Något som slår mig rent generellt i det jag läser här är: Vad är det som gör er till vad ni är? Alltså vad är de positiva bitarna i detta? Ibland kan man ju ha en föreställning om att man är helt rätt för varandra fast den egentligen inte finns. Lätt att man börjar resonera: "Han är fantastisk, men det här och det där".

Av någon anledning verkar just tjejer å ena sidan acceptera rätt många saker som inte fungerar hos killar men sällan tvärt om - behöver ju inte vara så här, menar bara att man behöver vara enormt ärlig mot sig själv för att förstå hela bilden. Och just en kaotisk blandning av bra och dåliga saker verkar vara... hur ska jag säga... förblindande för somliga.

Där är en av mekanikerna bakom förhållanden där fysiskt våld förekommer, t.ex. och kan ibland vara tecken på psykopati i någon grad - därmed inte sagt att det gäller i just detta fall.

joey_truelove skrev:Något som slår mig rent generellt i det jag läser här är: Vad är det som gör er till vad ni är? Alltså vad är de positiva bitarna i detta? Ibland kan man ju ha en föreställning om att man är helt rätt för varandra fast den egentligen inte finns. Lätt att man börjar resonera: "Han är fantastisk, men det här och det där".

Av någon anledning verkar just tjejer å ena sidan acceptera rätt många saker som inte fungerar hos killar men sällan tvärt om - behöver ju inte vara så här, menar bara att man behöver vara enormt ärlig mot sig själv för att förstå hela bilden. Och just en kaotisk blandning av bra och dåliga saker verkar vara... hur ska jag säga... förblindande för somliga.

Där är en av mekanikerna bakom förhållanden där fysiskt våld förekommer, t.ex. och kan ibland vara tecken på psykopati i någon grad - därmed inte sagt att det gäller i just detta fall.

Du har sikkert rett i det du skriver på generelt grunnlag, men jeg forstår ikke hvilket innlegg du knytter dette til. Vil du utdype dette?

Ofta känns det som att han inte vill prata med mej om känslosamma saker när jag känner för det. Då säger han att han e trött. Men sen kan han säga världens mest underbara saker när ham känner för det..
Blir bara lite ledsen när han inte kan gör detsamma när jag vill säg nåt. Då blir det mest missförstånd och att jag måste förklara att jag bara behövde lite kärlek även om han gjorde något nnt just då...

Nyggo skrev:Ofta känns det som att han inte vill prata med mej om känslosamma saker när jag känner för det.

Hva slags "känslosamma saker"? Hva forventer du av ham?

Nyggo skrev:Men sen kan han säga världens mest underbara saker när ham känner för det..

Hvilken type "underbara saker"? Hva gjør at du synes dette er så bra?

Er det samme type saker det er snakk om i de to sitatene?

Hej igen allihopa!
Det tog 14 månader att få min pojkvän att förstå att han sårade mig. Och mycket har hänt...
Jag har blivit en person jag inte känner igen..jag har ingen självkänsla kvar. Jag känner mig helt ensam i förhållandet. Jag har nu efter ytterligare ett år fått fram att vi måste lära oss om kommunikationen. Jag har beställt material om asperger (relationer, partner, workbooks, m.m.)
Vill att vi ska klara allt.
Han fattade tilslut att vi måste jobba tillsammans med asperger. För hittills har vi jobbat på att jag mår dåligt.
Vi har kommit igång.
Vi fick äntligen tillbaka OSS, i en månad. Men under vår första långa tid ensamma på 1 år så, spelar han konstant och beter sig som skit.

Så nu börjar jag ge upp.
Haft nog med sånt nu.
Jag har jobbat som ett svin för att hjälpa honom och att hjälpa våran relation. Men min tillit är borta nu.

Nyggo skrev:Så nu börjar jag ge upp.
Haft nog med sånt nu.
Jag har jobbat som ett svin för att hjälpa honom och att hjälpa våran relation. Men min tillit är borta nu.

Låter som att ni bör vända blad nu, förlåt mig men ni bör nog gå vidare, innan ni gör varann illa psykiskt...

Nyggo skrev:Hej igen allihopa!
Det tog 14 månader att få min pojkvän att förstå att han sårade mig. Och mycket har hänt...
Jag har blivit en person jag inte känner igen..jag har ingen självkänsla kvar. Jag känner mig helt ensam i förhållandet. Jag har nu efter ytterligare ett år fått fram att vi måste lära oss om kommunikationen. Jag har beställt material om asperger (relationer, partner, workbooks, m.m.)
Vill att vi ska klara allt.
Han fattade tilslut att vi måste jobba tillsammans med asperger. För hittills har vi jobbat på att jag mår dåligt.
Vi har kommit igång.
Vi fick äntligen tillbaka OSS, i en månad. Men under vår första långa tid ensamma på 1 år så, spelar han konstant och beter sig som skit.

Så nu börjar jag ge upp.
Haft nog med sånt nu.
Jag har jobbat som ett svin för att hjälpa honom och att hjälpa våran relation. Men min tillit är borta nu.

