Att få vara mig själv och inte bli missförstådd är nog en dröm jag får ge upp
Att inte känna stress och ångest
Att ha någon form av mänsklig kontakt, betyda något för någon, närhet osv.

Heliora skrev:

yoe865 skrev:Så jag hoppades att jag genom samtal med psykologer osv skulle kunna hitta tillbaka till mig själv och lära mig hitta verktyg som kan göra att jag klarar av att jobba med människor, för förutom det rent prestationsinriktade är också det sociala en ansträngande bit. Men jag blir av de som utredde min asperger till min psykolog som i hela sitt yrkesliv jobbat med människor som har just min diagnos blivit avrådd från att arbeta med såna här typet av sociala och flexibla jobb.

Vad ledsen jag blir av att höra sånt! Folk på habiliteringar och såna som utreder NPF vill sällan hjälpa en framåt, har jag själv erfarenhet av, de vill hjälpa en bakåt. De ser inte hela människan, utan ser en utifrån diagnoskriterierna. Diagnoskriterierna säger att man skall ha svårt med sociala jobb, alltså avråder de från det. Även om man jobbat med sociala jobb i hur många år som helst. Orsaken till dessa rekommendationer är två:

a) de vill göra ett så enkelt jobb som möjligt. Hade de hjälpt dig att hitta verktyg för att klara ditt yrke så hade det tagit mer tid från dem. De vill inte bemöda sig mer än nödvändigt.

b) de vill bespara dig misslyckanden och göra ditt liv enklare, så att du skall slippa behöva anstränga dig så mycket. Det är ju snällt tänkt av dem, men följden blir ju att du blir mindre självständig och kommer behöva mer insatser. Denna aspekt är dock mindre viktig för dem.

Man blir inte mer osjälvständig och i i behov av fler insatser av att inte få jobba som lärare eller sjuksköterska.

Jag tror snarare att det är detta psykologen reagerar på:

yoe865 skrev:Problemet är då att de här 10 åren också varit kaotiska och väldigt svåra. All krav, planering osv har i varje anställning jag haft hela tiden tvingat mig längre och längre in i ett hörn tills jag inte kunnat värja mig och i ren impulsivitet sagt upp mig från tjänst efter tjänst för att sedan söka en ny med upprepat mönster.

Mår man dåligt redan från början av att jobba med något så går det inte att pressa sig att jobba med den saken på en mer avancerad nivå.

Att ha drömmar säger ju Mia Törnblom är jätteviktigt för välmåendet så det är nog inte så bra om man inte lyckas nå sina drömmar, okej vissa drömmar kanske aldrig slår in. Men att drömma lite om en bra framtid är nog oftast positivt.

Jag har även drömmar, men jag skulle nog inte säga att jag har gett upp de än. Men det kanske kommer vara lite kämpigt ibland om man strävar efter någonting.

Som min kompis brukar säga "Fight for something ord nerd for nothing".

Alla kanske inte kan jobba heltid men det behöver nog inte betyda att man inte kan jobba alls. Heltid är krävande på många sätt och tillvaron ska ju inte bara präglas av jobb man inte trivs på.

Man måste nog hitta en miljö man trivs i och passar in i.

Att misslyckas behöver ju inte betyda negativa saker.

Man kan ju lära sig saker av sina misslyckanden det är en förhållning till livet jag skulle vilja hålla.

Jag fick en känsla nångång i lågstadiet att det nog skulle gå åt helvete med det mesta och jag hade rätt.
Följaktligen har jag inte haft några drömmar att ge upp.

Heliora skrev:Jag har tvingats ge upp två drömmar: att bli lärare samt att få barn.

Jag trodde jag skulle få ge upp drömmen att få en partner också, men till slut lyckades jag sent om sider på den fronten iallafall. Men barn är det för sent med.

Jag har väl varit tvungen att ge upp drömmen (eller förväntningen) att vara "normalduktig" på jobbet, att ha mer än några få sociala kontakter.

Det är inte direkta "drömmar", utan snarare en stress/press som jag känner hela tiden, att folk kommer att reagera på att jag inte orkar/klarar saker lika bra som andra.

Är väl främst körkort samt att göra militärtjänst då.

