Kiddie: Klockrent skrivet om pliktkänsla! Jag fungerar precis som du och kommer heller aldrig riktigt kunna förlika mig med att förmågan NT har att göra saker halvdant och att strunta i att de orsakar problem för andra ses som något positivt. Jag vill inte bli sån helt enkelt!

När det gäller depression har jag äntligen efter många år lyckats få till en fungerande medicinering med Escitalopram, Voxra och Ritalin.

Vet inte om det finns kvar som diagnos, men fanns något som var två i ett, typ depression med ångest. Tror att ganska många kan ha denna. Då kanske det är svårt att veta vad som är vad, för på något sätt är lidandet detsamma. Det måste vara helt annorlunda att försöka hjälpa sig själv med denna typen av depression. På ett sätt kanske det är "enklare" (vill egentligen inte använda det ordet, för psykisk sjukdom är aldrig enkel), om man har ett sinne som faktiskt på något vis fungerar och man kan resonera.

Min depression var det helt omvända. Jag hade en stark depressiv plåga, men inget jag skulle kalla ångest. Under depressionen försvann mina ångestformer. Det verkar som jag är oförmögen att känna ångest i djup depression.

Ångest är minsann inte roligt, men man brukar ändå ha lite större tillgång till att resonera med sig själv än om man bara är deprimerad.

Udda nog kunde jag plötsligt ha någon få dag helt utan depression, med normalt driv och normal tankeverksamhet. Eller kanske t o m lite starkare än detta, en typ av hypomani. Detta varade aldrig mer än en dag. Jag är ändå glad att det hände, att det fanns några ljuspunkter på vägen och dagar då det var enkelt att göra saker. Hade velat ha dem oftare än kanske varannan månad. Dock uppfyllde jag aldrig kraven för bipolär.

Jag brukar kunna tillåta mig att ta en vilodag om jag känner mig helt slut och jättelåg, det brukar hjälpa.
Sen vetskapen att man inte behöver vara aktiv hela tiden och bara vara ibland, även om man har mycket ångest.

En vilodag går ju dock inte att ta om man har ett jobb.

Dock så tror jag ändå det är bra att jobba deltid även om man är deprimerad, så att man ka få lite socialt liv och lite mer att göra på dagarna.

Sen är jag én rätt rastlös person så fysisk aktivitet hjälper på mig, brukar ofta bli lite lugnare då.

Sen att använda telefon och dator mindre kan också hjälpa, och något jag övar mig i.

Samt vetskapen om att man inte behöver vara superglad hela tiden, det gör det lättare stt stå ut med sina obehagliga käñslor man har.

Har man mild depression och inga andra sjukdomar kan man nog jobba deltid. Kommer man inte upp ur sängen är det svårt att jobba.

Fattar öht inte hur depressionsdjup räknas. Har en kompis som vill dö varje dag och som klarar högst två aktiviteter kanske var tredje dag, typ handla, men hennes läkare säger att hon bara har medeldjup depression.

Smoyy skrev:Bli kär
Resa
Byta boende

Lika lätt som att gå in och be att få tala med chefen och ge honom ditt bästa handslag.

Smoyy skrev:Nofap

Totalt meme. Jag skulle säga att det är 10-talets motsvarighet till "gå ned till 33 kg" - folk som hetsar varandra till självskadebeteende på nätet. Risken för prostatacancer ökar om det inte är regelbundna utlösningar. Och så blir man tillfälligt impotent.

Priset tas nog av den där undergivne mannen som hade en kukbur i en månad. Det blev en pyttekuk.

Jag tror nog medicin kan vara bra om man lyckas hitta nån som funkar.

Samt att ha fasta rutiner för när man äter och gör diverse vardagssysslor.

I mina depressioner så har det ofta varit ganska mycket ångest inblandatt och det är inte alltid helt lätt hur man ska hantera den.

Man får testa sig fram helt enkelt.

Börjar komma lite mer i gängorna nu och uppskatta livet mer nu så det känns bra.

Var köper man fasta rutiner?

Va?

Det går väl inte att köpa men man kan nog få hjälp från psykiatrin, habilitering och boendestöd.

Jag har boendestöd en timme i veckan, ett läkarbesök en gång om året och habiliteringen här hjälper inte till med något alls direkt, de hyr ut bolltäcken och sådant. Habilitera sig själv får man göra själv. Jag har för länge sedan utnyttjat mina fem (eller vad det var) samtal man fick efter diagnosen. Det är inte så många som får fortsatt hjälp. De anser väl att själva diagnosen ska göra att man kan fixa allt själv.

