Trefjorton skrev:

Flinta skrev:Trefjorton, skulle vara trevligt om du blev aktiv igen i din egen tråd
Du har tagit upp intressanta frågeställningar!

Jo. Jag har nog accepterat att vara såhär lite grann. Pushar mig inte lika hårt, och tar saker lite mer sakta, men det innebär också att jag definitivt inte kommer lyckas med något i denna takt.

Vad är det du skulle lyckas med om du pushade dig själv hårdare och gjorde saker snabbare?

Kan det vara så att du genom att du inte pushar dig lika hårt längre och tar saker lite mer sakta faktiskt förebygger en del allvarliga tillstånd du annars skulle riskera hamna i om du körde över dig själv och inte satte de gränser du gör idag? Det, om något, visar ju att du tar ansvar för dig själv tack vare att du känner eller lärt känna dig själv bättre.

Jag har själv fått jobba mycket med upplevelsen av otillräcklighet och konstant ökat stresspåslag pga att jag inte kunna prestera och leverera som andra på många plan. Prestationsbaserad självkänsla..

Jag har blivit hjälpt av att sörja min jämförelsevis med NT relativt låga nivå av diverse (av NT mindre eller större) prestationer i vardagen. Min psykolog har påmint mig om att man får tycka synd om sig själv och att det kan vara ngt bra (bara man inte blir kvar i det). Genom det förhållningssättet har jag kunnat trösta mig själv och därigenom fått upplevt en form av läkning. De två sakerna har bidragit till känslor av lite lugn och ro. Samt till en liten äkta lust att börja leta efter(och också hitta) inspiration till saker som kan tillföra mig gott.

Jag önskar det fanns utbildning med flextid, då skulle jag kunna utbilda mig. Jag klarar inte av dygnsrytmen. Då skulle jag väl starta eget då, för att kunna bestämma mina egna arbetstider.

Allt kanske inte beror på diagnosen. Hos de flesta finns det en variation i intressen och kunskap mellan individer, så har NT det också. Det är inget man kan kräva, att få skitmycket pengar, bli populär osv. Man får acceptera det man tilldelats. Finns en massa missnöje hos NT också. Alla kan inte bli något alldeles extra, bara trams att tro det, och väldigt tramsigt att tro att alla NT blir något alldeles extra. De flesta människor är medelmåttor, vare sig de har AS eller är NT. Vad ska NT skylla sina tillkortakommanden med då när det inte går som de vill? För en aspergare är ju allt som går fel aspergerns fel. T o m om du snubblar ute är det aspergerns fel för aspergare har ofta dyspraxi.

Acceptera att man är mänsklig istf nån jävla superman är en bra början.

kiddie skrev:Allt kanske inte beror på diagnosen. Hos de flesta finns det en variation i intressen och kunskap mellan individer, så har NT det också. Det är inget man kan kräva, att få skitmycket pengar, bli populär osv. Man får acceptera det man tilldelats. Finns en massa missnöje hos NT också. Alla kan inte bli något alldeles extra, bara trams att tro det, och väldigt tramsigt att tro att alla NT blir något alldeles extra. De flesta människor är medelmåttor, vare sig de har AS eller är NT. Vad ska NT skylla sina tillkortakommanden med då när det inte går som de vill? För en aspergare är ju allt som går fel aspergerns fel. T o m om du snubblar ute är det aspergerns fel för aspergare har ofta dyspraxi.

Acceptera att man är mänsklig istf nån jävla superman är en bra början.

Bra skrivet!

Det påminner om klichén "När livet ger dig citroner gör lemonad"

Karamell skrev:Jag önskar det fanns utbildning med flextid, då skulle jag kunna utbilda mig. Jag klarar inte av dygnsrytmen. Då skulle jag väl starta eget då, för att kunna bestämma mina egna arbetstider.

Min kompis har också problem med dygnsrytmen (även jag själv men inte lika mycket), då han är inbiten nattuggla och det kan man ju inte ändra på så lätt.

