Hej, nyregistrerad här!
Det blir lite egocentrerat här på en gång, det ber jag om ursäkt för. Men stör det er så ignorera för all del denna tråd!

Har några frågor om autism-spektrat till er med lite mer kunskaper och erfarenheter av sådant.

Var nyligen till en psykolog hos psykiatrin och pratade en timme.
Har tidigare pratat en gång med en AT-läkare som gav mig antidepressiv medicin.
Denna psykolog tycktes helt övertygad om att jag kunde ha autism och föreslog en neuropsykiatrisk utredning. Autism!

Jag blev faktiskt väldigt förvånad över hur övertygad den där kvinnan var.

Jag har visserligen haft en del problem genom livet (är 40 nu) som mer liknar socialt fobiska drag, typ är tillbakadragen i början med nya människor, får ångest av saker i stil med jobbintervjuer, känner obehag inför tanken på att komma till en ny arbetsplats osv. Det har lett till att jag trots min ålder haft jobb EN gång (sammanlagt 6 år, jobbade med förståndshanddikappade.. autister!) och haft enbart ETT förhållande (det höll i 10 år). Jag har i princip inga vänner i nuläget efter jag fått lov att flytta efter separationen.

När jag läser om typiska drag hos människor med autism eller asperger är det flera viktiga punkter jag inte alls passar in på.

Jag utvecklades i språk och tal i normal takt som barn.
Jag är empatisk och blödig som person, jag har inga problem att läsa av vad folk tycker och tänker och känner (snarare är jag överkänslig, och lägger ibland för mycket vikt vid folks beteende).
Jag är en verbal person, jag har alltid haft lätt att uttrycka mig speciellt i skrift, jag har inga problem att förstå dubbeltydigheter och abstrakta begrepp. Jag är en inbiten ironiker och tycker (förutom snällhet) humor och glimten i ögat är en av de viktigare egenskaperna människor emellan.
Jag har inga direkta specialintressen. Snarare har jag svårt att fokusera nog för att systematiskt utforska ett visst område. Jag gillar ju litteratur och tv-serier och natur och att klottra och måla - men det är alltid sporadiskt. Jag är dålig på att planera men blir nöjd när jag lyckas. Men inget "inkrökt specialintresse" heller. Jag har inget stereotypt eller repetetivt beteende eller måste göra samma saker på samma sätt varje dag eller så.

Jag antar dessutom att jag är normalintelligent. Har studerat på högskolan och fick bra resultat när jag läste litteraturvetenskap och historia, och gick med viss ansträngning klart utbildningen till Arkivarie. Men det är ju inget vad jag förstått som motsäger normal intelligens och autism iofs. Jag skulle gissa på att jag är genomsnittlig.

Mina dåliga egenskaper är att jag prokrastinerar, skjuter upp saker, jag är extremt dålig på att uthärda stress, blir lätt ledsen om saker går mig emot, dagdrömmer gärna mycket, jag har också genom livet i viktiga skeden dragit mig undan i sociala sammanhang (typ under studierna, då droppade jag iväg direkt efter föreläsningarna, och såg på avstånd hur folk lärde känna varandra) så jag har aldrig blivit riktigt tränad i kallpratandets konst. Det sociala sitter inte i ryggmärgen på mig. Men när jag väl lärt känna nån som jag känner mig trygg med tycker jag det är kul att prata om "ditten och datten" (dvs, allt möjligt man finner gemensamt intresse i). har inget emot ömhet och närhet och saknar det efter min tid i ett förhållande

När man läser på om diagnoser är den enda diagnos jag tycker passar på mig "fobisk personlighetsstörning". Plus min depression just nu då.

Men autism tycker jag verkar märkligt. Vad tycker ni? Kan man vara autist trots att man inte har de där klassiska sakerna med specialintressen/svårt tolka ansikten och dubbeltydigheter/upprepningar av beteenden osv?