Det verkar som väldigt mycket resurser läggs på dig. Det är bra att det är så, för jag önskar att alla hade det så, men samtidigt får du inte ta för givet att alla får den hjälp du får.

Okej det är sant Kiddie, men det kan också vara att jag behöver en del hjälp.
Har boendestöd 3 ggr per vecka och känner att jag måste ha det.

Sen har jag varit inlagd föra ggr för depression och ångest. Så det ger kanske en syn på att jag behöver en del hjälp för att komma på banan igen.

Jag hade också önskat att fler får bra hjälp för livet ska ju inte vara en plåga.

Jag ifrågasätter inte att du behöver hjälpen och jag vill inte ta bort den. Men jag tycker det är synd att inte alla får hjälp som behöver. Jag inser hur mkt jag hjälpt mig själv, lärt mig själv som jag borde fått hjälp med. Det är konstigt att i de flesta fall så släpper hab en när man behöver dem som mest. De ska ju hjälpa en att bygga upp ett liv. Men man får information om vad man har och sedan är det bra med det. Tycker alla borde ha någon slags coach där.

Man borde bli hjälpt att bli den bästa versionen av sig själv. Det är så många aspisar som aldrig fått hjälp att se sina starka sidor och blir deprimerade. Sådant är ju en väldigt personlig sak man inte kan läsa sig till för det är olika för alla. Då snackar jag inte om terapi utan mer ett slags samarbete där man får positiva infallsvinklar och nya idéer. Och framförallt stöd att livet som aspergare inte måste vara ett helvete.

kiddie skrev:Jag ifrågasätter inte att du behöver hjälpen och jag vill inte ta bort den. Men jag tycker det är synd att inte alla får hjälp som behöver. Jag inser hur mkt jag hjälpt mig själv, lärt mig själv som jag borde fått hjälp med. Det är konstigt att i de flesta fall så släpper hab en när man behöver dem som mest. De ska ju hjälpa en att bygga upp ett liv. Men man får information om vad man har och sedan är det bra med det. Tycker alla borde ha någon slags coach där.

Man borde bli hjälpt att bli den bästa versionen av sig själv. Det är så många aspisar som aldrig fått hjälp att se sina starka sidor och blir deprimerade. Sådant är ju en väldigt personlig sak man inte kan läsa sig till för det är olika för alla. Då snackar jag inte om terapi utan mer ett slags samarbete där man får positiva infallsvinklar och nya idéer. Och framförallt stöd att livet som aspergare inte måste vara ett helvete.

Det är verkligen synd att inte alla får den hjälp de behöver. Men jag har alltid varit en person som är hjälpsökande och det kanske gynnat mig iom att jag fått den hjälp jag behöver och det har varit tufft ibland även med hjälp.

Men du har väl alltid klarat dig okej i livet?
Eller har du haft svårt med vardagen?

Vad har du jobbat med innan du fick pension?

Fretshi, jag har fått några intryck av att du då och då upplever stöd och hjälp genom det du erbjuds när du söker hjälp (undantaget psykologen..) t ex sjukhusinläggningar, läkare, din dagliga sysselsättning, medicin. Det är bra om det är så!

Fretshi skrev:Det är verkligen synd att inte alla får den hjälp de behöver. Men jag har alltid varit en person som är hjälpsökande och det kanske gynnat mig iom att jag fått den hjälp jag behöver och det har varit tufft ibland även med hjälp.

Men du har väl alltid klarat dig okej i livet?
Eller har du haft svårt med vardagen?

Vad har du jobbat med innan du fick pension?

Jo du, då jag verkligen behövde hjälp var jag hjälpsökande men blev mest utskrattad eller hånad. Jag pluggade och hade praktik innan sjukersättning. Jag har alltid haft problem i vardagen plus andra mentala problem, men på min tid så fanns ingen praktisk hjälp utan man satt och pratade om flum i konstig terapi. Jag antar att får man ingen hjälp lär man sig att hanka sig fram. Man fick försöka lösa sina egna problem.

När man är lite äldre som jag är man inget att satsa på mer, de vet att jag inte kommer att jobba så det är väldigt oekonomiskt att satsa på sådana som mig, därför får vi inte så mycket hjälp. Ska iofs inte klaga, har boendestöd och de har fått hjälpa till med många saker. Det är många som fått avslag på det.

Vet inte så mycket om depression men lite mer om ångest. Och det där att avleda sig själv från de jobbiga känslorna genom att göra saker fungerar nog bara om du är någorlunda fysiskt frisk och om det inte finns för mycket drag av utmattning i ditt tillstånd.

