Hitlers (nazisternas) paradkvinnor
13 inlägg
• Sida 1 av 1
Hitlers (nazisternas) paradkvinnor
Hitler dyrkades av både män och kvinnor. För kvinnorna var det verkligen "Kinder, Küche och Kirche" som gällde (fast kanske snarare nazistpartiet än kristna kyrkan) enligt nazisterna.
Har nu läst Nazisternas kvinnor av Anna Maria Sigmund (2001). Det finns tre delar men jag har bara läst den första.
"Hon längtar inte till någon fabrik, något kontor eller parlament. I stället klappar hennes hjärta för ett trevligt hem, en man att älska och en skara lyckliga barn." Det var Hitlers syn på hur den tyska idealkvinnan skulle vara. I praktiken ville dock inte "paradkvinnorna" nöja sig med det men censuren såg till att tyska folket inte fick veta mer än önskvärt.
En del av dessa kvinnor var fanatiska nazister, andra var bara opportunister el trodde blint på Hitler utan att bry sig om politik.
Långt innan Hitler kom till makten omgavs han av beundrande kvinnor. År 1923 skrev den socialdemokratiska tidningens "Münchner Post" om "de många fruntimmer som dyrkar Hitler". De lyssnar beundrande på Hitlers tal, pantsätter sina smycken och lånar honom pengar. Som hämnd för denna krtiska artikel såg Hitler till att tidningens redaktion förstördes under ölkällarkuppen 8 november 1923.
År 1926 var partiet (NSDAP) nära konkurs och Hitler hotade med självmord. Då kom fru Elsa Bruckman till undsättning. Hon sammanförde Hitler med den framgångsrike industrimannen Kirdorf som efter flera timmars samtal med Hitler betalade alla skulder. Fru Brickman var tydligen Hitlers bitch och maken Hugo Bruckman var fruns lydiga bitch.
Fru Bruckman sammanförde Hitler med folk med pengar och inflytande. Hennes man Hugo Bruckman betalade Hitlers hyra och lät honom använda Bruckmans palats som gästhem. Fru Bruckman skänkte Hitler smycken och erbjöd honom att välja ut vilka möbler han ville ha från hennes hem.
En annan beundrarinna var Helene Bechstein, hustru till pianofabrikanten Bechstein. Hon skänkte Hitler en lyxbil. "Wolf, ni måste ha den finaste bilen som finns." Hitler valde en Mercedes. Fru Bechstein ägde en bondgård i Obersalzburg och hjälpte Hitlar att förvärva sitt hus Wachenfeld där.
Hitler spelade den österrikiska charmören i salongerna medan partibasen slogs på gatorna. Och det lönade sig.
En annan av hans mecenater var baronessan Lily von Abegg. Hon skänkte pengar och konstföremål och överlämnade t o m sitt hus åt partiet.
Kvinnorna dyrkade Hitler, men Hitler föraktade kvinnorna. "Ett fruntimmer som blandar sig i politiken tycker jag är avskyvärt.---Ingen kvinna får inneha den minsta lilla befattning i någon av partiets lokalavdelingar."
Har nu läst Nazisternas kvinnor av Anna Maria Sigmund (2001). Det finns tre delar men jag har bara läst den första.
"Hon längtar inte till någon fabrik, något kontor eller parlament. I stället klappar hennes hjärta för ett trevligt hem, en man att älska och en skara lyckliga barn." Det var Hitlers syn på hur den tyska idealkvinnan skulle vara. I praktiken ville dock inte "paradkvinnorna" nöja sig med det men censuren såg till att tyska folket inte fick veta mer än önskvärt.
En del av dessa kvinnor var fanatiska nazister, andra var bara opportunister el trodde blint på Hitler utan att bry sig om politik.
Långt innan Hitler kom till makten omgavs han av beundrande kvinnor. År 1923 skrev den socialdemokratiska tidningens "Münchner Post" om "de många fruntimmer som dyrkar Hitler". De lyssnar beundrande på Hitlers tal, pantsätter sina smycken och lånar honom pengar. Som hämnd för denna krtiska artikel såg Hitler till att tidningens redaktion förstördes under ölkällarkuppen 8 november 1923.
År 1926 var partiet (NSDAP) nära konkurs och Hitler hotade med självmord. Då kom fru Elsa Bruckman till undsättning. Hon sammanförde Hitler med den framgångsrike industrimannen Kirdorf som efter flera timmars samtal med Hitler betalade alla skulder. Fru Brickman var tydligen Hitlers bitch och maken Hugo Bruckman var fruns lydiga bitch.
Fru Bruckman sammanförde Hitler med folk med pengar och inflytande. Hennes man Hugo Bruckman betalade Hitlers hyra och lät honom använda Bruckmans palats som gästhem. Fru Bruckman skänkte Hitler smycken och erbjöd honom att välja ut vilka möbler han ville ha från hennes hem.
En annan beundrarinna var Helene Bechstein, hustru till pianofabrikanten Bechstein. Hon skänkte Hitler en lyxbil. "Wolf, ni måste ha den finaste bilen som finns." Hitler valde en Mercedes. Fru Bechstein ägde en bondgård i Obersalzburg och hjälpte Hitlar att förvärva sitt hus Wachenfeld där.
Hitler spelade den österrikiska charmören i salongerna medan partibasen slogs på gatorna. Och det lönade sig.
En annan av hans mecenater var baronessan Lily von Abegg. Hon skänkte pengar och konstföremål och överlämnade t o m sitt hus åt partiet.
Kvinnorna dyrkade Hitler, men Hitler föraktade kvinnorna. "Ett fruntimmer som blandar sig i politiken tycker jag är avskyvärt.---Ingen kvinna får inneha den minsta lilla befattning i någon av partiets lokalavdelingar."
Hitlers (nazisternas) paradkvinnor
Så har vi de berömda systrarna Mitford (se https://sv.wikipedia.org/wiki/Mitford_(familj) )
Diana var fascist, gifte sig med brittiska fascistledaren Oswald Mosley i Goebbels hem i Berlin (Hitler var också där). Dianas lillasyster Unity Valkyrie blev en av Hitlers hängivna beundarinnor.
Hitler hade förstås en avsikt bakom umgänget med Unity. Hon var släkt med Winston Churchill och han hoppades få direkt kontakt med honom, men det lyckades inte.
"Jag har två fädernesländer", sade Unity. När det ena landet förklarade krig mot det andra den 3 september 1939 beslöt hon att begå självmord. Hon sköt sig i huvudet i Engelska parken i München, men dog inte. Kulan blev kvar i huvudet. På Hitlers inrådan reste hon hem till England. Hon blev aldrig återställd utan mentalt handikappad och dog år 1948.
Diana var fascist, gifte sig med brittiska fascistledaren Oswald Mosley i Goebbels hem i Berlin (Hitler var också där). Dianas lillasyster Unity Valkyrie blev en av Hitlers hängivna beundarinnor.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Unity_MitfordUnder sin uppväxt delade Unity rum med sin syster Jessica som redan fastnat för den kommunistiska läran. De båda systrarna grälade politiskt och delade upp rummet. Unity prydde sin del med hakkors, risknippen som symboliserade fascismen och med bilder av Mussolini, medan Jessica dekorerade sin halva av rummet med en byst av Lenin och kommunistisk litteratur.
---
Efter det första mötet träffade hon Hitler ständigt, mellan 1935 och 1936 har hon med rött bläck i sin dagbok noterat 140 möten. I England ryktades det att de skulle gifta sig, hennes största lycka var när hon kunde sitta vid hans fötter och han strök henne över huvudet.
Samtidigt som Hitler uppvaktade Unity hade han Eva Braun på Berghof.
---
Hon skrev ett brev till Winston Churchill efter Anschluss där hon beskrev hur glada österrikarna var över sammanslagningen och hur orättvis Versaillesfreden var, Winston svarade vänligt men lät sig inte övertygas.
Fadern David som tidigare till en viss del stött Hitler, tvärvände i sina åsikter när Tyskland tågade in i Tjeckoslovakien, han blev även förkrossad över Unitys nära relation till de nazistiska ledarna. Bara tre månader före krigsförklaringen skaffade Hitler en våning till Unity, hon skrev hem och berättade om den trevliga lägenheten som tidigare bebotts av ett judiskt par som flyttat utomlands. Den brittiske konsuln besökte henne för att förmå henne att återvända till England eftersom det växte fram en politisk oro i Europa, och han troligen inte skulle kunna skydda henne. Hon svarade att hon redan hade det bästa skydd man kan få i sin Hitler.
Hitler hade förstås en avsikt bakom umgänget med Unity. Hon var släkt med Winston Churchill och han hoppades få direkt kontakt med honom, men det lyckades inte.