Kan psykologen vägt in att jag inte tittade henne i ögonen så mycket? När jag är stressad eller tycker något är pinsamt kan jag bli lite stel och få svårt titta folk i ögonen. Även i vanliga fall kanske jag inte är nån som "hugger fast" med blicken i folk, men då växlar jag mellan att titta och inte titta på ett mer normalt vis.
Vore ju en dålig psykolog som utgår från att min lite stela nervösa stil i en jobbig situation skulle tyda på en viss diagnos!

Ja slut på ego-inlägg. Svara den som har lust!
Tack för mig!

Arkadisk skrev:Men autism tycker jag verkar märkligt. Vad tycker ni? Kan man vara autist trots att man inte har de där klassiska sakerna med specialintressen/svårt tolka ansikten och dubbeltydigheter/upprepningar av beteenden osv?

Visst kan man det! Jag är en sån t.ex. även om jag "bara" fick diagnosen atypisk autism. Det verkar egentligen vara ganska få som stämmer in på den där klassiska bilden av AS, och det märker man inte minst när man kollar runt här på forumet. Alla är olika inom samma diagnos.

Jag kände igen mig en hel del i ditt inlägg och blev också överraskad när jag först fick höra av en psykiater att jag kanske är på autismspektrumet. "Neee, det tror jag väl inte" blev mitt svar. Tji fick jag.

Hei og velkommen!

Jeg tror mange her kan kjenne seg igjen i det du skriver. Jeg tror mange her har fått en diagnose som voksne og at deres autisme ikke synes på utsiden.

Arkadisk skrev:Jag utvecklades i språk och tal i normal takt som barn.

Er en del av kriteriene for AS:

"Ingen kliniskt signifikant allmän försening av språklig eller kognitiv utveckling. "

Arkadisk skrev:Jag är empatisk och blödig som person, jag har inga problem att läsa av vad folk tycker och tänker och känner (snarare är jag överkänslig, och lägger ibland för mycket vikt vid folks beteende).

Taler ikke mot autisme.

Arkadisk skrev:Jag är en verbal person, jag har alltid haft lätt att uttrycka mig speciellt i skrift, jag har inga problem att förstå dubbeltydigheter och abstrakta begrepp. Jag är en inbiten ironiker och tycker (förutom snällhet) humor och glimten i ögat är en av de viktigare egenskaperna människor emellan.

Taler ikke mot autisme.

Arkadisk skrev:Jag har inga direkta specialintressen. Snarare har jag svårt att fokusera nog för att systematiskt utforska ett visst område. Jag gillar ju litteratur och tv-serier och natur och att klottra och måla - men det är alltid sporadiskt. Jag är dålig på att planera men blir nöjd när jag lyckas. Men inget "inkrökt specialintresse" heller. Jag har inget stereotypt eller repetetivt beteende eller måste göra samma saker på samma sätt varje dag eller så.

Mange her har ikke spesialinteresse.

Det er ikke sikkert man er oppmerksom på gjentagende eller intensive adferd selv. Det kan jo i bunn og grunn handle om alt fra å snurre en hårlokk, lage kunst til å bite negler eller se på serier.

Arkadisk skrev:Jag antar dessutom att jag är normalintelligent.

Tror de aller fleste her er normalintelligente eller høyere.

Arkadisk skrev:Men autism tycker jag verkar märkligt. Vad tycker ni?

Har ikke sett noe som taler mot at du kan ha det, men dersom du trenger diagnose er det utredning som gjelder.

Arkadisk skrev:Kan man vara autist trots att man inte har de där klassiska sakerna med specialintressen/svårt tolka ansikten och dubbeltydigheter/upprepningar av beteenden osv?

Man kan ha autisme selv om man ikke passer inn med feilaktige fordommer/stereotyper av hvordan en person med autisme er.

Arkadisk skrev:Kan psykologen vägt in att jag inte tittade henne i ögonen så mycket?

Det tviler jeg på at var avgjørende.

Varning för långt svar, men jag är rätt dålig på att fatta mig kort:

Jag fick också höra något liknande för ett tag sedan och jag kan verkligen relatera (jag är dock 20 år). Först var jag hos en psykiater främst för att få hjälp med muntliga redovisningar i skolan som inte fungerade längre (p.g.a. depressionen och den sociala fobin bara blev värre) och under samtalet sade han någonting om autism och frågade mig sedan om jag ville göra en utredning (minns inte ens utredningsbiten för jag var nog rätt borta i huvudet, men mamma har berättat det). Hamnade dock tydligen "mellan stolarna" och började i KBT för social fobi istället, där min kurator så småningom började misstänka autism till min förvåning.

