Har ni kunnat acceptera er diagnos?

Jag trodde alltid att jag var normal, men det känns så konstigt att veta att man är handikappad. Känner mig nere då jag inte kommer kunna ha det liv jag ville ha. Självklart är det ingen som fysiskt hindrar mig från att bli polis, utbilda mig till ingenjör etc etc, men pga funktionshindret så klarar jag inte av så mycket.

Nu måste jag växa upp och bli gammal utan att kunna åstadkomma något. Även när jag gör saker jag är "bättre" på så är jag väldigt långsam med det.

Jag har inte gett upp då jag arbetstränar, tränar på gym, och tränar på det sociala, men ibland känner jag mig så nere bara jag tänker på detta.

Liksom när man tittar på filmer, och ser andra bli actionhjältar eller får det bra i livet, blir jag avundsjuk.
Har läst en del om personal utveckling, och läser om folk som har lyckats. Detta kommer aldrig hända mig.

Man måste inte vara hjälte eller polis eller rik, det viktigaste är väl att man har det bra? Släpp kraven om de är ouppnåeliga, du kommer aldrig bli lycklig om du strävar efter något onödigt. Ta dagen som den kommer och var glad över alla de små goda händelserna så kanske det dyker upp något riktigt bra för dig också så småningom.

Den första perioden, d v s de första tre dagarna, så var jag väldigt nerkörd i att jag hade något i min hjärna som jag inte kunde få ut. En "sjukdom" som förstör mitt liv. Det var då och med många år (mindre numera) på detta forumet så lärde jag mycket mer än jag kunde önskat. Mött många människor som varit/är kloka, störda, roliga, högintelligenta, fantastiska, totalt i sin egen värld m.m

Precis som med biodiversity; det är en stor andel individer som delar en funktionsnedsättning som från början är komplex för alla att förstå och ömtålig för oss med den att höra andra tala om, att själv tänka på osv.

För mig har det lagt sig.

Jag ser min hjärna som uppdelad i 3 större beståndsdelar.
1. Min personlighet, den jag är
2. Asperger/AST
3. AD(H)D

De två nedre är benämningar på ett x antal egenskaper som jag utvecklat och fått med mig via biologi.

Dock brukar det bråkas inom mig.

Aspergaren tänker att jag aldrig skulle hamna i sådana jobbiga situationer jag kan hamna i om inte ADHD:aren varit mer eftertänksam och lugn. ADHD:aren är syrlig och svarar att jag aldrig skulle fått några brudar om det inte vore för den delen. Mitt i detta har jag min personlighet som skrattar åt det hela för att det är ett komiskt och förenklande sätt att leva med funktionsnedsättningarna.

Jag berättar inte om det direkt för människor jag träffar, men svarar ärligt om någon frågar och förklarar varför jag är så högfungerande, men inte tillräckligt för att platsa.

Jag är precis mitt i en gråzon som kan ge mig assistans att leva och klara allt bra, men bemöts som den krångliga individen som artikulerar, enkelt för sin talan, argumenterar sunt och ger gott emotionellt intryck.

Då är det jobbigt att ha funktionsnedsättningarna, men då tar min personlighet över och jag säger precis det som behövs och inte bara min ärliga åsikt, men den absoluta sanningen som inte är åsiktsbunden. Jag kan enkelt berätta att en socionom inte är tillräckligt utbildad för att förstå min funktionsnedsättning, att kurser/litteratur/nätartiklar inte räcker och att individen därmed inte kommer kunna ge någon hjälp som är av värde. Det kan låta hårt och personligt, men jag går in i absolut objektivitet när någon insinuerar att jag inga problem har, men försöker låta förstående och därmed framstår nedlåtande genom att använda tro och åsikt istället för fakta som är klart starkast när man bemöter mig. Åsikter, tro, gissningar, personliga rekommendationer och så där gör funktionsnedsättningen svår att acceptera. Jag går på fakta framför allt. Även när jag inte trivs med den. Sanningen är singulär och finna faktiska lösningar är det jag vill. Svårt i detta samhälle.