"Jag har två fädernesländer", sade Unity. När det ena landet förklarade krig mot det andra den 3 september 1939 beslöt hon att begå självmord. Hon sköt sig i huvudet i Engelska parken i München, men dog inte. Kulan blev kvar i huvudet. På Hitlers inrådan reste hon hem till England. Hon blev aldrig återställd utan mentalt handikappad och dog år 1948.
Hitlers (nazisternas) paradkvinnor
Mitfords, ja. De verkar ha varit mer eller mindre märkliga allihop.
Har läst "De osannolika systrarna Mitford" av Cecilia Hagen. Väldigt lättläst, det är nästan som en reseskildring in i deras värld.
På baksidan står det
Hon var visst en riktig fjäder i hatten för Hitler, och ska visst ha behållit sina sympatier livet ut. På gamla dar har hon kallat Hitler för en charmerande gentleman i nån intervju.
Det finns en del med/om både Diana och Unity på YouTube, men det var ett bra tag sen jag såg nåt av det, så jag minns inte vad som är sevärt.
Har läst "De osannolika systrarna Mitford" av Cecilia Hagen. Väldigt lättläst, det är nästan som en reseskildring in i deras värld.
På baksidan står det
Diana var den svindlande vackra och begåvade. Onkel Winston Churchills och Adolf Hitlers särskilda favorit. Den engelska fascismens First Lady. Mor till Trustorhärvans lord Moyne.
Hon var visst en riktig fjäder i hatten för Hitler, och ska visst ha behållit sina sympatier livet ut. På gamla dar har hon kallat Hitler för en charmerande gentleman i nån intervju.
Det finns en del med/om både Diana och Unity på YouTube, men det var ett bra tag sen jag såg nåt av det, så jag minns inte vad som är sevärt.
Hitlers (nazisternas) paradkvinnor
För oss i Sverige är väl Carin Göring, Hermann Görings första hustru, intressantast. Hon tjänade Hitler och nazismen, både som levande och död. Carin Göring tillhörde de entusiastiska nazisterna.
Carin föddes 1888 som dotter till översten och friherren Carl Fock och hans irländska hustru Huldine. De fick fem döttrar (Fanny, Elsa, Mary, Carin och Lily). Carin gifte sig 1910 med då underlöjtnant Nils von Kantzow och de fick 1912 sonen Thomas. Carins äldsta syster Mary hade gift sig med forskningsresande Eric von Rosen. En dag ville von Rosen åka hem till sitt slott Rockelsta(d) från Stockholm. Men vädret var så dåligt att SJ hade ställt in tågen. Greven var van att få som han ville och vände sig till det privata flygbolaget Svensk Lufttrafik. De tre svenska piloterna vägrade, de tyckte att det vore självmord. Men Hermann Göring hade ekonomiska bekymmer och accepterade uppdraget. Flygplanet landade på isen utanför slottet. Hermann Göring inbjöds att övernatta i slottet. Elden flammade i den öppna spisen. Järnställningen var prydd med hakkors, som var Eric von Rosens personliga "lyckosymbol". Hermann Göring gillade slottet och även jaktstugan som blev inspiration till Carinhall senare.
Carin von Kantzow var lång, blond och vacker. Hon skrev senare att hon och Göring "druckit kärleksdrycken", dvs hon jämförde dem med Tristan och Isolde. Även Isolde var ju gift. Göring beskrev efteråt att när han mötte Carins blå ögon kände han sig "som träffad av blixten".
Både Eric von Rosen och Hermann Göring var konservativa nationalister (och både blev senare nazister) och kom väl överens. Carin var uttråkad i sitt äktenskap och drömde om en hjälte och romantik. Göring uppfyllde kravet. Den tiden var han ung och smärt. Han var stridsflygare i första världskriget och hade fått tapperutmärkelsen Pour le mérite och haft kommandot över jakteskadern Manfred Freiherr von Richthofen. Efter fredsfördraget i Versailles tvingades Tyskland att upplösa flygvapnet. Göring blev arbetslös.
Nästa dag flög Göring en liten rundtur med flygplanet med sonen Carl-Gustaf von Rosen, som senare blev en berömd flygare. Göring kom överens med Carin om att träffas igen. På sommaren 1920 lämnade Carin man och barn för att följa sin älskare till Tyskland. Modern förebrådde sin son för denna omoraliska förbindelse och krävde att han skulle göra slut med Carin. Men det struntade Hermann i. Inte så konstigt, modern hade själv levt med sin älskare på andra våningen på slottet Veldenstein medan maken bodde på bottenvåningen. Hermann och Carin reste runt och turistade i Sydtyskland och i Alperna.
Officiellt förklarade Carin att hon behövde resa för sin hälsas skull. Såväl maken som hennes egen familj skickade pengar. Men Göring krävde att hon skulle skilja sig och i december 1922 blev skilsmässan klar.
År 1922 träffade Göring Hitler, som lät honom bygga upp en Sturmabteilung med en grupp slagskämpar. "Från första ögonblicket jag såg och hörde honom var jag hans slav med hull och hår." sade Göring inför den internationella militärdomstolen i Nurnberg 1946. Och likadant var det för Carin. Hitler själv hade sagt om paret: "Männen i de nordiska länderna så till den grad slappa, att de vackraste kvinnorna lämnar dem om de kan få en man från oss."
Carin och Hermann gifte sig både i Stockholm och i München. Bröllopsresan gick till Italien. Sedan köpte paret en liten villa utanför München. Vem betalade allt? Jo, Carins f.d. make. Han betalade huset, kostnaderna för personal inkl chaufför till en Mercedes (också betalad av f.d. maken).
Hitler var en gärna sedd gäst i huset och berömde Göring för uppbyggnaden av S.A.
Men den generöse f.d. maken kapten Nils von Kantzow blev djupt deprimerad och till slut sinnessjuk. När en kollega tyckte synd om honom och kritiserade Göring försökte von Kantzow strypa honom. Han blev så småingom avskedad från sin tjänst. Han överlevde dock både Carin och Hermann.
Carin föddes 1888 som dotter till översten och friherren Carl Fock och hans irländska hustru Huldine. De fick fem döttrar (Fanny, Elsa, Mary, Carin och Lily). Carin gifte sig 1910 med då underlöjtnant Nils von Kantzow och de fick 1912 sonen Thomas. Carins äldsta syster Mary hade gift sig med forskningsresande Eric von Rosen. En dag ville von Rosen åka hem till sitt slott Rockelsta(d) från Stockholm. Men vädret var så dåligt att SJ hade ställt in tågen. Greven var van att få som han ville och vände sig till det privata flygbolaget Svensk Lufttrafik. De tre svenska piloterna vägrade, de tyckte att det vore självmord. Men Hermann Göring hade ekonomiska bekymmer och accepterade uppdraget. Flygplanet landade på isen utanför slottet. Hermann Göring inbjöds att övernatta i slottet. Elden flammade i den öppna spisen. Järnställningen var prydd med hakkors, som var Eric von Rosens personliga "lyckosymbol". Hermann Göring gillade slottet och även jaktstugan som blev inspiration till Carinhall senare.
Carin von Kantzow var lång, blond och vacker. Hon skrev senare att hon och Göring "druckit kärleksdrycken", dvs hon jämförde dem med Tristan och Isolde. Även Isolde var ju gift. Göring beskrev efteråt att när han mötte Carins blå ögon kände han sig "som träffad av blixten".
Både Eric von Rosen och Hermann Göring var konservativa nationalister (och både blev senare nazister) och kom väl överens. Carin var uttråkad i sitt äktenskap och drömde om en hjälte och romantik. Göring uppfyllde kravet. Den tiden var han ung och smärt. Han var stridsflygare i första världskriget och hade fått tapperutmärkelsen Pour le mérite och haft kommandot över jakteskadern Manfred Freiherr von Richthofen. Efter fredsfördraget i Versailles tvingades Tyskland att upplösa flygvapnet. Göring blev arbetslös.
Nästa dag flög Göring en liten rundtur med flygplanet med sonen Carl-Gustaf von Rosen, som senare blev en berömd flygare. Göring kom överens med Carin om att träffas igen. På sommaren 1920 lämnade Carin man och barn för att följa sin älskare till Tyskland. Modern förebrådde sin son för denna omoraliska förbindelse och krävde att han skulle göra slut med Carin. Men det struntade Hermann i. Inte så konstigt, modern hade själv levt med sin älskare på andra våningen på slottet Veldenstein medan maken bodde på bottenvåningen. Hermann och Carin reste runt och turistade i Sydtyskland och i Alperna.
Officiellt förklarade Carin att hon behövde resa för sin hälsas skull. Såväl maken som hennes egen familj skickade pengar. Men Göring krävde att hon skulle skilja sig och i december 1922 blev skilsmässan klar.
År 1922 träffade Göring Hitler, som lät honom bygga upp en Sturmabteilung med en grupp slagskämpar. "Från första ögonblicket jag såg och hörde honom var jag hans slav med hull och hår." sade Göring inför den internationella militärdomstolen i Nurnberg 1946. Och likadant var det för Carin. Hitler själv hade sagt om paret: "Männen i de nordiska länderna så till den grad slappa, att de vackraste kvinnorna lämnar dem om de kan få en man från oss."
