Vet inte om det finns ett bättre ord för det, men just det att man liksom hamnar i en roll som skiljer sig från hur man beter sig när man är ensam?

Märker själv att när det kommer till att gå på möten med t.ex. socialen eller prata med fkassan så går jag in i en "glad och positiv" roll där jag ler och är uppmärksam, hänger med och deltar i pratet. Medans jag inuti egentligen är borta och det som sägs går in i ena örat och ut det andra. Händer ofta att jag måste fråga den som följde med (ofta mamma) om anteckningar och vad som faktiskt blev sagt/bestämt.

Att jag skådespelar sätter mig i en del intressanta situationer där t.ex. fkassan inte ville godkänna min aktivitetsersättningsansökan.. för jag lät ju så glad! Till och med terapeuten jag går till tycker vi ska avsluta mötena eftersom jag "gör så bra ifrån mig och har gjort framsteg", men hallå jag har inte förändrats ett dugg sedan vi först träffades! Jag mår fortfarande skit!

Andra som märker att ni gör såhär? Eller har nån behövt påpeka det? Det är automatiskt för mig att jag sätter upp denna bilden så fort någon utanför direkta familjen är i närheten, men det är tröttsamt så hade gärna velat kunna stänga av det!

Jo, jeg kjenner igjen dette med skuespill. Den adferden sitter godt hos meg nå, men det er jo veldig krevende likevel. Jeg prøver å kutte det ut i størst mulig grad, men det er ikke så lett. Jeg tror det for meg handler om å tøye grensene for når og med hvem jeg kan "være meg selv" i større grad og når jeg må spille. Forsøker å avlære normen eller noe slikt.

Det är väl rätt vanligt bland oss att vi sänder ut inadvekvata och /eller otillräckliga signaler? Klädsel, ansiktsmimik, hållning.. NT går mer på yta när de bedömer andra tror jag. När aspergare lyssnar på varandra upplever jag att man fokuserar på orden och innehållet i det den andre säger i högre utsträckning och tolkar inte in så mkt annat som NT gör.

es97h skrev:Vet inte om det finns ett bättre ord för det, men just det att man liksom hamnar i en roll som skiljer sig från hur man beter sig när man är ensam?

Märker själv att när det kommer till att gå på möten med t.ex. socialen eller prata med fkassan så går jag in i en "glad och positiv" roll där jag ler och är uppmärksam, hänger med och deltar i pratet. Medans jag inuti egentligen är borta och det som sägs går in i ena örat och ut det andra. Händer ofta att jag måste fråga den som följde med (ofta mamma) om anteckningar och vad som faktiskt blev sagt/bestämt.

Att jag skådespelar sätter mig i en del intressanta situationer där t.ex. fkassan inte ville godkänna min aktivitetsersättningsansökan.. för jag lät ju så glad! Till och med terapeuten jag går till tycker vi ska avsluta mötena eftersom jag "gör så bra ifrån mig och har gjort framsteg", men hallå jag har inte förändrats ett dugg sedan vi först träffades! Jag mår fortfarande skit!

Andra som märker att ni gör såhär? Eller har nån behövt påpeka det? Det är automatiskt för mig att jag sätter upp denna bilden så fort någon utanför direkta familjen är i närheten, men det är tröttsamt så hade gärna velat kunna stänga av det!

Mkt intressant läsning

Vet inte hur dåligt du mår?
På vilket sätt mår du dåligt?
På mig märker man ganska fort om jag inte mår okej och har mycket ångest då sänks hela grundstämningen och jag blir seg och tappar komiken i ansiktet.

Har du berättar för din terapeut varför du mår dåligt?

Meningen med terapi är väl inte att man ska gå från en okej person till en fantastisk person utan bekymmer?

Prästen jag pratar med sa "bekymmer har alla människor, men det är hur man förhåller sig till de som är skillnaden mellan att må dåligt och bra". Det är lite som ACT säger att man ska fokusera på sina värderingar istället för att känna efter hur man mår hela tiden, då kanske man mår bättre med tiden som en bonus när man fokuserar på att göra saker i enlighet med sina värderingar.

Batte skrev:Jo, jeg kjenner igjen dette med skuespill. Den adferden sitter godt hos meg nå, men det er jo veldig krevende likevel. Jeg prøver å kutte det ut i størst mulig grad, men det er ikke så lett. Jeg tror det for meg handler om å tøye grensene for når og med hvem jeg kan "være meg selv" i større grad og når jeg må spille. Forsøker å avlære normen eller noe slikt.

Jo måste träna om mig själv till att slappna av bland vissa, det funkar ju runt familjen så får försöka föra över det till andra. Märker att det är lättare ifall jag ser person/erna som kompisar, inte till 100% men lättare än säg personalen på stödboendet, som ändå får betalt att inte bry sig

Flinta skrev:Det är väl rätt vanligt bland oss att vi sänder ut inadvekvata och /eller otillräckliga signaler? Klädsel, ansiktsmimik, hållning.. NT går mer på yta när de bedömer andra tror jag. När aspergare lyssnar på varandra upplever jag att man fokuserar på orden och innehållet i det den andre säger i högre utsträckning och tolkar inte in så mkt annat som NT gör.

Sant, jag bryr mig själv inte om hur andra ser ut osv men märker att jag gör en stor sak av att se respektabel ut om jag ska nånstans. Bara närmaste mataffären som ser mig i pyjamas haha. Vore ju skönt om alla brydde sig mer om orden än hur den som pratar ser ut.

blitzen skrev:Mkt intressant läsning

Tack

Fretshi skrev:Vet inte hur dåligt du mår?
På vilket sätt mår du dåligt?
På mig märker man ganska fort om jag inte mår okej och har mycket ångest då sänks hela grundstämningen och jag blir seg och tappar komiken i ansiktet.

