Nu är jag hemkommen från mitt (sista?) möte med utredningspsykologen och jag kämpade som tusan för att inte bryta ihop där inne.

I princip det enda jag gjorde idag var det där "läsa-av-ögon-testet" och jag hade bara sex fel. Efter testet sade han i princip att man gör dåligt ifrån sig om man har autism, så det är uteslutet. Sedan snackade han bara resten av mötet om att jag är känslig och har svårigheter, men att han inte kommer sätta någon diagnos. Istället ska jag bli inskriven på arbetsförmedlingen och få hjälp att skaffa ett jobb typ. Jag satt bara och nickade och svarade fåordigt, för jag ville bara ha det överstökat och gå därifrån. Han påpekade också att jag hade ögonkontakt, så det talade också emot. Nu skulle han bara samtala med sina kollegor och sedan hör väl någon av sig till mig så småningom. Han sade att jag har mina talanger och att jag är understimulerad, vilket antagligen är varför jag har svårigheter.

Vet inte riktigt vad jag ska känna nu, mer än att det känns som att jag inte fick chans att berätta så mycket. Kanske för att jag har jättesvårt att ta upp saker på eget initiativ, så jag väntar på att han ska fråga. Känner mig helt förstörd ärligt talat och jag är rädd att det bara kommer gå utför nu.

Varför är jag en sådan mes? Varför kan jag inte bara prata öppet och säga mina tankar och känslor? När jag inte håller med honom, nickar jag bara och låtsas att jag håller med för det går bara inte. Har någon spärr som är omöjlig att släppa på.

Men han har väl rätt. Det är ju han som är psykolog och han borde ju veta vad han pratar om, även om min tolkning är att han inte har någon vidare koll på att tjejer generellt är bättre på det sociala etc. Dessutom pratade han som om alla med autism är likadana, i alla fall vad jag uppfattade det som. Typ "har man autism gör man så här" eller "det här kan man inte om han har autism".

Kanske har jag inte autism, men jag hade ju önskat att jag fick en riktig chans att berätta och prata ut om allt, istället för att mycket inte ens kom på tal. Jag skulle ju inte säga att det var en värdig utredning. Kanske om man är mer extrem, för då hade han väl snappat upp det.

Vad tycker ni jag borde göra? Kanske ska jag bara gå vidare och låtsas som ingenting. Bara acceptera att det blev så här nu och ta mig i kragen. Finns det någon mer där ute som har någon liknande erfarenhet, som vet hur man hanterar det här?

Vi är ju alla olika, så jag kan självklart bara svara utifrån mina uppfattningar.

Jag skulle göra så här: spara dina anteckningar om hur du känner nu, och vad du tycker blev fel. Be att få ut alla utredningspapper. Sätt dig sedan ner och gå igenom vad du tycker stämmer och vad du inte tycker stämmer.

Fråga sedan efter en second opinion, och jag får känslan att du framför allt ska påpeka att du behöver bedömas utifrån kvinnliga AS/autism-kriterier. Hänvisa till vetenskapliga studier som visar att kvinnor ofta är bättre på, exempelvis, ögonkontakt (och säg till om du behöver hjälp med att hitta vetenskapliga studier; bloggposter etc. är väldigt givande att läsa och känna igen sig i, men de väger inte så tungt inom sjukvården).

Berätta också att du har svårt att direkt berätta vad du känner och att du vill få kommunicera skriftligt och/eller ha tid till eftertanke. Om det nu stämmer för dig - jag är sådan, och har lärt mig att de helt enkelt får vänja sig vid att jag kommer förberedd med en massa papper eller en laptop med dokument. Jag har gjort väldigt klart att det kan bli helt fel om jag ska svara "spontant" på frågor, helt tvärtom mot den vanliga tanken att det på något sätt blir extra rätt om man snabbt svarar utifrån "magkänsla".

Stå på dig om du känner att det här blev fel!

ankhh skrev:Vi är ju alla olika, så jag kan självklart bara svara utifrån mina uppfattningar.

Jag skulle göra så här: spara dina anteckningar om hur du känner nu, och vad du tycker blev fel. Be att få ut alla utredningspapper. Sätt dig sedan ner och gå igenom vad du tycker stämmer och vad du inte tycker stämmer.