Carin och Hermann gifte sig både i Stockholm och i München. Bröllopsresan gick till Italien. Sedan köpte paret en liten villa utanför München. Vem betalade allt? Jo, Carins f.d. make. Han betalade huset, kostnaderna för personal inkl chaufför till en Mercedes (också betalad av f.d. maken).
Hitler var en gärna sedd gäst i huset och berömde Göring för uppbyggnaden av S.A.
Men den generöse f.d. maken kapten Nils von Kantzow blev djupt deprimerad och till slut sinnessjuk. När en kollega tyckte synd om honom och kritiserade Göring försökte von Kantzow strypa honom. Han blev så småingom avskedad från sin tjänst. Han överlevde dock både Carin och Hermann.
Hitlers (nazisternas) paradkvinnor
Carin Göring hade dålig hälsa. Hon hade ett medfött hjärtfel, astma och reumatism. Efter en förkylning fick hon lunginflammation och låg till sängs när ölhallskuppen genomfördes. Men kuppen misslyckades och Görng sårades av flera skott i höften. Han släpades in i en judisk familjs hus. De skötte om honom och hämtade läkare. Man kan säga att de (tyvärr) räddade hans liv. Paret Göring måste fly landet. De flydde först till Österrike. Görings sår infekterades och han togs in på sjukhus i Innsbruck. Han hade stora smärtor ochOd fick därför mycket morfin, vilket gjorde honom till morfinist.
Hitler fick en ytterst mild dom. Fem års "custodia honesta", endast 6 månaders fängelse behövde avtjänas, resten var villkorligt. Inte heller utvisades han från Tyskland trots att han var österrikisk medborgare.
Carin reste till München och bad Hitler om pengar. Hon fick inga, bara ett porträtt av Hitler med dedikation. Han hade också ett uppdrag till Göring: att resa till Mussolini i Italien och be om ekonomisk hjälp till partiet. Paret reste till Italien men blev inte ens mottagna av Mussolini. Totalt utblottade reste paret till Sverige. De fick än en gång ekonomisk hjälp av Carins familj och bosatte sig på Odengatan i Stockholm.
Göring var svårt morfinberoende och försökte kasta sig ut genom fönstret i närvaro av svärföräldrarna. Han lades in på ett avgiftningshem. Svärfar betalade. På Aspuddens sanatorium bröt han upp medicinskåpet och hotade personalen. Då försåg personalen honom med morfin, eftersom Carin "fruktade att kaptenen skulle mörda någon i sin vrede". Sedan överfördes Göring till Katarinasjukhuset i tvångströja och därifrån till Långbro psykiatriska klinik. Journalen beskriver Göring som "judehatare och brutal hysteriker med svag karaktär, illvillig mot andra men sentimental mot sin egen familj." Den 7 oktober 1925 friskförklarades han men fick snart återfall. Men han kunde dölja sitt beroende för andra, men inte för Carin. När Göring återvände till Hitler i Berlin skrev hon: "Du är allt jag har och jag ber dig göra dig fri innan det är för sent.--- Du lider säkert, det är säkert obehagligt, men gör det för min skull för jag älskar dig så gränslöst.., Och att vara morfinist är samma sak som att begå självmord, varje dag försvinner en liten del av din kropp och din själ.. du behärskas en en ond ande och av en ond makt och kroppen försvagas mer och mer.... Rädda dig själv och därmed också mig!"
Hitler fick en ytterst mild dom. Fem års "custodia honesta", endast 6 månaders fängelse behövde avtjänas, resten var villkorligt. Inte heller utvisades han från Tyskland trots att han var österrikisk medborgare.
Carin reste till München och bad Hitler om pengar. Hon fick inga, bara ett porträtt av Hitler med dedikation. Han hade också ett uppdrag till Göring: att resa till Mussolini i Italien och be om ekonomisk hjälp till partiet. Paret reste till Italien men blev inte ens mottagna av Mussolini. Totalt utblottade reste paret till Sverige. De fick än en gång ekonomisk hjälp av Carins familj och bosatte sig på Odengatan i Stockholm.
Göring var svårt morfinberoende och försökte kasta sig ut genom fönstret i närvaro av svärföräldrarna. Han lades in på ett avgiftningshem. Svärfar betalade. På Aspuddens sanatorium bröt han upp medicinskåpet och hotade personalen. Då försåg personalen honom med morfin, eftersom Carin "fruktade att kaptenen skulle mörda någon i sin vrede". Sedan överfördes Göring till Katarinasjukhuset i tvångströja och därifrån till Långbro psykiatriska klinik. Journalen beskriver Göring som "judehatare och brutal hysteriker med svag karaktär, illvillig mot andra men sentimental mot sin egen familj." Den 7 oktober 1925 friskförklarades han men fick snart återfall. Men han kunde dölja sitt beroende för andra, men inte för Carin. När Göring återvände till Hitler i Berlin skrev hon: "Du är allt jag har och jag ber dig göra dig fri innan det är för sent.--- Du lider säkert, det är säkert obehagligt, men gör det för min skull för jag älskar dig så gränslöst.., Och att vara morfinist är samma sak som att begå självmord, varje dag försvinner en liten del av din kropp och din själ.. du behärskas en en ond ande och av en ond makt och kroppen försvagas mer och mer.... Rädda dig själv och därmed också mig!"
Hitlers (nazisternas) paradkvinnor
Jag tror jag har del två hemma. Och har läst den flera gånger. Det är ganska märkliga kvinnor, samtidigt är de flesta ändå inte så ovanliga. Där var det t.ex. fruarna Bormann, Heydrich, Rascher, och dessutom Unity Mitford, Hanna Reitsch och Winifred Wagner.
Hitlers (nazisternas) paradkvinnor
Jag har tänkt läsa del 2 och 3 också. Del 1 handlar om bl a Carin Göring, Emmy Göring, Magda Goebbels, Leni Riefenstahl, Eva Braun och Hitlers systerdotter Geli Raubal.
Hitlers (nazisternas) paradkvinnor
Mer om Carin Göring:
Hon var alltså en glödande nazist, hon dyrkade Hitler och såg honom som en riddare som skulle rädda Tyskland och hon var förstås också antisemit. Hon togs in på sanatorium och skrev: "hela sanatoriet här nästan är hitlerianskt, judar mottagas här inte t.ex. Och det är så skönt och fridfullt i detta judefyllda land."
https://popularhistoria.se/krig/andra-v ... enska-ikonPopulär Historia 14 februari 2002 skrev:Tack vare en allmän amnesti kunde paret Göring 1927 återvända till Tyskland, och denna gång skulle de komma för att stanna. Vilket misstag myndigheterna hade gjort när de utfärdade amnestin stod klart när det nationalsocialistiska partiet 1928 vann tolv platser i valet till riksdagen. Hermann Göring var en av de nyvalda ledamöterna och Carin började nu ett nytt liv som någorlunda respekterad politikerfru. Det var hon själv som gav sin man och hans parti en aura av anständighet. I denna krets av övervägande socialt svåranpassade var det en tillgång att ha en adelsdam, än mer en vacker nordisk sådan.
---
Om allt detta rapporterade hon hem till mamma. Hennes brev speglar en starkt politiskt influerad tillvaro: vänner och bekanta delas upp i nazister och icke-nazister, vilkas omvändelse hon ivrigt påhejar och själv försöker åstadkomma. I ett av sina brev hem beskriver hon en ung man som är ”demokrat” så här: ”Mycket hygglig man annars och vi ha nu gjort upp om att omvända honom från hans demokratiska idéer.” Till nazistgruppen hörde för övrigt många naiva medlemmar av adeln och överklassen, bland dem prins August Wilhelm, som till slut endast fick se sig utnyttjad.
Carin hade ytterligare en kvalitet: hon var en av få kvinnor i nazisternas inre krets. Hitler var ju inte gift, så Carin blev något av nazismens första dam. Även i döden skulle hon spela denna roll. Att hon blev ”nationalsocialismens maskot”, som Hitler sägs ha kallat henne, berodde säkerligen till stor del också på hennes skönhet och karisma. Hon var mycket populär i sociala sammanhang och så outtröttlig i sin kamp för Saken att det inte förvånar att Hitler gjorde henne till en förebild att följas av tyska kvinnor i Carin-Göring-Bund.
Hon var alltså en glödande nazist, hon dyrkade Hitler och såg honom som en riddare som skulle rädda Tyskland och hon var förstås också antisemit. Hon togs in på sanatorium och skrev: "hela sanatoriet här nästan är hitlerianskt, judar mottagas här inte t.ex. Och det är så skönt och fridfullt i detta judefyllda land."