Han är sjukpensionär, men han ägnar sig åt sina intressen på nätterna.
Han är ju såklart vaken dagtid men då mera framåt eftermiddagen.

Distansutbildning kanske skulle passa dig?

Man ska kunna utbilda sig ändå även om man är nattuggla.

kiddie skrev:Allt kanske inte beror på diagnosen. Hos de flesta finns det en variation i intressen och kunskap mellan individer, så har NT det också. Det är inget man kan kräva, att få skitmycket pengar, bli populär osv. Man får acceptera det man tilldelats. Finns en massa missnöje hos NT också. Alla kan inte bli något alldeles extra, bara trams att tro det, och väldigt tramsigt att tro att alla NT blir något alldeles extra. De flesta människor är medelmåttor, vare sig de har AS eller är NT. Vad ska NT skylla sina tillkortakommanden med då när det inte går som de vill? För en aspergare är ju allt som går fel aspergerns fel. T o m om du snubblar ute är det aspergerns fel för aspergare har ofta dyspraxi.

Acceptera att man är mänsklig istf nån jävla superman är en bra början.

Men nu är det väl ändå skillnad på att vara superman och klara av ett normalt jobb (9 till 17), ha familj och att inte bli totalt utmattad av vardagliga bestyr. Att vara just medelmåtta är nog vad många med AS högst av allt önskar sig. Att inte klara sig själv kan knappast räknas som att vara medelmåttlig.

Hej, mitt första inlägg här på aspergerforum.
Jag blev diagnosticerad i april 2017 med högfungerande autism/asperger. Jag har accepterat min diagnos men accepterar inte min autism. Jag har ännu inte sett fördelarna med detta, utan bara nackdelar. Nu vet jag att min asperger berövade min uppväxt; fick "fel" intressen, fixade inget stort nätverk och fick ingen flickvän. Nu är jag 24 år, går första året på Chalmers men är socialt efterbliven, även om jag klarar mig utmärkt i annat.
Mitt mål till nästa år är att bota mig själv. Redan innan diagnosen ändrade jag på mig själv för att passa in och kommer jobba hårdare.
Detta låter hårt men det är min erfarenhet av att ha asperger. Än så länge kan jag inte begripa hur man kan säga att man är stolt över att ha asperger, men jag antar att vi är olika. En dag kanske jag är av annan åsikt.

Nissemannen94 skrev: Mitt mål till nästa år är att bota mig själv. Redan innan diagnosen ändrade jag på mig själv för att passa in och kommer jobba hårdare.

Så jag läser det som att du är social och ville ha haft en massa kompisar. Men att du fick vara ensam. Få människor vill vara helt ensamma. Det finns fullt av NT-folk som sitter och är helt ensamma, tro det eller ej.

När du säger att du vill bota aspergern, vad är det som du vill ändra? Vill du t ex ta bort den talang som fått in dig på Chalmers, var lite specifik.

Vårt psyke och utstrålning människor emellan fungerar på så vis att man får tillbaka det man fokuserar på mentalt och utstrålar. Mår man dåligt och känner sig misslyckad och begränsad så får man just det tillbaka. Här gäller det att tvinga sig och skådespela sig fram till det man vill uppnå för att ta sig förbi barriären som egentligen bara är din egen tanke. Hjärnan är plastisk och ju mer du tränar på en sak desto bättre blir din hjärna på detta. Oavsett hur dålig eller bra man är på något. Autisters hjärna är dessutom hyperplastiska så utnyttja det. Och ge aldrig upp!

kiddie skrev:
När du säger att du vill bota aspergern, vad är det som du vill ändra? Vill du t ex ta bort den talang som fått in dig på Chalmers, var lite specifik.

Inte talang, utan ta bort den oförmågan jag har haft att känna samröre med andra. Jag tydligt under min uppväxt hur andra pojkar kom in i olika gemenskaper; fotboll, innebandy, gaming, skateboard osv. Jag hamnade aldrig där. Detta orsakades av min asperger, jag attraherades av andra konstiga specialintressen när jag var liten; tidtabeller, bilar, historia, politik, länder, flaggor osv. Först på gymnasiet så kom jag på detta och såg hur illa det var. Djup depression och isolering följde. Sedan dess har förändring av mig själv blivit mitt sätt att hantera min minnen, komma så långt bort från den jag var. Så kan jag pressa in mig själv i någon form av gemenskap så har jag kommit en bra bit i min behandling.