Fråga sedan efter en second opinion, och jag får känslan att du framför allt ska påpeka att du behöver bedömas utifrån kvinnliga AS/autism-kriterier. Hänvisa till vetenskapliga studier som visar att kvinnor ofta är bättre på, exempelvis, ögonkontakt (och säg till om du behöver hjälp med att hitta vetenskapliga studier; bloggposter etc. är väldigt givande att läsa och känna igen sig i, men de väger inte så tungt inom sjukvården).

Berätta också att du har svårt att direkt berätta vad du känner och att du vill få kommunicera skriftligt och/eller ha tid till eftertanke. Om det nu stämmer för dig - jag är sådan, och har lärt mig att de helt enkelt får vänja sig vid att jag kommer förberedd med en massa papper eller en laptop med dokument. Jag har gjort väldigt klart att det kan bli helt fel om jag ska svara "spontant" på frågor, helt tvärtom mot den vanliga tanken att det på något sätt blir extra rätt om man snabbt svarar utifrån "magkänsla".

Stå på dig om du känner att det här blev fel!

Tyvärr föddes jag utan en förmåga att stå på mig, vad det än gäller... Jag låter helt enkelt folk köra över mig. Mes, som sagt.

Jag tänkte att jag kanske skulle få chans att berätta hur svårt det är för mig att direkt berätta vad jag känner och att då också säga att det är lättare om jag får skriva, men det kom aldrig upp. Är väl mitt fel, men jag visste aldrig när jag skulle ta upp det.

Tack för ditt svar i alla fall!

Nä, jag tycker inte att du är mesig. Det här är förstås ren spekulation, men jag tror att den här oförmågan att berätta direkt hänger ihop med att ha varit alldeles för duktig under alldeles för många år på att, medvetet eller omedvetet, spela en roll så att man uppför sig hyfsat acceptabelt i omgivningens ögon.

(Dessutom är jag bra på att skriva långa meningar... )

Så nedvärdera inte dig själv. Det handlar som sagt inte om mesighet. Skriv ner det du skulle vilja ha sagt i lugn och ro. Sen kan du fundera på om du vill ifrågasätta utredningsresultaten. Ingen tvingar dig att göra det ena eller det andra, men jag tror att det är viktigt att du själv känner att du (för en gångs skull, misstänker jag) får prioritera ditt eget mående.

Självklart ska man ta hänsyn till andra också; lite anpassning behövs alltid. Det får bara inte gå så långt att man själv mår dåligt för att man inte ens kan släppa skådespelandet när det behövs.

Besvikelse, funderingar. Existentiella frågor som härrör från inre osäkerhet.

Sträva efter att våga säga vad du tycker, om än i små steg. Det är skönt när man väl bryter en evig cirkel av att vara ständig jasägare.

En psykolog vet inte allt. Om något tenderar de vara så övertygade om sin egen fullkomlighet att de missar nyanserna.

ankhh skrev:Nä, jag tycker inte att du är mesig. Det här är förstås ren spekulation, men jag tror att den här oförmågan att berätta direkt hänger ihop med att ha varit alldeles för duktig under alldeles för många år på att, medvetet eller omedvetet, spela en roll så att man uppför sig hyfsat acceptabelt i omgivningens ögon.

(Dessutom är jag bra på att skriva långa meningar... )

Så nedvärdera inte dig själv. Det handlar som sagt inte om mesighet. Skriv ner det du skulle vilja ha sagt i lugn och ro. Sen kan du fundera på om du vill ifrågasätta utredningsresultaten. Ingen tvingar dig att göra det ena eller det andra, men jag tror att det är viktigt att du själv känner att du (för en gångs skull, misstänker jag) får prioritera ditt eget mående.

Självklart ska man ta hänsyn till andra också; lite anpassning behövs alltid. Det får bara inte gå så långt att man själv mår dåligt för att man inte ens kan släppa skådespelandet när det behövs.

Ja, så kan det säkert vara. Dessutom är jag väldigt konflikträdd, för jag är så känslig och tar åt mig av minsta lilla kritik. Jag har alltid haft en tendens att vara för snäll och de få gånger jag fått tillsägelser/utskällningar har sårat mig djupt. Dessutom kan jag till och med må dåligt av att andra får tillsägelser/utskällningar, när jag inte alls är inblandad. Värst är nog när folk höjer rösten, det är verkligen obehagligt.