Huggorm skrev:Man måste inte vara hjälte eller polis eller rik, det viktigaste är väl att man har det bra? Släpp kraven om de är ouppnåeliga, du kommer aldrig bli lycklig om du strävar efter något onödigt. Ta dagen som den kommer och var glad över alla de små goda händelserna så kanske det dyker upp något riktigt bra för dig också så småningom.

+1
Klokt och fint.

Edit: Dina ord också earlydayminer. (Hann ej se dem innan post)

Huggorm skrev:Man måste inte vara hjälte eller polis eller rik, det viktigaste är väl att man har det bra? Släpp kraven om de är ouppnåeliga, du kommer aldrig bli lycklig om du strävar efter något onödigt. Ta dagen som den kommer och var glad över alla de små goda händelserna så kanske det dyker upp något riktigt bra för dig också så småningom.

Hur ska man bara släppa det? Samhället, föräldrar, vänner, folk förväntar sig att man gör något med sitt liv.

Mina föräldrar tror inte ens att jag har autism, och att det bara är en låtsas diagnos.

På arbetsträningen vill dom höja med 1h i veckan. Jag orkar precis som det är. Ringer in ibland och säger att jag inte kommer in. Vet inte varför dom tror att det är en bra idé att jobba mera.

Jag har väntat väldigt länge, och inget kommer min väg. Tror inte att vänta hjälper något än att slösa tid.

Det jag är glad över är att jag fortfarande tränar på gym, och det är något jag ser fram emot.

Jag tycker det verkar va så tråkigt att vara "normal" (no offence normala) Det är bara min subjektiva åsikt.

Tror på acceptans i saklig grund och i konstruktivt syfte. Diagnoser är bara bra om dom vill och gör en väl.

Jag känner ju inte dig så vet ju inte vad för liv du vill leva som nu inte går eller varför du inte skulle kunna åstadkomma något. Men det låter konstigt.

Om du är väldigt långsam så kanske det blir svårt att bli världens snabbaste men du kan ju alltid försöka bli lite lite snabbare varje dag, till slut så kommer du då säkert bli hyfsat snabb eller i sämsta fall iaf snabbare än vad du var.
Samma princip går att applicera på många saker.

Att acceptera sina svagheter eller svårigheter i syfte att kunna förhålla sig bättre till dom tror jag är bra.
Men jag tror inte att man ska ge gehör för sådant som förminskar, begränsar eller försämrar sig.

triggerhappyD naturligtvis ska man bortförklara sin autism och istället lägga in en högre växel så att man går in i väggen.

Huggorm skrev:Man måste inte vara hjälte eller polis eller rik, det viktigaste är väl att man har det bra? Släpp kraven om de är ouppnåeliga, du kommer aldrig bli lycklig om du strävar efter något onödigt. Ta dagen som den kommer och var glad över alla de små goda händelserna så kanske det dyker upp något riktigt bra för dig också så småningom.

Klokt sagt, jag önskar att jag hade gjort detsamma, nu för tiden lever jag som en "normal" människa med jobb, fru och hyreslägenhet men det har varit för tufft och för många uppoffringar som jag inte insåg då för att komma dit. Andra "normala" verkar ha haft det mycket lättare än jag.
Hade nog varit en lyckligare person om jag hade insett att värdera det jag redan har innan jag börjar jaga efter bättre liv.
*behövde bara skriva av mig

Trefjorton skrev:Har ni kunnat acceptera er diagnos?

Jag trodde alltid att jag var normal, men det känns så konstigt att veta att man är handikappad. Känner mig nere då jag inte kommer kunna ha det liv jag ville ha. Självklart är det ingen som fysiskt hindrar mig från att bli polis, utbilda mig till ingenjör etc etc, men pga funktionshindret så klarar jag inte av så mycket.

Nu måste jag växa upp och bli gammal utan att kunna åstadkomma något. Även när jag gör saker jag är "bättre" på så är jag väldigt långsam med det.

Jag har inte gett upp då jag arbetstränar, tränar på gym, och tränar på det sociala, men ibland känner jag mig så nere bara jag tänker på detta.