Även om jag kan relatera till vissa grejer, hade jag ändå en väldigt bra barndom och jag har alltid haft vänner. Som barn var det många som ville leka med mig och då lekte jag med dem oftast, även om jag ibland inte gillade vissa och tog avstånd så småningom. Däremot var det aldrig jag som tog initiativ till att bli vän med någon, men det var ju inget problem när andra gjorde det åt mig så att säga. Med tiden lekte jag med färre barn dock, för jag var dålig på att höra av mig, så vissa tappade intresset och slutade ringa mig (vilket inte gjorde mig något alls). Eftersom andra barn verkligen verkade uppskatta mig, känns det väldigt otroligt att jag skulle kunna ha någon form av autismspektrumproblematik, för det sociala är ju ändå centralt för diagnosen. Fick dock en hel del problem i högstadiet på den sociala fronten, men borde jag inte alltid ha haft det?

Precis som du är jag empatisk och har alltid brytt mig mycket om andra. När jag och min lillebror var små sprang jag alltid till honom och tröstade när han grät. Jag behandlade honom som om han var mitt eget barn nästan. När jag var 9 år startade jag en "klubb" där jag tog med mig en kompis och så skulle jag se till att andra barn inte var ensamma, typ hålla utkik. Det hade börjat en ny kille i klassen och jag ville se till att han fick vänner, så jag gick fram till några som spelade fotboll på en rast och frågade om han fick vara med. Jag är också noga med att inte såra folk, för med tanke på att jag själv är så extremt känslig för kritik och liknande, utgår jag ifrån att andra också är det.

Jag har också alltid varit bra på att uttrycka mig i skrift och jag har heller inte något problem med sarkasm/ironi etc. Hela min familj är sjukt ironiska och har alltid varit, dock har jag några speciella minnen från barndomen där jag tog vissa saker bokstavligt, men jag vet inte om det är tillräckligt för att ens noteras.

Skulle inte säga att jag har specialintressen heller. Det intresse jag haft i hela mitt liv är att rita och när jag var liten pysslade jag också mycket och genom tonåren har jag haft vissa intressen som har kommit och gått, men jag vet inte om några skulle vara på en ovanlig nivå. Visst kan jag spendera timmar framför datorn och tiden går ju snabbt när man är riktigt inne i något, men jag skulle nog inte kunna sitta ner och rita fokuserat 5 timmar i streck t.ex.

Vad det gäller stereotypt beteende skulle jag nog kvala in med tanke på att jag har en hel del olika "stims" och vissa har jag haft hela livet (dock inte visat bland folk). Annars är jag inte speciellt rutinbunden och jag klarar av förändringar, i alla fall om jag är med personer jag är trygg med. Den enda rutin jag kan komma på som jag inte kan leva utan är att sova med öronproppar, vilket jag har gjort sedan jag var barn.

Dina dåliga egenskaper är också något jag relaterar till.

Hur var du som barn?

(Ber förresten om ursäkt ifall någon tycker jag skriver för mycket om mig själv i en tråd som inte är min)

Kan bara svara angående vänbiten, det är inte kul att ha några vänner alls men man kan alltid öva på att bli sin egen bästa vän då kommer man inte bli lika nervös i sociala situationer och vara en som aldrig sviker en själv.

Det kan hjälpa enormt mot depression också.

Jag har också svårt i sociala situationer speciellt om det är en attraktiv person med då jag inte vill såra den eller tycka att den personen tycker att jag är konstig men det är nog den blyga delen som gör att en del personer inte gillar en. Så tror jag.

Att våga gå utanför sin comfort zone i sociala situationer tror jag är mest effektiva sättet att bota social fobi på då man då kommer få uppleva alla känslor man kan uppleva i relationer.

Man kan också tänka om en person inte vill vara ens vän "det är deras förlust" och ja det svider rejält när vänner säger upp bekantskapen med en.

