna i Villette
- Under jorden i Villette
- Blodröd måne över Villette
- Rekviem i Villette
- Svarta korpar över Villette

Edit: Lade till den senaste boken i serien.

Fredriksam skrev:Kråkflickan + Hungerselden: Två suveräna böcker

Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist har skrivit två sensationellt bra deckare som jag vill tipsa om. Böckerna ingår i en serie som heter Victoria Bergmans Svaghet.

Hittills har bok 1 och 2 kommit ut. Del 3 kommer nästa år på våren någon gång.

Bok 1 heter Kråkflickan och här är synopsis från Adlibris:

Nutid. Stockholm.

Två kvinnor vars vägar korsas.

KRÅKFLICKAN handlar om svek och vad sveket kan göra med människor.

Psykoterapeuten Sofia Zetterlund utreder två klienter: Samuel Bai, barnsoldat från Sierra Leone och Victoria Bergman, en kvinna mitt i livet, bärande på ett stort, oläkt sår från barndomen.

Två olika människor med samma problematik: de visar båda tecken på multipla personligheter.

Samtidigt hittas en ung pojke död i ett buskage. Kroppen är svårt sargad. Torterad? Han är av utländsk härkomst och ärendet får låg prioritet då pojken saknar historia. Saknad av ingen?

Kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg och terapeuten Sofia ställs inför samma fråga: hur mycket lidande kan en människa utsätta andra för innan hon själv upphör att vara människa och blir ett monster?

När de två kvinnliga utredarna dras alltmer till varandra kommer svekets krafter att hota även äppelträdsidyllen i Gamla Enskede.

Bok 2 heter Hungerselden:

Poliskommissarie Jeanette Kihlbergs arbete med att lösa fallen med de döda invandrarpojkarna avbryts när en framgångsrik företagsledare mördas i Stockholm, på ett i det närmaste rituellt sätt.

Flera märkliga detaljer gör att det ser ut som hämnd.

Men, hämnd för vad?

Psykologen Sofia Zetterlund kopplas in för att bistå med en gärningsmannaprofilering.

Ett arbete som blir problematiskt då de samtidigt inlett en kärleksrelation.

Jeanettes fortsatta sökande efter den försvunne Victoria Bergman leder inte bara till internatskolan i Sigtuna utan också till Danmark och händelser i det förflutna.

Sofia Zetterlund försöker, parallellt med sitt arbete som psykolog, att hitta tillbaka till sitt rätta jag.

Mina egna tankar om böckerna:

Bägge böckerna är rejält spännande och man måste bara läsa några sidor till. Innan jag började läsa Kråkflickan, läste jag en tråkig deckare som inte ledde någon vart alls. Jag tror jag läste ut Kråkflickan på 2 dagar och det är mycket snabbt för mig, speciellt eftersom den är i pocket och någorlunda liten text.

Jag hörde av en kompis att fortsättningen fanns redan ute så jag cyklade till Ica Maxi Karlskrona och köpte Hungerselden där. Nu väntar jag bara på att nr 3 skall komma ut.

Författarna har en hemsida om böckerna.

http://www.krakflickan.se/

Pythians anvisningar finns ute!

Puthians anvisningar är den sista delen i trilogin om Victoria Bergman. Genom självterapi försöker Victoria komma tillrätta med sitt splittrade inre. I slutet av arbetet återstår endast den starkaste av hennes många delpersonligheter. Flera händelser i hennes förflutna har då ställts i helt nytt ljus.

Pythians anvisningar syftar på de hänsynslösa regelverk som skapats av ledarna i det hemliga pedofilsällskapet Sihtunum i Diasporan. I takt med att Victoria Bergman blir psykiskt friskare kan Sofia ge sin älskarinna Jeanette allt bättre vägledning i jakten på männen som skadat inte bara Victoria för livet, utan även dottern Madeleine.
Upplösningen äger rum på en av nazismens mest beryktade avrättningsplatser, Babij Jar i Ukraina. Och inte heller nu är det lag och rätt som regerar.

