"Bästa rehabiliteringen är att skynda långsamt" är ett citat av en man. Minns inte i vilken broschyr jag läste det. Fastnade gjorde det iaf

Kiddie du skrev förut om att terapi kan ha negativa effekter och jag vill faktiskt hålla med dig där. Det passar som sagt inte alla att gå i terapi vissa kanske blir mera hjälpta av medicin eller fysisk aktivitet.

Jag gick förut i en grupobehandling för min asperger där vi gick igenom funktionshindret och även depression och ångest.

Jag vart inte helt hjälpt av den och det hände kanske inte jättemycket med min grundstämning efter den snarare kanske den ökade på min ångest lite och jag fick mer skam för att jag mådde som jag gjorde.

Dock så ville jag börja i terapigruppen, men man lär ju sig olika saker. Fast jag fick kanske inga direkta biverkningar av den förutom möjligen ökad ångest, men då jag är en ångestfylld person så vet man inte om jag ändå skulle fått det.

Samma sak gäller förstås mediciner, vissa kanske inte alls passar en och då måste man ta upp det med sin läkare och berätta hur man mår.

Slutligen vill jag påminna om att psykiatrin är till för att hjälpa inte stjälpa. Så är man missnöjd med något i sin behandling så bör man ta upp det med sin behandlare eller läkare och inte bara bita ihop och hoppas det blir bättre av sig själv.

Man har även rätt att byta psykolog om man känner att personkemin inte funkat då den är a och o för om man ska bli bra ("frisk") igen.

Jag anmälde ju vanvård till psyks chef, chefen själv kom inte utan en utsänd. Två från kommunen på min sida. Trots det så raderades detta möte och psyk påstod sedan att det inte hänt. Fast de egentligen lovat byte av läkare och sköterska.

Jag tycker det är bra där det funkar, men när det inte funkar är man maktlös.

Jag har träffat lite nytt folk och varit roligt att utbyta idéer, kanske skulle en bra terapeut kunna vara på liknande sätt. Haft en som var sådan som var själavårdare.

Det mesta kan ha en funktion om det går rätt till och patienten behandlas varsamt.

Läst lite i en bok om depressioner och det verkar var en kombination av saker som en deprimerad behöver.
Dels medicin dels terapi och stödsamtal samt också fysisk aktivitet eller sjukgymnastik som anpassas efter personens problem.

Man ska nog vara försiktig med att uttala sig om olika råd om man själv inte är påläst (detta är väl främst mina råd som jag gett som förvisso kan funka om personen inte är så svårt sjuk).

Jag har även en till fråga när tycker ni att man borde ha medicin och när endast terapi?

Kan en del som är deprimerade bli friska med enbart terapi? Vill ha lite diskussioner här.

skaffa en hobby, ska det va så himla svårt, hugga ved, fiska ål, gå på styltor, renovera kakelugnar

Fretshi skrev:Jag har även en till fråga när tycker ni att man borde ha medicin och när endast terapi?

Kan en del som är deprimerade bli friska med enbart terapi? Vill ha lite diskussioner här.

Tror terapi är rätt omöjligt om man är djupt deprimerad. Däremot tror jag att rätt sorts terapi med eller utan medicin kan funka om man har konkreta problem i livet. Har man ett trauma och hittar en bra traumaterapeut tror jag det kan vara värdefullt. Är man verkligen så att man fastnar i hjulspår kanske KBT kan funka, om det finns konkreta övningar. Däremot tror jag det finns en viss risk att det mest blir gnäll om man inte har något konkret att vara deprimerad över, om man inte tänker fel i någon stor skala, bara det att man inte "orkar" bli frisk.

kiddie skrev:

Fretshi skrev:Jag har även en till fråga när tycker ni att man borde ha medicin och när endast terapi?

Kan en del som är deprimerade bli friska med enbart terapi? Vill ha lite diskussioner här.

Tror terapi är rätt omöjligt om man är djupt deprimerad. Däremot tror jag att rätt sorts terapi med eller utan medicin kan funka om man har konkreta problem i livet. Har man ett trauma och hittar en bra traumaterapeut tror jag det kan vara värdefullt. Är man verkligen så att man fastnar i hjulspår kanske KBT kan funka, om det finns konkreta övningar. Däremot tror jag det finns en viss risk att det mest blir gnäll om man inte har något konkret att vara deprimerad över, om man inte tänker fel i någon stor skala, bara det att man inte "orkar" bli frisk.

Så tror jag också om terapi. Eller rättare sagt att all sorts terapi inte passar alla.
Jag gick i en AST-terapi 2016 som inte hjälpte så mycket.
Då var det andra saker som hjälpte. Eller den hjälpte väl iof litegrann men jag vart inte fri från depressionen av den.
Då var fysisk aktivitet bättre samt en meningsfull sysselsättning som jag fick från min dv.