Angående antidepressiva medicin så funkar de för vissa och vissa hjälper de inte alls på. Så du får testa med den. Prata med din läkare om du upplever biverkningar.

För mig har det även varit svårt att förstå mina känslor vilket lett till jobbiga situationer där jag överreagerat. Det är något man lär sig med åren, men du är äldre än mig så du borde ha lärt dig en del saker redan. Men en sen diagnos kan leda till andra psykiska besvär så därför är det bra att man upptäcker avvikelser tidigt.

Arkadisk skrev:Hej, nyregistrerad här!

Var nyligen till en psykolog hos psykiatrin och pratade en timme.
Har tidigare pratat en gång med en AT-läkare som gav mig antidepressiv medicin.
Denna psykolog tycktes helt övertygad om att jag kunde ha autism och föreslog en neuropsykiatrisk

Mina dåliga egenskaper är att jag prokrastinerar, skjuter upp saker, jag är extremt dålig på att uthärda stress, blir lätt ledsen om saker går mig emot, dagdrömmer gärna mycket, jag har också genom livet i viktiga skeden dragit mig undan i sociala sammanhang (typ under studierna, då droppade jag iväg direkt efter föreläsningarna, och såg på avstånd hur folk lärde känna varandra) så jag har aldrig blivit riktigt tränad i kallpratandets konst. Det sociala sitter inte i ryggmärgen på mig. Men när jag väl lärt känna nån som jag känner mig trygg med tycker jag det är kul att prata om "ditten och datten" (dvs, allt möjligt man finner gemensamt intresse i). har inget emot ömhet och närhet och saknar det efter min tid i ett förhållande
Kan psykologen vägt in att jag inte tittade henne i ögonen så mycket? När jag är stressad eller tycker något är pinsamt kan jag bli lite stel och få svårt titta folk i ögonen. Även i vanliga fall kanske jag inte är nån som "hugger fast" med blicken i folk, men då växlar jag mellan att titta och inte titta på ett mer normalt vis.
Vore ju en dålig psykolog som utgår från att min lite stela nervösa stil i en jobbig situation skulle tyda på en viss diagnos!

Ja slut på ego-inlägg. Svara den som har lust!
Tack för mig!

Underskatta inte psykologer de har en lång utbildning och vet ofta vad de talar om!
Stel kan nog alla bli sociala situarioner så det tror jag inte hon enbart vägde det på. Autism går mycket djupare än så!

Sen finns det såklart olikheter mellan alla inom spektrat.

Angående prokrastrinering så låter det ju lite som ADD i mina ögon. Det är vanligt med dubbel diagnos vid AS. Eller till och med flera diagnoser.
Det gäller att finna en balans mellan arbete och fritid i sitt liv. Arbetar man för mycket kan man bli utbränd och deprimerad.

Tack för svaren !
Mycket att fundera på blir det. Lite motstridiga känslor.
Skönt på ett sätt. Men man vill inte sänka sig själv för mycket heller. Typ börja tänka på sig själv som handikappad och ”det klarar jag inte” fast man kanske gör det. Typ få självbilden inkapabel. Te x om man vill försöka ta körkort. Inte tänka ”det är för jag är autist” så fort man bromsar för hårt eller klantar med kopplingen .

Arkadisk:

Behöver inte be om ursäkt för att vara ego, det måste man nästan vara när man diskuterar sin egen situation

Känner igen mig i det mesta du beskriver, faktiskt. Så visst är det möjligt att du har AS.

Som det redan sagts i tråden är vi väldigt olika allihop, det finns nog ingen här som stämmer in på allt som brukar sägas om oss.
Plus just att man kan ha fler diagnoser, t.ex. jag har även ADD. Tror att det är just det som gör mig "spretig" på liknande sätt som du beskriver.