Nissemannen94 skrev:Inte talang, utan ta bort den oförmågan jag har haft att känna samröre med andra. Jag tydligt under min uppväxt hur andra pojkar kom in i olika gemenskaper; fotboll, innebandy, gaming, skateboard osv. Jag hamnade aldrig där. Detta orsakades av min asperger, jag attraherades av andra konstiga specialintressen när jag var liten; tidtabeller, bilar, historia, politik, länder, flaggor osv. Först på gymnasiet så kom jag på detta och såg hur illa det var. Djup depression och isolering följde. Sedan dess har förändring av mig själv blivit mitt sätt att hantera min minnen, komma så långt bort från den jag var. Så kan jag pressa in mig själv i någon form av gemenskap så har jag kommit en bra bit i min behandling.

OK, jag provocerade lite där men det gick typ obemärkt förbi.

Så om jag förstår dig rätt så hade det varit bättre att du hade tvingat dig till intressen du inte gillade, bara för att få vara i ett sammanhang. Så jag tolkar det som att ditt stora problem är att du känner utanförskap.

Någorlunda korrekt?

kiddie skrev:OK, jag provocerade lite där men det gick typ obemärkt förbi.

Så om jag förstår dig rätt så hade det varit bättre att du hade tvingat dig till intressen du inte gillade, bara för att få vara i ett sammanhang. Så jag tolkar det som att ditt stora problem är att du känner utanförskap.

Någorlunda korrekt?

Ja precis, har känt det under delar av mitt liv. Har man asperger är man exkluderad från gemenskap från födsel.
Därför är jag övertygad att om jag öppnar mig själv för nya saker så kommer det bli bättre men det kommer krävas mycket hårt arbete.

Det finns inte en enda stor NT-gemenskap där alla tycker om varandra.

Hoppas du inte tror det.

Har inte läst hela tråden men kan säga att jag börjat inse och acceptera en del av mina tillkortakommanden. Har AS+ADD.

Jag vet t.ex. att när jag tar itu med nåt praktiskt som engagerar mig så får jag nån sorts "flow". Flow-tillståndet gör det kul att jobba, det flyter på, men det stänger av mitt omdöme, mina föresatser och min planering utan att jag märker det förrän efteråt, när jag upptäcker att jag klantat till det - igen. T.ex. satt på alla sommardäcken på bilen med fel rotationsriktning så jag måste göra om jobbet. Och mått dåligt av det, besviken på mig själv.

Men sista året har jag insett att det där är nästan ofrånkomligt, och när det händer nu så gör jag en och gör om jobbet, inte mer med det.


En möjlig lösning vore att sätta timern på 5 minuter för att avbryta, ta ett steg tillbaka och se om jag följer mina intentioner, och sen fortsätta.

Jag har insett för att få lite talanger så måste något annat i hjärnan offras, förenklat. Man kan inte både ha en hjärna som är väldigt konstnärlig t ex och vara en total svensson. Det funkar inte så neurologiskt.

Så de svagheter man har har man för de styrkor man fått. Så ser jag på det.

Så ser det även ut hos icke-autistiska, man kan dela upp personer i två neurologiska grupper, den stabile och den känslige. Den stabile kan gå rätt opåverkad genom svårigheter och har inte problem med t ex ångest och depression. Men den kan heller inte tänka utanför ramarna. Den lyckas ofta med en slags normalliv men kanske inte kantat av några större framgång. Klarar av bakslag.

Den känslige kan lite enkelt sagt bli antingen ett nervvrak eller framgångsrik av bara helsike. Här påverkar miljön mycket och hur personen lär sig att tänka och hantera sig själv.

