Jag har saknat debatt och diskussion eller info kring vad AS kan ha drömmar om att göra med sitt liv, antingen som barn, tonåring eller vuxen, men som man pga sin AS till slut inser aldrig kommer att fungera...

Själv har jag alltid drömt om att vara berömd på nåt sätt. Drömmarna har växlat mellan att flytta till Hollywood och bli skådis, bli grym på sång & nåt instrument och ge allt för att slå igenom och bli rockstjärna, ha ett eget företag av nåt slag, utbilda mig till (massa olika yrken), ha en stor blogg där jag skriver om mode, resor, makeup mm mm.. Ja, som sagt så har det växlat hela tiden sedan jag var liten.

Nu är jag 30++, och även om det inte är lastgammalt så börjar jag tvingas inse att min ständiga energilöshet, oförmåga att planera & strukturera, extrema stresskänslighet mm har hindrat mig hittills i mitt liv, och att det ska mycket till om jag ska orka fullfölja även ett delmål jag har.. Tyvärr är verkligheten så krass, och vem har nånsin sagt att livet ska vara enkelt!?
(Har prövat på att jobba lite som modell då & då under åren, och själva jobbet är inga problem- stå och posera,slippa prata, bara vara mig själv, är det enklaste och roligaste jobb jag kan tänka mig - men all planering innan, all organisering runt omkring, samt resorna dit.. jag blir dränerad!!)
Vilka planer och drömmar har ni tvingats ge upp pga er Aspergers?

Jag är rädd att jag inte ens kan praktisera. Annars har jag drömt om att utbilda mig och jobba. Har inte helt gett upp hoppet om att jobba dock, men blir sjukt deprimerad av att det kanske aldrig kommer gå, jag får någ leva hela mitt liv i fattigdom.

Jag har arbetat inom barnsomsorgen sedan jag tog studenten för 10 år sedan och tyckt att det varit ett väldigt berikande jobb. Så jag hade planerna på att utbilda mig till lärare eller till sjuksköterska och vidareutbilda mig till att jobba något som är relaterat till barn och ungdomar. Problemet är då att de här 10 åren också varit kaotiska och väldigt svåra. All krav, planering osv har i varje anställning jag haft hela tiden tvingat mig längre och längre in i ett hörn tills jag inte kunnat värja mig och i ren impulsivitet sagt upp mig från tjänst efter tjänst för att sedan söka en ny med upprepat mönster.

Nu fick jag min apsergerdiagnos sommaren 2017, hade aldrig ens tänkt tanken på att jag kunnat haft det vilket inte min familj eller vänner gjort heller. Så jag hoppades att jag genom samtal med psykologer osv skulle kunna hitta tillbaka till mig själv och lära mig hitta verktyg som kan göra att jag klarar av att jobba med människor, för förutom det rent prestationsinriktade är också det sociala en ansträngande bit. Men jag blir av de som utredde min asperger till min psykolog som i hela sitt yrkesliv jobbat med människor som har just min diagnos blivit avrådd från att arbeta med såna här typet av sociala och flexibla jobb. Och min drömmar har nog alltid varit att bidra som människa för andra. Att hjälpa till vare sig det gällt som lärare eller sjuksköterska. Och att själv inse att de faktiskt har en poäng i det och även kunna se min egen historik gör livet lite bittrare, för nu står jag med ingenting att drömma om, ingenting som kan driva mig. Jag hoppas jag kommer finna något som kan motivera mig. För jag vill känna att jag gör någon form av skillnad i livet, framför allt för människor och barn eller ungdomar i synnerhet.

Försöker vara positiv i alla fall, finns kanske något därute jag inte upptäckt än

Om man ändå kunde jämka lite... ibland går det ibland inte.

Vissa aspergare klarar jobb de inte "borde" klara, så man ska inte ta för allvarligt på vad "de" säger. Fast känner man själv att det inte funkar, då ska man ta det på allvar.

Som sagt, ibland kan man hitta ett slags mellanting, med delar av det man vill ha men inte hela konceptet. En version är en annan typ av jobb. En annan är att vara sjukpensionär på t ex halvtid (eller mer, tror man får det). Klart det är svårt att hitta jobb så, är ju svårt i vanliga fall, men ibland kan man ha tur.