Apropå blödighet, så har man tidigare utgått från att aspergare är känslokalla robotar, men numera pratar man just om att det kanske i själva verket är tvärtom: att vi kan vara överempatiska istället.
Här finns en tråd om det:
post332112.html?hilit=%C3%B6verempatisk#p332112

Hur som haver, det är inte världens undergång att få en diagnos. Det kan hjälpa en att förstå sig själv och undvika en del fallgropar.
Men jag förstår precis vad du menar med "självbilden inkapabel". Om du får en diagnos får du förhoppningsvis även hjälp av olika slag, och då kan du kanske reda ut begreppen för dig själv så att du inte hamnar i en sån nedåtgående spiral.

https://youtu.be/d69tTXOvRq4
Bästa.

sussi83 skrev:https://youtu.be/d69tTXOvRq4
Bästa.

Fan vad såg skumma ut.

Måste säga att detta punkterar min världsbild ordentligt, tankarna på detta gör mig extremt nedstämd. Lite grann så att det fått mig tappa hoppet på att lyckas med sånt jag trodde jag skulle kunna förändra, typ bli mer avslappnad i sociala sammangang, ta körkort osv. Jag var mer positiv till det förra veckan. Jag har inte tagit itu med mig själv förrän för några månader sen. Träffat en psykolog jag fick bra kontakt med. Började jobba med körkortet för en månad sen. Men iom detta undrar jag om det är nån ide. Eller jag kanske tänker fel bara. Jag kanske kan tänka på det på ett annat sätt. Jag vet ju att jag blivit lite mer social sen jag tvingats ut ur min bubbla sista tiden. Jag tror jag skulle kunna bli ännu mer avslappnad bland folk. Eller trodde. Nu blev jag pessimistisk helt plötsligt.

Autism är ju lite stigmatiserat. Ibland pratas om att "psykisk ohälsa är stigmatiserad". Men nuförtiden är det inte alltid så. Depression och utbrändhet är lite mainstream typ. Jag läser ständigt kända personer som beskriver att de fått reda på att de har t ex. ADHD i vuxen ålder. "Min superkraft" osv. Eller ADD.

Autism och Aspergers känns däremot stigmatiserat. Då tänker man (jag) på udda personligheter med märkliga beteende som lever utanför samhället och alltid kommer förbli där. Folk som vill leva ensamma och är "excentriska" figurer. Det är ju mina dumma fördomar jag vädrar här iofs. Men jag tror att jag inte är ensam om dem. Det är väl de fördomarna jag får ta itu med först om jag ska acceptera att jag själv är där.

Och inget säger väl att en person med autism inte kan utvecklas eller förändras? Det är väl heller inget som tvingar en att berätta det för alla, "hej, jag heter Kalle, jag är autist". Eller att man är i nån sorts register. Fast tydligen måste man ha specialtillstånd för körkort.

Arkadisk, här är ett (av väldigt många kloka) inlägg av Paula Tilli: http://blogg.aspiration.nu/9-fakta-om-a ... nner-till/

Arkadisk skrev:Måste säga att detta punkterar min världsbild ordentligt, tankarna på detta gör mig extremt nedstämd. Lite grann så att det fått mig tappa hoppet på att lyckas med sånt jag trodde jag skulle kunna förändra, typ bli mer avslappnad i sociala sammangang, ta körkort osv.

Tråkigt att det är så, men jag känner igen det från när det var nytt för mig, och det är inget konstigt. Det är klart att det blir en omställning om man plötsligt får en diagnos som man inte är beredd på. Det tar ett tag att smälta, men förr eller senare gör man det. Och då kan man börja leta strategier för att klara grejer utifrån hur man faktiskt fungerar, när man har fått mer klarhet i den biten.

Arkadisk skrev:Och inget säger väl att en person med autism inte kan utvecklas eller förändras? Det är väl heller inget som tvingar en att berätta det för alla, "hej, jag heter Kalle, jag är autist". Eller att man är i nån sorts register. Fast tydligen måste man ha specialtillstånd för körkort.

Självklart kan man utvecklas och förändras även om man är autist! Ens personlighet är ju inte huggen i sten bara för det.

Det där med specialtillstånd... när man ansöker om körkortstillstånd måste man uppge om man har diagnos, men sen ska det inte vara några konstigheter. (Om man inte har ADD också dårå, då man måste skicka in intyg emellanåt om att man tar sin medicin för att få behålla körkortet (men inte för evigt tack och lov; jag slapp det iaf efter några år.))

