sussi83 skrev:Fretshi Nej As enbart behöver inte vara grund för sjukersättning, men det är väl en riktigt god anledning till att visa extra hänsyn. Det är bara ett faktum att det räknas som en funktionsnedsättning, livssituation, mående mm, i kombination med alla intryck (som man kan uppleva påfrestande varje dag oavsett) kan vara tillräckligt för många i perioder..

Ja och jag själv har det svårt med vardagen dock vill jag bli så bra så jag åtminstone klarar av att arbeta deltid.
Har en utbildning jag inte gjort klart också.

Fretshi skrev:

slackern skrev:

sussi83 skrev:...och psykolog behöver man ha råd med, inte alla som har det.

Med en AS diagnos kan du träffa en psykolog via Habliteringen.

Japp är du riktigt illa däran så att du blir inlagd så får du automatiskt en psykologkontakt brukar kosta 100 kr per besök. Behöver ju inte vara privat.

Jag pratade inte om mig utan det Fretchi skrev i sitt inlägg.

Fretshi skrev:Japp är du riktigt illa däran så att du blir inlagd så får du automatiskt en psykologkontakt brukar kosta 100 kr per besök. Behöver ju inte vara privat.

Jag har varit inlagd så många gånger utan att få en psykolog så det är nog en sanning med rejäl modifikation.

Fretshi skrev:

sussi83 skrev:Fretshi Nej As enbart behöver inte vara grund för sjukersättning, men det är väl en riktigt god anledning till att visa extra hänsyn. Det är bara ett faktum att det räknas som en funktionsnedsättning, livssituation, mående mm, i kombination med alla intryck (som man kan uppleva påfrestande varje dag oavsett) kan vara tillräckligt för många i perioder..

Ja och jag själv har det svårt med vardagen dock vill jag bli så bra så jag åtminstone klarar av att arbeta deltid.
Har en utbildning jag inte gjort klart också.

En Utbildning som leder till ett arbete du kan klara? Om man inte vet om att man har Aspberger när man utbildar sig är risken att man väljer ett arbete utan att tänka på vad man klarar och inte på grund av sina svårigheter.

Hej!

Jag har en gedigen utredning samt en ordentlig genomgången livsgenomgång (studier, arbeten mm ). Jag har inte haft en fast anställning, aldrig klarat att arbeta heltid, påbörjat utbildningar som jag inte klarat att slutföra etc etc....

jag är 46 år och har nu blivit lämnad av min man och ska klara mig och barnen själv. Gissa hur det går?

En lång utredning på Habiliteringen som rekommenderar en sjukersättning på 50 % och utredning av övrig förmåga. Försäkringskassan anser att jag är till 100% arbetsför.....

Arbetsförmedlingen ska ordna en aktivetsplats för en bedömning av min arbetsförmåga, de har letat i 6 månader nu - utan att kunna erbjuda mig någon hjälp....

Hade jag inte haft mina barn hade jag tagit livet av mig.....

Orkar inte mer....

Panda skrev:Hej!

Jag har en gedigen utredning samt en ordentlig genomgången livsgenomgång (studier, arbeten mm ). Jag har inte haft en fast anställning, aldrig klarat att arbeta heltid, påbörjat utbildningar som jag inte klarat att slutföra etc etc....

jag är 46 år och har nu blivit lämnad av min man och ska klara mig och barnen själv. Gissa hur det går?

En lång utredning på Habiliteringen som rekommenderar en sjukersättning på 50 % och utredning av övrig förmåga. Försäkringskassan anser att jag är till 100% arbetsför.....

Arbetsförmedlingen ska ordna en aktivetsplats för en bedömning av min arbetsförmåga, de har letat i 6 månader nu - utan att kunna erbjuda mig någon hjälp....

Hade jag inte haft mina barn hade jag tagit livet av mig.....

Orkar inte mer....

Det är så sorgligt att höra vad detta samhälle gör mot människor som redan har det svårt i och med funktionsnedsättningen. Hoppas det löser sig för dig så småningom, Panda.
Jag känner lite samma sak, jag orkar inte. Det är verkligen inte lätt att leva med autism i detta samhälle. De lagar som finns för att skydda oss med funktionsnedsättningar, i t.ex. arbetslivet, verkar man ju behöva slå sig blodig för att få igenom. Jag tycker livet bara blir svårare och svårare att leva ju äldre jag blir.