Tacka vet jag HK Rönblom...
http://www.tomelius.se/deckare/ronblomram.html

Dirigenten från Sankt Petersburg av Camilla Grebe och Paul Leander Engström

Denna deckare skildrar rovkapitalismen i Ryssland. Redan i prologen får man en chock. Den svenske advokaten Fredrik Kastrup har oortodoxt nog valt att ta betalt i aktier av en ny kund. Han lovar att inte sälja dessa aktier till någon annan. Han följer med kunden som vill visa hur väl han skyddar egendomen. Det blir en minst sagt obehaglg överraskning...



Tio år efteråt har Fredrik ägnat sig åt att bli rik och njuta av livet. Följaktligen har han både stor rondör och en vacker sambo. Han bor i en lyxvilla utanför Moskva. Men nu är det dags att casha in och flytta från Ryssland till London. Huvudpersonen är nu hans vän Tom Blixen som också arbetar i Ryssland på en investmentbank. Men inte för att bli rik som alla andra utan för att fly sitt förflutna i Sverige. ”Tio år sedan, hundra mil. Han var trygg här.” Han åker aldrig hem för att hälsa på sin familj, och när hans mor ringer trycker han oftast bort henne. Han var en gång ihop med den vackra Olga, men hans förtegenhet om sin familj och sitt förflutna stod i vägen för ett verkligt nära förhållande. Och nu bor Olga ihop med Fredrik och väntar hans barn. (Men Fredrik har också hemligheter för henne.)

De nyrika kapitalisterna lever vräkigt i lyx och med god mat och mycket alkohol. Och de mäktigaste drar sig inte för något. Den som står i vägen blir dödad, och ofta också torterad dessförinnan. Det är magstarkt att läsa om. Jag får knappast någon längtan att besöka Ryssland när jag läser boken.

“Precis utanför porten låg en gammal stinkande alkis misstänkt orörlig. Han klev över mannen, kom ut på gatan och började gå i riktning Tverskoj Boulevard. Himlen var olycksbådande mörkgrå och en vind full av vårdamm slog emot honm. Det luktade lågoktanig bensin, tobak, svett och byggdamm - primitivt, brutalt och löftesrikt. Precis som Ryssland.
---
Vid korsningen Nikitskij och Tverskoj Boulevard dundrade några stora bepansrade penningtransportbilar mot rött ljus. En barnfamilj på väg till skolan retirerade upp på trottoaren. En bil har styrkan, den stannar inte för mänsklig materia, det vet alla ryssar. Starkast vinner. Precis så var Ryssland.”

Tom går in på ett kafé för att inta sin frukost.

“När han tittade upp såg han att finanschefen för ett oljebolag och en vice minister från oljeministeriet satt ett bord bort, säkert i full fart med att rigga någon affär i samband med en privatisering. Det har gått så långt nu att de inte ens bryr sig om att dölja att de träffas, tänkte Tom. Det här var Ryssland 2003 och allting var till salu.”



Tom är inte glad över att hans bästa vänner tänker lämna Ryssland. Slut på de läckra middagarna i deras hus i Silverskogen, slut på picknickerna i Gorkijparken.

“Du flyttar när allting äntligen börjar gå åt rätt håll, sa Tom.
En stark ledare löser inte alla problem. Jag slår vad om att mycket kommer att vara sig likt om tio år.”
Tom påpekar att den nye presidenten (dvs Putin men hans namn nämns aldrig i boken, han kallas bara “presidenten”) genomdriver lagar och att företagen betalar skatt och investerar i stället för att föra ut inkomsterna till utlandet. Men Fredrik förutspår bakslag:

"- Man kan inte utnyttja rättsapparaten och media som man vill och sedan en dag säga att nu är demokratin på riktigt, pressen är fri och domstolarna oberoende. Tro mig. Korruptionen kommer bli ännu värre än på Sovjettiden.

- Du kommer att gå miste om de bästa åren, Rysslands gyllene decennium.”