Hitlers (nazisternas) paradkvinnor
Alien skrev:Mer om Carin Göring:https://popularhistoria.se/krig/andra-v ... enska-ikonPopulär Historia 14 februari 2002 skrev:Tack vare en allmän amnesti kunde paret Göring 1927 återvända till Tyskland, och denna gång skulle de komma för att stanna. Vilket misstag myndigheterna hade gjort när de utfärdade amnestin stod klart när det nationalsocialistiska partiet 1928 vann tolv platser i valet till riksdagen. Hermann Göring var en av de nyvalda ledamöterna och Carin började nu ett nytt liv som någorlunda respekterad politikerfru. Det var hon själv som gav sin man och hans parti en aura av anständighet. I denna krets av övervägande socialt svåranpassade var det en tillgång att ha en adelsdam, än mer en vacker nordisk sådan.
---
Om allt detta rapporterade hon hem till mamma. Hennes brev speglar en starkt politiskt influerad tillvaro: vänner och bekanta delas upp i nazister och icke-nazister, vilkas omvändelse hon ivrigt påhejar och själv försöker åstadkomma. I ett av sina brev hem beskriver hon en ung man som är ”demokrat” så här: ”Mycket hygglig man annars och vi ha nu gjort upp om att omvända honom från hans demokratiska idéer.” Till nazistgruppen hörde för övrigt många naiva medlemmar av adeln och överklassen, bland dem prins August Wilhelm, som till slut endast fick se sig utnyttjad.
Carin hade ytterligare en kvalitet: hon var en av få kvinnor i nazisternas inre krets. Hitler var ju inte gift, så Carin blev något av nazismens första dam. Även i döden skulle hon spela denna roll. Att hon blev ”nationalsocialismens maskot”, som Hitler sägs ha kallat henne, berodde säkerligen till stor del också på hennes skönhet och karisma. Hon var mycket populär i sociala sammanhang och så outtröttlig i sin kamp för Saken att det inte förvånar att Hitler gjorde henne till en förebild att följas av tyska kvinnor i Carin-Göring-Bund.
Hon var alltså en glödande nazist, hon dyrkade Hitler och såg honom som en riddare som skulle rädda Tyskland och hon var förstås också antisemit. Hon togs in på sanatorium och skrev: "hela sanatoriet här nästan är hitlerianskt, judar mottagas här inte t.ex. Och det är så skönt och fridfullt i detta judefyllda land."
Just det, "prins Auwi". En av Wilhelm II s söner. Han var väldigt naiv, gjorde allt för att hjälpa nazisterna och Hitler ignorerade honom helt när han inte behövde honom längre.
Hitlers (nazisternas) paradkvinnor
Carin Göring var fästad vid sin mor och skrev många brev till henne. Därigenom har historiker fått veta en hel del om Herman Göring och Hitler, även om man inte vet vad hon skarvat i sin rosenskimrande försköning. Björn Fontander har givit ut boken Carin Göring skriver hem (1990), som består av hennes brev, foton och Fontanders kommentarer.
En som blev lidande av moderns uppbrott från sin första make och giftermål med Göring var sonen Tomas. Dels försvann modern utomlands, dels blev fadern sinnessjuk av sin sorg.
När Carins mor dog den 25 september 1931 reste Carin hem till begravningen. Men hon dog själv den 17 oktober 1931 av en hjärtinfarkt och begravdes i familjegraven på Lovön.
De ledande nazisterna samlades ofta i Carinhall.
Biografin var dock inte särskilt tillförlitlig. Fanny var också en glödande nazist. För dem som inte var så intresserade av politik (t ex romantiska kvinnor) var biografin ett sätt att få dem positivt inställda till nazistpartiet.
Carin fick dock inte ligga i ro på Carinhall:
Carin Göring hade alltså begravts tre gånger. Men än var det inte slut. Var det verkligen Carin som låg i familjegraven på Lovön?
DNA-tekniken var inte så utvecklad på 90-talet så man kunde inte veta. Men sedan dess har DNA-tekniken utvecklats mycket, tänk bara på neandertalarnas DNA.
Så Carin Göring begravdes för fjärde gången och för tredje gången i familjegraven på Lovön.
En som blev lidande av moderns uppbrott från sin första make och giftermål med Göring var sonen Tomas. Dels försvann modern utomlands, dels blev fadern sinnessjuk av sin sorg.
ttps://www.dn.se/dn-bok/bokrecensioner/ ... river-hem/DN 2009-08-20 skrev:Särskilt tydlig blir den i mötena mellan den moderlöse sonen Thomas och maktpolitikern Göring som under trettiotalet tog sig an Carins son som om det vore hans egen. Thomas Kantzow var rädd för att bli sinnessjuk som fadern, sömnlöst grubblande säger han sig bara ha ”natten som vän”, dagboksanteckningarna vibrerar av uppspelt förtvivlan.
Sin narcissistiska mamma älskade han och under Nürnbergprocessen gjorde han på fullt allvar försök att få framträda till krigsförbrytaren Görings försvar. De som såg honom efter kriget tyckte att han var den mest sorgsna av människor.
När Carins mor dog den 25 september 1931 reste Carin hem till begravningen. Men hon dog själv den 17 oktober 1931 av en hjärtinfarkt och begravdes i familjegraven på Lovön.
https://popularhistoria.se/krig/andra-v ... enska-ikonPopulär Historia skrev:Hon hade begravts i familjegraven i Stockholm, men hennes man ville ha henne i Tyskland, och man kan nog anta att partiets PR-man, sedermera Tysklands propagandaminister, Joseph Goebbels var förtjust i idén. Carins gravsten i Stockholm hade försetts med hakkors, men när okända tog bort dessa såg de båda herrarna sin chans att återbörda nazistpartiets maskot till Tyskland. Det blev ett spektakulärt skådespel. Carins kista grävdes upp 1934 och färdades på en ståtlig katafalk från Stockholm till tyska gränsen. I Tyskland mottogs den på stationen i Eberswalde med nazistparad och musikkår.
Till minne av sin avgudade Carin byggde Hermann Göring Carinhall på sin egendom utanför Berlin. Byggnaden var i grunden en jaktstuga men blev nu ett avgudatempel för kulten kring den döda svenskan. Här lades hon också till den sista vilan – för andra gången. Vid denna jordfästning deltog också Hitler själv. Carinhall var fyllt av bilder av Carin och i sin lägenhet i Berlin hade Göring ordnat ett regelrätt altare till minne av sin döda fru – något hennes efterträdare sedermera fick det tveksamma nöjet att leva med.
De ledande nazisterna samlades ofta i Carinhall.
När Carins äldre syster Fanny skrev en biografi om henne blev denna snabbt en bästsäljare i Tyskland. 1943 hade den sålts i 900 000 exemplar där – bara Mein Kampf sålde bättre.
Biografin var dock inte särskilt tillförlitlig. Fanny var också en glödande nazist. För dem som inte var så intresserade av politik (t ex romantiska kvinnor) var biografin ett sätt att få dem positivt inställda till nazistpartiet.
Carin fick dock inte ligga i ro på Carinhall:
Hon hade vid krigets slut begravts två gånger, men när sovjetiska soldater ryckte fram lät Göring spränga Carinhall (själv begick han senare självmord i fängelsecellen efter att ha dömts till döden i Nürnbergrättegången). Det som blev kvar av anläggningen utanför Berlin såg ryssarna till att förstöra. Men vad hände med Carins stoft? Vi kan inte säkert veta. Det troligaste är dock att det verkligen var hennes kvarlevor som den svenske prästen i Berlin, Heribert Jansson, fick ta emot efter kriget av Görings skogvaktare. Prästen lät kremera kroppen och hemligt transportera askan till Sverige. 1951 jordfästes hon slutligen på sin ursprungliga plats i familjegraven utanför Stockholm.
Carin Göring hade alltså begravts tre gånger. Men än var det inte slut. Var det verkligen Carin som låg i familjegraven på Lovön?
https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/fe ... g-i-gravensvt 20 december 2012 skrev:Klart är i alla fall att en skogvaktare kontaktade svenska kyrkan i Berlin på 50-talet och sade sig ha hittat Carin Görings kropp i skogen vid Carinhall. Kvarlevorna togs om hand av Carins svenska familj.
De kvarlevorna kremerades och har sedan dess legat begravda på Lovö kyrkogård. Men så på 90-talet spreds bilder i tyska medier på vad som sades vara den verkliga Carin Görings kvarlevor.
Hittades av skattletare
Skattletare på jakt efter Görings nedgrävda tillgångar hade med sina metalldetektorer hittat en zinkkista med benrester vid mausoleet. Det var en kvinna, men så mycket mer kunde man först inte avgöra.
DNA-tekniken var inte så utvecklad på 90-talet så man kunde inte veta. Men sedan dess har DNA-tekniken utvecklats mycket, tänk bara på neandertalarnas DNA.
