Hej.
Jag är ny här, men har misstänkt att jag har AS en längre tid. Jag har nyligen genomgått en utredning kring detta, där dessa misstankar avfärdas p.g.a. att min familj, som är väldigt kritiska till diagnoser rent allmänt säger att de inte kunde märka något "underligt" med mig som barn.

Alla som jag har kontakt med nu, pojkvän och vänner, säger att jag har stora sociala svårigheter, och andra AS-drag, som jag inte orkar gå in på nu. I utlåtandet har psykologen kommenterat många saker som jag tycker är skrattretande typiska för AS, ex. "har en tendens att uppfatta bokstavligt", "svårt att tyda den underliggande meningen", "svaren låter som hämtade ur ett lexikon och har ingen emotionell anknytning", osv. Men mina problem förklaras med traumatisk barndom och tvångsmässig personlighetsstörning.

Jag har fått veta att man kan överklaga en utredning. Är det någon här som gjort det, eller vet något om det?

Moderator: Ändrat rubriken litet.

Du kan ju göra en annan utredning.
Dina föräldrar gjorde väl så pass dåligt intryck att man ansåg att du måste ha haft en traumatisk barndom.
Nästa gång får du väl vägra att ha med dina föräldrar i utredningen.

Milena skrev:Hej.
Jag är ny här, men har misstänkt att jag har AS en längre tid. Jag har nyligen genomgått en utredning kring detta, där dessa misstankar avfärdas p.g.a. att min familj, som är väldigt kritiska till diagnoser rent allmänt säger att de inte kunde märka något "underligt" med mig som barn.

Alla som jag har kontakt med nu, pojkvän och vänner, säger att jag har stora sociala svårigheter, och andra AS-drag, som jag inte orkar gå in på nu. I utlåtandet har psykologen kommenterat många saker som jag tycker är skrattretande typiska för AS, ex. "har en tendens att uppfatta bokstavligt", "svårt att tyda den underliggande meningen", "svaren låter som hämtade ur ett lexikon och har ingen emotionell anknytning", osv. Men mina problem förklaras med traumatisk barndom och tvångsmässig personlighetsstörning.

Jag har fått veta att man kan överklaga en utredning. Är det någon här som gjort det, eller vet något om det?

Jag har inte gjort en överklagan men tycker absolut att du borde göra det. De måste ta dig och dina problem på allvar oavsett vad din familj tycker. Det är du som behöver hjälp, om du nu vill ha det, i första hand och inte din övriga familj, även om det också verkar behövas. ..... Håller med Flawed!!

Det finns ingenting som hindrar att du kontaktar en privat läkare och gör en ny utredning.

Tack för svaren.

Jag har väl bestämt mig för att göra en överklagan, men å andra sidan känns det väldigt ansträngande att vänta ännu längre och gå igenom hela processen en gång till. Jag tycker att det är konstigt att man lägger så pass stor vikt vad familjen har att berätta om ens barndom och hur man (eventuellt) var då, och totalt ignorerar de symptom som finns nu.

Har ni upplevt att er AS blivit ifrågasatt p.g.a. att ni lyckats ge ett någorlunda välfungerande intryck och inte är extremt aspiga och uppfattar allting bokstavligt och har som enda intresse att memorera tågtidtabeller?

Milena skrev:Tack för svaren.

Jag har väl bestämt mig för att göra en överklagan, men å andra sidan känns det väldigt ansträngande att vänta ännu längre och gå igenom hela processen en gång till. Jag tycker att det är konstigt att man lägger så pass stor vikt vad familjen har att berätta om ens barndom och hur man (eventuellt) var då, och totalt ignorerar de symptom som finns nu.

Har ni upplevt att er AS blivit ifrågasatt p.g.a. att ni lyckats ge ett någorlunda välfungerande intryck och inte är extremt aspiga och uppfattar allting bokstavligt och har som enda intresse att memorera tågtidtabeller?

Har du talat med de/den som utredde dig, och sagt att du anser att det föräldrarna sagt, var fel?
Och vad sade läkaren/psykologen/teamet om det i så fall?

Om de inte är samarbetsvilliga så har du väl rätt till en så kallad "second opinion" (tror jag). Så att du alltså skulle kunna bli utredd av annat team inom vanliga sjukvården (ej privat alltså).