Sedan börjar blodbadet, där den ene efter den andre mördas. Läsaren förstår vilket företag som står bakom men vet inte vilka ägarna är. En hederlig åklagare, Sergej Skurov, försöker få fram sanningen, men hans överordnade försöker få honom att söka i en annan riktning. Skurov har sina svaga sidor, t ex kan han inte tacka nej till bastu med villiga kvinnor, trots att han är gift. Öht är kvinnosynen inget vidare. De nyrika ryssarnas fruar och flickvänner lämnar lydigt festerna efter ett par timmar så att männen kan ägna sig åt de lyxprostituerade som bjudits in.

Boken är rätt spännande ändå. Vilka kommer att dö och vilka kommer att överleva? (Tror jag tappade räkningen efter tio dödsoffer.) Vem är skurken som ligger bakom, som dirigerar det hela? Kommer skurken att få sitt straff?

Det som jag ogillar är allt våldet. Det är fruktansvärda tortyrscener. Sexscenen skildras också väl grabbigt. Och persongalleriet är oligarker, politiker, torpeder och finansanalytiker. Allt efter verkliga förebilder, endast den naive Tom och den hederlige åklagaren är påhittade. Jag saknar vanliga hyggliga ryssar, det enda undantaget är Toms chaufför Nikolaj.

Och man får en inblick i hur det var (och är?) i Ryssland. Den ene författaren Paul Leander-Engström har bott och arbetat i 13 år i Ryssland och började skriva om det år 2004. Men något saknades, som en professionell författare som kunde “blåsa liv i karaktärerna” och därför kontaktade han Camilla Grebe. Hon har redan skrivit flera kriminalromaner om psykologen Siri Bergman med sin syster Åsa Träff. Tillsammans med Paul Leander-Engström har hon skrivit trilogin Moskva noir. Och svart är det verkligen.

De andra delarna heter Handlaren från Omsk och Den sovande spionen. Tänker nog läsa dem också så småningom. Det kriminella och korrupta Ryssland uppleves bäst hemma i fåtöljen.

Savanten Svante skrev:it ut. Del 3 kommer nästa år på våren någon gång.

Bok 1 heter Kråkflickan och hä

Forumet åt upp citatet. Well well.

Glaskroppar har det där gänget gett ut också.

En deciliter vodka, en deciliter klorin. Hon kräks inte när hon dricker den dödliga blandningen. Inte heller när hon nästa glas. Eller nästa.

En självmordsvåg sköljer över Sverige. Runt om i landet tar unga människor livet av sig på de mest makabra sätt. Det de har gemensamt är ett djupt intresse för enmansbandet Hunger.

Simon lever sitt liv någonstans i samhällets periferi. Han tillbringar dagarna i sin nedgångna lägenhet på Söder i Stockholm med att skriva och ordna konserter.

Vikarierande kriminalkommissarien Jens Hurtig utreder de brutala självmorden. I de dödas ägo har man funnit gamla kassettband, hemmainspelade blandband från mitten av 1980-talet, som alla visar sig ha tillhört en och samma person. Vad har hon med de döda ungdomarna att göra?

Glaskropparär en roman om dyrkan, vad konsten får oss att göra och hur långt vi är beredda att gå för att söka sanningen.

När jag börjat läsa en serie, dvs kriminalromaner med samma huvudpersoner, vill jag gärna läsa hela serien. T ex de norska deckarna om William Wisting av Jørn Lier Horst.

Jag gillar Jørn Lier Horst för att
- han har tidigare själv varit polis “etterforskningsleder” (jag antar att det betyder undersökningsledare, samma sak som poliskommissarie?), det polisiära är alltså autentiskt beskrivet
- hans huvudpersoner kommissarie William Wisting och hans dotter Line är sympatiska och rätt vanliga, inga mer el mindre galna och missbrukande typer
- gåtorna är trovärdiga

En del kanske tycker att böckerna går i alltför lugnt tempo med sin utförliga skildring av det vardagliga polisarbetet och huvudpersonernas vardagsliv, men jag gillar det. Dottern Line blir alltid inblandad och riskerar att råka illa ut, men det var inte så konstigt så länge hon arbetade som journalist vid VG. I boken Blindgång, så råkar hon i stället bli inblandad genom att hennes väninna Sofie ärvt ett hus av sin kriminelle morfar. I hans kassaskåp finns det både en revolver och sedlar som är rödfärgade.

