Det var länge sedan jag var här inne men nu känns allt så eländigt så jag måste skriva det någonstans.

Allt jag gör blir bara fel, försöker hela tiden att göra allt så bra som jag bara kan men det får helt motsatt effekt. Det finns nog ingen som kan få människor att visa sina absolut sämsta sidor på det sätt som jag kan. Menar aldrig att göra eller säga något dumt men gör nog det ändå...

Är så ledsen och känner mig värdelös. Jag är inte kompatibel med andra människor!!!!!!

Vill vara en bra och kompetent mamma och människa men det slutar alltid med att jag skapar kaos och konflikt med skola, dagis, privata kontakter mm. När konflikterna är ett faktum så snurrar allt bara på och blir värre och jag känner mig så kränkt och orättvist behandlad och all energi som jag har (det vill säga nästan ingen alls)rinner ifrån mig.

Sen kan jag inte släppa det jobbiga utan måste älta det tills alla andra är ännu mer arg på mig, men jag måste förstå en situation innan jag kan sluta älta den och det tar tid!

Hur ska man egentligen vara för att överleva med hedern i behåll?

Ann, en positiv sak kan jag konstatera med en gång. Den hjälper dig naturligtivis inte direkt att komma tillrätta med någonting men den är en förutsätttning: : Du märker ju att att det blir fel och du vill göra något åt det.

Som (ofrivilligt) ensamstående och barnlös så slipper jag att tampas med skola o.d., därför kan jag kanske inte direkt påstå varken att jag förstår dig eller att allting funkar bättre för mig men, jag ska pröva det ändå. Fåse om någon kan ta vid där jag lämnar ämnet just nu.

För mig är det så att jag ganska lätt tolkar folk fel men numera hinner jag oftast förstå situationen/kommunikationen innan jag hinner göra bort mig. Jag gissar att du också tolkar fel men att du fortfarande ofta kommer på det för sent. Det kanske är en träningssak för dig också? Vänlig, förlåtande kompiskrets var vad jag behövde för att kunna träna tills jag började förstå i tid. Du kanske redan har en sådan krets omkring dig?

I familjen händer det att jag verkar förstockad för att jag envist och provokativt försöker få fram någon viss moralisk poäng. När jag själv använder mer tålamod så lyckas jag ofta undvika att såna grejer blossar upp till bråk. Säkerligen är du inte "dum" på mitt sätt men du har kanske någon motsvarande standardsituation som du kan börja lära dig att krångla dig ur m.h.a. någon tumregel och en del träning?

/ J

TACK för att du svarade mig med så kloka och vänliga ord!

Tyvärr så märker jag inte att det blir fel förens det är försent och någon människa talar om för mig hur jobbig, oempatisk, ältande eller allmänt tjurig jag är... Detta är något som jag även praktiserar i min familj. Jag fattar aldrig att jag har fel och kan för mitt liv inte förstå hur någon kan tycka eller tänka på något annat sätt än mitt. Långt efter en händelse och efter mycket ältande så kan jag se att det kanske blev fel och att jag kan ha varit en orsak till det.

Jag har ingen kompiskrets, jag umgås inte med några förutom min familj. Är så trött av alla kontakter med omvärden (myndigheter, skola, hab mm.) att jag inte kommer längre än hem till min egen ensamhet, den som finns innuti. Vänliga ord och förståelse hade varit underbart och läkande men jag känner det som om jag slits i stycken av hyenor (fast det gör jag ju inte förstås)

Problemet är att jag inte kan ta mig samman och bl en människa som är medgörlig och trevlig och lagom.Jag önskar att jag kunde vara som du skrev.

Ann skrev:TACK för att du svarade mig med så kloka och vänliga ord!

Ingen orsak, jag hoppas bara att mina ord verkligen är kloka (i det här sammanhanget också ). Du är uppenbarligen på en högre (på gott och ont) nivå av aspighet än jag direkt gissade. Viljan att få det att funka har du, så långt förstod jag dig uppenbarligen. Mina beskrivna lösningar däremot verkar inte användbara särskilt omedelbart alls, för dig.

