Det känns ibland lite för förenklat att säga att aspergare tänker i bilder, som om detta var självklart. På samma vis är det självklart för många att man kan tänka i bilder om man försöker, även om detta inte är ens normala inre språk, både AS och NT kan tycka detta.

Men om man inte tänker i bilder då... alls? Jag fick en liten aha-upplevelse när jag såg den här videon.



Hon talar om afantasi (heter det så på svenska?) och i hennes fall enbart i aspekten inre bilder.

Jag tänker i bilder. Hela tiden. Men jag har sedan länge insett att jag inte tänker i normala bilder. Jag har enbart sett normala bilder i mitt inre av någon typ av påverkan, t ex feber eller medicin. Till vardags ser jag bilderna som en slags ritning eller serietidning av verkligheten. En förenkling. Vissa saker kan jag fånga snabbt som en hel bild i mitt inre men då är det ofta ett foto jag har sett många gånger.

Jag skulle utan att titta på mitt rum kunna rita av mitt rum, men då blev teckningen ungefär som den ser ut inne i hjärnan!

Jag är/har varit konstnär och förr föreföll det mig så konstigt att jag hade en så bra teknik men jag hade svårt att få ut något. Förstod sedan att det berodde på att jag inte kunde se det inne i huvudet i den utsträckning som behövdes. Många år senare trodde jag det berodde på aspergers, att aspergare inte har fantasi. Men har sett andra aspergare måla direkt ur huvudet och de kan.

Kändes ett tag som en fuskkonstnär men har insett nu att det stöd man behöver får man ta.

Om jag skulle bedöma från 1 till 10 med 10 som bäst hur likt livet en frammanad inre bild är så kanske runt 5? I bästa fall. Kanske 3-4.

Vad säger ni andra?

Kan ni se för ert inre öga precis som det ser ut i verkligheten?

Hur kan jag tänka i bilder mest, när jag är dålig på det???

Å ena sidan har jag svårt att visualisera landskap när jag läser romaner. Det blir oftast någon slags återanvändning av landskap som jag redan har sett. Vilket å andra sidan kan ge vissa intressanta surrealistiska effekter. Jag skulle nästan behöva en slags bilderbok.

Å andra sidan kan jag huvudräkna ganska stora tal genom att visualisera dem, trots att jag inte är helt säker på multiplikationstabellen. Tror att jag skall ge mig på visualisering av binära tal härnäst.

Det här var intressant, ska läsa mer om det lite senare.

Jag tycker att det är svårt att sätta en siffra. Det kan ju bero: vad anledningen är till att man ser bilden, hur väl man känner till det man tänker på, om man är distraherad av annat, mm.

Jag ser bilder och filmsnuttar mest hela tiden.
När jag nu t.ex. ska börja sticka olika plagg till vintern ser jag dem framför mig, vänder och vrider på dem, liggande på golvet (slätt, för att se formen), ut-och-invända, zoomar in på detaljer, byter färg (de liksom glider över plagget, ungefär som en kameleont byter färg ) osv. När jag tänker på nån detalj jag vill göra och klurar på hur jag ska få till det, ser jag mina händer prova att sticka det. När jag tänker på hur garnet känns ser jag mina händer känna på plagget.

Men jag ser inte superdetaljerat, eller superverkligt, eller vad man nu ska kalla det.
Mest är det nog för att det går så fort, bilderna byts ut eller förändras innan jag hinner så långt. Jag kan se jättetydligt fläckvis bara, eller hur jag nu ska säga.

Men som sagt, det pågår en inre bild- och filmvisning mest hela tiden, jag är sällan helt i den verkliga verkligheten, och en allmänt rätt disträ person.
Det riktigt jobbiga är om de där bilderna tvingar sig på samtidigt, som man försöker fokusera på nåt verkligt

Så jag vet inte. Mellan 5 och 9 kanske, beroende på..?

Edit: Det där med att teckna. Nu när jag tänker på det inser jag, att när jag försöker sätta en bild på papper försvinner den för mig, mer eller mindre. Lustigt, har aldrig tänkt på det innan. Det kan ju kanske förklara en del, som t.ex. att jag aldrig riktigt tog till mig mina lärares tjat om vikten av att skissa, skissa, skissa och åter skissa; att teckna är grunden till allt skapande. Inte för mig... jag gör prover, mer

Fabela, det låter ändå som du har bra inre öga. Zooma in och byta färg låter som rena magin för mig. Tänker ofta inte ens i färg i mina inre bilder!

Imponerande, Fabela! =O

Jag tänker ofta i bilder/videosnuttar, men det är mest när jag dagdrömmer eller försöker räkna ut/komma ihåg hur något funkar.. annars tänker jag ofta i känslor och i riktningar - vilket håll känslorna åker.

När jag läser ser jag i detalj, men som nu när jag läser sagan om ringen-böckerna och det står i detalj vilket väderstreck de går i och hur de svänger osv, i mitt huvud svänger de hela tiden åt höger och jag måste påminna mig om att jag tänker fel så min inre bild hänger inte ihop i ett stycke. Och när jag tappar bort detaljer eller om de saknas i boken kompenserar min hjärna med att "det är nog lite mörkt så man ser inte så bra"

kiddie: Hmm, jag vet inte. Känns som mer kvantitet än kvalitet Det mesta är bara onödigt, oskarp "fluff", de där användbara bitarna är få i jämförelse.