Det är nog olika vilken hjälp man behöver.
Man måste se till individens behov. Dock tackade jag ja till terapin, men man lär ju sig alltid av att testa olika saker.

En annan sak som jag tror deprimerade personer ofta gör är att slå på sig själva för alla problem och motgångar man möter och där kanske iof terapi kan hjälpa, men man måste då vara medveten om vad man håller på med för att ändra på det beteendet.

Det har varit ganska stora problem för mig och är fortfarande till och med så stora så vissa personer valt bort mig från sin vänskapskrets för att de inte orkat med mig.

Men jag tror inte som min präst säger att medicin kan bota det helt, möjligtvis dämpa så man inte svänger lika kraftigt i sitt humör.

Har för mig Jesus sagt något liknande "bär inte alla världens problem på dina axlar".

Det hjälper förstås inte om man har hamnat i en djup depression då är det väl medicin och eventuellt elchocker som hjälper.

Vad tror nu om att personer som har lättare för att hamna i en depression ofta inte tacklar motgångar lika lätt som övriga som inte hamnar i depression?

Before you diagnose yourself with depression or low self-esteem, first make sure that you are not, in fact, just surrounded by assholes.

Sigmund Freud

Själva ordet depression är så laddat med all möjlig negativism, så bara det gör det stigmatiserande, så man bör kalla det ngt annat i vissa sällskap. Förritin när greven i byn var deprimerad sa man att han hade "mjältsjuka", för han som var en ädling, kunde ju inte ha ngt så simpelt som bara drängar och bönder hade.

Det kan kanske vara en början till att ta sig vidare, kalla det för mjältsjuka så slipper man de som alltid ska lägga huvet på sned och säga "näää, du kan inte vara deprimerad", och sen komma med en lång harang om någon jäkla faster i Urkelljunga som har det myyyyycket värre. Sen känner man sig ännu mera förminskad, och platt tillintetgjord, och dåren som gav oönskade informationen ser nöjd ut, och fattar inte att av det mår man sämre än innan...

Men det är ju psykiater och läkare som ställer diagnosen?

En hobbypsykolog ska man nog inte lyssna på när det gäller depression.
Även om man ibland kan vilja ta råd från så kallade hobbypsykologer.

För det är ju ens eget lidande som räknas när det kommer till depression inte vad omgivningen säger.

antonius skrev:Själva ordet depression är så laddat med all möjlig negativism, så bara det gör det stigmatiserande, så man bör kalla det ngt annat i vissa sällskap. Förritin när greven i byn var deprimerad sa man att han hade "mjältsjuka", för han som var en ädling, kunde ju inte ha ngt så simpelt som bara drängar och bönder hade.

Det kan kanske vara en början till att ta sig vidare, kalla det för mjältsjuka så slipper man de som alltid ska lägga huvet på sned och säga "näää, du kan inte vara deprimerad", och sen komma med en lång harang om någon jäkla faster i Urkelljunga som har det myyyyycket värre. Sen känner man sig ännu mera förminskad, och platt tillintetgjord, och dåren som gav oönskade informationen ser nöjd ut, och fattar inte att av det mår man sämre än innan...

Byta namn på saker brukar sällan hjälpa, stigmat följer med. Men du skojar såklart!
Däremot borde man ha olika namn för lätt depression och djup depression för det är en hel del skillnad.
Sen tycker jag man borde prata mer om det!
Det är så vanligt och ska inte gömmas undan
Depression, depression depression!!

Jag tycker inte om när samhället vill ändra ord på något som anses som fult. T ex skurtant och utvecklingsstörd. Det går inte att få folk bättre behandlade för att man ändrar ordet. Man märker vilka som är mest "hatade" för de har fått ändra namn mest gånger. Och det är nog tyvärr utvecklingsstörda.

Däremot tycker jag att det är bra att ändra ett ord om det ökar förståelsen. Gillar inte att det heter depression, för deppiga har alla varit. Det låter inte som en sjukdom. Är man bipolär så fattar folk som inte är det, förhoppningsvis, att det är en sjukdom och inget man är en dag och sedan är det bra.

Dystymi finns det ju för de som är inte så svårt deprimerade men hela tiden.

Det är grekiska, är inte så bra på det, men vissa sjukdomar är på latin.

Miser gravis, vet inte om det är rätt grammatik, men skulle betyda allvarlig olycklighet. Gillar att "grav" kommer med fast det inte har med varandra att göra, bara en tillfällighet att det heter samma.

Det kunde man använda på klinisk depression som är motsvarande det vi kallade melankoli innan. Förr sa man melankoli om den allvarligare sortens depression.

Fretshi skrev:Vad tror nu om att personer som har lättare för att hamna i en depression ofta inte tacklar motgångar lika lätt som övriga som inte hamnar i depression?