Jag berättade redan från början i utredningen, innan de pratat med anhöriga, att dessa alltid har haft svårt att förstå/lägga märke till mina problem. Det var väldigt underliga relationer i min familj och jag som var tyst och (försökte) att inte ställa till problem, var inte den som uppmärksammades mest. Jag har även försökt dölja mina problem, när jag upptäckte att jag var annorlunda, och inte gjorde "rätt" socialt. Psykologen påstod att om man har AS så har man inte förmågan att dölja problemen utan de märks ändå... Jag vet inte vad jag tror om det.

Jag har rätt till en "second opinion", men hur lång väntetid kan det vara på det? En gissning, någon?

Måste bara rätta mig själv för den helt felaktiga trådtiteln. Överklagande av utredning ska det vara. Skyller på min totala nervositet vid att socialisera med människor första gången, även på internet.

Milena skrev:Det var väldigt underliga relationer i min familj och jag som var tyst och (försökte) att inte ställa till problem, var inte den som uppmärksammades mest. Jag har även försökt dölja mina problem, när jag upptäckte att jag var annorlunda, och inte gjorde "rätt" socialt. Psykologen påstod att om man har AS så har man inte förmågan att dölja problemen utan de märks ändå...

Var det en vanlig psykolog? Hans resonemang låter inte som om han är en duktigt npf-specialist.

Vad jag vet, så finns det många, speciellt kvinnor, som lyckats dölja mycket av sina problem genom uppväxten. Är det en tyst och försynt person, så är det säkert rätt lätt att gömma sig som "den tysta, blyga" helt enkelt.

Det är väl också inte helt ovanligt att föräldrar förnekar eller inte vill se uppenbara problem.

Psykologen verkar också ha missat att alla med AS inte är 100 %-iga skolboksexempel. Nästan ingen är det.
De flesta, kanske alla, med AS som jag har mött, har förmågan att till någon grad dölja vissa problem eller förmåga att vilja dölja.

Om du vill göra en ny utredning snabbt, så går det nog fortare privat kan jag tänka mig. Jag vet inte hur lång tid det kan ta att få göra en ny utredning inom vanliga vården.

Det var en specialist, inriktad på npf. Dock ganska ung, förmodligen nyutexaminerad. Jag tror att hon ändå hade bilden av att om man har AS så är det väldigt grav, och att man har extremt stora problem med andra människor osv, vilket jag inte har, utan bara relativt stora... Funderar på att vänta mig till någon inom privatvården, om det skulle ta alltför lång tid inom den vanliga. Det är mest ett ekonomiskt bekymmer, men jag väntade i två år på den här utredningen och orkar inte vänta två till.

Bror Duktig skrev:Var det en vanlig psykolog? Hans resonemang låter inte som om han är en duktigt npf-specialist.

Ja, jösses, att lära sig spela normal och dölja sina AS-drag är ju en av de vanliga strategierna för att fungera här i världen. En del kan det väl knappt alls, men vi som är väldigt "lindriga" har ju ofta missat att bli diagnosticerade långt långt upp i livet just för att inte ens sjukvården har ana någonting. Just för att vi har varit för bra på att råka dölja de aspigaste dragen.

Milena skrev:Det var en specialist, inriktad på npf. Dock ganska ung, förmodligen nyutexaminerad. Jag tror att hon ändå hade bilden av att om man har AS så är det väldigt grav, och att man har extremt stora problem med andra människor osv, vilket jag inte har, utan bara relativt stora... Funderar på att vänta mig till någon inom privatvården, om det skulle ta alltför lång tid inom den vanliga. Det är mest ett ekonomiskt bekymmer, men jag väntade i två år på den här utredningen och orkar inte vänta två till.

Låter definitivt som någon som har mycket kvar att lära. Hon skulle sitta en bit ifrån en tisdagkväll på Vasa's och se ett tiotal högfungerande aspies träffas och käka tacobuffé. Eller hänga lite här på forumet och läsa om hur många av oss som är här lever. Vi har våra diagnoser och våra problem i olika situationer vi med, även om vi kan fungera ganska bra inte minst när vi träffas och umgås med varandra...

Jo, och att man inte förstår hur man ske bete sig i en situation första gången betyder ju inte att man inte kan försöka lära sig att åtminstone bete sig korrekt nästa gång... Förmodligen fungerade jag så pass "väl" i kontakten med henne (i slutet var min ögonkontakt "nästan normal") eftersom det var en sådan situation som jag kände igen, sitta i en stol och prata med en psykolog. Jag tycker också att lite fler "experter" och "specialister" skulle få se AS-människor "in action".