Jag för min del fastnade i det här, som du skrev.

Jag skulle utan att titta på mitt rum kunna rita av mitt rum, men då blev teckningen ungefär som den ser ut inne i hjärnan!

Jag är/har varit konstnär och förr föreföll det mig så konstigt att jag hade en så bra teknik men jag hade svårt att få ut något. Förstod sedan att det berodde på att jag inte kunde se det inne i huvudet i den utsträckning som behövdes.

Det där fattar jag inte - de två bitarna hänger inte ihop för mig. Det jag får ned på papper ser i stort sett aldrig ut som det, som jag har i huvudet

Jag ritar ungefär lika bra som jag gör inre bilder. Om jag alltså inte ritar av något för då ritar jag bättre.

Så här ungefär skulle det se ut om jag föreställde mig ett rum:

https://img.clipartxtras.com/cc7de7bc2a ... -1260.jpeg

Som en slags wobblig ritning av rummet. Mer lik verkligheten blir inte mina inre bilder. I vissa fall kan jag föreställa mig saker mer verklighetstrogna men det hålls inte i minnet.

Jag har funderat en del på om man kan bli bättre på att tänka i bilder eller visualisera objekt med stängda ögon. Det mesta kan man ju bli bättre på med övning.
Det finns en snubbe som kan göra uträkningar av stora tal i huvudet, tal som vi andra behöver en miniräknare för att lösa. Jag vill minnas att han beskrev det som att han har ett utrymme uppe i högra delen av synfältet där han kan ställa upp uträkningarna.

Å fan, kiddie Tack för att du letade rätt på en bild, nu fattar jag bättre.
Trodde inte att du menade så bokstavligt, när du skrev

Till vardags ser jag bilderna som en slags ritning eller serietidning av verkligheten.

Intressant ämne

En del ser ju alla proportioner förvrängda, vet jag. Tror en bekant gjorde det, det verkade så på hens målningar. Påminde lite om El Greko:
https://www.psychologicalscience.org/re ... lGreco.jpg
Vet iofs inte om det handlade om inre bilder, eller ett verkligt synfel, så det kanske inte hör hit.

Jag ser hyfsat verklighetstroget bara, utan så mycket roliga "specialeffekter". Olika skärpa och zoom bara mest, och bilderna kan förvrängas medan de glider/fladdrar in i och ut ur mitt inre synfält.
Färger ser jag nog oftast antingen mörkare och/eller mer intensiva än de är i verkligheten, men ibland kan de vara blekare också.

Vad lustigt det här blev, har alltid trott att jag är rätt kass på det här

Intressant att läsa om afantasi. Hittar inte mycket info om det på nätet (https://vetenskap.ifokus.se/discussions ... d-afantasi), mer på engelska om aphantasia.

Cognitive neurologist Professor Adam Zeman, at the University of Exeter Medical School, has revisited the concept of people who cannot visualise, which was first identified by Sir Francis Galton in 1880 A 20th century survey suggested that this may be true of 2.5% of the population -- yet until now, this phenomenon has remained largely unexplored.

Spoiler: visa

---
The recent research came about by serendipity. The American science journalist, Carl Zimmer, wrote an article in Discover magazine about a previous paper by Professor Zeman reporting a man who lost his mind's eye in his sixties following a cardiac procedure. Professor Zeman was then contacted by 21 individuals who recognised their own experience in the Discover article, but had never been able to imagine. Professor Zeman and colleagues describe these patients' experience in a paper just published in the journal Cortex.

https://www.sciencedaily.com/releases/2 ... 101648.htm

Kanske därför långa beskrivningar i böcker är jobbiga att läsa för mig, det tar lång tid för mig att föreställa mig det som beskrivs. Jag skulle definitivt inte komma högt på skalan.

Andra trådar om att tänka i bilder:
tankar-som-bilder-t39615.html
kan-ni-se-bilder-ni-tanker-pa-t34793.html
ser-du-bilder-i-huvudet-t28416.html
thinking-in-pictures-visuellt-tankande-t26120.html
pa-vilket-satt-tanker-du-omrostning-t21730.html
finns-det-olika-satt-att-tanka-pa-t7537.html

Hur vet man hur man tänker? Blir blankt för mig när jag försöker komma på hur...

Ja alltså vissa autister verkar ju ha avvikelser i hjärnans visuella centra,
Bildtänkande är säkerligen olika och individuelt både hos NT och AS.
Temple gradine säger att autister kan tänka både i fotorealistiska
bilder och även bla visuella mönster.

I mitt fall är det i alla fall klart att jag klara mycket mer avancerad
visiospaitila manipulationer än vad olika tester visar och det har jag
sett tecken på i olika rapporter om asperger med.

Skulle säga att jag kan tänka i bilder är dock inte så bra på att rita ner dem,
använder då hellre olika datorgrafiska verktyg om jag ska framställa bilder.