Jag tror att det kan finnas ett samband för vissa.

Men för andra kan det vara som för mig och ångest. Jag har varit utsatt för livsfarliga situationer och saker som måste lösas omgående och jag har hållit ihop väldigt bra och kommit fram till bra strategier. Istället har jag ångest över saker folk normalt inte har ångest för, eller oxo har jag ångest bara för att jag har det.

På samma sätt tror jag det kan vara med depression. Att man har svårt att tackla själva depressionen. Men att man grejar konkreta motgångar utan att det påverkar humöret. Jag har gått igenom svåra saker men utan att bli deprimerad. Ibland kan jag t o m känna att depressionen gjort mig starkare för jag har ju ändå redan lidit kval, så jag är "van". Samtidigt som jag har sett ljuset i andra sidan tunneln vad gäller depressionen, så kanske eventuellt kan den inlärda hoppfullheten smitta på konkreta situationer.

Som när kompisens katt skulle avlivas. Jag kände att jag knappt pallade, först tänkte jag t o m strunta i att vara med i rummet, svika och sitta utanför i trappan. Men sedan tänkte jag så här att det kommer vara jättesvårt men det är inte för evigt. Man får bli ledsen men det går över. Istället för att fastna i situationen så kunde jag redan se en värld där det kändes bättre.

Jag tror att det var den överlevda depressionen som ingav det hoppet. Att även om man tror att det kommer vara svårt alltid så har jag bevis på att det inte är så.

Men sedan finns det ju folk som vare sig har depressioner eller blir ledsna av livets grymhet. Det verkar som det är genetiskt och man inte kan bli sådan om man inte är född till det.

Däremot kan man ju lära sig till viss del ändå att handskas med känslor.

Fretshi skrev:Jag har även en till fråga när tycker ni att man borde ha medicin och när endast terapi?

Jag kan ha dippar fast jag har depression i remission. Särskilt på vintern. Känslig för att det är mörkt. Och kan flippa ut på ett sätt som inte alls är typiskt för min "riktiga" depression som tar ifrån mig energin att bryta samman.

Så även om jag gnäller ofta så har jag inte klinisk depression mer än mild.

För mig har enbart medicin varit bra. Detta för att jag inte har något att vara deprimerad över. Och dessutom är det bara då och då under min depression som jag föll i de kognitiva tankefällorna. Så att påtala dessa hade inte hjälpt. Dessutom hade jag genom hela depressionen fullgott självförtroende. En sak till var att den inte gav med sig med tiden, den vara fortsatte.

Jag tror att detta är en rätt unik situation, men i den situationen så tror jag att enbart medicin var det bästa valet. Problemet med en sådan situation är att det inte är alltid medicin funkar. Vissa blir helt enkelt inte bättre. Då vet jag inte riktigt vad man ska göra eftersom man är för sjuk för att avleda med hobbyer och för avslagen för att orka med någon form av motion.

Jag hade tur för när jag fick rätt medicin till slut, gick jag spikrakt upp. Jag behövde egentligen inte kämpa med något själv. Detta trots att jag ligger på en såpass låg dos att det är meningen att jag ska ha tillgång till hela mitt känsloliv vilket jag ofta har (kanske inte alltid), och att det är meningen att jag ska ha medicinen som en grund att stå på, inte en total bot utan jag ska greja vissa deppsaker själv, jag är inte fullmedicinerad utan enbart till en nivå där jag klarar livet.

Men som sagt, trots det har det sedan medicinen inte varit en stor kamp. Jag har haft lite svårigheter ibland med depp, men för det mesta inte.

Det som istället fått komma fram som var dolt av depressionen är saker jag får handskas med bäst det går, ångest, könsdysfori, instabil identitet som inte har med kön att göra, sömnproblem och överbelastning från aspergers.

Äntligen snö och vitt ute!
Det mådde ”mjälten” bra av!
Är så ljusberoende!!

Det verkar slaska bort här.

kiddie skrev:Däremot tycker jag att det är bra att ändra ett ord om det ökar förståelsen. Gillar inte att det heter depression, för deppiga har alla varit. Det låter inte som en sjukdom. Är man bipolär så fattar folk som inte är det, förhoppningsvis, att det är en sjukdom och inget man är en dag och sedan är det bra.

Dystymi finns det ju för de som är inte så svårt deprimerade men hela tiden.

Det är grekiska, är inte så bra på det, men vissa sjukdomar är på latin.

Miser gravis, vet inte om det är rätt grammatik, men skulle betyda allvarlig olycklighet. Gillar att "grav" kommer med fast det inte har med varandra....