Liksom när man tittar på filmer, och ser andra bli actionhjältar eller får det bra i livet, blir jag avundsjuk.
Har läst en del om personal utveckling, och läser om folk som har lyckats. Detta kommer aldrig hända mig.

Att du arbetstränar och gymmar ser jag som att du gör något med livet, det är ett bra steg, låt det ta sin tid och försök njuta av det som finns i nuet. Lev det liv du vill leva och strunt i andras förväntningar på en, du tjänar mer på det.
Det här med filmer är bara filmer och är alltid långt ifrån verkligheten, alla runt om oss har sina förutsättningar och sina slag att utkämpa på ett och annat vis även om det inte är alltid det syns.

Trefjorton skrev:

Huggorm skrev:Man måste inte vara hjälte eller polis eller rik, det viktigaste är väl att man har det bra? Släpp kraven om de är ouppnåeliga, du kommer aldrig bli lycklig om du strävar efter något onödigt. Ta dagen som den kommer och var glad över alla de små goda händelserna så kanske det dyker upp något riktigt bra för dig också så småningom.

Hur ska man bara släppa det? Samhället, föräldrar, vänner, folk förväntar sig att man gör något med sitt liv.

Mina föräldrar tror inte ens att jag har autism, och att det bara är en låtsas diagnos.

På arbetsträningen vill dom höja med 1h i veckan. Jag orkar precis som det är. Ringer in ibland och säger att jag inte kommer in. Vet inte varför dom tror att det är en bra idé att jobba mera.

Jag har väntat väldigt länge, och inget kommer min väg. Tror inte att vänta hjälper något än att slösa tid.

Det jag är glad över är att jag fortfarande tränar på gym, och det är något jag ser fram emot.

Vad har du själv för mål i livet? Det viktiga är ju att man följer sina egna drömmar och inte andras.

Handy skrev:triggerhappyD naturligtvis ska man bortförklara sin autism och istället lägga in en högre växel så att man går in i väggen.

Jag ser ingen sarkasm skylt men jag känner vibbarna

Jag menade varken att man ska "bortförklara" sin autism eller bränna ut sig. Du tolkade vad jag skrev felaktigt eller så uttryckte jag mig dåligt.

Alla människor har ju personliga för och nackdelar, styrkor och svagheter, och det ligger i egenintresset att spela den hand man blivit given till bästa förmåga och med en hälsosam inställning.

Och om det finns stigman, lögner, förutfattade meningar, destruktivt applicerande från externa faktorer och förminskande etiketter så finns det föga vinning i att acceptera dom.

triggerhappyD

Trefjorton skrev:men pga funktionshindret så klarar jag inte av så mycket.

Trefjorton skrev: Även när jag gör saker jag är "bättre" på så är jag väldigt långsam med det.

Trefjorton skrev:På arbetsträningen vill dom höja med 1h i veckan. Jag orkar precis som det är. Ringer in ibland och säger att jag inte kommer in. Vet inte varför dom tror att det är en bra idé att jobba mera.

triggerhappyD skrev:Om du är väldigt långsam så kanske det blir svårt att bli världens snabbaste men du kan ju alltid försöka bli lite lite snabbare varje dag, till slut så kommer du då säkert bli hyfsat snabb eller i sämsta fall iaf snabbare än vad du var.

Det är uppenbart att Trefjorton redan identifierat vad h*n har svårigheter med, och det är autistiska svårigheter som inte är så lätta att överbrygga. På vilket sätt blir TS mindre belastad av att istället för att anpassa sig till sin funktionsnivå försöka att höja arbetstempot?

Jag har sett många liknande ståndpunkter från dig, och du verkar ofta ha en tendens att tro att forumister som påpekar svårigheter till följd av sin diagnos "egentligen kan" bara man följer dina goda råd. Nu ser jag dig som en stor tillgång på forumet och jag gillar vad du skriver. Men i detta fallet är vi oense (vilket är helt ok).