Marie Allen, professor i rättsgenetik vid Uppsala universitet, har under några år förfinat och utvecklat analysmetoderna och hon har nu lyckats göra en säker identifiering av benen. Hon har studerat både mitokondrieDNA och kärnDNA samt jämfört proverna med biologiska prover från Carin Görings son.
I en artikel som publiceras i PLoS ONE slår hon fast att sannolikheten att benen som hittades på 90-talet verkligen kommer från Carin Göring är 99,5 %. Arvsmassan från kroppen liknar alltså sonens DNA så mycket att det inte råder något tvivel. Det är Carin Göring som var nedgrävd där Carinhall låg, även efter att residenset sprängdes.
Så Carin Göring begravdes för fjärde gången och för tredje gången i familjegraven på Lovön.
Hitlers (nazisternas) paradkvinnor
En annan svenska är Zarah Leander, "Tredje rikets diva". Hon tillhörde opportunisterna, hon tjänade på Tredje riket och Tredje riket tjänade på henne. Hon var inte nazist och var inte med i nazistpartiet. Hon ville bara göra karriär och tjäna mycket pengar.
Zarah Leander behandlas i Nazisternas kvinnor del III, som även handlar om bl a Ilse Hess, Annelies von Ribbentrop och Thea von Harbou.
Zarah Leander föddes år 1907 som Sara Stina Hedberg i en borgerlig familj i Karlstad. Hon var enda dottern och växte upp med fyra bröder. Hennes far var instrumentmakare och musicerade varje dag med sin dotter. Sara fick lära sig spela både piano och fiol. Fadern skämde bort henne, modern var sträng och dominant. Sara drömde om att uppträda på scenen inför jublande folkmassor. Bröderna hånade henne "du är för ful för scenen".
I skolan var Sara ovanligt lat och tyckte skolan var rena helvetet. Efter skolan skulle hon gå olika hushållskurser, vilket bara tråkade ut henne. En väninna till modern bjöd in henne till Riga och där stannade Sara i nästan två år. Väninnan uppmuntrade flickans ambitioner och ackompanjerade hennes sång. Det var där hon fick veta att hennes röst var kontraalt (vilket berodde på ovanligt långa stämband). Det blev all undervisning hon fick. Hon sökte till Dramatens elevskola men kom inte in. "Helt obegåvad men ser strålande ut!" Hon förälskade sig i skådespelareleven Nils Leander, och när hon blev gravid gifte de sig och flyttade till hans föräldrahem. De fick en dotter och en son. Efter avslutad utbildning fick maken arbete som skådespelare. Det var en hemsk tid tyckte Zarah, att bo med svärföräldrarna i en prästgård på landet och ägna sig åt blöjtvätt. Men 1929 fick hon provsjunga för Ernst Rolf och fick anställning i hans revy. Sedan uppträdde hon i revyer av Karl Gerhard och Kar de Mumma.
Det blev skilsmässa men hon behöll efternamnet Leander. Zarah Leander lät ju mycket bättre än Sara Hedberg för en primadonna. Hon spelade in tre filmer (Dantes mysterier, Den falska miljonären, Äktenskapsleken) och spelade in flera skivor. Hon sjöng den antinazistiska sången "I skuggan av en stövel" i Karl Gerhards revy. Men det var Karl Gerhard som var antinazist, inte Zarah Leander.
Det var Zarahs mor som tog hand om hennes barn. Men modern var inte stolt över Zarahs framgångar, snarare såg hon henne som familjens svarta får, ett undantag bland släktens godsägare, böner, köpman och statsanställda. Det sved nog i Zarah. Hennes far, som säkert skulle uppsakttat hennes framgång, hade dött redan 1929.
1936 kom Zarah Leanders internationella genombrott i operetten "Axel i sjunde himlen" i Wien. Den tyske Max Hansen spelade den manliga huvudrollen, Zarah Leander spelade en skygg hollywoodstjärna (givetvis med Greta Garbo i åtanke). Det blev stor succé. Zarah Leander hade dock inte tänkt på gaget, som var mycket lågt. När hon blev bjuden på en höstbal kunde hon inte gå eftersom hon inte hade råd att köpa festkläder. Tidningarna gjorde narr av detta "svepskäl". Zarah Leander lovade sig själv att aldrig sälja sig så billigt igen.
Zarah Leander behandlas i Nazisternas kvinnor del III, som även handlar om bl a Ilse Hess, Annelies von Ribbentrop och Thea von Harbou.
Zarah Leander föddes år 1907 som Sara Stina Hedberg i en borgerlig familj i Karlstad. Hon var enda dottern och växte upp med fyra bröder. Hennes far var instrumentmakare och musicerade varje dag med sin dotter. Sara fick lära sig spela både piano och fiol. Fadern skämde bort henne, modern var sträng och dominant. Sara drömde om att uppträda på scenen inför jublande folkmassor. Bröderna hånade henne "du är för ful för scenen".
I skolan var Sara ovanligt lat och tyckte skolan var rena helvetet. Efter skolan skulle hon gå olika hushållskurser, vilket bara tråkade ut henne. En väninna till modern bjöd in henne till Riga och där stannade Sara i nästan två år. Väninnan uppmuntrade flickans ambitioner och ackompanjerade hennes sång. Det var där hon fick veta att hennes röst var kontraalt (vilket berodde på ovanligt långa stämband). Det blev all undervisning hon fick. Hon sökte till Dramatens elevskola men kom inte in. "Helt obegåvad men ser strålande ut!" Hon förälskade sig i skådespelareleven Nils Leander, och när hon blev gravid gifte de sig och flyttade till hans föräldrahem. De fick en dotter och en son. Efter avslutad utbildning fick maken arbete som skådespelare. Det var en hemsk tid tyckte Zarah, att bo med svärföräldrarna i en prästgård på landet och ägna sig åt blöjtvätt. Men 1929 fick hon provsjunga för Ernst Rolf och fick anställning i hans revy. Sedan uppträdde hon i revyer av Karl Gerhard och Kar de Mumma.
Det blev skilsmässa men hon behöll efternamnet Leander. Zarah Leander lät ju mycket bättre än Sara Hedberg för en primadonna. Hon spelade in tre filmer (Dantes mysterier, Den falska miljonären, Äktenskapsleken) och spelade in flera skivor. Hon sjöng den antinazistiska sången "I skuggan av en stövel" i Karl Gerhards revy. Men det var Karl Gerhard som var antinazist, inte Zarah Leander.
Det var Zarahs mor som tog hand om hennes barn. Men modern var inte stolt över Zarahs framgångar, snarare såg hon henne som familjens svarta får, ett undantag bland släktens godsägare, böner, köpman och statsanställda. Det sved nog i Zarah. Hennes far, som säkert skulle uppsakttat hennes framgång, hade dött redan 1929.
1936 kom Zarah Leanders internationella genombrott i operetten "Axel i sjunde himlen" i Wien. Den tyske Max Hansen spelade den manliga huvudrollen, Zarah Leander spelade en skygg hollywoodstjärna (givetvis med Greta Garbo i åtanke). Det blev stor succé. Zarah Leander hade dock inte tänkt på gaget, som var mycket lågt. När hon blev bjuden på en höstbal kunde hon inte gå eftersom hon inte hade råd att köpa festkläder. Tidningarna gjorde narr av detta "svepskäl". Zarah Leander lovade sig själv att aldrig sälja sig så billigt igen.
Hitlers (nazisternas) paradkvinnor
I mars 1937 var propagandaminister Joseph Goebbels på besök hos Hitler. Det var ett litet sällskap som såg en svensk Zarah Leanderfilm (troligen Äktenskapsleken från 1935). Hitler gillade filmen men inte Goebbels. Han sade förstås inte emot Hitler men skrev senare i sin dagbok:
"Såg på Zarah Leander. Inte särskilt bra. Jag anser att kvinnan är överskattad. Filmen som sådan är en småstatsprodukt." Han skulle ändra uppfattning om "die Leander".
Efter succén med operetten "Axel i sjunde himlen" på Theater an der Wien hörde Johannes Weidemann från Reichsfilmkammer (och vikarierande chef för filmsektionen i riksministeriet för folkupplysning och propganda) av sig. Han fick klart för sig att hon hade "renrasig" bakgrund men också att hon krävde ett högt gage. Den 28 oktober 1937 undertecknades ett kontrakt på tre filmer. 53% av gaget skulle betalas i svenska kronor till ett konto i Stockholm. Varannan vecka skulle hon få resa hem till sina barn och sin andre make Vidar Forsell i Stockholm och Ufa betalade biljetterna.
Den tyska filmen befann sig i kris och behövde en stor stjärna. Marlene Dietrich hade lämnat landet för USA. Goebbels hade förgäves försökt locka henne tillbaka. Därtill kom bannlysningen av judiska medarbetare. Goebbels hade skapat en svart lista på oönskade kulturarbetare. Goebbels var också president för Reichkulturkammer (RKK) där medlemskap var obligatoriskt för alla kulturarbetare. Judar var uteslutna från RKK, halvjudar fick bara vara med i "speciella undantagsfall". Till "halvjudar" räknades alla som var gifta med judar.