Jag har haft stormtur med det sociala. Har alltid råkat stöta på konstiga men intressanta människor som jag passar med. Har aldrig behövt känna mig ensam. Enda negativa är väl att jag ibland vill umgås mer än jag orkar, eller mindre än vännerna vill. Jag har aldrig haft längtan till familj och barn, och då faller ett stort problem bort. Missförstå mig rätt, för många är det skitviktigt men för mig som vill vara själv så blir det inget strul på det planet.

En annan sak jag har haft tur med, jag är inte allergisk. Så jag har alltid kunnat ha djur, och jag tycker om djur.

Orkade pga min lupus och dåvarande ganska svåra tvång inte avsluta min utbildning till den titel jag ville ha. Det känns halvfärdigt. Mitt liv är fullt av halvfärdigheter.

Min största dröm är nog inom skapande. Har helt klart talang i skrivande, musik och konst, men där har depression och ADD ställt till det. Ibland orkeslöshet, ibland "gör det sen", ibland tomt i skallen, och rätt mycket motvilja mot att göra saker, även de roliga! Har rätt mycket göra-fobi i min underaktivitet.

Jag ville få ut min första roman innan 21. Det blev några refuseringar, sedan gav jag upp. Har fortsatt skriva. Men jag är urusel på att editera. Dålig rent konkret för att det är mina egna saker, man ser bättre i andras. Sedan så tycker jag det är för jobbigt med. Den där lättjan är det som VERKLIGEN ställt till det för mig.

Man har alltid chansen att skriva, men jag hade en slags romantisk idé om att vara ung författare. Det kanske låter löjligt, men jag kände att mitt liv var menat att bli så. Skrivande är mitt allra största specialintresse till den grad att jag tycker att jag är placerad på denna jord för detta. På något vis. Det andra kreativa är inte lika viktigt, men är roligt.

Har massor i flera områden som inte är klart. Som sagt, mitt liv är halvfärdigt.

En dröm som jag inte har gett upp men blivit plågsamt seg är att få ett hem som är som jag vill ha det. Jag är lika lat där. Och med saker som man mer gör till vardags slår aspergern riktigt till. Jag gör saker långsamt. Sedan klarar jag inte att göra så många saker på en och samma dag. Så fort går det inte...

Alla måste vi bli äldre. Men jag tycker verkligen att tiden sprungit ifrån mig. Nästan från början. Jag kan inte ens dö ung längre.

I första hand är det familjedrömmen som fått ges upp, fast det är ju en ganska stor sak i en människas liv... men går det inte så går det inte.

Jag har fått ge upp drömmen om att hitta någon som vill vara min flickvän. För en man som är heterosexuell och har svår asperger som jag har är det omöjligt att hitta någon som vill vara ens partner.

Jag känner stor sorg över detta och den sorgen kommer jag att ha så länge jag lever. Sedan när jag är död är det inte längre något problem.

Huggorm skrev:I första hand är det familjedrömmen som fått ges upp, fast det är ju en ganska stor sak i en människas liv... men går det inte så går det inte.

Du kan säkert få till det med en EUmigrant och göra henne gravid och helt plötsligt har du fått en jättefamilj, har du tur slår dom upp ett tältläger på din mark.

slackern skrev:

Huggorm skrev:I första hand är det familjedrömmen som fått ges upp, fast det är ju en ganska stor sak i en människas liv... men går det inte så går det inte.

Du kan säkert få till det med en EUmigrant och göra henne gravid och helt plötsligt har du fått en jättefamilj, har du tur slår dom upp ett tältläger på din mark.

Ja, är Huggorm som män är mest så föredrar han kvinnor som inte är europeeiska. Enligt en stor studie som gjorts via en datingsite så ligger svarta kvinnor i botten följt av vita kvinnor gällande fysisk attraktion (vita kvinnor är tvåa från botten), med vita män i toppen gällande kvinnornas val. Gällande män så ligger Indiska män lägst följt av svarta följt av östasiatiska. Detta är också bilden man får när man hör om folks olika preferenser och när man ser "blandpar".