Ja ordet är helt klart missvisande, och förminskar ju problematiken, omgivningen tror man är lite låg och
lat kanske! Det är ju omöjligt att förstå helt om man inte varit drabbad.
Det du skriver om en sorts depression där självförtroendet inte är påverkat känner jag igen lite, kan det vara en annan typ av depression än den där självförttroendet är kraftigt nedsatt?
Den kanske inte alls handlar om utbränning och brainfog?

Gillar att du skriver så utförligt och personligt om det här. Både intressant och en tröst att läsa.

Syftade på ordet depression alltså.

Maggi skrev:Det du skriver om en sorts depression där självförtroendet inte är påverkat känner jag igen lite, kan det vara en annan typ av depression än den där självförttroendet är kraftigt nedsatt?
Den kanske inte alls handlar om utbränning och brainfog?

Gillar att du skriver så utförligt och personligt om det här. Både intressant och en tröst att läsa.

Tack.

Jag undrar också lite om olika depressioner. Man blir alltid lite förvånad på något sätt när man tycker det saknas något i depressionen. Har inget att hänvisa till och minns inte ens var det studerades, men tydligen hade någon hittat två separata grupper där man mätte hjärnans metabolism (PET.scan tror jag), den ena gruppen hade underaktiv hjärna och den andra gruppen hade överaktiv hjärna. Vad jag förstår så kände sig ingen överaktiv så de överaktiva hade nog alla sina hämningar påslagna med.

Det jag förundras mest är av människor som faktiskt fungerar men som har en djup depression. En dag är de på jobbet och nästa dag har de skjutit sig. Och man vet att de haft en lång period depression innan.

Känner inte att jag var utbränd, depressionen kom inte av någon stress, men tror jag till viss del betedde mig utbränt, men jag trodde alla med depression hade brain fog. Men tydligen är det inte så. Det kanske är lite trist att alla kallas deprimerade, om det nu inte ens är samma sjukdom.

Fretshi skrev:Det är bra att avleda sig från ångest men också att lära sig sitta med ångesten så att man lär sig hur den fungerar.

Ångest kan ju ha många orsaker och det är viktigt att hitta orsaken till just ens egen ångest.

Sen kan ju ångest leda till att man blir passiv vilket leder till depression och då är det ju bra att försöka gå emot ångesten och göra saker man tycker om ändå samt ha fasta rutiner för när man äter och sover.

Jag vet mycket väl vad min ångest beror på och den gör mig inte passiv. Däremot kan jag bli passiv av sömnbrist eller fysisk smärta vilka båda har en viss koppling till ångest. Depression har jag aldrig haft så det vet jag inte hur det fungerar.

BellaBelle skrev:Heljävlig ångest har jag aldrig klarat avleda. Tror att det kan vara nästan olika tillstånd med samma namn. En del tar ”en promenad mot ångest” men då har de nog inte upplevt ”riktig” ångest. Eller riktigt stark ångest. Noll chans ta sig ut på promenad när man har det. Men kanske egentligen är olika åkommor som fått samma namn...?!?

Ja eller också är det olika grader. En del har jag märkt kallar det som jag kallar "oro" för ångest. Och oro som ligger på den nivån att det kan lindras av en Atarax eller liknande kanske kan ses som lite mildare ångest, och den kan jag avleda, även om det är svårare om jag ska försöka sova.

Stark ångest kan jag inte heller avleda men ibland hjälper det långsiktigt om jag kan få ordning på sömnen med medicin. Det kan också hjälpa tillfälligt med lite starkare tabletter för att bryta topparna.

Styrketrening mot depresjon, om man skal tro forskerne.

Styrketrening har så god effekt mot depresjon at det kan betraktes som en klinisk behandling, konkluderer forskere i en stor gjennomgang av forskningen.

Hvor mye bør du trene?
Studien kan ikke avgjøre hvor mye man må trene for å få en effekt, men hovedforfatteren sier i magasinet Time at man bør følge anbefalingene fra American College of Sports Medicine:

Styrketrening minst 2 dager i uken
Man utfører 8 til 10 ulike øvelser hver gang
For hver øvelse foretar man 8 til 12 repetisjoner

https://forskning.no/psykiske-lidelser-trening-depresjon/styrketrening-hjelper-mot-depresjon/1238924

Maggi skrev:Äntligen snö och vitt ute!
Det mådde ”mjälten” bra av!
Är så ljusberoende!!

Börjar du märka skillnad nu?

Här börjar det krypas uppåt så smått. Några dar sen var precis som det knäppte till, då släppte det allra värsta av vinterdepressionen.
Det är inte klart än på långa vägar, men det ger lite mer kraft att slippa det där tyngsta, tycker jag


Jag skulle verkligen önska att jag kunde uppbringa ens nåt litet intresse för styrketräning. För jag skulle behöva hålla på med just det, av flera orsaker.
Men kan knappt tänka mig nåt mer ointressant, då är det stört omöjligt att motivera sig