Vill vara alla till lags hela tiden, men som du säger är det ju inte bra att det går för långt och får mig att må dåligt. Jag spenderade t.ex. två år i tidiga tonåren med att genomlida en sport som jag mådde fruktansvärt dåligt av, bara för att en "vän" en gång frågade om jag ville börja och jag inte kunde säga nej. Snacka om bortslösad tid och energi.

Jag känner att jag får avvakta och se vad som händer helt enkelt. Det löser väl sig på något sätt.

Braincandy skrev:Besvikelse, funderingar. Existentiella frågor som härrör från inre osäkerhet.

Sträva efter att våga säga vad du tycker, om än i små steg. Det är skönt när man väl bryter en evig cirkel av att vara ständig jasägare.

En psykolog vet inte allt. Om något tenderar de vara så övertygade om sin egen fullkomlighet att de missar nyanserna.

Ja, det är verkligen mitt mål. Jag måste lära mig stå upp för mig själv och våga säga emot.

Vad är det för svårigheter du har som gör att du tror att du har autism eller liknande funktionsnedsättning?

Leibniz skrev:Vad är det för svårigheter du har som gör att du tror att du har autism eller liknande funktionsnedsättning?

Du kan läsa igenom vad jag har skrivit i tidigare inlägg. Jag orkar inte dra upp allt på nytt i den här tråden.

Tycker de verkar ha utgått helt från aspergers och glömt att man kan ha atypisk autism. En barndom där man har dyspraxi, "stimmar" och gör saker detaljerat låter rätt mycket som ett autistbarn. Det finns autister som kan läsa ansiktsuttryck och som kan se folk i ögonen. Tycker de låter oprofessionella.

Jag tycker det låter skumt. Jag är inte helt säker vad det var för "ögontest" du fick göra, men om det var ansiktsuttryck, så hade jag klarat det också. Har man lite lättare Asperger så klarar man det oftast. Titta i ögonen är också något som inte är så absolut. Folk lär sig, tränar upp det, alternerar mellan att titta och inte titta. Allt detta är inga bevis för att man inte skulle ha Asperger. Lika lite som det där med att man inte skulle kunna förstå skämt och ironi. Vissa gör det, en del har vuxit upp med det, och är vana därför. Andra tycker det är kul och tränar upp det lite. Och för en del beror det helt på.

Att använda enskilda tester för att utesluta autismspektrum är inte seriöst, tycker jag. Man måste se helheten. Jag är inte alls övertygad om att man kan utesluta autismspektrum. Berätta gärna mer om vilka tester det var som gjorde att han uteslutade det!

Låter som ett gränsfall, som redan sagts. Det positiva verkar vara att du inte har några förståndsmässiga svårigheter, begåvningsdelen väger som sagt tungt i sammanhanget. Ett kanske mera lämpligt sätt att se på begåvningsresultatet när det gäller gränsfall skulle kunna vara att istället för att säga "jahapp ingen del gick under medel" se på skillnaderna i resultat, något psykologer alltför ofta verkar ha en tendens att göra. Nu är jag inte psykolog, men har läst igenom otalet begåvningsresultat och prickat in autister med 100% bara utifrån det. Vi aspisar brukar ha svårt för deltestet likheter (abstrakt tänkande), bildarrangemang (lite social kompetens (torr humor), fö finns inte det deltestet längre) och snabbhetsdelarna. Något att höja på ögonbrynen för vore om dessa saker "bara" låg på 115 medan övriga saker låg på 135. Jag skulle iaf tro att det var en autist om en profil såg ut på liknande sätt.

Toblerone skrev:Jag tycker det låter skumt. Jag är inte helt säker vad det var för "ögontest" du fick göra, men om det var ansiktsuttryck, så hade jag klarat det också. Har man lite lättare Asperger så klarar man det oftast. Titta i ögonen är också något som inte är så absolut. Folk lär sig, tränar upp det, alternerar mellan att titta och inte titta. Allt detta är inga bevis för att man inte skulle ha Asperger. Lika lite som det där med att man inte skulle kunna förstå skämt och ironi. Vissa gör det, en del har vuxit upp med det, och är vana därför. Andra tycker det är kul och tränar upp det lite. Och för en del beror det helt på.