Tyska folket föredrog amerikanska filmer. De gick längre tider än de inhemska. År 1937 var de populäraste filmerna It happened one night, musikalen Broadwaymelodi och San Francisco.
Zarah Leander vägrade att gå med i RKK och det accepterades.
Hennes första tyskspråkiga film Premiär spelades in i Wien. Regissör Géza von Bolváry. Hon sjöng sången "Merci, mon amour, es war wunderschön".
I filmen spelade den populäre skådespelaren Theo Lingen en viktig komisk roll. Rasideologen Alfred Rosenberg protesterade: "Det är känt att Theo Lingen ser utpräglat rasfrämmande ut, kanske till och med judisk... att skådespelare med ett sådant olyckligt utseende i stort format skall se ner från alla biografer ... bidrar till att förfalska tyskarnas rasinstinkt och kan dessutom ge publiken inryck av att det inte gjorts några framsteg vid avjudfieringen av det tyska konstlivet."
Goebbels var irriterad över att Weidemann och filmbolaget Ufa hade engagerat en utlänning istf för att upptäcka en ny Garbo i Tyskland. "Weidemanns Zarah Leander avslöjar sig som tyskfiende", skrev han upprört i sin dagbok när han läste den ovanliga kontraktsklausulen om betalning i svenska kronor. Sedan skrev Goebbels:
"Kontrollerade filmer på kvällen. Premiär med Zarah Leander. Ingenting särskilt. Det kan Weidemann inte skryta med." Två dagar senare såg Goebbels filmen igen: "... bättre än jag troddde när jag såg den lite slarvig. Med klämmiga revyscener och en spännande handling. Leander kan kanske ändå bli någonting, när hon får material och en regissör."
Zarah Leander flyttade till Berlin, först till en liten lägenhet, sedan till en möblerad svit i en villa och till sist till ett elegant hus som hon hyrde. Men hennes mål var ett slott i Sverige. "Den 15 mars 1937 kom den 'rödlockiga, grönögda skönheten' som hon kallades i reklamen för första gången till filmstaden Babelsbergs ateljéer."
Den första Ufa-filmen Till främmande strand (Zu neuen Ufern) skulle propagera för idealet "en sund kvinna - ett sunt folk". Regissör Detlef Sierck. Zarah Leander spelar en varitésångerska som tar på sig skulden för sin älskades brott och deporteras till Australien och finner en ny kärlek där. Hon sjunger sångerna "Jag står i regnet", "Yes, Sir!" och "Längtan". Två månader efter premiären konstaterade propagandaministern: "De ekonomiska framgångarna med henne är enorma!"
Den andra Ufa-filmen hette Habanera (La Habanera). Även nu var regissören Detlef Sierck. (År 1937 lämnade han Tyskland, eftersom hans fru var judinna. I USA bytte han namn till Douglas Sirk.) Zarah försmäktar i ett olyckligt äktenskap i Puerto Rico tills räddningen kommer i form av en svensk läkare. Nordiska människor trivs bäst med sina likar! Zarah sjunger "Jag hört i vindens sus en gång".
Den tredje Ufa-filmen var en filmatisering av dramat Tillbaka till hemmet (Heimat) och den första tyska spelfilmen i färg. Regissör Carl Froelich. Zarah spelar en sångerska som förskjuts av sin far när hon får ett utomäktenskapligt barn. Hon reser då utomlands. Till slut inser den hårdhjärtade fadern att kärlek är viktigare än borgerlig moral. Filmen slutar till tonerna av Matteuspassionen av Bach, sjungen av Zarah Leander och en änglakör medan glädjetårar strömmar över morfaderns ansikte medan han håller sitt barnbarn i famnen. Denna film blev en stor kassasuccé. Propagandan är sångerskan som efter exil kommer hem igen. Även poängen att det är viktigast att det föds barn, även utanför äktenskapet.
Nu var inte Goebbels skeptisk mot Zarah Leander längre. Han skickade 40 röda rosor till henne och inbjöd henne till personligt samtal. De två kom mycket väl överens. "Långt efter Tredje rikets fall betonade Zarah Leander alltid i intervjuer, hur mycket hon hade uppskatta filmindustrins högste chef. Man kan säg avd man vill om mg. Men Goebbels var en högintressant man och hade mycket humor och stor förståelse ... det som han gjorde för övrigt, är inget om angår mig..." Hon var gäst hos Goebbels minst en gång i månaden. Både hon och Goebbels var överens om att vad folk behövde i svåra tider var just lättare underhållning.
Zarah Leanders utseende (rökande, sminkad, elegant klädd) och roller (tragisk älskarinna, synderska, manslukerska) var egentligen raka motsatsen till nazisternas husmodersideal. Men hennes filmer och skivor gav pengar och dessutom status i utlandet.
Enligt kontrakt med Ufa måste Zarah Leander stå till förfogande 3-4 månader för varje film. Två månaders behövdes för att prova ut kostymer och smink och spela in sångerna, de övriga månaderna ägnades åt själva inspelningen. Det var hårt arbete sex dagar i veckan, från kl 5 på morgonen till kl 7 på kvällen med bara korta pauser. När filmen var klar blev det galapremiär i Ufa-palatset. Zarah kom i en särskilt dyrbar aftonklänning. Hon åtföljdes av en öppen bil med åtta frackklädda herrar.
Även om det inte stod i kontraktet förutsattes stjärnan ställa upp på offentliga framträdanden som ingick i Goebbels propagandamaskineri. Hon skrev autografer i det ockuperade Paris.
Ja, inte verkar det vara någon hög kvalitet på filmerna om man läser handlingen. Men mycket beror ju på skådespeleriet också. Dessutom hade man förstås annan smak den tiden.
"Såg på Zarah Leander. Inte särskilt bra. Jag anser att kvinnan är överskattad. Filmen som sådan är en småstatsprodukt." Han skulle ändra uppfattning om "die Leander".
Efter succén med operetten "Axel i sjunde himlen" på Theater an der Wien hörde Johannes Weidemann från Reichsfilmkammer (och vikarierande chef för filmsektionen i riksministeriet för folkupplysning och propganda) av sig. Han fick klart för sig att hon hade "renrasig" bakgrund men också att hon krävde ett högt gage. Den 28 oktober 1937 undertecknades ett kontrakt på tre filmer. 53% av gaget skulle betalas i svenska kronor till ett konto i Stockholm. Varannan vecka skulle hon få resa hem till sina barn och sin andre make Vidar Forsell i Stockholm och Ufa betalade biljetterna.
Den tyska filmen befann sig i kris och behövde en stor stjärna. Marlene Dietrich hade lämnat landet för USA. Goebbels hade förgäves försökt locka henne tillbaka. Därtill kom bannlysningen av judiska medarbetare. Goebbels hade skapat en svart lista på oönskade kulturarbetare. Goebbels var också president för Reichkulturkammer (RKK) där medlemskap var obligatoriskt för alla kulturarbetare. Judar var uteslutna från RKK, halvjudar fick bara vara med i "speciella undantagsfall". Till "halvjudar" räknades alla som var gifta med judar.
Tyska folket föredrog amerikanska filmer. De gick längre tider än de inhemska. År 1937 var de populäraste filmerna It happened one night, musikalen Broadwaymelodi och San Francisco.
Zarah Leander vägrade att gå med i RKK och det accepterades.
Hennes första tyskspråkiga film Premiär spelades in i Wien. Regissör Géza von Bolváry. Hon sjöng sången "Merci, mon amour, es war wunderschön".
I filmen spelade den populäre skådespelaren Theo Lingen en viktig komisk roll. Rasideologen Alfred Rosenberg protesterade: "Det är känt att Theo Lingen ser utpräglat rasfrämmande ut, kanske till och med judisk... att skådespelare med ett sådant olyckligt utseende i stort format skall se ner från alla biografer ... bidrar till att förfalska tyskarnas rasinstinkt och kan dessutom ge publiken inryck av att det inte gjorts några framsteg vid avjudfieringen av det tyska konstlivet."
Goebbels var irriterad över att Weidemann och filmbolaget Ufa hade engagerat en utlänning istf för att upptäcka en ny Garbo i Tyskland. "Weidemanns Zarah Leander avslöjar sig som tyskfiende", skrev han upprört i sin dagbok när han läste den ovanliga kontraktsklausulen om betalning i svenska kronor. Sedan skrev Goebbels:
"Kontrollerade filmer på kvällen. Premiär med Zarah Leander. Ingenting särskilt. Det kan Weidemann inte skryta med." Två dagar senare såg Goebbels filmen igen: "... bättre än jag troddde när jag såg den lite slarvig. Med klämmiga revyscener och en spännande handling. Leander kan kanske ändå bli någonting, när hon får material och en regissör."