Heliora skrev:Om du har jobbat med barn i tio år kan du inte vara helt oduglig på det. Då finns det inget fog för att totalt avrekommendera. Då skulle jag försöka hitta någon ny kurator eller psykolog att prata om din situation med. Eller kanske en yrkesvägledare som kanske kan hitta snarlika jobb som kanske fungerar bättre för dig. Om det inte är viktigt för dig med just en "riktig" anställning utan att ta upp diagnoser så kan du ju be att få lite anpassningar utifrån dina svårigheter med hjälp av din diagnos. Blir kanske någon form av lönebidragsanställning. Då kan du ju få jobba med det du vill, men att slippa undan de bitar som är jobbiga för dig.

Tack för svar. Ja, jag ska kolla upp lite mer med min psykolog nästa gång och bolla lite med henne kringt det här. Jag har ju varit sjukskriven sedan jag fick diagnosen för ett år sedan och nu är tanken att jag ska tillbaka till arbetslivet genom AF, även om jag är pausad som anställd på ett bemanningsföretag just nu. Kanske jag genom AF och eventuellt yrkesvägledare kan hitta anpassade anställningar som rör det område jag jobbat i de här tio åren. För som sagt, jag har aldrig fått klagomål. Kollegorna har alltid varit oförstående till att jag valt att sluta på olika arbetsplatser genom åren, så jag gör onekligen ett i deras ögon bra jobb, bara det att jag har lite svårigheter personligen.
Men tänker inte ge upp det här intresset än!

Ville bli musiker men förstod aldrig hur mycket energi det skulle ta att studera och plugga samtidigt så hade aldrig energi på kvällarna att öva till den nivå jag önskade.

Kahlokatt skrev:

Heliora skrev:Jag har tvingats ge upp två drömmar: att bli lärare samt att få barn.

Jag trodde jag skulle få ge upp drömmen att få en partner också, men till slut lyckades jag sent om sider på den fronten iallafall. Men barn är det för sent med.

Jag tycker det är jätteroligt att du har träffat en partner. Är glad för din skull.

Tack Kahlokatt, blev glad av ditt inlägg! Men jag tycker inte du skall ge upp heller. Ibland tar det bara väldigt väldigt lång tid innan man hittar nån. Och man behöver inte vara i gott skick psykiskt för att träffa någon (även om det underlättar), jag var i ett bedrövligt skick när jag träffade min sambo.

Vildsvin skrev:Man blir inte mer osjälvständig och i i behov av fler insatser av att inte få jobba som lärare eller sjuksköterska.

Men det var inte det jag skrev heller. Jag skrev att det är fel att bara pga en diagnos helt och hållet avråda en från alla typer av sociala jobb, även om man jobbat som det i 10 år, utan att först försöka ge en verktyg att klara av det. Om man jobbat med något i 10 år och självmant slutat kan man inte vara fullständigt opassande för det. Då finns det iallafall en potential till förbättring om man kan hjälpa personen med att hitta verktyg eller att ge en anpassningar.

Jag menar inte att det är fel att få hjälpinsatser, men att man bör vara medveten om att mycket insatser kan göra att man på sikt får svårare att klara sig själv och blir beroende av insatserna. Därför anser jag det är bättre att i första hand försöka hjälpa personen till självhjälp, att hitta verktyg för att hantera sitt liv än att per slentrian erbjuda insatser för att det är enklast så. Jag ponerar alltså att yoe865s psykolog kanske erbjuder dv för att han/hon skall slippa behöva anstränga sig med att hitta jobb/klara av jobb trots att han/hon kanske själv vill det och inte vill ge upp än. Tyvärr är det nämligen vanligt.

Tack och lov är jag inte karriärssugen eller materialistisk.
Jag förstod tidigt att det skulle bli svårt.
Så har aldrig byggt upp några orealistiska drömmar.
Då är det kanske svårare för omgivningen.

Pinghis Khan skrev:Jag fick en känsla nångång i lågstadiet att det nog skulle gå åt helvete med det mesta och jag hade rätt.
Följaktligen har jag inte haft några drömmar att ge upp.

Samma här.
Kommer väl ihåg att jag satt på golvet i mitt rum och fick en tydlig insikt i att livet skulle bli tufft. Var ca 9 år och grät länge den dagen.