Vet inte om jag egentligen, har gett upp några realistiska drömmar. Har fattat att man är udda så tidigt eftersom hela min släkt är full av olika diagnoser och bokstavskombon, och egna tillkortakommanden så jag blev realist tidigt. Som barn är det klassiskt med pilot, brandman, och lokförare osv. men jag har inte haft sådana ambitioner heller. Så jag har kanske gett upp alla drömmar, innan de startade, en komplett odugling redan från födsel, haha...

Rätt nyligt diagnostiserad så vet inte riktigt än hur det blir mer långsiktigt. Men barn, ev partner och som jag känner nu att någonsin gå till en frisör igen. Det sistnämnda är nog förhandlingsbart i mitt huvud iaf.

Att kunna ha sido projekt. Blir så uppslukad av dem att de tar för mycket tid från viktigare saker. Annars finns det mycket jag skulle vilja göra, men till jag har löst det problemet med att bli för uppslukad får jag nog vänta. Kanske är konstigt att kalla det en "dröm", det handlar dock inte om själva sido projekten utan om att jag önskar att jag kunde göra dem. Kanske kan finna ett sätt i framtiden, så jag har inte gett upp på det permanent, bara för tillfället (dvs de senaste åren och förmodligen de kommande) när jag har mycket viktigare saker att fokusera på.

yoe865 skrev:Så jag hoppades att jag genom samtal med psykologer osv skulle kunna hitta tillbaka till mig själv och lära mig hitta verktyg som kan göra att jag klarar av att jobba med människor, för förutom det rent prestationsinriktade är också det sociala en ansträngande bit. Men jag blir av de som utredde min asperger till min psykolog som i hela sitt yrkesliv jobbat med människor som har just min diagnos blivit avrådd från att arbeta med såna här typet av sociala och flexibla jobb.

Vad ledsen jag blir av att höra sånt! Folk på habiliteringar och såna som utreder NPF vill sällan hjälpa en framåt, har jag själv erfarenhet av, de vill hjälpa en bakåt. De ser inte hela människan, utan ser en utifrån diagnoskriterierna. Diagnoskriterierna säger att man skall ha svårt med sociala jobb, alltså avråder de från det. Även om man jobbat med sociala jobb i hur många år som helst. Orsaken till dessa rekommendationer är två:

a) de vill göra ett så enkelt jobb som möjligt. Hade de hjälpt dig att hitta verktyg för att klara ditt yrke så hade det tagit mer tid från dem. De vill inte bemöda sig mer än nödvändigt.

b) de vill bespara dig misslyckanden och göra ditt liv enklare, så att du skall slippa behöva anstränga dig så mycket. Det är ju snällt tänkt av dem, men följden blir ju att du blir mindre självständig och kommer behöva mer insatser. Denna aspekt är dock mindre viktig för dem.

Om du har jobbat med barn i tio år kan du inte vara helt oduglig på det. Då finns det inget fog för att totalt avrekommendera. Då skulle jag försöka hitta någon ny kurator eller psykolog att prata om din situation med. Eller kanske en yrkesvägledare som kanske kan hitta snarlika jobb som kanske fungerar bättre för dig. Om det inte är viktigt för dig med just en "riktig" anställning utan att ta upp diagnoser så kan du ju be att få lite anpassningar utifrån dina svårigheter med hjälp av din diagnos. Blir kanske någon form av lönebidragsanställning. Då kan du ju få jobba med det du vill, men att slippa undan de bitar som är jobbiga för dig.

Jag har tvingats ge upp två drömmar: att bli lärare samt att få barn.

Jag trodde jag skulle få ge upp drömmen att få en partner också, men till slut lyckades jag sent om sider på den fronten iallafall. Men barn är det för sent med.

Allt

Jag kommer aldrig kunna ha ett normalt liv.

Jag kommer aldrig bli socialt fungerande eller normal.

Jag kommer aldrig kunna ha ett hel/deltidsjobb.

Jag kommer aldrig kunna bli rik(kommer försöka ändå).