Att använda enskilda tester för att utesluta autismspektrum är inte seriöst, tycker jag. Man måste se helheten. Jag är inte alls övertygad om att man kan utesluta autismspektrum. Berätta gärna mer om vilka tester det var som gjorde att han uteslutade det!

De enda tester jag gjorde var WAIS och det där ögontestet.

Handy skrev:Låter som ett gränsfall, som redan sagts. Det positiva verkar vara att du inte har några förståndsmässiga svårigheter, begåvningsdelen väger som sagt tungt i sammanhanget. Ett kanske mera lämpligt sätt att se på begåvningsresultatet när det gäller gränsfall skulle kunna vara att istället för att säga "jahapp ingen del gick under medel" se på skillnaderna i resultat, något psykologer alltför ofta verkar ha en tendens att göra. Nu är jag inte psykolog, men har läst igenom otalet begåvningsresultat och prickat in autister med 100% bara utifrån det. Vi aspisar brukar ha svårt för deltestet likheter (abstrakt tänkande), bildarrangemang (lite social kompetens (torr humor), fö finns inte det deltestet längre) och snabbhetsdelarna. Något att höja på ögonbrynen för vore om dessa saker "bara" låg på 115 medan övriga saker låg på 135. Jag skulle iaf tro att det var en autist om en profil såg ut på liknande sätt.

Jag hade arbetsminne och snabbhet under medel, verbal medel och ickeverbal över medel, så det var rätt stor skillnad mellan högsta och lägsta. Han nämnde någonting om att det var intressant, men pratade mest om att den ickeverbala delen gick väldigt bra och att jag var duktig på mönster och logik. Ändå väldigt intressant att ha fått gjort testen och sett resultatet. Hade velat göra ännu fler test, det var skoj.

kiddie skrev:Tycker de verkar ha utgått helt från aspergers och glömt att man kan ha atypisk autism. En barndom där man har dyspraxi, "stimmar" och gör saker detaljerat låter rätt mycket som ett autistbarn. Det finns autister som kan läsa ansiktsuttryck och som kan se folk i ögonen. Tycker de låter oprofessionella.

Jag tänkte lite på det också. Dock har jag ju inte full dyspraxi, även om jag har haft liknande svårigheter.

Först trodde jag att det var något "team" som kanske skulle utreda, men det var bara en psykolog. Tror inte han är någon specialist. Jag tyckte i alla fall att allt gick så hastigt och att jag inte fick prata om allt jag ville, men det låg antagligen på mig att framföra det.

purplecloud skrev:Hade velat göra ännu fler test, det var skoj.

Haha, bara detta är aspigt!

Jag tycker att du ska be att få resultatet av WAIS utskrivet, sedan ta med det till en annan utredare och få en ny intervju.

Om det nu inte är aspergers så är det väl något liknande. Det vore trist om du enbart fick diagnosen social fobi om det ligger något till grund neurologiskt för den som du kanske behöver stöd för.

I samtal med min specialpedagog talade vi ibland om hur andra tänker och så vidare. Sådant behöver man nog vid social fobi grundat i autism. Inte bara övningar och allmänna råd och info om NT:s tankefel.

purplecloud skrev:Kanske har jag inte autism, men jag hade ju önskat att jag fick en riktig chans att berätta och prata ut om allt, istället för att mycket inte ens kom på tal. Jag skulle ju inte säga att det var en värdig utredning. Kanske om man är mer extrem, för då hade han väl snappat upp det.

Vad tycker ni jag borde göra? Kanske ska jag bara gå vidare och låtsas som ingenting. Bara acceptera att det blev så här nu och ta mig i kragen. Finns det någon mer där ute som har någon liknande erfarenhet, som vet hur man hanterar det här?

Du är ju inne på lösningen själv. Skriv ner det som missats på samtalen och be om ett nytt möte där ni diskuterar utredningen.