Milena skrev:Jag tycker att det är konstigt att man lägger så pass stor vikt vad familjen har att berätta om ens barndom och hur man (eventuellt) var då, och totalt ignorerar de symptom som finns nu.

Det är inte konstigt alls. Orsaken till att de gör det är att symptomen måste ha funnits med sedan barndomen för att man skall få en aspergerdiagnos. AS är ju medfött. Har symptomen inte funnits sedan barndomen, utan uppkommit med tiden så är det inte AS, utan istället personlighetsstörningar av något slag.

Lyckas inte föräldrarna beskriva ens barndom på ett korrekt sätt finns kanske andra släktingar att intervjua. Eller gamla lärare.

Ja försök få tag på en gammal lärare!

Milena skrev:Hej.
Jag är ny här, men har misstänkt att jag har AS en längre tid. Jag har nyligen genomgått en utredning kring detta, där dessa misstankar avfärdas p.g.a. att min familj, som är väldigt kritiska till diagnoser rent allmänt säger att de inte kunde märka något "underligt" med mig som barn.

Alla som jag har kontakt med nu, pojkvän och vänner, säger att jag har stora sociala svårigheter, och andra AS-drag, som jag inte orkar gå in på nu. I utlåtandet har psykologen kommenterat många saker som jag tycker är skrattretande typiska för AS, ex. "har en tendens att uppfatta bokstavligt", "svårt att tyda den underliggande meningen", "svaren låter som hämtade ur ett lexikon och har ingen emotionell anknytning", osv. Men mina problem förklaras med traumatisk barndom och tvångsmässig personlighetsstörning.

Jag har fått veta att man kan överklaga en utredning. Är det någon här som gjort det, eller vet något om det?

Exakt hur involverad har din familj varit i utredningen? I mitt fall så har "bara" min mor varit involverad. Jag vet inte exakt vad anhörigas roll är, men det är väl att svara på frågor och låta andra sköta tänkandet? Och exakt hur viktigt är det med anhöriga? Jag fick intrycket att det var nyttigt men inte nödvändigt med anhörigintervjuer.

De ska beskriva hur man var som barn.
En del föräldrar kan ju obstruera och vägra erkänna att deras barn skulle ha varit annorlunda på något sätt och då blir det ju jävligt missvisande.

Flawed skrev:De ska beskriva hur man var som barn.
En del föräldrar kan ju obstruera och vägra erkänna att deras barn skulle ha varit annorlunda på något sätt och då blir det ju jävligt missvisande.

Antingen för att de tror att uppfostran har varit fel eller för att de tror att de typ åt för mycket skaldjur under tiden de gjorde barnet i fråga eller något...

Hursomhelst så skall även mindre vetande och/eller obstruerande personer bara svara rätt upp och ned på frågorna. Även om munnarna säger en sak så kanske kroppspråket säger en annan, mycket talande sak...

Det är ganska vanligt med att föräldrar saboterar i största allmänhet för sina barn när det gäller psykiatrisk vård och diagnosticering så inom psykiatrin så borde de professionella vara medvetna om att föräldrar inte alltid är objektiva.

Milena skrev:Jo, och att man inte förstår hur man ske bete sig i en situation första gången betyder ju inte att man inte kan försöka lära sig att åtminstone bete sig korrekt nästa gång... Förmodligen fungerade jag så pass "väl" i kontakten med henne (i slutet var min ögonkontakt "nästan normal") eftersom det var en sådan situation som jag kände igen, sitta i en stol och prata med en psykolog. Jag tycker också att lite fler "experter" och "specialister" skulle få se AS-människor "in action".

Det är just så man överlever! Man lär sig genom att härma. Kolla hur andra gör och ta efter.
Vi lär ju härstamma från aporna, ju!

En grej som verkar missas är den svindlande ärftligheten. Hur ska föräldrar för vilka vissa aspiga eller andra npf-iga drag är default eller bara sett som familjedrag kunna beskriva nån rättvist?

Talar ur egen erfarenhet...

Jag tycker det låter som utredaren är lite för psykodynamiskt inriktad och inte tillräckligt kunnig/nyanserad/erfaren/whatever.

Lycka till, med vad helst du bestämmer dig för, nu när du redan kommit så långt! (Är nyopererad och orkar inte skriva mer än så här nu.)