Ett tema i många polisromaner är den inkompetente, korrumperade och allmänt besvärlige polismästaren, som hellre vill ha snabbt uppklarade mord än att rätt person åtalas och döms. Här leder ett försvinnande och misstänkt mord till att Wisting börjar ifrågasätta åtalet i en annan stad. Inte populärt hos den ansvarige där och inte heller hos hans egen polismästare. Wisting hamnar alltså i en situation där han måste välja mellan att göra det rätta och utsättas för chefens onåd el låta en oskyldig dömas.

Wisting funderar på polisens arbete förr och nu:
“Det var inte bara kriminaliteten som hade förändrats sedan han blev polis för trettiotvå år sedan. Det gällde mentaliteten i samhället över huvud taget. Förr ställde folk för det mesta upp och berättade för polisen vad de visste och hade sett. Numera bemöttes polisen allt oftare med en mur av tystnad till och med när det handlade om upplysningar långt ute i periferin av ett brott. Fruktan hade smugit sig in i samhället. Folk ville inte bli inblandade i något och var rädda för att lämna upplysningar till polisen. Samtidigt hade människor blivit mer främmande för varandra och brydde sig mindre om vad som pågick omkring dem.”

Det är väl ingen djärv gissning att Wistings funderingar är samma som författarens.

Krimforfattar og politietterforskar Jørn Lier Horst er kritisk til korleis politiet har utvikla seg. Det er noko av bakgrunnen til at han har sagt opp stillinga si og sluttar i politiet.

– Det er litt typisk. Når eg no sluttar som etterforskar i politiet i Larvik, blir eg ikkje erstatta seier den avgåande etterforskaren. Lier Horst kjem med ei breiside mot utviklinga i politiet dei seinare åra.
– Jobben i politiet er veldig viktig, eit viktig samfunnsoppdrag, men avgjera om å slutte har blive lettare for ein er ikkje etterforskar lenger. Etterforskarane har blive sakshandsamarar, det er ikkje tid til å drive ordentleg etterforsking, ikkje tid til å grave i sakene, ikkje tid til å finne bakmennene, det er ikkje tid til å avsløre ledda bak og helarane.

https://www.nrk.no/telemark/krimforfatt ... 1.11209511

Precis som sin hjälte Wisting har Lier Horst varit väldigt engagerad i sitt jobb. Men han har blivit besviken. Troligen är jobbet som författare nu mer tillfredsställande. Och lönsammare. Horst Lier har inte bara skrivit serien om William Wisting utan också barndeckare och fackböcker. Tyvärr har inte de fyra första böckerna översatts till svenska. Teoretiskt skulle jag kunna läsa dem på norska. Men det skulle ta för lång tid. F ö finns de inte på biblioteket. De har översatts på svenska hullerombuller, först nr 8 Jakthundarna, sedan har man gått både bakåt och framåt.

Förklaringen till boktiteln Blindgång:

"Det handlar om en öppning som utredarna av ett ärende förbiser eller när det, som i det här fallet, tar en vändning som som utredarna inte velat se. Ett spår som de, mer eller mindre medvetet, har valt att inte följa.”

Det är sådant som polisen gör för att snabbt få ett framgångsrikt avslut. Hellre en oskyldigt dömd än ingen dömd alls.