Det är vanligt att man blir känslig för vissa våglängder hos folk och har man verkligen gått in för att lära sig mer så blir man också duktigare med tiden.
Man har en känslighet för intryck och förändring, men oas så upplever man de positiva sakerna mycket starkare också. Finns två sidor av saken.
Om jag skulle dra ut och springa blir hormonerna så glada att jag fysiskt känner allt mindre kul bara rinna av. Är en betydligt lugnare och harmoniskt människa sen, en extrem känsla av runners-high.

sussi83 skrev:Det är vanligt att man blir känslig för vissa våglängder hos folk och har man verkligen gått in för att lära sig mer så blir man också duktigare med tiden.

Övning ger färdighet som man säger men helt fri från det blir man ju inte. Men kolla in Adam Helles långtidsstudie om asperger, ganska många kloka insikter där.

Arkadisk:

Vänta med att deppa ihop. Du har ju inte ens fått diagnos än

Skulle du få en, så kommer det säkert att ta ett tag att smälta. Men livet går vidare, du vet. Du blir ju inte i sämre skick så fort det sätts på pränt, eller hur? Utan du är den du hittills varit, fast med tillgång till nya verktyg.

Jag tror att det lika gärna kan vara en dum psykolog som inte har fått kläm på din bakgrundshistoria ordentligt. Har du exempelvis varit mobbad som barn? Det ger skador vad det gäller social utveckling. Om du är autistisk så är kanske jag det också, och jag har ingen diagnos och är inte utredd. Jag brukar inte heller titta folk i ögonen när jag tänker och funderar eller ska förklara saker.

Arkadisk skrev:Hej, nyregistrerad här!
Det blir lite egocentrerat här på en gång, det ber jag om ursäkt för. Men stör det er så ignorera för all del denna tråd!

Har några frågor om autism-spektrat till er med lite mer kunskaper och erfarenheter av sådant.

Var nyligen till en psykolog hos psykiatrin och pratade en timme.
Har tidigare pratat en gång med en AT-läkare som gav mig antidepressiv medicin.
Denna psykolog tycktes helt övertygad om att jag kunde ha autism och föreslog en neuropsykiatrisk utredning. Autism!

Jag blev faktiskt väldigt förvånad över hur övertygad den där kvinnan var.

Jag har visserligen haft en del problem genom livet (är 40 nu) som mer liknar socialt fobiska drag, typ är tillbakadragen i början med nya människor, får ångest av saker i stil med jobbintervjuer, känner obehag inför tanken på att komma till en ny arbetsplats osv. Det har lett till att jag trots min ålder haft jobb EN gång (sammanlagt 6 år, jobbade med förståndshanddikappade.. autister!) och haft enbart ETT förhållande (det höll i 10 år). Jag har i princip inga vänner i nuläget efter jag fått lov att flytta efter separationen.

När jag läser om typiska drag hos människor med autism eller asperger är det flera viktiga punkter jag inte alls passar in på.

Jag utvecklades i språk och tal i normal takt som barn.
Jag är empatisk och blödig som person, jag har inga problem att läsa av vad folk tycker och tänker och känner (snarare är jag överkänslig, och lägger ibland för mycket vikt vid folks beteende).
Jag är en verbal person, jag har alltid haft lätt att uttrycka mig speciellt i skrift, jag har inga problem att förstå dubbeltydigheter och abstrakta begrepp. Jag är en inbiten ironiker och tycker (förutom snällhet) humor och glimten i ögat är en av de viktigare egenskaperna människor emellan.
Jag har inga direkta specialintressen. Snarare har jag svårt att fokusera nog för att systematiskt utforska ett visst område. Jag gillar ju litteratur och tv-serier och natur och att klottra och måla - men det är alltid sporadiskt. Jag är dålig på att planera men blir nöjd när jag lyckas. Men inget "inkrökt specialintresse" heller. Jag har inget stereotypt eller repetetivt beteende eller måste göra samma saker på samma sätt varje dag eller så.