Heliora skrev:

Vildsvin skrev:Man blir inte mer osjälvständig och i i behov av fler insatser av att inte få jobba som lärare eller sjuksköterska.

Men det var inte det jag skrev heller. Jag skrev att det är fel att bara pga en diagnos helt och hållet avråda en från alla typer av sociala jobb, även om man jobbat som det i 10 år, utan att först försöka ge en verktyg att klara av det. Om man jobbat med något i 10 år och självmant slutat kan man inte vara fullständigt opassande för det. Då finns det iallafall en potential till förbättring om man kan hjälpa personen med att hitta verktyg eller att ge en anpassningar.

Jag menar inte att det är fel att få hjälpinsatser, men att man bör vara medveten om att mycket insatser kan göra att man på sikt får svårare att klara sig själv och blir beroende av insatserna. Därför anser jag det är bättre att i första hand försöka hjälpa personen till självhjälp, att hitta verktyg för att hantera sitt liv än att per slentrian erbjuda insatser för att det är enklast så. Jag ponerar alltså att yoe865s psykolog kanske erbjuder dv för att han/hon skall slippa behöva anstränga sig med att hitta jobb/klara av jobb trots att han/hon kanske själv vill det och inte vill ge upp än. Tyvärr är det nämligen vanligt.

På 1980-talet gällde det att "dom vårdar dig intill din död för sånt är systemet". Mentalsjukhus och så kallade "vilohem" fanns fortfarande.

Men hjälp till självhjälp har varit det som gällt sen 90-talskrisen, först pga rena besparingar och senare pga psykiatrireformen och LSS. Man blir inte längre pådyvlad insatser för att man har en viss diagnos, utan då handlar det om att man är i såpass dåligt skick att situationen är ohållbar.

Steget mellan att prestera så bra som lärare att man gör skillnad i positiv bemärkelse för eleverna och att fungera så dåligt att det är aktuellt med DV är gigantiskt. Att vara sjuksköterska är ännu mer krävande då ett misstag kan innebära en död patient.

Det finns hur många jobb som helst att välja som är enklare än dessa men som är mer stimulerande än DV.

Jag tycker det är konstigt att vi sjukpensionärer ska va så fattiga. Man väljer väl inte att vara funktionshindrad eller. Blir avundsjuk på dom som åker utomlands t.ex.

Heliora skrev:

Kahlokatt skrev:

Heliora skrev:Jag har tvingats ge upp två drömmar: att bli lärare samt att få barn.

Jag trodde jag skulle få ge upp drömmen att få en partner också, men till slut lyckades jag sent om sider på den fronten iallafall. Men barn är det för sent med.

Jag tycker det är jätteroligt att du har träffat en partner. Är glad för din skull.

Tack Kahlokatt, blev glad av ditt inlägg! Men jag tycker inte du skall ge upp heller. Ibland tar det bara väldigt väldigt lång tid innan man hittar nån. Och man behöver inte vara i gott skick psykiskt för att träffa någon (även om det underlättar), jag var i ett bedrövligt skick när jag träffade min sambo.

Angående drömyrken och liknande så finns det ju faktiskt flera autister bland annat jag och Toblerone som faktiskt arbetat med människor och undervisning under ganska många år.

Sen antar jag väl att det beror lite på vad man väljer för ämnen.
Personligen har jag mest undervisat i matematik och dataämnen som inte exempelvis
lika mycket fingertoppskänsla som att undervisa i dramaämne och där det är lätt att se om
eleven lyckas läsa uppgiften eller inte.

Sen får man inte glömma att vi autister kan utvecklas om man exempelvis tänker på Temple Grandine, så har hon utvecklats oerhört mycket på ett socialt plan.

Personligen har jag de sista åren sökt mig att mer arbeta som resurslärare och mer mot att undervisa vuxna.

Träffa en partner är också nogåt jag fortfarande söker efter

truthseeker skrev:Att få vara mig själv och inte bli missförstådd är nog en dröm jag får ge upp
Att inte känna stress och ångest

Jaa! Detta önskar jag mig oxo. Kanske kan tomten komma med det.

Tror att en tredjedel av mina gymnasielärare hade någon form av autism såvida de inte bara var kufar.