Man har väl inte så mycket val än att acceptera den man är, med sina svagheter och styrkor. Själv har jag inte funderat så mycket över just diagnosen, men visst har man insett att det funnits saker som begränsat en. Det viktigaste är nog att man är lite självmedveten, kämpar på och försöker utvecklas för att komma vidare i livet, så man inte står och stampar på samma ställe år efter år efter år. Att sätta upp lite mål i livet, ha framtidsvisioner underlättar. Man får inte bli en fånge under sin egen diagnos utan man måste försöka tro på sig själv, att man kan komma framåt och åstadkomma något.

Ser jag tillbaka 7-8år i tiden så är jag definitivt besviken på mig själv, ser jag på den jag är idag så känns allting så naturligt och enkelt... Nu både vill och tänker jag uppnå allting jag någonsin önskat.

Handy skrev:
Det är uppenbart att Trefjorton redan identifierat vad h*n har svårigheter med, och det är autistiska svårigheter som inte är så lätta att överbrygga. På vilket sätt blir TS mindre belastad av att istället för att anpassa sig till sin funktionsnivå försöka att höja arbetstempot?

Jag har sett många liknande ståndpunkter från dig, och du verkar ofta ha en tendens att tro att forumister som påpekar svårigheter till följd av sin diagnos "egentligen kan" bara man följer dina goda råd. Nu ser jag dig som en stor tillgång på forumet och jag gillar vad du skriver. Men i detta fallet är vi oense (vilket är helt ok).

Mja du och Wine är mina första minnen härifrån Jag var ganska länge fast besluten om att ni var samma person kommer jag ihåg hehe

Vi var oense om dessa frågor då precis som vi är om det nu, vilket jag också finner helt ok.
Alla åsikter måste få komma fram.

Men jag har aldrig uppmanat någon att följa mina råd, jag må ha delat med mig av diverse råd, eller gett min åsikt och synvinkel på en massa saker, men sen är det väl upp till var och en att själva bestämma om man tycker det man läser på tex ett internetforum är av substans eller inte och om det finns några russin att plocka ur kakan, oavsett vem som skriver.


"anpassa sig till sin funktionsnivå" låter som en fin omskrivning för att man ska stagnera.

Jag tror det e viktigt att först förstå att de flesta inom autisms spektrumet (i min uppfattning) lär sig på ett annat vis än NTs.
NTs tenderar att ha en inlärning som i regel bygger på omedveten och "naturlig" inlärning, medans folk inom autism spektrumet tenderar att lära sig saker på ett mer medvetet vis och många saker som kommer "naturligt" för en NT är inte naturligt beteende för dom inom autism spektrumet så sådant behöver också inläras medvetet.
Det finns givetvis för och nackdelar med båda visen, men mina slutsatser jag drar av det är att det ofta tar längre tid för autister att lära sig saker, framförallt till en början. Man blir ofta också mer selektiv i vad man väljer att lära sig. Och det kan även ofta också bli överbelastande med vissa aspekter som inte känns naturliga för den autistiske.
Men jag är övertygad om att det skulle bli jobbigt även för NTs att medvetet lära sig saker som inte kändes naturliga för dom.

Men ska inte snöa iväg utan poängen är att den så kallade funktionsnivån inte nödvändigtvis är statisk eller gjuten i betong. Utan den kommer förändras, speciellt med tiden, och speciellt om man har uppsåtet att förändra den.
Och det ligger väl i alla varelsers intresse att försöka bli en så bra version av sig själv som möjligt, oavsett om man är autistisk eller inte.

Så det handlar inte om o förminska någons problematik, jag har själv också diverse problematik som jag försöker klara av efter bästa förmåga. Ibland går det bra, ibland inte. Men det viktiga är ju att man försöker, inte hur det går, man kan alltid försöka igen, bättre och klokare.
Och jag menar givetvis inte att man ska pusha sig själv så att man blir utbränd eller helt sönderstressad. Utan bara göra små små förbättringar på sådant man vill förbättra.

Och jag köper inte att man inte skulle kunna ha ett bra liv eller uppnå det man vill uppnå bara för att man är inom autism spektrumet, sure det kanske blir jobbigare på många vis, men det kan det ju vara värt ändå. Det mesta av värde är jobbigt.

Jag tror även alla personer är unika, alla har vi någon slags erfarenhet som inte någon annan har, vi har alla något att bidra med, och det gör vi också, vare sig vi vill det eller inte.