Man kan direkt inte klaga på de gener man fått så man får väl göra det man kan. Eller?

Att veta sina gränser är bra för alla. Men vissa aspergare verkar trycka ner sina styrkor och förnekar att de har dem. Det antar jag beror på att miljön har pajat dem i huvudet så att de inte tror de kan något, eller t o m att de inte fått utveckla något fån första början.

Skulle jag sälja bort min kreativitet för ett bättre socialt liv? I helvete heller!

Går man på Chalmers, asså Chalmers för helvete!!! måste man väl brinna för något, eller går man dit av slentrian. Hade jag gått på Chalmers hade jag varit stolt som en tupp!

Sedan är det helt självklart att man kan bli mindre kantig i det sociala. Det går att öva på precis som allt annat. Enda anledningen till att det är det sociala som är svårt att greppa, är att vi inte är födda med en stark autopilot för detta. Annars kan det analyseras precis som allt annat. Men det sociala är så kompakt och informationsfullt. Som sociala djur har vi fått många genvägar i hjärnan att klara av detta. Och har man fått färre genvägar så blir det helt enkelt ett väldigt informationsfyllt ämne att knäcka.

Veldig bra skrevet, kiddie!

Att komma in på Chalmers säger inte mycket. Med mitt högskoleprov kommer jag in på alla utbildningar förutom linjen arkitektur och teknik. Många linjer på Chalmers ligger runt 1.4, en poäng majoriteten kan uppnå. Att ta examen däremot är storartat (inom utsatt tid givetvis, att hålla på med en 3 årig utbildning i 7 år säger något).

http://www.xn--antagningspong-hib.se/?q=chalmers

+1

Jag har mått så nere länge nu. Vet inte hur länge man ska orka leva såhär.

Hur ska man klara det? Varje dag är en sån lidande.

Jag ska fråga om att jobba fler dagar, för att hålla mig sysselsatt. Helgerna är så smärtsamma då man bara sitter här.

Förstår verkligen dom med autism som har tagit självmord.

Det är väl lätt hänt att ibland fastna i att man behöver vara exceptionellt bra på något för att duga.
Har man olika förmågor och går på bra skolor brukar det ge en fjäder i hatten i olika sammanhang samt att säkert kan ge en bra självkänsla jämfört med att vara medioker och samtidigt vara utestängd från samhörighet. Det kan vara så att man får säga nej och välja bort fler saker som ”vanligt folk” kan göra utan problem.

En vanlig uttjatad fras är att man inte ska försöka jämföra sig så mycket med andra och istället tänka på framstegen man personligen gör. Det ligger väl sanning i det.

När jag fick min AS diagnos så undrade jag först va det var för nåt, visste inte om att det fanns en diagnos som hette Asperger då. Efter att ha läst lite på Wikipedia så var min första tanke: jaha så det är därför jag är som jag är, varför fick jag inte diagnosen tidigare? Det hade underlättat en hel del.

Jag kunde acceptera min autism på en gång eftersom jag äntligen fick ett svar på varför jag var som jag var.

Det du skrev om att du fastnar för det du är intresserad av kan jag känna igen mig på för jag är likadan. Du skrev även att du inte kommer att lyckas att bli gammal utan att ha uppnått i livet och så kan jag ibland känna också. Det jag brukar göra då är att tänka på att sätta upp mål som jag vill göra och sen arbeta hårt med det och sen så får det ta den tid det tar.

Men du ska inte ge upp för då lär du en vacker dag ångra att du gav upp. Ett tips är att du ställer dig frågan, vart vill du vara om 5-10 år från nu och hur ska du ta dig dit?

Nej, jag accepterar den INTE! Varför blev jag såhär ens..

Om ni tror på religion så är detta helvetet. Synd att jag inte gör det.

Finns ingen annan än mina föräldrar att skylla på.

Jag förstår att du känner så, och jag kan inte komma med något konstruktivt så jag ska vara tyst.
Vad är alternativet då än att kämpa?
Förmodligen det sämsta möjliga, då är det bättre att köra på.