Milena skrev:Jag berättade redan från början i utredningen, innan de pratat med anhöriga, att dessa alltid har haft svårt att förstå/lägga märke till mina problem. Det var väldigt underliga relationer i min familj och jag som var tyst och (försökte) att inte ställa till problem, var inte den som uppmärksammades mest. Jag har även försökt dölja mina problem, när jag upptäckte att jag var annorlunda, och inte gjorde "rätt" socialt. Psykologen påstod att om man har AS så har man inte förmågan att dölja problemen utan de märks ändå...

Jag vet inte vad jag tror om det. Jag har rätt till en "second opinion", men hur lång väntetid kan det vara på det? En gissning, någon?

Enligt min utredare är det så som Pemer skrev ovan, dvs. att man ofta utvecklar strategier för att dölja sina problem, mer eller mindre medvetet. Hon menar även att ju högre begåvning man har, desto enklare har man att dölja/kamouflera sina svårigheter med hjälp av sitt intellekt. Något som ofta blir till en nackdel då diagnosen genom detta blir ännu mer osynlig och därmed genererar ännu mer brist på förståelse från omvärlden.

Personligen har jag strategier för att kamouflera allt från min ansiktsblindhet (hur hantera att jag inte känner igen kunden jag sitter i möte med) till hur jag ska göra för att prata i telefon utan att avbryta av misstag (har svårt med vems tur det är) och hålla en konversation flytande med någon jag inte känner (jag memorerar de samtalsämnen personen tar upp och ställer sedan samma frågor tillbaka så slipper jag få panik över att försöka hitta på egna samtalsämnen). Jag bör kanske nämna att jag dock inte har fått någon komplett diagnos ännu.

Jag tror, som flera andra nämnt, att det är rätt så vanligt att föräldrar kan ha en annan uppfattning än en själv, kanske för att man inte vill se eller erkänna problemen, ser en eventuell diagnos som ett personligt misslyckande etc. Eller så är det kanske som alfapetsmamma nämnde här ovan, att föräldrarna ser vissa typiska drag hos barnet som 'normala', då den/de själva har samma eller liknande drag.

För egen del fick jag samma uppfattning som Proffe Slimp, dvs att anhörigintervjuer var bra men inte nödvändigt. Min mor intervjuades under ca 1 timme.

Bra att du överväger att överklaga, förstår att detta måste ta oerhört mycket energi för dig. Lycka till!


alfapetsmamma: Krya på dig!

Angående det Aura Lux säger kan jag säga att BUP-läkare närmast skrattat åt mig när jag sagt att jag skulle söka egen utredning efter att ha kunnat svara jakande på många många frågor som ställts om mina barn.

När jag diskuterade detta med utredningsläkaren sa han att jag uppenbart löst saker andra kan på naturlig väg genom analyserande och ett skarpt intellekt (nu låter det som jag skryter och det var inte meningen, jag bara refererar det som sas), men att det antagligen kostade mig en massa och att det kunde vara en delförklaring till min vidbrändhet. Han hade inga problem med att se aspighet hos mig, om än mer "subtil" än i de diagnoskriterier man använder sig av.

Detta delar jag med många andra. Det är många som har problem med missförstånd i kommunikation utan att missuppfatta sånt som "hoppa över kaffet" eller inte ha humor t ex. Samma sak gäller den påstådda fantasi- och humorbristen, den monotona rösten och andra alltför schematiska beskrivningar av aspisar.

En grej man missar med dessa diagnoskriterier är - enligt några läkare jag läst- att man egentligen etablerade dem för att välja folk till forskningsprojekt, inte för att bestämma om nån har AS eller ej. För att diagnosticera nån krävs ett annat helhetstänkande, inte ett bockande av kriterier, som om man bakade muffins och kollade vad man har för ingredienser hemma...

Är man så snävtänkt blir det som det blir för föräldrar jag läst om på nätet, vars barn inte fått AS-diagnos för att barnet inte haft specialintresse, haft för livlig mimik, varit intresserad av datorer (?) och andra hårresande misstag (misstag då allt annat än en grej stämde på AS).

Och det är fullt möjligt att sätta diagnosen på just den där helhetsbilden även på någon som är högt upp i ålder och inte har några föräldrar kvar i livet.

Och som flera har sagt, att föräldrar kan ljuga om problem för att de inte vill bli anklagade för att ha varit dåliga föräldrar borde ju vara en välkänd parameter...