Hej! Varning för långt inlägg, hoppas verkligen att någon pallar läsa allt & svarar!

Jag har under det senaste året funderat på om jag har AS/autism (ber om ursäkt om jag anv. begreppen fel, har inte så mycket kunskap i ämnet!). Jag har alltså inte gjort någon utredning men har funderat på att göra det för att förstå mig själv bättre & förhoppningsvis ge mig själv förutsättningar att må bättre/vara mer stabil och ej så självkritisk/självhatisk (förutsatt att jag skulle få diagnosen).

Jag har alltid haft nära till att känna mig annorlunda/missförstådd och det har i perioder fått mig att må ganska dåligt, men nog framför allt de senaste åren sedan jag jobbat med att vidga mitt perspektiv och inse att alla inte resonerar/fungerar som mig.

Är 26 år nu & tror inte att jag tänkte så mkt på huruvida jag avvek personmässigt från andra när jag var liten, förutom att jag lärde mig simma & cykla sent jämfört med de i min klass (vilket jag skämdes för & tyckte var jobbigt) samt att jag ibland var mer ”lillgammal” typ & ibland kunde tycka att jämnåriga uttryckte sig korkat. Har alltid haft kompisar men gillade att leka själv, hade tex flera låtsaskompisar tills jag var kanske runt 7 år och ibland kunde jag välja dem framför mina verkliga vänner. Gick på Vår Teater och har i efterhand tänkt att det kanske är därför som jag inte uppfattade mig själv som särskilt avvikande, för i det sammanhanget uppskattades mina ”quirky” drag (som jag senare arbetat bort), min inlevelseförmåga och fantasifullhet.. gillade överlag att dramatisera saker & kunde vara ganska manipulativ & dålig på att ta hänsyn till andra (om det inte framgick att någon var ledsen, det här går kanske inte ihop så bra med det jag precis skrev men jag har alltid varit väldigt samvetsgrann, haft SVÅRT för orättvisor och själv sett mig som ganska empatisk - men däremot nog ganska dålig på förståelse innan jag lärt mig tolka signaler eller vet hur någon annan känner).

I tonåren blev jag betydligt mer självmedveten, bytte teatergrupp och slutade med den hobbyn helt när jag skulle börja i gymnasiet. I högstadiet ville jag sticka ut från mängden, men sen när jag skulle börja gymnasiet ville jag istället känna mig vanlig & anonym. Är väl typ sedan jag passerade 20 som jag mer & mer börjat rannsaka mig själv & mitt beteende. Känner mig som att jag blivit en mer förstående person, samtidigt som det ofta känns som att jag är fel, när jag träffar någon ny går jag alltid in med uppfattningen att hen inte tycker om mig, jag har svårt för ironi & öht svårt med nya människor - jag KAN INTE skaffa nya kompisar. Är typ helt ok bekväm med att småprata, tror det kan vara för att jag dels alltid hatat obekväma tystnader så därför tvingat mig själv att småprata trots att jag eg. hatar det med & dels för att jag bara haft sociala jobb (kundservice). Har aldrig själv tagit initiativet till nya relationer, min vänskapskrets idag utgörs i princip av personer som jag känt sedan jag var 6 år & övriga genom gemensamma vänner. Vad gäller romantiska relationer har det alltid varit den andra parten som tagit initiativet. Har svårt för kompisrelationer, kan hantera bekantskaper (typ vi är kollegor eller vi går i samma klass, så vi umgås i de här kretsarna men ej privat) men trivs bäst i nära relationer. Är ok bekväm i min vänskapskrets men eg. har jag alltid känt att det bara är med min familj som jag kan vara mig själv på riktigt typ. Nu också med min pojkvän.

Alltså jag vet inte, har haft en dålig dag idag - feltolkade något min syster skrev till mig och kände mig utanför, för att sen känna mig så dålig och felaktig bara när jag insåg att det var jag som missförstått som vanligt. Känner någon igen sig? Jag identifierar mig inte som hsp & är inte alls säker på om jag håller med beskrivningen av att hsp skulle vara en personlighetstyp, frånkopplad autism.. Ser mig som känslig & som någon med behov av egen tid, samt kan känna mig som att jag tappar energi av sociala sammanhang som jag ej känner mig bekväm i (dock snarare för att jag känner mig dålig, malplacerad, ej omtyckt - det försvinner oftast när jag lärt känna personerna lite bättre).

Hoppas verkligen att någon pallar läsa det här och kan ge lite tankar/råd. Är en utredning bra? Jag är typ rädd för att en utredning ska visa att jag inte är ”tillräckligt autistisk” - när jag började läsa om AS så kände jag igen mig & det kändes som en lättnad. Men vården radar liksom upp en massa kriterier och jag tycker att en del stämmer in på mig, men absolut inte alla. Har tex aldrig tänkt på att jag har ett bra öga för detaljer eller särskilt sensorik (har känsligt luktsinne, vilket iofs är märkligt för jag är typ alltid lite täppt i näsan). Blir lätt distraherad, är dålig på att göra två saker samtidigt, har lätt för att ”gå in i mig själv”, svårt för förändringar, blir lätt ”låst” vid saker, svårt att fatta beslut, svårt att lyssna/visa uppmärksamhet mot sånt som ej intresserar mig.. Upplever att det här är egenskaper som ej uppskattas av min omgivning varpå jag har försökt arbeta bort dom. Och det har väl funkat typ, men när de väl visar sig känner jag mig SÅ dålig och fel.

Hur fungerar din vardag? Klarar du dig ok? Eller är det något du behöver hjälp med för att vardagen ska funka? En diagnos behövs vanligen för t ex LSS-insatser, individuellt anpassat bemötande och stöd från omgivningen.

