Hej, jag är 30 år och fick diagnosen för lite mer än 6 år sedan. Jag har sedan dess jobbat på samma företag först på 100%, men har sakta gått ner till 50% och skulle ha ett möte med handläggaren kring den stress jag känner på arbetsplatsen samt mina tankar kring studier alternativ nytt arbete.

Jag kom till mötet som en kapabel 30 årig kvinna med Aspergers syndrom och efter 55 minuter lämnade jag rummet som ett förståndshandikappat barn utan framtidstro eller självförtroende.

Jag vet att jag har svårigheter pga min diagnos, jag har svårt för stress och får lätt ångest. Men jag är mer än min diagnos och jag är kapabel till väldigt mycket.

Mina planer om att studera skulle jag säga är helt överkomliga, jag vet vart mina gränser går och jag har förståelse för vad jag kan alternativt inte kan. Samma med mina tankar kring jobb. Vi pratar inte om högt flygande idéer här utan typ bo i nån mindre by någonstans och jobba 25-50% på Ica eller så. För jag hatar att bo i stan.

Min handläggare säger med full säkerhet att jag har 0% chans att få ett sådant jobb eller att någon utbildning jag satsar på kommer att leda till jobb. Jag är inte attraktiv på arbetsmarknaden. Det kommer inte att gå. Samt att enda hopp till ett jobb är att fortsätta jobba där jag jobbar nu, att jag flyttar in till stan och bor i samma kvarter som mitt jobb. Att jag anpassar hela mitt liv efter mitt jobb.

Och innan jag gick fick jag höra hur duktig jag varit som tänkt och kommit på så mycket själv.

Jag har aldrig känt mig så förminskad. Jag visste inte att när jag började jobba på mitt nuvarande jobb att jag fått en livstidsdom.

Hur kan man säga så till en människa. Gud vad less jag är på henne.

Har någon annan liknande erfarenheter?

Jag beklagar det bemötande du fått, en person som ska vara till hjälp vingklipper en istället. Att redovisa svårigheterna har sitt värde men att helt sakna nyanser, att vi och de flesta besitter både svagheter och styrkor verkar vara så lätt att glömma bort. Jag har mött på det också, men i mildare form, förvåning över att man faktiskt har kompetenser med. Det konstiga är när det bemötandet kommer från människor som jobbar i hjälpande ställning och har erfarenhet av personer med samma diagnos/er. Det är faktiskt väldigt obegripligt och säger mer om den personen än om dig.

Det finns ingen utom du som kan hindra dig från att hitta nåt som fungerar för dig. Lätt eller svårt det kvittar för det vet man först med facit i hand och är värt att kämpa för om du tycker det.

_47x_ skrev:Min handläggare säger med full säkerhet att jag har 0% chans att få ett sådant jobb eller att någon utbildning jag satsar på kommer att leda till jobb. Jag är inte attraktiv på arbetsmarknaden. Det kommer inte att gå. ?

Det är väl rätt av henne att varna dig men det är inte rätt av henne att säga att det inte går. Det kan ju vara fullt möjligt även om det inte är så lätt, antingen med stöd, kontakter eller ren tur. Men speciellt upprörande är det att hon vill begränsa dig så att du inte ska få utbilda dig.

Men jag undrar bara över en sak: Vad har LSS-handläggaren egentligen med saken att göra? Det tillhör väl inte ens hennes kompetensområde.

Nu har jag haft ett väldigt bra samtal med min personalchef, hon blev väldigt upprörd över min handläggares ord och står på "min sida". Det är otroligt skönt att veta att hon inte ser mig på samma sätt och nu så här efterhand känner jag mig mycket bättre. Och jag är på ett sätt glad över att LSS kvinnan visade vart hon står, hon har sin egna agenda angående mig som hon jobbar för och jag har nog inte insett det förrän nu. Hon har nämnt förut att hon inte tror att studier är något för mig och att jag ska vara tacksam över att jag har en anställning. Det har dock varit så subtilt att jag inte reagerat utan snarare hamnat i den tankegången själv och fått ångest.

Och jag är fullt medveten om att det är svårt att få jobb, det kan lätt vara så att efter avslutad utbildning så kommer jag vara arbetslös. Det enda jag hoppas på är att jag utvecklas åt något håll. Att jag tar mig ut ur denna ångestfyllda stagnerade tillvaro.

Så just nu är jag så glad att min arbetsgivare stöttar mig.