Situationen blir inte bättre av att autister, som inte klarar av att höra att dom är funktionsnedsatta, ständigt marknadsför diagnosen som något positivt. Inte sällan vill dessa aspisar ge sken av att aspergare är mer arbetsföra, har högre IQ osv.

Ja det kan kännas skönt för egot att tro att man klarar mera än vad man faktiskt gör, men det är svårt nog som det är att få rätt till aktivitets/sjukersättning. Än konstigare blir det när man får veta att många av dom mest högljudda aspergerärÜbermenschen går på bidrag.

Panda skrev:Hej!

Jag har en gedigen utredning samt en ordentlig genomgången livsgenomgång (studier, arbeten mm ). Jag har inte haft en fast anställning, aldrig klarat att arbeta heltid, påbörjat utbildningar som jag inte klarat att slutföra etc etc....

jag är 46 år och har nu blivit lämnad av min man och ska klara mig och barnen själv. Gissa hur det går?

En lång utredning på Habiliteringen som rekommenderar en sjukersättning på 50 % och utredning av övrig förmåga. Försäkringskassan anser att jag är till 100% arbetsför.....

Arbetsförmedlingen ska ordna en aktivetsplats för en bedömning av min arbetsförmåga, de har letat i 6 månader nu - utan att kunna erbjuda mig någon hjälp....

Hade jag inte haft mina barn hade jag tagit livet av mig.....

Orkar inte mer....

Försäkringskassan anser ju att alla med en puls kan arbeta heltid. Med den inställningen är det klart att funktionsnedsatta hamnar mellan stolarna. Man undrar ju vad poängen är med att göra en utredning när man ändå blir behandlad som något katten släpat in.

Har man en funktionsnedsättning bör man inte behöva betala skatt på arbete eftersom man inte får något för den.

Arbetsförmedlingen är ett synnerligen löjeväckande kapitel. Debila människor som tittar på när andra söker jobb - helt absurt.
Jag har aldrig hört talas om någon som fått hjälp av dem, särskilt inte personer med funktionsnedsättningar. Var själv där en sväng och givetvis lyckades deras "specialister" inte ordna ett lämpligt jobb till mig. Under samma tidsperiod ordnade jag själv tre jobb. Det svåra är inte att hitta ett jobb utan att behålla det med alla funktionshinder.

Vad gäller min egna situation så ser jag inte någon långsiktigt hållbar lösning så jag kommer avsluta mitt liv framöver, men jag har inga barn. Jag tycker att staten borde erbjuda eutanasi till oss oönskade invånare, men det är man förstås för fega för.

Min personliga uppfattning är att man bör lägga ner Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, landstingen och psykiatrin omgående. Läkarna kan ha hand om utskrivningen av sjukersättning via ett datorsystem istället.

-

BellaBelle skrev:Om man inte vet om att man har Aspberger när man utbildar sig är risken att man väljer ett arbete utan att tänka på vad man klarar och inte på grund av sina svårigheter.

Men det är ju inte diagnosen som säger åt dig vad du kan och inte kan. Diagnosen är ju bara ett namn på hur du funkar, så diagnosen borde inte spela någon som helst roll där. Jag kan se en nackdel med att välja yrke efter att man fått diagnos, särskilt om man är nydiagnosticerad: det är lätt hänt att diagnosen blir en självuppfyllande profetia. Att man tänker "Min aspergerdiagnos säger att jag har svårt med det och det och det..." och så omedvetet får man svårigheter med det utan att man kanske haft det innan, eller att svårigheterna blir större.

Så blev det för mig efter min diagnos, jag blev min diagnos och blev plötsligt mer lågfungerande än jag var innan. Det tog flera år för mig innan jag kom ur detta och blev mig själv igen.

En annan nackdel med att utbilda sig efter diagnos är att man kan bli avrådd från kuratorer som vill bespara en alla ansträngningar och ev misslyckanden på vägen. Kuratorer uppmuntrar en gärna till de enklare lösningarna, dels för att själva slippa engagera sig så mycket, dels för att de TROR (observera just "tror") att man inte skall klara det för att man har en viss diagnos (bli sin diagnos helt enkelt), dels även för att de tycker att man inte skall behöva anstränga sig så mycket.