Proffe Slimp skrev:Flugornas herre är en enda lång vederläggning synen på barn som goda, att det är samhället som förstör dom. I själva verket är de små barbarer som måste civiliseras för att vår civilisation inte skall gå under. Den som har minsta erfarenhet av barn vet att de kan vara ytterst grymma, hämningslösa och irrationellt egoistiska små svin vars enda fördel är att man kan dominera dom fysiskt, t.ex. bära iväg med dom om det kniper.

Vad gäller 11-13-åringar på middagsbjudningar så finns det inget som heter "stökigt". Om barnet inte har någon rent patologiskt orsak till att det inte kan uppföra sig, så kan man förvänta sig att det skall uppföra sig. Och med tanke på att en middagsbjudning kan ha klass utan att vara en evig tortyr med stärkkrage s.a.s. så finns det ännu mindre ursäkter för barnet att sabotera för de vuxna.

Det var ungefär den här typen av åsikter som jag stött på från andra som jag menade i mitt första inlägg i tråden.

nano skrev:Nu är det iofs stor skillnad på en 5 åring och en 11 åring.
Man kan inte förvänta sig att en 5 åring orkar sitta stilla vid ett bord i 2 timmar.
Snarare medans denne äter.
Man kan ju inte tillåta att 5 åringen bråkar och slåss eller så men att benen är fulla med spring får man nog acceptera.
Mer kan man nog förvänta sig av en 11 åring men det finns nog en hel del spring där med.

Naturligtvis så kan barn tillåtas få lämna bordet, eller så får de ett separat barnbord. Men oavsett om de sitter tio minuter eller två timmar vid bordet så skall de inte förnedra sina föräldrar och de skall tillåtas lämna bordet för att de har gjort sin del och skött sig exemplariskt, inte för att man vill slippa odjuren.

Ingen ska ju förnedra någon.
Vad menar du att är förnedring?

Minns en chef som tyckte jag skulle fostra personalen eftersom jag var arbetsledare, jag skickade hem folk för att det inte fanns något att göra.
Dessutom kan ju folk själva se att det inte finns att göra, bara korkat att hålla folk kvar tiden ut.
Chefen bara tittade på mig och gick.
Ser inget fel att hålla folk kvar tills jobbet är klart men det är ju en annan sak.
Barn skulle se exakt samma sak i sin egen omgivning om det inträffade.

Jag har aldrig förstått hur någon kan tycka att dom är gulliga. Själv tycker jag dom är fula och för oväsen så det gör ont i öronen. Fast jag behandlar dom naturligtvis med respekt och varsamhet (dvs inte peta på dom alls).

Jag lät sterilisera mig för inte så länge sedan, eftersom jag vet att jag aldrig kommer vilja ha några egna barn. Det är väl inte så att jag direkt tycker illa om barn och spädisar, jag är bara ganska ointresserad av dem. När jag var liten tyckte jag dock att spädisar kunde vara riktigt söta.

Jag avgudar och älskar barn.

Logiskt sett borde människor med AS ha en större förkärlek för barn. Speciellt lite yngre barn. Varför? För att väldigt många här har beklagat sig över falskheten hos andra, dolda budskap, dåligt med "rakhet" etc.
Hos mindre barn är de här bekymren bortblåsta. De säger vad de tänker och tycker, inget "ja du är så fin i den frisyren" fast de tycker man ser hemsk ut, de pratar rakt och öppet och roar sig inte med dubbla budskap eller dolda budskap.

Själv har jag alltid haft svårt för människor som inte tycker om barn (samma sak med människor som inte tycker om djur).

Ja och nej. Nu är det ju så att ett barn är en ofärdig vuxen och att AS är en avvikelse.

Visserligen så kan jag vara burdus ibland. Men jag vet att vissa saker för man inte på tal. T.ex. berömmer äldre herrar för att deras stora näsor har så fina, mörklila blodådror.

tahlia skrev:
Själv har jag alltid haft svårt för människor som inte tycker om barn (samma sak med människor som inte tycker om djur).

Här har vi en intressant sak...Jag är inte förtjust i barn, men älskar djur. Dock inte alla individer! Vissa djur är ju knäppa i huvudet.

Med barn är det så att ett fåtal individer får mitt gillande. Precis som med vuxna människor. Jag är överlag inte förtjust i människor. Fastän jag är en själv . I gengäld nästan dyrkar jag de jag tycker om.