Skulle jag att kan visualisera en del detaljer men inte nödvändigtvis alla,
kan till viss grad zooma och rotera bilder i mitt innre men är inte fantastiskt bra på det.

Jag har bara tänkt i bilder som liknade verkligheten och högupplöst två gånger, en gång under hög feber och en gång när jag trippade på Lyrica.

Är det bara jag som inte vet hur jag tänker? Är liksom bara blankt...

Jag ser inte direkt i bilder när jag tänker, kanske en form av det.Det är typ som att jag ser men ändå inte
Förstår inte alls hur vissa kan se i klara bilder

Jag ser bilder i huvudet, men de är inte alltid så tydliga. Kvinnor i böcker tenderar att se ut som mina idoler när jag ser dem framför mig. Jag har svårt att visualisera miljöer; ibland får jag t.o.m. googla fram bilder för att "få till det" i huvudet, som t.ex. när jag läste en bok som utspelade sig i Madrid. Jag hade då aldrig varit i Spanien och fick bara upp en helt folktom stad med urgamla hus för mitt inre. Herrgårdar ser nästan alltid likadana ut, lägenheter också. När jag läste Sagan om Ringen hade jag lyckligtvis sett filmerna först, så det fungerade.
Märkligt nog ser både serieversionen och bitvis även filmversionen av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn ut nästan precis som jag hade föreställt mig det i huvudet!
Trots mina problem med att visualisera vissa saker, har jag ett otroligt minne för bokomslag, de dyker upp som foton i huvudet.

Ja jag gör det ofta och med mycket, musik t.ex är väldigt visuellt för mig, jag blundar ofta så kan musik vara som en resa, du sitter i tåget och tittar ut genom fönstret, musiken är det som flashar förbi dig utanför....så är det bästa sätt jag kan förklara det på... Men även tänkandet och när man tänker tillbaka, så minns jag mer hur saker såg ut och hur folk reagerade än vad dom sade och hur dom sade det, fast jag har fotografiskt minne typ, så jag kommer oftast ihåg allting, men när jag tänker på ett minne så ser jag det mer än "hör" det som sas...typ.

Kahlokatt skrev:Jag ser bilder i huvudet, men de är inte alltid så tydliga. Kvinnor i böcker tenderar att se ut som mina idoler när jag ser dem framför mig. Jag har svårt att visualisera miljöer; ibland får jag t.o.m. googla fram bilder för att "få till det" i huvudet, som t.ex. när jag läste en bok som utspelade sig i Madrid. Jag hade då aldrig varit i Spanien och fick bara upp en helt folktom stad med urgamla hus för mitt inre. Herrgårdar ser nästan alltid likadana ut, lägenheter också. När jag läste Sagan om Ringen hade jag lyckligtvis sett filmerna först, så det fungerade.
Märkligt nog ser både serieversionen och bitvis även filmversionen av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn ut nästan precis som jag hade föreställt mig det i huvudet!
Trots mina problem med att visualisera vissa saker, har jag ett otroligt minne för bokomslag, de dyker upp som foton i huvudet.

Sådär är det för mig med.

Jag har ganska svårt att visualisera generellt. Ser aldrig bilder i huvudet när jag läser böcker eller kan inte se hur det skulle se ut i köket om vi vände på bordet och såna saker.

Jag tänker mer i dialoger och manus tror jag. Situationer och liknande. Blir som en radioteater i mitt huvud.

Jag har visualiserat mycket som liten. Men jag är en pattern thinker utan bild system. Om man tittar så högt upp som möjligt, verticalt så kommer du åt långtidsminnet bättre, upplever jag.

Bygger ni upp erat bildtänk i kategorier? Som en bildbank?

Låter spännande att ha en bildbank i hjärnan, men det har absolut inte jag.

Frågade en person jag trodde jag kände om hen tänker i bilder. Svaret blev inte alls. Frågade om hen kunde tänka sig det ena och andra i huvudet, men nej. Hen hade hört om detta faktiskt. Men sedan kom det fram att hen kunde tänka vissa saker, typ en blixtsnabb bild av en annan bild eller frammana ett extremt enkelt mönster. Så det var inte helt dött därinne iallafall.

Hen kunde inte förklara hur hen tänker sig saker istället.

Ofta blir man i det närmsta ombedd att använda bilder i huvudet. Om man får höra att Pippi hade rött hår i flätor och fräknar, spelar det någon roll om man inte ens kan se det?

Jag hittade nyss det här forumet när jag googlade om afantasi som jag precis upptäckt att jag har. Jag letar efter folk som drabbas av det för att kunna prata om det. Är några intresserade av att starta en Facebook group på svenska?

Ha, har hela långfilmer, egentligen en komplett biosalong, fattas bara popcorn-maskin. Jag kan nästan inte göra någonting om jag inte får göra en liten instruktionsfilm först, så många uppfattar en som dum och trög, men sen när dom ser att jag lixom planerat lite i förväg blir det sabla NT:kollegiet tyst...

antonius skrev:fattas bara popcorn-maskin

Den fick jag