Tycker det känns jobbigt att hab och vården är så dålig på att höra vad man säger. Ibland vill man bli stöttad i sina projekt och då kan det heta att man ska ta det lugnt osv, fast man tror man kommer klara sig. Som om aspergers gör att man inget kan alls. I andra fall knuffar de på en när man har en period då man verkligen inte orkar något alls och kommer med klämkäckheter att inget ska hålla en tillbaka.

Blev själv itutad (minns ej av vem) att aspergare inte kan skriva kreativt. Trodde på det i flera år och då är det klart man inte kan, om man inte tror det själv. För aspergare har ingen fantasi.

När jag var som värst deprimerad för länge sedan var jag inte sjukpenchis än. Fick verkligen kämpa för att de skulle fatta att jag inte ens klarade vardagslivet, och ännu mindre ett jobb.

Karamell skrev:Jag tycker det är konstigt att vi sjukpensionärer ska va så fattiga.

Det är mycket enkelt; i princip har den som tjänar pengarna rätt att bestämma hur de ska användas.
Skaffa dig ett jobb så får du bestämma över knappt hälften av det du tjänar som vi andra. Så länge du lever rätt gott på det andra arbetat ihop har du inget att klaga på.

Karamell skrev:Man väljer väl inte att vara funktionshindrad eller.

Vad har det med saken att göra?

Vildsvin skrev:Men hjälp till självhjälp har varit det som gällt sen 90-talskrisen, först pga rena besparingar och senare pga psykiatrireformen och LSS. Man blir inte längre pådyvlad insatser för att man har en viss diagnos, utan då handlar det om att man är i såpass dåligt skick att situationen är ohållbar.

På 80-talet fanns nog inga DV, boendestöd, ledsagare, kontaktperson, god man etc.

Och jo, det förekommer visst att man pådyvlas allehanda insatser utan att ge personen möjlighet att själv försöka bli självständig. Jag har varit med i diagnoskretsar i 14 år på både detta forum, tidigare mailinglistor, andra forum och föreningar för vår målgrupp. Jag har sett och hört mycket under dessa år. Ungdomar som får dv redan när de slutar gymnasiet, utan att öht få möjlighet att klara ett jobb ens med anpassningar. Barn som får kontaktperson utan att själva vilja ha det samt många liknande exempel.

Att erbjuda insatser är ett sätt för habiliteringspersonal/biståndshandläggare att visa att de gjort sitt jobb, att de hjälpt personen - utan att behöva lägga ner någon tid på patienten. Samt att de tycker synd om patienten och tycker att den inte skall behöva anstränga sig så mycket.

Jag kan berätta från mitt eget liv. Jag hade sen jag var 18 haft diverse olika jobb - sociala jobb allihop. När jag fick diagnosen var jag officiellt arbetslös, men jobbade extra som arbetshandledare på daglig verksamhet. Kuratorn föreslog att jag skulle börja på dv (skippa extraknäcket som arbetshandledare och själv bli brukare istället), eftersom jag var arbetslös och hade svårt att hitta fasta jobb. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Vid ett annat tillfälle när jag pratade om ensamhet ville de hellre ge mig en kontaktperson än att ge mig tips och råd om hur man kunde skaffa vänner.

kiddie skrev:Fast vissa saker får man omorganisera. Om man ville vara ung författare och snart är 50 så går det ju inte. Och för de kvinnor som kanske av åldersskäl inte kan få barn så går det ju inte att ordna heller.

Ibland hjälper det att göra något "liknande", ibland känns det bara som ett hån.

Sedan har jag såklart önskningar som skulle vara möjliga med bara lite bättre hälsa och en massa mera pengar, skulle vilja ha en paramotor.

Vad är grejen med att bli just UNG författare, fattar inte det. Räcker det inte att bli ”bara” författare, varför ung dessutom?

nallen skrev:

Karamell skrev:Jag tycker det är konstigt att vi sjukpensionärer ska va så fattiga.

Det är mycket enkelt; i princip har den som tjänar pengarna rätt att bestämma hur de ska användas.
Skaffa dig ett jobb så får du bestämma över knappt hälften av det du tjänar som vi andra. Så länge du lever rätt gott på det andra arbetat ihop har du inget att klaga på.

Karamell skrev:Man väljer väl inte att vara funktionshindrad eller.

Vad har det med saken att göra?

Så du tycker det är rätt att det finns hemlösa också?