Alltså jag tror att jag skulle avguda mina egna barn om jag fick några. Om de var ok i skallen. Samma sak om brorsan fick barn, så tror jag att jag skulle gilla dem.

Om jag födde en mongoloid unge skulle jag vilja att den dog . Har redan djur sas, vill inte ha varelser också.

Så, kontentan...

Egna barn och andras ungar. Plus kanske några till

Känns ju rätt hemskt o känna så.
Även om det säkert inte är lätt att ta hand om någon som är mongoloid.

sugrövmanövern skrev:

tahlia skrev:
Själv har jag alltid haft svårt för människor som inte tycker om barn (samma sak med människor som inte tycker om djur).

Här har vi en intressant sak...Jag är inte förtjust i barn, men älskar djur. Dock inte alla individer! Vissa djur är ju knäppa i huvudet.

Med barn är det så att ett fåtal individer får mitt gillande. Precis som med vuxna människor. Jag är överlag inte förtjust i människor. Fastän jag är en själv . I gengäld nästan dyrkar jag de jag tycker om.

Liknande för mig. Rdos' dotter och min ena kusins stillsamma barn är jag väldigt förtjust i. Men barn som är väldigt livliga eller ljudliga tär för mycket på mina sinnen för att jag ska orka uppskatta dem.

Samma med djur. Alla tysta och stillsamma djur gillar jag. Reptiler (särskilt boaormar), älgar, kossor och Mitzerls ragdoll är djur som går hem hos mig.

sugrövmanövern skrev:

tahlia skrev:
Själv har jag alltid haft svårt för människor som inte tycker om barn (samma sak med människor som inte tycker om djur).

Här har vi en intressant sak...Jag är inte förtjust i barn, men älskar djur.

Och jag är tvärt om. Jag älskar barn men tycker inte alls om djur. Eller ja, djur i sig har jag inget emot, men jag gillar inte husdjur (i princip alla men i praktiken främst katter och hundar). Oberäkneliga, luktar, smutsar ner, väsnas, klöser, river, välter och allt möjligt annat. Nä, djur ska vara i naturen, inte i hem.

Ibland ser jag barn och kan inte ta ögonen från dem. Detta brukar oftast under senare år på tåg och bussar och gälla barn upp till ca 2 1/2 års ålder. Jag antar att det är hormonellt...

Hör jag en okänd unge skrika exempelvis i en affär eller på stan så blir jag däremot spänd i hela kroppen och får omedelbart lust att klippa till ungfan.

Samtidigt som jag ideologiskt sätt inte tycker det skulle vara rätt att göra det.

Det bådar kanske inte så gott inför eventuella senkomna försök att producera nån sådan själv?

Jag tycker om att se på dem (särskilt såna med rött hår som är det finaste jag vet) och tycker illa om barnskrik, oavsett orsak. Tycker illa om allt skrik egentligen, brölande tonåringar och fulla medelålders är värre än bebbor.

Bäbisskrik stör mig inte alls.
Du skulle ha gillat mig då för jag var riktigt rödhårig som barn.
Fast jag tyckte inte om när alla skulle fingra på mitt hår hela tiden, det fick bara mamma göra eller om man frågade snällt.

Vad jag tycker? Tycker inte!:)

nano skrev:Bäbisskrik stör mig inte alls.

Lucky you.
Har aldrig tidigare hört talas om någon som inte störs av det.

missbutterfly skrev:

nano skrev:Bäbisskrik stör mig inte alls.

Lucky you.
Har aldrig tidigare hört talas om någon som inte störs av det.

Det är liksom meningen det...

missbutterfly skrev:

nano skrev:Bäbisskrik stör mig inte alls.

Lucky you.
Har aldrig tidigare hört talas om någon som inte störs av det.

Då finns här en som det åtminstone är en definitionsfråga för. Klart jag kan störas om barnet överröstar en föredragshållare för mig eller så, men det rår ju inte ungen för. Den mår dåligt och vill ha något för att må bättre, och det är det som verkligen stör mig tills jag hör att ungen är nöjd.

Om det är extremt kanske jag kan störas av tvivel på föräldrarnas omdöme att ta med ett spädbarn till något barnovänligt ställe - men det är en avvägningsfråga där det inte är jag som har facit: spädbarn hör till livet, man måste kunna göra saker med dem med sig.

Jag störs inte heller nämnvärt av barnskrik. Håller det på väldigt länge (timmar) tröttnar nog även jag iofs.

missbutterfly skrev:

nano skrev:Bäbisskrik stör mig inte alls.