Dessa har utkommit hittills. Alla utom de fyra första är översatta el under översättning:

Wisting-serien

Nøkkelvitnet – kriminalroman (2004)
Felicia forsvant – kriminalroman (2005)
Når havet stilner – kriminalroman (2006)
Den eneste ene – kriminalroman (2007)
Nattmannen – kriminalroman (2009)
Bunnfall – kriminalroman (2010)
Vinterstengt – kriminalroman (2011) – mottok Bokhandlerprisen
Jakthundene – kriminalroman (2012) - vinner av Rivertonprisen, Glassnøkkelen og Svenska Deckarakademins pris för bästa till svenska översatta kriminalroman
Hulemannen – kriminalroman (2013)
Blindgang – kriminalroman (2015)
Når det mørkner – kriminalroman (2016)
Katharina-koden – kriminalroman (2017)

https://no.wikipedia.org/wiki/J%C3%B8rn_Lier_Horst

Kristina Ohlsson skriver mycket spännande deckare. Hon arbetade som säkerhetspolitisk analytiker för Säpo och polisen innan hon blev författare på heltid. Hon har skrivit en serie om Fredrika Bergman och Alex Recht. Men efter den sjätte romanen är det slut:

"Böcker måste vara lika efterlängtade av författaren som skriver dem som av läsarna som väntar på dem." Därför började hon en ny serie med advokaten Martin Benner och därför började hon skriva barndeckare.

I den senaste (sista?) boken i serien om Fredrika Bergman (Syndafloder) finns det en mördare som "vill ställa allt till rätta" genom att mörda människor som "förtjänar" det. Det finns också en man som kidnappat en hel familj som han håller fångade i ett "safe house". Dörrarna går inte att slå sönder, fönstren har okrossbart glas. Barnen mår dåligt, modern mår dåligt och fadern verkar långsamt bli galen. Vilket just är kidnapparens avsikt. Mannen ska bli som Jack i The Shining och vilja mörda sin familj. Kommer polisen att hitta dem innan detta sker? Tyvärr verkar polisen inte ta anmälan från mannens bror på allvar. Familjen har ju flyttat till Australien, dvs det var planen.

Fredrika Bergman har det jobbigt privat också. Fredrika är otroligt reserverad om sitt privatliv. Praktiskt, därför kan hon mörka att hennes man tycks vara inblandad i ett fall och han slipper förhöras av någon annan än sin fru.

Serien med Fredrika Bergman som huvudperson
2009 – Askungar
2010 – Tusenskönor
2011 – Änglavakter
2012 – Paradisoffer
2013 – Davidsstjärnor
2017 – Syndafloder

Jag har läst flera deckare av läkaren Jonas Moström. Det borgar för att iaf scenerna på sjukhus är realistiska.

Huvudpersonerna är polisen Johan Axberg och läkaren Erik Jensen, hans bäste vän. Böckerna utspelas i Sundsvall.

Dödens Pendel, 2004
Svart Cirkel, 2006,
Hjärtats mörker, 2008
Rymd utan stjärnor, 2009
Mirakelmannen, 2010
Evig eld, 2011
Stryparen, 2012
Storsjöodjuret, 2013

Sedan tillkommer en ny huvudperson, den fåfänga och paranta psykiatern Natahlie Svensson, som Johan Axberg samarbetar med i en rad mordfall. Givetvis dras Johan till henne trots att han har sambo och en liten son. Förr el senare kommer han att bli otrogen med henne. Varför måste alla huvudpersoner i deckare bli otrogna/bedragna? Kanske för att det inte räcker med deckargåtorna, det måste tillkomma komplikationer i privatlivet.

Deckardoktorn lever av den sköra tråden mellan liv och död
Han kallas Deckardoktorn och delar sin tid mellan att rädda liv som läkare och ta livet av folk i sina deckare. Båda jobben är lika viktiga för i mötena med patienterna får Jonas mycket inspiration, även om ingen så klart kan känna igen sig i hans böcker, och skrivandet blir ett sätt att reflektera över det som hänt på vårdcentralen.

Skrev när dottern sov
Han började skriva när han var pappaledig med första dottern och förlade handlingen till Sundsvall eftersom han nyss jobbat på Sundsvalls sjukhus.

– Det går att få in allt i en deckare: samhällskritik, spänning, relationer, sex, utan att det blir krystat. Det är svårt i en skönlitterär roman, säger han.

https://www.rvn.se/sv/Utveckling/Kultur ... s-mostrom/

Just nu läser jag Stryparen. Det smyger en mördare på sjukhuset och mördar den ena efter den andra. Dessutom så blir det snöstorm och ingen kommer in på el ut från sjukhuset. Sjukhuset är den perfekta mordplatsen, det vimlar av korridorer och övergivna avdelningar.