Vad du verkligen skulle behöva vore väl en tolk som satt på din axel och sade till när "ah-ah, nu blev det missförstånd". Jag drömmer om en sån, det stora teoretiska problemet är väl att tolken skulle behöva förstå nästan precis hur man själv tänkte i varje situation. Jaja.

I skrivande stund ska jag nog hålla här, innan jag skriver något (jag i efterhand finner) dumt.

Vad du verkligen skulle behöva vore väl en tolk som satt på din axel och sade till när "ah-ah, nu blev det missförstånd". Jag drömmer om en sån, det stora teoretiska problemet är väl att tolken skulle behöva förstå nästan precis hur man själv tänkte i varje situation. Jaja.

Ja, det är PRECIS det jag brukar tänka på. Det hade varit så skönt med en sådan tolk, helst skulle tolken även skydda mig mot alla hårda ord också. Liksom sitta beredd med hörselkåporna så att denne snabbt kunde sätta på dem när allt blir för mycket.

Väldigt synd att sådana inte går att ansöka om.

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. I många år har jag "hankat mig fram" på något vis som ensamförälder i kontakterna med skola, barnomsorg, habilitering etc, precis som du beskriver det. Många gånger har jag känt mig jagad av allt och alla som vill att jag ska vara delaktig, ha synpunkter och komma med förslag, göra saker, åtgärda problem (verkliga eller skenbara).

Det är säkert inte så, det vet jag. Oftast är det i all välmening men det är stressande ändå. Jag hamnar också i för mig obegripliga konflikter och svarar med att antingen bli arg eller dra mig undan.

Hur många barn har du och hur gamla?

Även jag och några av mina barn skulle behöva en tolk på axeln...

Även jag hade behövt en tolk på axeln.. Åtminstone ibland.

Även jag hade behövt en tolk på axeln.. Åtminstone ibland.

Hade jag fått tag på en liten tolk hade jag kedjat fast den innan den smet!

Titti skrev:Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. I många år har jag "hankat mig fram" på något vis som ensamförälder i kontakterna med skola, barnomsorg, habilitering etc, precis som du beskriver det. Många gånger har jag känt mig jagad av allt och alla som vill att jag ska vara delaktig, ha synpunkter och komma med förslag, göra saker, åtgärda problem (verkliga eller skenbara).

Det är säkert inte så, det vet jag. Oftast är det i all välmening men det är stressande ändå. Jag hamnar också i för mig obegripliga konflikter och svarar med att antingen bli arg eller dra mig undan.

Hur många barn har du och hur gamla?

Även jag och några av mina barn skulle behöva en tolk på axeln...

Jag har verkligen försökt att prestera på gränsen till min förmåga i många år, hela tiden ansträngt mig men nu känns det som om jag ska kollapsa och vill bara gråta.

Känner mig också väldigt jagad, men mitt problem är att jag jagar upp mig själv också och tycker och tänker en massa om ALLT och har många ideer om hur problem behöver åtgärdas och det är inte alltid de är så realistiska. Det är nog därför människor inte står ut med mig. Jag önskar att jag kunde vara en mjuk och lugn och tillfreds människa men jag är helt obalanserad. Inte ett dugg välartad!

Jag har 3 barn som är 5, 7, 15 år och de går på olika skolor och dagis så det blir en massa kontakter och människor att hålla ordning på.

Skönt att höra att det åteminstone inte bara är jag som har det så här. Vilket är ännu knäppare för jag borde inte önska att någon annan än mig själv har det så här. Ursäkta

Jag tycker dina texter är välordnade och väl sammanhängande så jag tror att du är välordnad inombords.
Du har nog bra intentioner tror jag men det bara blir fel i den sociala kontakten.

Kan det vara kontakten med andra människor som stressar dig att svara snabbt?
Det har man ju inte när man skriver på forum tex.

Skulle det fungera att säga "du timeout här så jag inte exploderar som jag brukar, betänketid tack"
Jag gillar inte att ta snabba beslut, de blir ofta halvdana eller ogenomtänkta.
Vet att en hel del som anställer folk vill att det ska gå snabbt och en del blir förvånade när jag säger att jag tänker titta igenom texten och se om jag vill ändra något.
En del säger att de aldrig sett någon som vill läsa igenom avtalet noga.
En som sålde teleabonnemang påstod att det inte behövdes tom.
Jag vägrade köpa pga för långt avtal

Uppfattar jag dig rätt om jag drar slutsatsen att du även hamnar i missförstånd inom din familj? Du säger också att den enda bekantskapskrets du har är din familj. Betyder då ordet "familj" även föräldrar/syskon, eller inbegriper det bara dina barn?