Jag kommer aldrig kunna va i en relation, eller skaffa barn.

Kommer alltid va känslig mot ALLT.

Har inte gett upp helt, men livet går sent.

Tur nog så finns det skräpmat, och man får hoppas på att bra filmer/dokumentärer kommer ut i framtiden.

Så gott som alla. Partner, barn, karriär. Den enda av mina drömmar som har gått i uppfyllelse är att jag har fått träffa Helen Sjöholm. Jo, jag har fått sjunga solo för publik också. Det var bara under en sångkväll på en restaurang, men det var stort för mig.

Drömmer fortfarande om:
Ge ut en roman.
Åka till Kanada.
Se ett vilt lodjur.

Heliora skrev:Jag har tvingats ge upp två drömmar: att bli lärare samt att få barn.

Jag trodde jag skulle få ge upp drömmen att få en partner också, men till slut lyckades jag sent om sider på den fronten iallafall. Men barn är det för sent med.

Jag tycker det är jätteroligt att du har träffat en partner. Är glad för din skull.

Kahlokatt skrev:Så gott som alla. Partner, barn, karriär. Den enda av mina drömmar som har gått i uppfyllelse är att jag har fått träffa Helen Sjöholm. Jo, jag har fått sjunga solo för publik också. Det var bara under en sångkväll på en restaurang, men det var stort för mig.

Drömmer fortfarande om:
Ge ut en roman.
Åka till Kanada.
Se ett vilt lodjur.

Det där är ju i alla fall realistiska drömmar. Om man bara orkar skriva färdigt romanen kan man i värsta fall ge ut den som e-bok om inget förlag vill ta sig an den. Och att resa till Kanada är inga konstigheter, enda problemet är att det kostar en del pengar. Att se lodjur kan ta lite tid men det sägs att man måste lyfta blicken för att se dom, de klättrar gärna upp i träd när de skall gömma sig för människor och de flesta kollar ju neråt för att se hur de går och kanske för att hitta bär eller svamp. Man kanske passerar lodjur varje gång man är i skogen utan att inse det.

Var det inte en vild lodjursunge som kommit ifrån sin mamma som sågs i Kalmar eller om det var Nyköping för någon månad sedan?

Flinta skrev:Var det inte en vild lodjursunge som kommit ifrån sin mamma som sågs i Kalmar eller om det var Nyköping för någon månad sedan?

Stackaren Men det enda som slår att se ett lodjur är väl att få se en unge. Fast den skall ju vara glad, inte ensam och ledsen

Huggorm skrev:

Flinta skrev:Var det inte en vild lodjursunge som kommit ifrån sin mamma som sågs i Kalmar eller om det var Nyköping för någon månad sedan?

Stackaren Men det enda som slår att se ett lodjur är väl att få se en unge. Fast den skall ju vara glad, inte ensam och ledsen

Bara du inte plockar upp den och mamman ser det och kommer rusande.

Jag tycker inte någon av er skall ge upp några drömmar. Ni är vänliga och intelligenta människor allihop. Det är bara att kämpa på och fortsätta tro på er själva, era ambitioner och framtidsvisioner. Livet är alldeles för kort för att deppa bort, så upp med hakan och plocka fram lite inre glöd och styrka!

Fast vissa saker får man omorganisera. Om man ville vara ung författare och snart är 50 så går det ju inte. Och för de kvinnor som kanske av åldersskäl inte kan få barn så går det ju inte att ordna heller.

Ibland hjälper det att göra något "liknande", ibland känns det bara som ett hån.

Sedan har jag såklart önskningar som skulle vara möjliga med bara lite bättre hälsa och en massa mera pengar, skulle vilja ha en paramotor.

CoMpLiCaTeD_X skrev:Jag tycker inte någon av er skall ge upp några drömmar. Ni är vänliga och intelligenta människor allihop. Det är bara att kämpa på och fortsätta tro på er själva, era ambitioner och framtidsvisioner. Livet är alldeles för kort för att deppa bort, så upp med hakan och plocka fram lite inre glöd och styrka!

Helt rätt!