Jag har samma problem själv, att det blir tomt i skallen när man väl sitter där och pratar och när man kommer hem så är det hur mycket som helst man missat att ta upp. Det är inget konstigt att ta med ett anteckningspapper och lämna över: "Jag skrev ner några saker som jag funderat på efter våra möten som jag skulle vilja ta upp. Du kan läsa själv."

Jag har skummat igenom dina tidigare inlägg och du verkar ha vissa drag av autism. När man inte uppfyller alla kriterier blir det istället tal om atypisk autism. För att få en diagnos ska man ha betydande svårigheter i vardagen. Det är också det som psykologen får förhålla sig till. Det gäller ju då att man under samtalen framför vilka problem och svårigheter man har.

Varför vill du ha en diagnos? För att det stämmer in och ger sinnesfrid, eller för att det ger rätt till insatser (eller båda delarna)?

Utifrån resultaten på WAIS skulle inte jag heller gett dig rätt till ersättning (kan mycket väl bli så framöver, men dom vill väl prova olika alternativ först.) Förutsatt att arbetsminnet och snabbhetsindexet inte låg gravt under medel. Dom båda delarna är också dom mest instabila. Det finns idag GAI (General Ability Index) som bortser från snabbhet och arbetsminne eftersom saker såsom skolning, stress och dagsform påverkar dom delarna mest. Människor som går gymnasiet och högskola höjer sig märkbart på arbetsminne och snabbhet, däremot inte mycket alls på många andra delar och på vissa deltest inget alls.

Du har ju (om jag minns rätt) sagt att du är känslig, och i testsammanhang kan faktiskt snabbhetsindexet och arbetsminnesindexet påverkas av en sån sak.

Nu har du inte talat om ifall du gjort Rey Complex Figure Test som i mitt tycke är det bästa testet för att se om testtagaren har AS, även Wisconsin Sorting Card test är bra för detta ändamål. Nu ska jag väl inte gå in i detalj på hur Rey fungerar, men högbegåvade aspergare presterar inte sällan som hjärnskadade (som varit med i bilolyckor, stroke osv).

purplecloud skrev:Nu är jag hemkommen från mitt (sista?) möte med utredningspsykologen och jag kämpade som tusan för att inte bryta ihop där inne.

Lider med dig, är hemskt när man känner att man inte blivit lyssnad på, när det känns som att man blivit sedd utifrån ett "lilla gumman" perspektiv. Vet inte riktigt vad mer jag kan säga, utan att jag hoppas att du kan ta hjälp av någon i din närhet som kan hjälpa dig framåt med hur du ska gå vidare. Kanske du kan få hjälp med samtalskontakt från VC, och där träffa på någon som är villig att lyssna på dig utifrån dina förutsättningar.
Hoppas det löser sig för dig, du förtjänar att få hjälp, kräv i alla fall hjälp för din sociala fobi, så kanske ni kan ta det vidare därifrån sen

Jag undrar hur många atypisk autism diagnoser din psykolog satt tidigare. Samt hur länge har han jobbat med NP-utredningar.

Flinta skrev:Jag undrar hur många atypisk autism diagnoser din psykolog satt tidigare. Samt hur länge har han jobbat med NP-utredningar.

Jag tror varken den diagnosen finns kvar i varken DSM-5 eller ICD-11.

slackern skrev:

Flinta skrev:Jag undrar hur många atypisk autism diagnoser din psykolog satt tidigare. Samt hur länge har han jobbat med NP-utredningar.

Jag tror varken den diagnosen finns kvar i varken DSM-5 eller ICD-11.

Jaha det har jag missat om det är så Vad sätts istället för atypisk autism idag?

Flinta skrev:

slackern skrev:

Flinta skrev:Jag undrar hur många atypisk autism diagnoser din psykolog satt tidigare. Samt hur länge har han jobbat med NP-utredningar.

Jag tror varken den diagnosen finns kvar i varken DSM-5 eller ICD-11.

Jaha det har jag missat om det är så Vad sätts istället för atypisk autism idag?

Troligtvis ASD enligt DSM-5 så översätter psykiatrikern den till någon kod ur ICD-10 dom tycker verkar stämma överens.

https://i.postimg.cc/8sQPHRj1/icd.png

Atypisk autism kanske blir 6A02.Z.