Zarah Leander flyttade till Berlin, först till en liten lägenhet, sedan till en möblerad svit i en villa och till sist till ett elegant hus som hon hyrde. Men hennes mål var ett slott i Sverige. "Den 15 mars 1937 kom den 'rödlockiga, grönögda skönheten' som hon kallades i reklamen för första gången till filmstaden Babelsbergs ateljéer."
Den första Ufa-filmen Till främmande strand (Zu neuen Ufern) skulle propagera för idealet "en sund kvinna - ett sunt folk". Regissör Detlef Sierck. Zarah Leander spelar en varitésångerska som tar på sig skulden för sin älskades brott och deporteras till Australien och finner en ny kärlek där. Hon sjunger sångerna "Jag står i regnet", "Yes, Sir!" och "Längtan". Två månader efter premiären konstaterade propagandaministern: "De ekonomiska framgångarna med henne är enorma!"
Den andra Ufa-filmen hette Habanera (La Habanera). Även nu var regissören Detlef Sierck. (År 1937 lämnade han Tyskland, eftersom hans fru var judinna. I USA bytte han namn till Douglas Sirk.) Zarah försmäktar i ett olyckligt äktenskap i Puerto Rico tills räddningen kommer i form av en svensk läkare. Nordiska människor trivs bäst med sina likar! Zarah sjunger "Jag hört i vindens sus en gång".
Den tredje Ufa-filmen var en filmatisering av dramat Tillbaka till hemmet (Heimat) och den första tyska spelfilmen i färg. Regissör Carl Froelich. Zarah spelar en sångerska som förskjuts av sin far när hon får ett utomäktenskapligt barn. Hon reser då utomlands. Till slut inser den hårdhjärtade fadern att kärlek är viktigare än borgerlig moral. Filmen slutar till tonerna av Matteuspassionen av Bach, sjungen av Zarah Leander och en änglakör medan glädjetårar strömmar över morfaderns ansikte medan han håller sitt barnbarn i famnen. Denna film blev en stor kassasuccé. Propagandan är sångerskan som efter exil kommer hem igen. Även poängen att det är viktigast att det föds barn, även utanför äktenskapet.
Nu var inte Goebbels skeptisk mot Zarah Leander längre. Han skickade 40 röda rosor till henne och inbjöd henne till personligt samtal. De två kom mycket väl överens. "Långt efter Tredje rikets fall betonade Zarah Leander alltid i intervjuer, hur mycket hon hade uppskatta filmindustrins högste chef. Man kan säg avd man vill om mg. Men Goebbels var en högintressant man och hade mycket humor och stor förståelse ... det som han gjorde för övrigt, är inget om angår mig..." Hon var gäst hos Goebbels minst en gång i månaden. Både hon och Goebbels var överens om att vad folk behövde i svåra tider var just lättare underhållning.
Zarah Leanders utseende (rökande, sminkad, elegant klädd) och roller (tragisk älskarinna, synderska, manslukerska) var egentligen raka motsatsen till nazisternas husmodersideal. Men hennes filmer och skivor gav pengar och dessutom status i utlandet.
Enligt kontrakt med Ufa måste Zarah Leander stå till förfogande 3-4 månader för varje film. Två månaders behövdes för att prova ut kostymer och smink och spela in sångerna, de övriga månaderna ägnades åt själva inspelningen. Det var hårt arbete sex dagar i veckan, från kl 5 på morgonen till kl 7 på kvällen med bara korta pauser. När filmen var klar blev det galapremiär i Ufa-palatset. Zarah kom i en särskilt dyrbar aftonklänning. Hon åtföljdes av en öppen bil med åtta frackklädda herrar.
Även om det inte stod i kontraktet förutsattes stjärnan ställa upp på offentliga framträdanden som ingick i Goebbels propagandamaskineri. Hon skrev autografer i det ockuperade Paris.
Ja, inte verkar det vara någon hög kvalitet på filmerna om man läser handlingen. Men mycket beror ju på skådespeleriet också. Dessutom hade man förstås annan smak den tiden.
Hitlers (nazisternas) paradkvinnor
Under sex år spelade Zarah Leander in tio filmer för Ufa. De övriga sju är:
- Blåräven (Der Blaufuchs) 1938. Regissör Viktor Tourjansky. Byggd på en pjäs av ungraren Ferenc Herczeg. Samma pjäs hade filmats av Maurtiz Stiller som stumfilm (Erotikon). Zarah Leander spelar den vackra och uttråkade hustrun Ilona till en vetenskapsman som är så uppslukad av sitt arbete att han inte har tid med henne. Alltså söker hon uppmärksamhet och kärlek hos andra män. Rätt hedonistiskt för att vara på den tiden. Sånger: Von der Puszta will ich träumen, Kann denn Liebe Sünde sein?
Kann denn Liebe Sünde sein?
- Det var en berusande balnatt (Es war eine rauschende Ballnacht) 1939. Regissör Carl Froelich. Inför 100-årsjubiléet av Peter Tjajkovskijs födelse ville man göra en film om hans liv. Det skulle bli en kärleksfilm med Zarah Leander. Men Tjajkovskij var homosexuell, så hur skulle det gå till? Då beslöt man att göra Zarah till huvudperson och strunta i verkligheten. Tjajkovskij skulle slitas mellan två kvinnor, hans första kärlek Katharina (Zarah) och fästmön, dansösen Nastassia.
Zarah sjunger: Nur nicht aus Liebe weinen, Romanze op. 5 (Das Lied, das einst in uns'ren Herzen sang) och das Chanson triste (de två senare till Tjajkovskijs musik). Filmen blev en stor framgång i Tyskland och även i Sverige och övriga utlandet. Men efter att Tyskland och Sovjet förde krig mot varandra förbjöd Goebbels att Tjajkovskij spelades och även filmen blev då förbjuden.
- Das Lied der Wüste. 1939. Regissör Paul Martin. Filmen utspelar sig i Nordafrika. Zarah Leander spelar Grace, en berömd sångerska och styvdotter till skurken, en engelsman. Hjälten är en svensk.
Zarahs sånger:
Fatme, erzähl’ mir ein Märchen, Heut abend lad’ ich mir die Liebe ein, Sagt dir eine schöne Frau vielleicht, Ein paar Tränen werd’ ich weinen um dich
- En drottnings hjärta (Das Herz der Königin) 1940. Regissör Carl Froelich. Handlar om Maria Stuart. Zarahs sånger: Schlummerlied, Wo ist dein Herz? , Ein schwarzer Stein, ein weißer Stein, Einst kommt zu Dir ein fremder Gast (tills. med Friedrich Benfer, som spelar David Riccio i filmen). Goebbels skrev i sin dagbok 21.8.1940: "Skulle bli anti-engelsk och anti-kyrklig och blev istället 'pro' för båda."
- Två världar (Der Weg ins Freie). 1941. Regissör Rolf Hansen. Zarah spelar operasångerskan Antonia Corvelli, gift med godsägaren och officeren Detlev. Hon har lovat att lämna sitt arbete i Wien men i stället förlänger hon kontraktet. Detlev reser förargat ensam tillbaka till Pommern. Så blir det oroligheter i Wien 1848, en gammal älskar dyker upp och kräver att Antonia gömmer honom. Antonia hamnar själv i svårigheter och måste fly.
Zarahs sånger: Ich will nicht vergessen, Vielleicht, Ich sag' nicht ja, ich sag' nicht nein, Der Stern hat uns gefunden (ur Rossinis Semiramis), Leuchtend ist der Tag gegangen och O wie so trügerisch (ur Verdis Rigoletto)
- Ett möte i natten (Die große Liebe). 1942. Regissör Rolf Hansen. Zarah spelar den danska Hanna Holberg, varietésångerska. Efter ett möte i Berlin förälskar hon sig i jaktpiloten (heter väl stridspilot på svenska) Paul, men redan nästa dag måste han iväg. Sedan följer en del missade tillfällen att träffas och en del missförstånd. Men till slut accepterar Hanna att plikten går före allt. I slutet ser Hanna och Paul upp mot himlen och följer jaktplansdivisionens väg mot Ryssland.
Zarahs sånger: Mein Leben für die Liebe - jawohl, Blaue Husaren (Heut' kommen die blauen Husaren), Davon geht die Welt nicht unter, Ich weiß, es wird einmal ein Wunder gescheh'n
Detta var en propagandafilm för att stärka folkets moral. I skyddsrummet visas hur tyskarna håller tappert ut utan att klaga och rentav skämtar. Slutmoralen är att acceptera att landet går före den privata lyckan och att aldrig ge upp. Inspelningen kostade 3 miljoner riksmark, men drog in nästan 8 miljoner riksmark. Det blev den ekonomiskt mest framgångsrika av alla nazitidens filmer. Sången "Davon geht die Welt nicht unter" spelades ständigt i radion. Även "Ich weiß, es wird einmal ein Wunder gescheh'n", som kunde tolkas hoppfullt av oppositionella och koncentrationslägerfångar om en tid efter nazismen.