Lucky you.
Har aldrig tidigare hört talas om någon som inte störs av det.

Altså, jag har en gång i tiden tyckt att det varit jobbigt.
Numera kollar jag efter att mamma eller pappa finns i närheten för barnet som skriker för då vet de förmodligen vad som försigår.
Skulle det vara som så att det inte finns någon till hands för barnet så letar jag rätt på någon som känner barnet.
Fast det har bara hänt några få gånger, för det mesta har ju förälder eller vad det nu är är för en som är ute med barnet full koll.
När jag då vet att barnet är omhändertaget så stör det inte.
Jo om det skriker alldeles så det verkar som om barnet är sjukt eller så.
Då vill jag hjälpa till men jag är ju inte sjukvårdskunnig, däremot kan jag gärna hjälpa den som kan hjälpa.

Hmm...Det är en svår fråga. Jag gillar tysta och stillsamma barn men så fort de skriker så reagerar hela mitt inre. Får nästan panik och vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv. Blir både stressad och aggressiv av att lyssna på det Så har det alltid varit, jag klarade inte av att umgås med andra barn när jag var liten eftersom jag ansåg att de levde om för mycket och var alldeles för kladdiga... Jag föredrog i första hand att prata med djur och om det inte fanns några såna tillgängliga så kunde jag sträcka mig till att prata med någon klok vuxen en stund innan jag gick in i min bubbla och stängde av helt... Framförallt gillade jag äldre människor, de hade så mycket intressant att berätta om tiden som varit... Jag brukade tänka att jag föddes i fel tid...

När jag var 7 år fick vi lära oss vett och etikett på fritids och jag var väldigt irriterad på att de andra barnen inte kunde ta till sig dessa regler. Jag bad om att få t ex smöret, både hemma, i skolan och på fritids. Detta möttes (förstås?) med allmän munterhet och jag blev t om retad av en del äldre personer pga detta.

Som sagt, vissa barn kan jag stå ut med. Mitt ex kusinbarn var ett av dessa. Det barnet var alltid stillsamt. På sin höjd kunde han få ett utbrott som varade kanske fem minuter, sen var han glad igen. Detta barn kunde jag leka med och han godtog direkt om man sa att man var för trött någon gång. Då gick han och satte sig och lekte för sig själv

Min ena systerson är också helt OK. I det fallet beror det nog mycket på att jag känner igen så mycket av mig själv (som jag var som barn framförallt) i honom. Han är för det mesta stillsam, gillar historia och kan gärna sitta för sig själv i en vrå. Jag märker även att han fungerar som mig på det sättet att han ibland tittar igenom folk. Dessutom måste man ibland ta tag i honom för att få kontakt om han är djupt försjunken i någonting. (Ja, han är under utredning).

Mvh
Annorlunda

Spädbarnsskrik tror jag de gjort forskning på att det är bland det mest stressande/irriterande ljudet i världen, och ljudnivån bara något under en jumbojet.

Jag står också ut med några av mina kusinbarn som är stillsamma. De mindre stillsamma skaver svårt på mina öron och nerver.

annorlunda skrev:Jag märker även att han fungerar som mig på det sättet att han ibland tittar igenom folk.

Berätta gärna mer, så jag förstår om det är samma som jag gör. Jag har nämligen fått höra att jag stirrar, men enligt mig så tittar jag inte PÅ personen utan bortanför, eller inte åt dem öht, utan ögat bara ser ut att vara riktad åt det hållet fast jag är helt i egna tankar. Har sett att mina ungar ser ut att stirra på t ex mig ibland och då säger - iaf den ena, den andra går inte att fråga om det- att hon tittar IGENOM mig. Därav frågan. Hoppas du ser frågan nu...

Hur ska jag förklara det här nu? När jag är i egna tankar så kan jag ibland titta på folk utan att alls titta på dem, som du beskriver. Min blick befinner sig i själva verket någonstans bortom denna människa och jag är inte ens medveten om att det står någon där. Har fått höra en del säga att de tycker att de ser otäckt ut på något vis för att jag ser så väldigt frånvarande ut.

Sen finns det även ett annat läge när jag ser igenom folk. Det är när jag egentligen är väldigt koncentrerad på något men inte tillräckligt för att missa att någon ropar mitt namn. Jag höjer då blicken och "söker mig" mot ljudets riktning men är ändå kvar i min egen värld och jag ser även då mer igenom denna person än rakt på denna/denne.

Mvh
Annorlunda