Flinta skrev:Fretshi, jag har fått några intryck av att du då och då upplever stöd och hjälp genom det du erbjuds när du söker hjälp (undantaget psykologen..) t ex sjukhusinläggningar, läkare, din dagliga sysselsättning, medicin. Det är bra om det är så!

Ja det är klart jag gör det.
Förstår inte riktigt vad du menar nu?

Bjäbbmonstret skrev:Vet inte så mycket om depression men lite mer om ångest. Och det där att avleda sig själv från de jobbiga känslorna genom att göra saker fungerar nog bara om du är någorlunda fysiskt frisk och om det inte finns för mycket drag av utmattning i ditt tillstånd.

Det är bra att avleda sig från ångest men också att lära sig sitta med ångesten så att man lär sig hur den fungerar.

Ångest kan ju ha många orsaker och det är viktigt att hitta orsaken till just ens egen ångest.

Sen kan ju ångest leda till att man blir passiv vilket leder till depression och då är det ju bra att försöka gå emot ångesten och göra saker man tycker om ändå samt ha fasta rutiner för när man äter och sover.

Jag vet rätt bra hur min ångest funkar. Försökt från unga år att se den som något bekant, men det hjälper inte. Det är lika plågsamt iallafall. Jag har aldrig klarat att besegra den. Den är mitt livs stora fiende. Nu pratar jag inte om gnagande småångest man kan ha lite dag från dag, utan jag pratar om den stora Ångesten.

Jag blir glad att höra när folk blir bättre, vilka problem de än har. Jag är inte missunnsam. Samtidigt vet jag att vissa av mina större problem är för livet. Jag vet att jag blivit anklagad för att vara medicinförespråkare, men det är jag inte. Jag brukade vara en sådan som inte ens tog en Aspirin vid huvudvärk. Jag är inte helt OK med att ta mediciner för att orka leva, men nu är det som det är. Och det gäller bara mig personligen. Varje person är sitt unika fall.

Kan Imovane göra en nedstämd?

(Att inte sova kan ju dock göra en j-igt sänkt...Eller speedad om man har sådana tendenser, men ibland kan ju sånt vara typ ”förtäckt trötthet”).

Bjäbbmonstret skrev:Vet inte så mycket om depression men lite mer om ångest. Och det där att avleda sig själv från de jobbiga känslorna genom att göra saker fungerar nog bara om du är någorlunda fysiskt frisk och om det inte finns för mycket drag av utmattning i ditt tillstånd.

Heljävlig ångest har jag aldrig klarat avleda. Tror att det kan vara nästan olika tillstånd med samma namn. En del tar ”en promenad mot ångest” men då har de nog inte upplevt ”riktig” ångest. Eller riktigt stark ångest. Noll chans ta sig ut på promenad när man har det. Men kanske egentligen är olika åkommor som fått samma namn...?!?

Tror att både ångest och depression är rätt dåliga samlingsnamn. När man använder de orden rör man snarare till det än att den andre fattar vad man menar...

Kiddie: Jag vet vad jag skrev om dig och mediciner förut, men nu har jag helt ändrat uppfattning på medicinfronten vissa (inklusive mig själv) kanske inte kommer ur sin depression utan tabletter.

Nu är min uppfattning att det är bra att det finns så man kan få hjälp på traven att leva ett lyckligt liv.

Och jag ska tillägga jag är långt ifrån helt bra än, men vissa saker har blivit lite bättre.

kiddie skrev:Tror att både ångest och depression är rätt dåliga samlingsnamn. När man använder de orden rör man snarare till det än att den andre fattar vad man menar...

Ja.

Fretshi skrev:

Flinta skrev:Fretshi, jag har fått några intryck av att du då och då upplever stöd och hjälp genom det du erbjuds när du söker hjälp (undantaget psykologen..) t ex sjukhusinläggningar, läkare, din dagliga sysselsättning, medicin. Det är bra om det är så!

Ja det är klart jag gör det.
Förstår inte riktigt vad du menar nu?

Så bra att du gör det!

Jag menar att det är vanligt att man när man väl söker vård och omsorg erbjuds stöd och hjälp som t ex inte hjälper och/eller inte är tillräcklig och/eller ej anpassas efter vad man har för egentliga behov. Erfarenheterna säger mig att man måste ha tur, t ex tur med vilka personer man tilldelas, vad man föreslås, vad man får för information, var man bor (t ex vid psykiatrisk slutenvård) om eller hur man svarar på olika behandlingar för att uppleva stöd och hjälp som gör skillnad till det bättre.