Jag antar dessutom att jag är normalintelligent. Har studerat på högskolan och fick bra resultat när jag läste litteraturvetenskap och historia, och gick med viss ansträngning klart utbildningen till Arkivarie. Men det är ju inget vad jag förstått som motsäger normal intelligens och autism iofs. Jag skulle gissa på att jag är genomsnittlig.

Mina dåliga egenskaper är att jag prokrastinerar, skjuter upp saker, jag är extremt dålig på att uthärda stress, blir lätt ledsen om saker går mig emot, dagdrömmer gärna mycket, jag har också genom livet i viktiga skeden dragit mig undan i sociala sammanhang (typ under studierna, då droppade jag iväg direkt efter föreläsningarna, och såg på avstånd hur folk lärde känna varandra) så jag har aldrig blivit riktigt tränad i kallpratandets konst. Det sociala sitter inte i ryggmärgen på mig. Men när jag väl lärt känna nån som jag känner mig trygg med tycker jag det är kul att prata om "ditten och datten" (dvs, allt möjligt man finner gemensamt intresse i). har inget emot ömhet och närhet och saknar det efter min tid i ett förhållande

När man läser på om diagnoser är den enda diagnos jag tycker passar på mig "fobisk personlighetsstörning". Plus min depression just nu då.

Men autism tycker jag verkar märkligt. Vad tycker ni? Kan man vara autist trots att man inte har de där klassiska sakerna med specialintressen/svårt tolka ansikten och dubbeltydigheter/upprepningar av beteenden osv?

Kan psykologen vägt in att jag inte tittade henne i ögonen så mycket? När jag är stressad eller tycker något är pinsamt kan jag bli lite stel och få svårt titta folk i ögonen. Även i vanliga fall kanske jag inte är nån som "hugger fast" med blicken i folk, men då växlar jag mellan att titta och inte titta på ett mer normalt vis.
Vore ju en dålig psykolog som utgår från att min lite stela nervösa stil i en jobbig situation skulle tyda på en viss diagnos!

Ja slut på ego-inlägg. Svara den som har lust!
Tack för mig!

Kolla på Youtube efter Tony Attwood och se hans föreläsningar / intervjuer
Känner du inte igen dig, ja då är inte Asperger grund till dina problem.
Men om igenkänningsfaktorn är hög, ja då är du troligen oxå en Aspergare

https://www.youtube.com/watch?v=LuZFThlOiJI

https://www.youtube.com/watch?v=Z88z_NbfvWo

etc

Låna på bibblan

Den kompletta guiden till Aspergers syndrom - Tony Attwood

och

Barn, ungdomar och vuxna med Asperger syndrom: Normala, geniala, nördar? - Christopher Gillberg

Bjäbbmonstret skrev:Jag tror att det lika gärna kan vara en dum psykolog som inte har fått kläm på din bakgrundshistoria ordentligt. Har du exempelvis varit mobbad som barn? Det ger skador vad det gäller social utveckling. Om du är autistisk så är kanske jag det också, och jag har ingen diagnos och är inte utredd. Jag brukar inte heller titta folk i ögonen när jag tänker och funderar eller ska förklara saker.

Jodå, visst var jag mobbad i skolan. Inte klassisk "jagas av en pöbel och doppas i toaletten" men mer konstanta gliringar, miner. övertydliga suckar om man skulle vara i samma grupp som jag osv.
Det ger kanske en känslighet som hänger kvar.
Minns att jag från och med 12 års ålder hade morgonångest som deprimerade personer brukar ha.
Fast då fattade jag inte att det där kallades ångest.

Sen hade jag en förälder som var psykiskt sjuk, så vi hade aldrig folk hemma. Det var hyschhysch kring det. Man blev kanske mindre socialt tränad av det också.

Jag har senaste 4 månaderna känt ett stort behov av att prata med en psykolog, pga att jag gått genom en livskris och känt som om jag håller på gå sönder, mina föräldrar är döende, jag har dumpats från det liv jag hade, jag har inga vänner, jag har ingen inkomst, jag känner att jag inte klarar av att komma vidar och känner en ständig malande ångest och har en så låg självkänsla att den hindrar mig från att gå vidare och leva. Jag går inte ut vissa dagar för jag skäms.