Det jag reagerar på är den här snutten av en mening:

....och någon människa talar om för mig hur jobbig, oempatisk, ältande eller allmänt tjurig jag är.

Just det här problemet ska du ju inte behöva ha med familj (eller vänner heller för den delen). Jag har aldrig påstått att AS är någon ursäkt till något, men ofta är det en förklaring och det faktum att man fungerar som man gör bör vara nog för att människor i ens närhet ska sätta sig in i problematiken och anstränga sig till det yttersta för att sådana situationer ska undvikas.
Man ska inte behöva höra att man är jobbig, oempatisk och allmänt tjurig av människor som ska föreställa närstående. Däremot så ska man kunna förvänta sig att de är oerhört tydliga så att risken för missförstånd försvinner.

Jag har själv fått höra att jag är vrångtjurig. Något som jag inte lade ned så mycket energi på. Men när jag fick samma uttalande slängt i ansiktet gällande min dotter tog det hus i helvete.
"Hon är inte vrångtjurig, hon har Asperger!"
Närstående bör ha den insikten. Jag tror knappast att du, precis som tjejen min, missförstår och är "tjurig" bara för att jäklas. Jag undrar hur svårt något sådant ska vara att förstå för andra?

tahlia skrev:Uppfattar jag dig rätt om jag drar slutsatsen att du även hamnar i missförstånd inom din familj? Du säger också att den enda bekantskapskrets du har är din familj. Betyder då ordet "familj" även föräldrar/syskon, eller inbegriper det bara dina barn?

Det jag reagerar på är den här snutten av en mening:

....och någon människa talar om för mig hur jobbig, oempatisk, ältande eller allmänt tjurig jag är.

Just det här problemet ska du ju inte behöva ha med familj (eller vänner heller för den delen). Jag har aldrig påstått att AS är någon ursäkt till något, men ofta är det en förklaring och det faktum att man fungerar som man gör bör vara nog för att människor i ens närhet ska sätta sig in i problematiken och anstränga sig till det yttersta för att sådana situationer ska undvikas.
Man ska inte behöva höra att man är jobbig, oempatisk och allmänt tjurig av människor som ska föreställa närstående. Däremot så ska man kunna förvänta sig att de är oerhört tydliga så att risken för missförstånd försvinner.

Jag har själv fått höra att jag är vrångtjurig. Något som jag inte lade ned så mycket energi på. Men när jag fick samma uttalande slängt i ansiktet gällande min dotter tog det hus i helvete.
"Hon är inte vrångtjurig, hon har Asperger!"
Närstående bör ha den insikten. Jag tror knappast att du, precis som tjejen min, missförstår och är "tjurig" bara för att jäklas. Jag undrar hur svårt något sådant ska vara att förstå för andra?

Jo du uppfattar delvis rätt för jag hamnar i en massa svårigheter med min man när jag är som jag är fast det är inte han eller mina barn som säger elaka saker till mig utan det är människor som jag möter på skolor, dagis, barn hab. och genom en förening jag är med i.

Med familj menar jag mina barn och min man. Jag har inga syskon och bara en förälder som lever men vi har inte så mycket kontakt. Resten av släkten tycker inte om mig tror jag för det har liksom uteslutit mig och det är ju så det brukar sluta..

Jag tycker och önskar att jag inte skulle behöva ha det så här som jag har det men de flesta människor tar ingen hänsyn till att jag har ett funktionshinder utan uttnyttjar snarare min sårbarhet och anser att allt är mitt fel för att jag missuppfattar mm. Men så är det inte alls jämnt för ofta har jag rätt om saker för jag har ett väldigt bra minne och minns detaljer bra vilket inte andra gör.