Och min slutsats är att trots att så många inom autism spektrumet mår dåligt på diverse vis, och kanske även just för att det är så många som mår dåligt så är det extra viktigt att dels skilja på orsakerna till vad som gör att många autister mår dåligt och på autism som i att det skulle göra att folk måste må dåligt för att dom är autistiska och att det inte skulle vara någon mening i att sträva efter att må bättre eller förbättra sig själv. Vilka ofta går hand i hand.
Så jag tror även det är viktigt att man inte ger en hopplös och destruktiv syn på autism spektrumet, det finns det så många NTs som redan gör, så det är bättre att fokusera på dom saker som kan förbättra för folk inom spektrumet både som grupp och som individer.

Det finns nog en anledning till att det finns knäppskallar som oss, många berömda vetenskapsmän och stora tänkare har ofta en allt annat än NT personligheter, och beskriv ofta som lite udda. Ger mig fan på att när vi bodde på den berömda savannen, så var det nog en autistisker som tämjde elden, eller som uppfann det första hjulet. Man kan se det som att rasen, nog hade dött ut om inte vi räddat de neurotypiska...

triggerhappyD skrev:Så det handlar inte om o förminska någons problematik, jag har själv också diverse problematik som jag försöker klara av efter bästa förmåga. Ibland går det bra, ibland inte. Men det viktiga är ju att man försöker, inte hur det går, man kan alltid försöka igen, bättre och klokare.
Och jag menar givetvis inte att man ska pusha sig själv så att man blir utbränd eller helt sönderstressad. Utan bara göra små små förbättringar på sådant man vill förbättra.

Jag uppfattar det som att TS problematik egentligen inte är autismen i sig utan att omgivningen inte accepterar den. Att "göra om sig" för att tillfredsställa omgivningen kan inte bli bra.

Trefjorton skrev:

Huggorm skrev:Man måste inte vara hjälte eller polis eller rik, det viktigaste är väl att man har det bra? Släpp kraven om de är ouppnåeliga, du kommer aldrig bli lycklig om du strävar efter något onödigt. Ta dagen som den kommer och var glad över alla de små goda händelserna så kanske det dyker upp något riktigt bra för dig också så småningom.

Hur ska man bara släppa det? Samhället, föräldrar, vänner, folk förväntar sig att man gör något med sitt liv.

Mina föräldrar tror inte ens att jag har autism, och att det bara är en låtsas diagnos.

På arbetsträningen vill dom höja med 1h i veckan. Jag orkar precis som det är. Ringer in ibland och säger att jag inte kommer in. Vet inte varför dom tror att det är en bra idé att jobba mera.

Jag har väntat väldigt länge, och inget kommer min väg. Tror inte att vänta hjälper något än att slösa tid.

Det jag är glad över är att jag fortfarande tränar på gym, och det är något jag ser fram emot.

Det är ju väldigt individuellt vad man orkar och inte orkar och att lära sig hantera stress är en konst.
Men är du nere ofta finns ju medicin som kan hjälpa, depression och autism är två olika diagnoser och den som har autism behöver inte vara deprimerad. Även om det är lätt för oss att bli det.

Jag gick hemma och var sjukskriven och kände mig som en loser, hade också höga krav på mig själv, ibland är det viktigaste man kan göra att ha tålamod med saker, men är man deppig en längre period så ska man söka hjälp då det blir handikappande och om man inte kan hantera sin deppighet eller förlorar all glädje.

På dig låter det som du ändå har mål och det är bra, det är också bra att lära sig slappna av och vila i nuet. Bara för att du har en diagnos betyder det inte att du inte kan nå dit du vill, men du kan behöva hjälp på vägen.

Man måste alltid utgå från där man är nu, träffa en psykolog kanske och diskutera dina problem?

NT:maffian hade inte klarat sig om de inte hade haft oss att tortera, men hoppas inte på något tack sådant brukar de bara göra om de kan tjäna på det, och det finns någon att lisma in sig för. De är såå skickliga och vet att den fot man trampar på idag, kan stå i direkt förbindelse med den röv de måste slicka imorgon, i det fallet måste man "beundra" hängivenheten. Så acceptera din autism med högt buret huvud, och betänk att man inte hänfallit åt att ha sin tunga i någons stolgång...