En politiker mördas och det finns minst fyra personer som hatar honom och/el önskar honom död. En av dem är läkaren Tomas Carlzon som genomför ett hemligt forskningsprojekt. En av försökspersonerna är politikern. Ja, boken är lättläst och spännande.

Det här får väl antas vara självupplevt:

"Han hade varken ätit eller varit på toaletten sedan han gått på jouren kl 22, men de egna behoven hade för länge sedan tryckts under av det konstanta adrenalinpåslaget. ---hade den ena dåliga patienten efter den andra rullat in: fyra hjärtstillestånd (varav han hade lyckats återuppliva tre), två hjärnblödningar, terapiresistenta astmaanfall, kräksjukor, panikattacker, hypoglykemier, felsorterade gallstensanfall, delirium, förgiftningar, epileptiska kramper samt ett halvt dussin hjärtinfarkter.---Vid elvatiden hade han tvingats tillkalla polis för att ta hand om en överförfriskad och hotfull travkusk."
Jag har suttit på akuten några gånger och visserligen var det lång väntetid men inte så dramatiskt.

"När tumultet var som värst hade en lokal journalist (som supit sig till en fjärde bukspottskörtelinflammation) upptäckt att landstingspolitikern Göran Huldt var patient på akuten. Detta hade fått journalisten att snabbt pigga på sig och börja ställa frågor om det här var den sjukvård som Huldt eftersträvade."
Jag har själv råkat ut för bukspottskörtelinflammation och har svårt att tro att man skulle kunna "pigga på sig" när man sitter dubbelvikt av smärta.

Erik Jensen läser en artikel i The Lancet om forskning om anti-ageing.
"I studien hade man delat in femhundra möss i två olika grupper. Den enda gruppen fick en cocktail av tillväxthormet Genotropin, ett egentillverkat testosteronderivat samt en hög dos av vitamin D3. Resultaten hade till en början varit slående: mössen som fick trippelbehandingen fick mer muskler, tjockare päls, bättre hjärt- och lungfunktion och mindre linsgrumling än kontrollgruppen. Dessutom krympte inte de s.k. telomererna, ändarna på kromosomerna som styr cellernas förmåga att dela på sig, lika fort.

Men efter ett par veckors behandling drabbades mössen i behandlingsgruppen av blodcancer och avled, varför studien avbröts. De kinesiska forskarna såg ändå studien som ett genombrott och trodde at de med små justeringar kunde undvika den dödliga bieffekten. Inom några år skulle experimentet kunna göras på männsiskor."

Erik förstår att Tomas Carlzon, som forskar om att bromsa åldrandet, kan ha startat en egen studie på människor. Då utan att ha informerat försökspersonerna om riskerna och utan godkännande från etiknämnden.

Sådan forskning på möss pågår, kanske på människor också.

Ny Teknik 2010-12-01 skrev:

Spoiler: visa

I varje ända av kromosomerna sitter långa bitar av DNA som kallas telomerer. Varje gång kromosomen delar sig och DNA:t kopieras försvinner en liten bit av telomererna. Äldre människor har därmed kortare telemoerer och de anses spela en viktig roll för åldrandet.

Men enzymet telomeras, vars upptäckt belönades med Nobelpriset i medicin förra året, kan förlänga telomererna.
---
- Mössen motsvarade 80-åriga människor och på väg att dö, säger en av forskarna, Ronald DePinho, till tidningen Wall Street Journal.

Men efter experimentet var mössen som tonåringar, förklarar han.
---

Men när enzymet sedan aktiverades såg forskarna en dramatisk effekt. Åldrade organ vitaliserades och fortplantningsförmågan kom tillbaka. Även åldringsprocesserna i hjärnan gick tillbaka.

https://www.nyteknik.se/innovation/gaml ... tt-6423832

Men en biverkan var cancer. Moström har säkert läst den studien och inspirerats.