Flinta skrev:Hur fungerar din vardag? Klarar du dig ok? Eller är det något du behöver hjälp med för att vardagen ska funka? En diagnos behövs vanligen för t ex LSS-insatser, individuellt anpassat bemötande och stöd från omgivningen.

Ja, och att man behöver hjälp av något slag är väl kanske enda anledningen till att göra en utredning? Vad ska man annars med diagnos till??

BellaBelle skrev:

Flinta skrev:Hur fungerar din vardag? Klarar du dig ok? Eller är det något du behöver hjälp med för att vardagen ska funka? En diagnos behövs vanligen för t ex LSS-insatser, individuellt anpassat bemötande och stöd från omgivningen.

Ja, och att man behöver hjälp av något slag är väl kanske enda anledningen till att göra en utredning? Vad ska man annars med diagnos till??

Om jag förstått det rätt så kan man bli nekad utredning om vården (iallafall den offentliga) anser att ens liv fungerar bra och man "bara" vill ha den för sin egen självförståelses skull?

Flinta skrev:

BellaBelle skrev:

Flinta skrev:Hur fungerar din vardag? Klarar du dig ok? Eller är det något du behöver hjälp med för att vardagen ska funka? En diagnos behövs vanligen för t ex LSS-insatser, individuellt anpassat bemötande och stöd från omgivningen.

Ja, och att man behöver hjälp av något slag är väl kanske enda anledningen till att göra en utredning? Vad ska man annars med diagnos till??

Om jag förstått det rätt så kan man bli nekad utredning om vården (iallafall den offentliga) anser att ens liv fungerar bra och man "bara" vill ha den för sin egen självförståelses skull?

Skulle aldrig i livet ha utsatt mig själv för en utredning om det inte varit ”livsnödvändigt”. Men jag var iofs rejält sjuk under utredningen också. Det var inte roligt.

Hej! Tack för input. Alltså ja, jag klarar min vardag men är rädd att det tids nog kommer ta ut sin rätt kanske, om jag inte ger mig själv de rätta förutsättningarna.. känner ofta att det är något fel på mig & hur jag är, att jag behöver vara på ett annat sätt - och ja, det kan jag må väldigt dåligt över. Jag vet inte om det här är AS. Ingen som känner igen sig i beskrivningen?

VetEjHej skrev:Hej! Tack för input. Alltså ja, jag klarar min vardag men är rädd att det tids nog kommer ta ut sin rätt kanske, om jag inte ger mig själv de rätta förutsättningarna.. känner ofta att det är något fel på mig & hur jag är, att jag behöver vara på ett annat sätt - och ja, det kan jag må väldigt dåligt över. Jag vet inte om det här är AS. Ingen som känner igen sig i beskrivningen?

På det du beskriver tycker jag inte det låter som Asperger. Du klarar din vardag, och verkar inte alls särskilt ”udda”. Vad du menar med att ge dig själv de rätta förutsättningarna vet jag inte. Men tror inte du behöver oroa dig för att ha just asperger, du låter lite ”för normal” för det.

VetEjHej skrev:Hej! Tack för input. Alltså ja, jag klarar min vardag men är rädd att det tids nog kommer ta ut sin rätt kanske, om jag inte ger mig själv de rätta förutsättningarna.. känner ofta att det är något fel på mig & hur jag är, att jag behöver vara på ett annat sätt - och ja, det kan jag må väldigt dåligt över. Jag vet inte om det här är AS. Ingen som känner igen sig i beskrivningen?

Jag tolkar det som sättet du lever på idag ej är hållbart på sikt?
Försöker du spela vanlig i kontakter med NT? Håller du på med socialt skådespeleri och överanpassning till omgivningen och blir energidränerad av det?
Det behöver inte handla om AS men det kan göra det.

VetEjHej skrev:Hej! Tack för input. Alltså ja, jag klarar min vardag men är rädd att det tids nog kommer ta ut sin rätt kanske, om jag inte ger mig själv de rätta förutsättningarna.. känner ofta att det är något fel på mig & hur jag är, att jag behöver vara på ett annat sätt - och ja, det kan jag må väldigt dåligt över. Jag vet inte om det här är AS. Ingen som känner igen sig i beskrivningen?

Rätta mig gärna om jag har fel, men vården sätter inte diagnos på folk om man inte befinner sig i en kris eller sjukdom som ställer till det i livet alternativt om man inte klarar av grundskolan.

Jag känner flera som har behövt uppleva kris eller svårigheter i livet för att det skulle bli aktuellt med en diagnos, inklusive mig själv.

Du kan kontakta vården om du vill men sålänge saker och ting inte har krashat för dig så tror jag det inte kan bli aktuellt. Men mår du dåligt så ska du självklart kontakta vården och se vad det leder till.

Autism kan påverka folk olika och för vissa så kan det ställa till det mer eller mindre men andra kan ta sig igenom livet utan större problem, jag tror säkert att det finns ett stort mörkertal av personer med AS som inte har fått diagnos pga det har inte ställt till det med något.

Skulle vilja tillägga att det du beskriver lutar sig mycket till autismspektrumet. Jag känner igen mig själv i vissa delar där.

VetEjHej skrev:Hej! Tack för input. Alltså ja, jag klarar min vardag men är rädd att det tids nog kommer ta ut sin rätt kanske, om jag inte ger mig själv de rätta förutsättningarna.. känner ofta att det är något fel på mig & hur jag är, att jag behöver vara på ett annat sätt - och ja, det kan jag må väldigt dåligt över. Jag vet inte om det här är AS. Ingen som känner igen sig i beskrivningen?

Du kanske bara har problem med självkänslan?
Det går att få hjälp med det också genom psykolog samtal eller genom självhjälpsböcker t.ex. Mia Törnblom självkänsla nu eller jag är inte perfekt, tyvärr av Mikaela forna.