- En kvinna lever farligt (Damals). 1943. Regissör Rolf Hansen. Det är både kriminaldrama och melodram. Sångerskan Vera blir misstänkt för mord i ett land i Sydamerika.
Zarahs sånger: Einen wie Dich könnt’ ich lieben, Jede Nacht ein neues Glück, Bitte an die Nacht
Det skulle vara intressant att se dessa filmer. Hur låter sångerna? Hur bra spelar Zarah Leander? Är hon en riktig skådespelerska el bara filmstjärna med utseende och utstrålning (och fantastisk mörk sångröst)? Det finns en del videosnuttar på youtube, men varken ljud- el bildkvalitén är den bästa.
I alla filmerna sjunger Zarah, det är som filmerna utgår från hennes sång. Hon spelade aldrig en tysk kvinna utan alltid utlänning (engelsk, rysk, ungersk, italiensk, skotsk, dansk). Det var väl för att hennes tyska inte var perfekt. Kanske också för att karaktärerna inte var den ideala tyska kvinnan. Själv ansåg hon att hon passade bäst i operetter, kabaréer och musikaler, där hon fick direktkontakt med publiken.
Hitler var artig nog mot Zarah Leander när de träffades i offentliga sammanhang. Men han bjöd henne aldrig till sitt hem Berghof i Obersalzburg. Goebbels försökte få die Leander utnämnd till statsskådespelerska år 1941, men Hitler avböjde. År 1942 efter succén med propagandafilmen Ett möte i natten försökte Goebbels igen men fick meddelande från Hitler att han inte önskade att "Zarah Leander får denna titel". Förmodligen ogillade Hitler att hon inte ville bli tysk medborgare och inte medlem i nazistpartiet.
Fr o m år 1939 var Zarah den högst betalda skådespelerskan i Tyskland.
- Blåräven (Der Blaufuchs) 1938. Regissör Viktor Tourjansky. Byggd på en pjäs av ungraren Ferenc Herczeg. Samma pjäs hade filmats av Maurtiz Stiller som stumfilm (Erotikon). Zarah Leander spelar den vackra och uttråkade hustrun Ilona till en vetenskapsman som är så uppslukad av sitt arbete att han inte har tid med henne. Alltså söker hon uppmärksamhet och kärlek hos andra män. Rätt hedonistiskt för att vara på den tiden. Sånger: Von der Puszta will ich träumen, Kann denn Liebe Sünde sein?
Kann denn Liebe Sünde sein?
- Jeder kleine Spießer macht
das Leben mir zur Qual,
denn er spricht nur immer von Moral.
---
Kann denn Liebe Sünde sein?
Darf es niemand wissen,
wenn man sich küsst,
wenn man einmal alles vergisst,
vor Glück?
- Det var en berusande balnatt (Es war eine rauschende Ballnacht) 1939. Regissör Carl Froelich. Inför 100-årsjubiléet av Peter Tjajkovskijs födelse ville man göra en film om hans liv. Det skulle bli en kärleksfilm med Zarah Leander. Men Tjajkovskij var homosexuell, så hur skulle det gå till? Då beslöt man att göra Zarah till huvudperson och strunta i verkligheten. Tjajkovskij skulle slitas mellan två kvinnor, hans första kärlek Katharina (Zarah) och fästmön, dansösen Nastassia.
Zarah sjunger: Nur nicht aus Liebe weinen, Romanze op. 5 (Das Lied, das einst in uns'ren Herzen sang) och das Chanson triste (de två senare till Tjajkovskijs musik). Filmen blev en stor framgång i Tyskland och även i Sverige och övriga utlandet. Men efter att Tyskland och Sovjet förde krig mot varandra förbjöd Goebbels att Tjajkovskij spelades och även filmen blev då förbjuden.
- Das Lied der Wüste. 1939. Regissör Paul Martin. Filmen utspelar sig i Nordafrika. Zarah Leander spelar Grace, en berömd sångerska och styvdotter till skurken, en engelsman. Hjälten är en svensk.
Zarahs sånger:
Fatme, erzähl’ mir ein Märchen, Heut abend lad’ ich mir die Liebe ein, Sagt dir eine schöne Frau vielleicht, Ein paar Tränen werd’ ich weinen um dich
- En drottnings hjärta (Das Herz der Königin) 1940. Regissör Carl Froelich. Handlar om Maria Stuart. Zarahs sånger: Schlummerlied, Wo ist dein Herz? , Ein schwarzer Stein, ein weißer Stein, Einst kommt zu Dir ein fremder Gast (tills. med Friedrich Benfer, som spelar David Riccio i filmen). Goebbels skrev i sin dagbok 21.8.1940: "Skulle bli anti-engelsk och anti-kyrklig och blev istället 'pro' för båda."
- Två världar (Der Weg ins Freie). 1941. Regissör Rolf Hansen. Zarah spelar operasångerskan Antonia Corvelli, gift med godsägaren och officeren Detlev. Hon har lovat att lämna sitt arbete i Wien men i stället förlänger hon kontraktet. Detlev reser förargat ensam tillbaka till Pommern. Så blir det oroligheter i Wien 1848, en gammal älskar dyker upp och kräver att Antonia gömmer honom. Antonia hamnar själv i svårigheter och måste fly.
Zarahs sånger: Ich will nicht vergessen, Vielleicht, Ich sag' nicht ja, ich sag' nicht nein, Der Stern hat uns gefunden (ur Rossinis Semiramis), Leuchtend ist der Tag gegangen och O wie so trügerisch (ur Verdis Rigoletto)
- Ett möte i natten (Die große Liebe). 1942. Regissör Rolf Hansen. Zarah spelar den danska Hanna Holberg, varietésångerska. Efter ett möte i Berlin förälskar hon sig i jaktpiloten (heter väl stridspilot på svenska) Paul, men redan nästa dag måste han iväg. Sedan följer en del missade tillfällen att träffas och en del missförstånd. Men till slut accepterar Hanna att plikten går före allt. I slutet ser Hanna och Paul upp mot himlen och följer jaktplansdivisionens väg mot Ryssland.
Zarahs sånger: Mein Leben für die Liebe - jawohl, Blaue Husaren (Heut' kommen die blauen Husaren), Davon geht die Welt nicht unter, Ich weiß, es wird einmal ein Wunder gescheh'n
Detta var en propagandafilm för att stärka folkets moral. I skyddsrummet visas hur tyskarna håller tappert ut utan att klaga och rentav skämtar. Slutmoralen är att acceptera att landet går före den privata lyckan och att aldrig ge upp. Inspelningen kostade 3 miljoner riksmark, men drog in nästan 8 miljoner riksmark. Det blev den ekonomiskt mest framgångsrika av alla nazitidens filmer. Sången "Davon geht die Welt nicht unter" spelades ständigt i radion. Även "Ich weiß, es wird einmal ein Wunder gescheh'n", som kunde tolkas hoppfullt av oppositionella och koncentrationslägerfångar om en tid efter nazismen.
- En kvinna lever farligt (Damals). 1943. Regissör Rolf Hansen. Det är både kriminaldrama och melodram. Sångerskan Vera blir misstänkt för mord i ett land i Sydamerika.
Zarahs sånger: Einen wie Dich könnt’ ich lieben, Jede Nacht ein neues Glück, Bitte an die Nacht
Det skulle vara intressant att se dessa filmer. Hur låter sångerna? Hur bra spelar Zarah Leander? Är hon en riktig skådespelerska el bara filmstjärna med utseende och utstrålning (och fantastisk mörk sångröst)? Det finns en del videosnuttar på youtube, men varken ljud- el bildkvalitén är den bästa.
I alla filmerna sjunger Zarah, det är som filmerna utgår från hennes sång. Hon spelade aldrig en tysk kvinna utan alltid utlänning (engelsk, rysk, ungersk, italiensk, skotsk, dansk). Det var väl för att hennes tyska inte var perfekt. Kanske också för att karaktärerna inte var den ideala tyska kvinnan. Själv ansåg hon att hon passade bäst i operetter, kabaréer och musikaler, där hon fick direktkontakt med publiken.
Hitler var artig nog mot Zarah Leander när de träffades i offentliga sammanhang. Men han bjöd henne aldrig till sitt hem Berghof i Obersalzburg. Goebbels försökte få die Leander utnämnd till statsskådespelerska år 1941, men Hitler avböjde. År 1942 efter succén med propagandafilmen Ett möte i natten försökte Goebbels igen men fick meddelande från Hitler att han inte önskade att "Zarah Leander får denna titel". Förmodligen ogillade Hitler att hon inte ville bli tysk medborgare och inte medlem i nazistpartiet.
Fr o m år 1939 var Zarah den högst betalda skådespelerskan i Tyskland.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
Återgå till Intressanta intressen