Vildsvin skrev:Jag uppfattar det som att TS problematik egentligen inte är autismen i sig utan att omgivningen inte accepterar den. Att "göra om sig" för att tillfredsställa omgivningen kan inte bli bra.

Är det så TS, som Vildsvin skriver ovan, att det egentligen inte är autismen i sig som är problemet utan omgivningen som inte accepterar den?

Trefjorton skrev:Jag har inte gett upp då jag arbetstränar, tränar på gym, och tränar på det sociala, men ibland känner jag mig så nere bara jag tänker på detta.

Du tränar, tränar och tränar på saker. Det är lätt att dras ner när livet bara handlar om prestationer på olika områden. Jag har levt så och det var inte hållbart och fick omfattande negativa konsekvenser. Hade behövt mer balans.

Upplever du någonsin ro, frid och/eller (lite) glädje utan att behöva ha presterat ngt? Vardagen handlar om så mycket småsaker som en hel del människor lyckas finna en ro eller nöjdhet i/med.

Trefjorton, skulle vara trevligt om du blev aktiv igen i din egen tråd
Du har tagit upp intressanta frågeställningar!

Ser uppdrag granskning, absurt nog blir jag ledsen för att jag känner hur dålig kapacitet jag har jämfört med mamman i filmen. Trots att mamman har det jättetufft. Men blir ändå så avundsjuk på att vara sådär kapabel, i en så tuff livssituation. Att vara så kognitivt välfungerande.

Trefjorton skrev:Har ni kunnat acceptera er diagnos?

Jag trodde alltid att jag var normal, men det känns så konstigt att veta att man är handikappad. Känner mig nere då jag inte kommer kunna ha det liv jag ville ha. Självklart är det ingen som fysiskt hindrar mig från att bli polis, utbilda mig till ingenjör etc etc, men pga funktionshindret så klarar jag inte av så mycket.

Nu måste jag växa upp och bli gammal utan att kunna åstadkomma något. Även när jag gör saker jag är "bättre" på så är jag väldigt långsam med det.

Jag har inte gett upp då jag arbetstränar, tränar på gym, och tränar på det sociala, men ibland känner jag mig så nere bara jag tänker på detta.

Liksom när man tittar på filmer, och ser andra bli actionhjältar eller får det bra i livet, blir jag avundsjuk.
Har läst en del om personal utveckling, och läser om folk som har lyckats. Detta kommer aldrig hända mig.

Man får visst inte bli polis om man har npf-diagnos.

BellaBelle skrev:

Trefjorton skrev:Har ni kunnat acceptera er diagnos?

Jag trodde alltid att jag var normal, men det känns så konstigt att veta att man är handikappad. Känner mig nere då jag inte kommer kunna ha det liv jag ville ha. Självklart är det ingen som fysiskt hindrar mig från att bli polis, utbilda mig till ingenjör etc etc, men pga funktionshindret så klarar jag inte av så mycket.

Nu måste jag växa upp och bli gammal utan att kunna åstadkomma något. Även när jag gör saker jag är "bättre" på så är jag väldigt långsam med det.

Jag har inte gett upp då jag arbetstränar, tränar på gym, och tränar på det sociala, men ibland känner jag mig så nere bara jag tänker på detta.

Liksom när man tittar på filmer, och ser andra bli actionhjältar eller får det bra i livet, blir jag avundsjuk.
Har läst en del om personal utveckling, och läser om folk som har lyckats. Detta kommer aldrig hända mig.

Man får visst inte bli polis om man har npf-diagnos.

Jag är också långsam. Utom när det går för snabbt.

Flinta skrev:Trefjorton, skulle vara trevligt om du blev aktiv igen i din egen tråd
Du har tagit upp intressanta frågeställningar!

Jo. Jag har nog accepterat att vara såhär lite grann. Pushar mig inte lika hårt, och tar saker lite mer sakta, men det innebär också att jag definitivt inte kommer lyckas med något i denna takt.