Jag blev tidigt i somras av en läkare remiterad till psykiatrin.
Jag fick vänta i 3 månader på att få träffa en psykolog. Jag hoppades på att kunna få samtala med en terapeut.
Men den där psykologen var enbart intresserad av att gissa på vilken "diagnos" jag hade. Och trodde då jag var autist.

En vecka senare fick jag ett brev "Vi har placerat dig på väntelista på utredning, men var medveten om att väntetiden är lång, upp till två år. Vi kan inte erbjuda dig samtalsterapi eftersom vi först behöver utreda vilken diagnos du har . Hejdå.". Typ.

Jävligt konstig grej att lägga i knät på nån som söker samtalsstöd för att man är deprimerad och behöver stöd. Jag har verkligen det behovet . Jag vet att det skulle kunna hjälpa mig. Men vilken jäva icke-hjälp! Först droppa bomben att jag skulle vara autist. Sen bara tack och hej adjö. Skit.

Arkadisk skrev:Jag har senaste 4 månaderna känt ett stort behov av att prata med en psykolog, pga att jag gått genom en livskris och känt som om jag håller på gå sönder, mina föräldrar är döende, jag har dumpats från det liv jag hade, jag har inga vänner, jag har ingen inkomst, jag känner att jag inte klarar av att komma vidar och känner en ständig malande ångest och har en så låg självkänsla att den hindrar mig från att gå vidare och leva. Jag går inte ut vissa dagar för jag skäms.

Jag blev tidigt i somras av en läkare remiterad till psykiatrin.
Jag fick vänta i 3 månader på att få träffa en psykolog. Jag hoppades på att kunna få samtala med en terapeut.
Men den där psykologen var enbart intresserad av att gissa på vilken "diagnos" jag hade. Och trodde då jag var autist.

Men herregud, vilket horribelt bemötande. Psyk"vården" strikes again... Då förstår jag verkligen att det kom som en ovälkommen överraskning med snacket om autism. Och att du inte ens kan få samtalsterapi innan nån utredning gjorts, wtf? Det låter vansinnigt.

Jag tycker att du mest verkar vältra dig i dina fördomar om hur autistiska personer är, om jag ska gå efter det du skriver här. Rätt så obehaglig läsning att se någon spy ur sig all sin funkofobi på ett forum som rimligtvis borde vara förskonat från liknande.

So what om du får en diagnos, det är inte som att det ändrar något med dig som person, det som skiljer är att du då får ett namn på dina problem och är berättigad viss hjälp utefter det. Det kommer inte helt plötsligt stå i pannan på dig vad du har för diagnos, och du behöver inte berätta för någon annan om du inte vill.

Oavsett om du nu skulle vara autistisk eller inte så är det kasst att du inte kan få samtalsterapi utan en utredning först. Kontakta psykiatrin igen och begär en annan psykolog, eller någon annan slags samtalskontakt, typ kurator? Eller gå till akutpsyk och insistera på att du behöver få prata med någon snarast möjligt?

Ja det var dumt att berätta om vilka fördomar jag har och som jag tror finns i samhället
Men jag skrev också att det var Just de fördomar och den förkunskap jag hade och att jag därför blev chockad

När jag läst i tråden o forumet har jag ju fått lära mig att de föreställningar man har inte behöver stämma.

T ex att de kriterier som alltid tas upp när man ska beskriva autism tydligen inte behöver finnas.

Så jag ber om ursäkt ifall nån tycker jag är ”funkofobisk”.
Jag har aldrig sett mig själv som en ”normal” människa så det är ju inte så att jag ser ner på folk utanför normen.

TS: Bara för du får autism behöver det faktiskt inte betyda att du aldrig kommer lära dig det sociala samspelet. Men det kan dock ta ett tag och mycket träning innan man blir stabil.
Jag känner mig säkrage och säkrare ju mer jag utsätter mig för det och vågar känna obehaget som kommer bär någon till exempel blir sur på mig.

En utredning är kanske nödvändig om terapeuten ska kunna hjälpa dig och inte felbehandla dig från början.