Klassisk situation, tyvärr. Jag är med i en förening där historier som denna är norm (aspie i förhållande med NT). Det börjar med att aspergaren gör avkall på sin personlighet för att sedan vara sig själv till partnerns förtvivlan. Och nej, det är inte att jämföra med att "visa sig från sin bästa sida" i förhållandets inledningsfas. Dessa egenheter är betydligt svårare än bara vardagslunkens ocharmighet.

Nu vet jag inte hur representativa medlemmarna i föreningen är (ca 3000st). Men av den statistiken jag känner till (min uppskattning) så ser det inte ljust ut.Tony Attwood har talat om detta och det han såg som avgörande var om aspergaren hade insikt och verkligen ville arbeta med förhållandet. Jag ser ingenstans att så skulle vara fallet, av det du beskriver.

Vi har medlemmar i föreningen som av stressen och illamåendet gått in i väggen, tappat håret och blivit deprimerade. Utsatta NT som försökt och försökt att hitta olika strategier som kan ta förhållandet framåt till ingen nytta. En partner (AS) som tycker att dom har det bra och inte ser vinsten med att bjuda in vänner på middag, tala om känslor eller inte vill inkludera partnern annat än att var åhörare för dennes specialintresse.

Det har gått lång tid sedan ditt första inlägg, och inget har förändrats. Asperger är ingenting man blir fri från helt plötsligt. Jag förstår att han är underbar på många sätt, som du också beskrivit. Men ett förhållande under lång tid kräver mycket mer än bara kärlek. Vi aspergare kommer aldrig att kunna spegla dina känslor som får dig att känna dig sedd och speciell. Vi kommer heller aldrig att göra dom där små sakerna i vardagen för att kärleksmaskineriet skall fungera (naturligt och ihållande). Kort sagt kommer vi aldrig att blomma ut som många kvinnor tror att dom skall förmå sin partner till, lika lite som en utvecklingsstörd kommer att bli professor inom kvantfysik.

Jag hoppas innerligt att det löser sig för dig, och håll oss gärna uppdaterade om hur det går.

Det är inte värt det! Han är inte redo. Kanske tar det några år, kanske blir han aldrig redo. Under tiden slösar han din tid och tröttar ut dig. Jag kan bara råda dig att ge upp och hitta någon annan som är redo.

Och dessutom tror jag att du blir besviken om du har stora förhoppningar nu att diagnos innebär att han kan ändra på sig. Självinsikt är förstås bra, men han kommer inte att ändra på sig så värst mycket ändå.

Nyggo skrev:Hej igen allihopa!
Det tog 14 månader att få min pojkvän att förstå att han sårade mig. Och mycket har hänt...
Jag har blivit en person jag inte känner igen..jag har ingen självkänsla kvar. Jag känner mig helt ensam i förhållandet. Jag har nu efter ytterligare ett år fått fram att vi måste lära oss om kommunikationen. Jag har beställt material om asperger (relationer, partner, workbooks, m.m.)
Vill att vi ska klara allt.
Han fattade tilslut att vi måste jobba tillsammans med asperger. För hittills har vi jobbat på att jag mår dåligt.
Vi har kommit igång.
Vi fick äntligen tillbaka OSS, i en månad. Men under vår första långa tid ensamma på 1 år så, spelar han konstant och beter sig som skit.

Så nu börjar jag ge upp.
Haft nog med sånt nu.
Jag har jobbat som ett svin för att hjälpa honom och att hjälpa våran relation. Men min tillit är borta nu.

Jag har också Asperger. Men det är skitsamma om det där beror på Asperger eller inte. Sådär ska du inte behöva ha det. Låter inte som relationen är värd att fortsätta.

Tack för alla svar!
Skriver igen när jag orkar...
Jag älskar honom och det är så svårt...

Jag upplever en mer och mer konstant känsla av att han gör allt tvärtemot som nån slags passiv aggresiv hämnd för att han "är tvungen att ta ansvar för sin del av förhållandet". Att han är värd att bara vara självisk efter allt han offrar. Att han "ställer upp och gör så mycket för mig" att jag inte kan förvänta mig så mycket mer.
Vi har det så bra en tid, för att sedan få höra honom säga hur han fejkat leenden så mycket med mej att han har ont i ansiktet.
Att stoppa den glada dagen genom att avvisa mina kyssar...och sedan vilja ha sex när jag blivit ledsen och osäker igen.

Känns som att jag håller på att bli tokig...när han om att jag gråter..
Och sedan sitter jag och förklarar och han nekar till att han någonsin skulle kunna ha sagt så..och om han nu sagt det så "måste jag ju förstå att han menar väl".
Jag ber honom om och om igen att sluta skämta bort precis allt allvarligt vi pratar om. Att jag blir ledsen och osäker och att min självkänsla långsamt försvinner av det. Och lik förbannat så fortsätter det dag ut och dag in. Och jag klarar inte att känna såhär längre.
Jag kan inte se att allt beror på asperger. Jag vill så gärna tro det, men mina gränser görs ovesäntliga om och om igen, och jag börjar misstro välviljan överhuvudtaget.