På det teoretiska planet så tycker ALLA att det är såååå bra att jag berättar om mina funktionshinder och hur de måste bemöta mig för att det ska fungera men när de ska uppleva mig i praktiken så är det inte så väldigt spännande längre. Då tycker de bara att jag ska lugna ned mig eller talar om för mig att "det spelar ingen roll" osv. Vad vet de om vad som spelar roll för mig? Inte ett skit!!!

Vad menade du med den sista biten, Ann?

Ann skrev:På det teoretiska planet så tycker ALLA att det är såååå bra att jag berättar om mina funktionshinder och hur de måste bemöta mig för att det ska fungera men när de ska uppleva mig i praktiken så är det inte så väldigt spännande längre. Då tycker de bara att jag ska lugna ned mig eller talar om för mig att "det spelar ingen roll" osv. Vad vet de om vad som spelar roll för mig? Inte ett skit!!!

Vad är det för grejer du sagt när folk säger åt dig att lugna ned dig eller att "det" inte spelar någon roll?

/ J

Det kan vara när mitt barn är på en annan avdelning och leker på dagis när jag ska hämta så att jag förväntas gå till den avdelningen istället, det klarar inte jag för det var inte bestämt så och då blir jag uppjagad och arg och stressad. Eller om man helt plötsligt ska bestämma om ett möte och då ändras allt och jag blir stressad.

Eller om någon svarar mig på ett sätt som inte jag förstår eller tycker är riktigt, då kan inte jag släppa det utan måste få prata om det tills jag känner att det är utrett. Det är bara det att ingen annan brukar tycka att det finns något att prata om och då säger de "det är inget att hetsa upp sig för".

Det finns hur många exempel som helst, förstår du lite grann hur jag menar? Ibland är det så svårt att förklara.

Oj, sådär blir jag bara om det gäller pappersjobb, typ räkningar som ändras då blir det kaos för mig.

När någon säger något som inte är riktigt kan du inte säga "det här måste jag reda ut för annars kommer jag att älta det och ni blir sura på mig, jag är ledssen men jag är sådan"

I övreigt älskar jag förändringar till höger och vänster.
Nåja, inte om instruktionsuppsättningen till datorns processor ändras, då blir det fel, tillägg är ok men inte rena förändringar oavsett hur små.
En bit som plötsligt ska vara i motsatt värde förstör ju hela programmet och man måste göra om allt.
Händer ibland på microcontrollers.

Kom just på att jag hade en period när jag absolut måste förstå precis allt som sades.
Det blev mycket tjafs av det.
Tack alla mina släktingar och familj o vänner som stod ut, det måste ha varit jobbigt
Stor kram från mig iaf

Ann skrev:

tahlia skrev:Uppfattar jag dig rätt om jag drar slutsatsen att du även hamnar i missförstånd inom din familj? Du säger också att den enda bekantskapskrets du har är din familj. Betyder då ordet "familj" även föräldrar/syskon, eller inbegriper det bara dina barn?

Det jag reagerar på är den här snutten av en mening:

....och någon människa talar om för mig hur jobbig, oempatisk, ältande eller allmänt tjurig jag är.

Just det här problemet ska du ju inte behöva ha med familj (eller vänner heller för den delen). Jag har aldrig påstått att AS är någon ursäkt till något, men ofta är det en förklaring och det faktum att man fungerar som man gör bör vara nog för att människor i ens närhet ska sätta sig in i problematiken och anstränga sig till det yttersta för att sådana situationer ska undvikas.
Man ska inte behöva höra att man är jobbig, oempatisk och allmänt tjurig av människor som ska föreställa närstående. Däremot så ska man kunna förvänta sig att de är oerhört tydliga så att risken för missförstånd försvinner

Jo du uppfattar delvis rätt för jag hamnar i en massa svårigheter med min man när jag är som jag är fast det är inte han eller mina barn som säger elaka saker till mig utan det är människor som jag möter på skolor, dagis, barn hab. och genom en förening jag är med i.

Med familj menar jag mina barn och min man. Jag har inga syskon och bara en förälder som lever men vi har inte så mycket kontakt. Resten av släkten tycker inte om mig tror jag för det har liksom uteslutit mig och det är ju så det brukar sluta..

Jag har levt i flera längre förhållanden och har fem barn i åldrarna 6, 8, 10, 22 resp 23 år. Det har varit svårt för mig att få förståelse för det sätt jag har att fungera och jag har ofta fått höra att jag ska skärpa mig, uppföra mig ordentligt, vara som andra människor etc. Nu ligger allt detta i mitt tidigare liv, dvs före min AS-diagnos och före jag ens visste om att det fanns något som hette så och jag hade heller aldrig funderat över om jag var annorlunda än andra (att de andra var annorlunda, det visste jag sedan länge). Men icke desto mindre har jag ofta fått höra saker som ovanstående. Att jag ältar saker genom att vilja prata igenom och klarlägga hur det är, hur det är tänkt och hur det skall vara. Att jag går i baklås av för en utomstående ofta oförklarliga orsaker och kan spåra ur helt ibland av att saker inte blir som jag föreställt mig.

Av bla dessa skäl har jag levt ensam under ganska många år i långa perioder och de yngsta barnens pappa bröt jag med under den sista graviditeten. Jag bestämde mig för att det var enklare att leva ensam än med en annan vuxen som inte förstår, som krånglar till saker och som lägger ytterligare sten på börda genom ideliga, till synes onödiga och oförklarliga, konflikter.

Sedan i somras lever jag emellertid tillsammans med en man med i vuxen ålder diagnosticerad AS. Han reflekterar både gärna och ofta på ett insiktsfullt sätt över hur saker är och fungerar, varför olika situationer uppstår och vad som finns att lära ur dem för oss alla. Det ger mig helt andra möjligheter att fungera både som partner i en vuxen kärleksrelation och som mamma i en ganska brokig familj (det finns barn med npf, både med och utan diagnos). Det är oändligt skönt att bli sedd och älskad för den jag är och inte som den någon annan tycker att jag borde vara.

Jo, då förstår jag bättre. Att jag inte förstår fullständigt beror på att jag inte är säker på att jag har någon egentlig erfarenhet av den första typen av grejer, alltså:

Ann skrev:Det kan vara när mitt barn är på en annan avdelning och leker på dagis när jag ska hämta så att jag förväntas gå till den avdelningen istället, det klarar inte jag för det var inte bestämt så och då blir jag uppjagad och arg och stressad. Eller om man helt plötsligt ska bestämma om ett möte och då ändras allt och jag blir stressad.

Det där andra du beskriver har varit ett stort hinder i mitt liv också - vilken tur jag har som kunnat ta mig över det, åtminstone nästan helt!

Ann skrev:... om någon svarar mig på ett sätt som inte jag förstår eller tycker är riktigt, då kan inte jag släppa det utan måste få prata om det tills jag känner att det är utrett. Det är bara det att ingen annan brukar tycka att det finns något att prata om och då säger de "det är inget att hetsa upp sig för".

Lösningen för mig har som vanligt varit lika enkel som den är svår för den som inte har tur: Social träning, dels på forumet och dels i en fritidsaktivitet jag har.

Länge höll jag på att analysera mina interaktioner med andra och letade efter proffs inom vård eller typ coachning, som förstod situationer som våra utan och innan. Tyvärr verkar det inte finnas några sådana, vi här på forumet vet kanske rentav mer än några professionella, om vi bara lyckas lägga ihop våra kunskaper.

Jag skriver bara så mycket just nu, så får vi fundera på om vi ska ta upp några halv- eller inaktuella trådar eller vad vi annars kan ta oss till.

/ J

nano skrev:Kom just på att jag hade en period när jag absolut måste förstå precis allt som sades.
Det blev mycket tjafs av det.
Tack alla mina släktingar och familj o vänner som stod ut, det måste ha varit jobbigt
Stor kram från mig iaf

Jag har nog fastnat i en sådan period och det stämmer för mig också, det blir mycket tjafs av det.

Titti, här fick jag känslan av att våra erfarenheter kompletterar varann.

Titti skrev:Jag bestämde mig för att det var enklare att leva ensam än med en annan vuxen som inte förstår

...

Sedan i somras lever jag emellertid tillsammans med en man med i vuxen ålder diagnosticerad AS.

...

Det ger mig helt andra möjligheter att fungera både som partner i en vuxen kärleksrelation och som mamma i en ganska brokig familj (det finns barn med npf, både med och utan diagnos). Det är oändligt skönt att bli sedd och älskad för den jag är och inte som den någon annan tycker att jag borde vara.

Inte för att jag vet om det hjälper Ann men det gör mig litet glad i alla fall!

Titti skrev:Jag har levt i flera längre förhållanden och har fem barn i åldrarna 6, 8, 10, 22 resp 23 år. Det har varit svårt för mig att få förståelse för det sätt jag har att fungera och jag har ofta fått höra att jag ska skärpa mig, uppföra mig ordentligt, vara som andra människor etc. Nu ligger allt detta i mitt tidigare liv, dvs före min AS-diagnos och före jag ens visste om att det fanns något som hette så och jag hade heller aldrig funderat över om jag var annorlunda än andra (att de andra var annorlunda, det visste jag sedan länge). Men icke desto mindre har jag ofta fått höra saker som ovanstående. Att jag ältar saker genom att vilja prata igenom och klarlägga hur det är, hur det är tänkt och hur det skall vara. Att jag går i baklås av för en utomstående ofta oförklarliga orsaker och kan spåra ur helt ibland av att saker inte blir som jag föreställt mig.

Av bla dessa skäl har jag levt ensam under ganska många år i långa perioder och de yngsta barnens pappa bröt jag med under den sista graviditeten. Jag bestämde mig för att det var enklare att leva ensam än med en annan vuxen som inte förstår, som krånglar till saker och som lägger ytterligare sten på börda genom ideliga, till synes onödiga och oförklarliga, konflikter.

Sedan i somras lever jag emellertid tillsammans med en man med i vuxen ålder diagnosticerad AS. Han reflekterar både gärna och ofta på ett insiktsfullt sätt över hur saker är och fungerar, varför olika situationer uppstår och vad som finns att lära ur dem för oss alla. Det ger mig helt andra möjligheter att fungera både som partner i en vuxen kärleksrelation och som mamma i en ganska brokig familj (det finns barn med npf, både med och utan diagnos). Det är oändligt skönt att bli sedd och älskad för den jag är och inte som den någon annan tycker att jag borde vara.

Åh vad jag känner igen mig mycket i det du skriver, förvånande och otroligt.

Mina barn har också funktionshinder.

Sorgligt nog så tänker jag då och då på att mitt liv skulle vara enklare om jag levde själv med mina barn. Att slippa alla missförstånd och konstiga konflikter. Det låter verkligen helt underbart att du nu träffat en man som du kan leva med och vara så tillfreds med.

Ann, då kommer det här standardförslaget som ett brev på posten: Du kanske skulle tala om de tankarna med din man och därmed hjälpa honom förstå vad som egentligen krävs av honom.

Är ofta ett jättedumt förslag av olika skäl men det är som sagt standard.

/ J

jonsch skrev:Titti, här fick jag känslan av att våra erfarenheter kompletterar varann.

Titti skrev:Jag bestämde mig för att det var enklare att leva ensam än med en annan vuxen som inte förstår

...

Sedan i somras lever jag emellertid tillsammans med en man med i vuxen ålder diagnosticerad AS.

...

Det ger mig helt andra möjligheter att fungera både som partner i en vuxen kärleksrelation och som mamma i en ganska brokig familj (det finns barn med npf, både med och utan diagnos). Det är oändligt skönt att bli sedd och älskad för den jag är och inte som den någon annan tycker att jag borde vara.

Inte för att jag vet om det hjälper Ann men det gör mig litet glad i alla fall!

Jo det gjorde mig glad att det kan vara så men ledsen för att jag känner att jag inte har det så..

Är det ni som är tillsammans? Inte för att jag har med det att göra men jag fick för mig det.

jonsch skrev:Ann, då kommer det här standardförslaget som ett brev på posten: Du kanske skulle tala om de tankarna med din man och därmed hjälpa honom förstå vad som egentligen krävs av honom.

Är ofta ett jättedumt förslag av olika skäl men det är som sagt standard.

/ J

Det har du rätt i!

Ann skrev:Är det ni som är tillsammans? Inte för att jag har med det att göra men jag fick för mig det.

Nej då! Hoppas Titti blev lika smickrad eller nåt, som jag!

(Annars är det lugnt, Titti!)