Har du berättar för din terapeut varför du mår dåligt?

Meningen med terapi är väl inte att man ska gå från en okej person till en fantastisk person utan bekymmer?

Prästen jag pratar med sa "bekymmer har alla människor, men det är hur man förhåller sig till de som är skillnaden mellan att må dåligt och bra". Det är lite som ACT säger att man ska fokusera på sina värderingar istället för att känna efter hur man mår hela tiden, då kanske man mår bättre med tiden som en bonus när man fokuserar på att göra saker i enlighet med sina värderingar.

Vet nog själv inte hur dåligt jag mår egentligen, det kan vara superbra i en hel månad men sen blir en hel dag svart och tråkig. Lever väldigt mycket i "nuet" så minnet är inte det bästa, får alltid ha (oftast) mamma säga hur det egentligen är.
Sätter jag mår dåligt på är i största grad ångest och depression, fast det är inte konstant utan kommer i omgångar. Ångesten bygger upp sig under en lång tid och jag märker inte ens att det var på väg tills attacken knackar på. Depressionen har slappnat av på senaste tiden men vissa dar så är jag.. hmn.. konstant uttråkad och tappar snabbt intresse för saker jag annars kan göra i timmar. Just depressionen är svår att förklara.

Som sagt är minnet inte min starkaste sida men vad jag vet så var det de första jag och terapeuten pratade om. "Varför är du här?" "Hur känns det då?" "Hur rör sig tankarna?". Sen gick hon rätt så snabbt in på annat spår så det kanske inte nådde fram så vidare bra.
Förväntar mig inte nått mirakel men efter 3 månader så borde väl första målet (åka buss själv till en stad 40min bort) åtminstone vara avklarat eller nära på det. Men har inte ens laddat busskortet och när jag nämnar det till terapeuten får jag ett "Ok, men då jobbar du på det och så ses vi nästa gång". Vad ska man säga? "Ursäkta men nej, visst har vi suttit här i 30 min redan och kallpratat men faktiskt hjälp mig nu ".

Gillar prästens uttryck! Det ska jag hålla kvar vid! Får sätta mig och klura på vad just mina värderingar är, har bara ett mål jag aktivt jobbar på nu men det målet är jag iaf nöjd med.

Jag känner väl igen mig i att "skådespela" och gör det både medvetet och omedvetet. Har olika "roller" för olika situationer och tänker väldigt aktivt på det i perioder, försöker påverka mig själv på olika sätt, men jag låtsas ändå inte vara någon jag inte är på det sättet att jag skulle ljuga om eller hitta på intressen eller förmågor jag inte har. Men det är så klart uttröttande och bidrar nog till att jag inte orkar/vill träffa folk för det mesta (på jobbet måste jag dock). Samtidigt upplever jag att jag måste överdriva mycket när jag mår dåligt, är sjuk, för att inte bli misstrodd (i kroppsspråk och ansiktsuttryck i synnerhet) och det gör mig både stressad och skamfull.

Möten med exempelvis vården har varit svåra eftersom jag vill vara "normal" men samtidigt behöver bli tagen på allvar när jag försöker förklara mina problem. Det känns som att det inte finns något sätt att vara helt "rätt" på.

Jag tror att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta när det gäller mina egna strategier och vad som är bra och rent dåligt för mig... Ska försöka låta bli.

Har hela livet känt att jag får skådespela normal i en del sammanhang

Då det GÄLLER, typ då jag har ett viktigt möte, t ex en jobbintervju, så kan jag anstränga mig till det yttersta för att "verka trevlig". Jag tittar intresserat, ställer de rätta frågorna, lyssnar, ställer följdfrågor. Det går om jag är på bra humör att hålla igång min "trevliga vanliga person" ett tag, speciellt om personen jag pratar med ger ett sympatiskt intryck.

Efteråt pyser jag ihop som en ballong man punkterat.
Det går en enorm ansträngning till detta.

Problemet uppkommer efteråt. Antar att jag gett en chef en bra bild av mig själv som en trevlig kille. Sen kommer jag till en arbetsplats där jag ska vara 9 timmar per dag med massa olika människor. Då funkar det inte riktigt lika bra, den här explosiva ansträngningen. Då måste man hantera en massa människor, även sådana som man inte får så bra "kemi" med.

PS. Med detta menar jag dock inte att mitt rätta jag är "den ihoppysta ballongen" och att det trevliga är totalt faskt . Då jag väl känner mig hemma i ett sammanhang och trygg i vad jag gör där är jag väl rätt trevlig utan ansträngning. Men det tar ganska lång tid för mig att komma till den punkten, då jag känner mig som hemma och det inte kräver en anstängning som bränner ut en

Tror de flesta, även NT, har ett "ansikte utåt" och ett privat jag.

Men jo, jag känner också igen mig. Man blir lätt liksom lite hurtfrisk i vissa situationer.
Som några redan skrivit kan jag lätt bli det i kontakt med myndigheter och vården, bara för att jag försöker skärpa mig för att fatta, formulera mig och komma ihåg. Och det är på ett sätt direkt "självdestruktivt"; jag framstår tydligen lätt som problemfri NT, har jag ofta fått höra Det är delvis därför som jag inte fått/får den hjälpen jag behöver och skulle ha rätt till.

Men numera är jag isolerad från omvärlden så mycket, att jag tycks ha nån sorts sociala energireserver att ta av när jag träffar folk. Tack vare det kan jag lättare bara vara, blir inte alls påverkad på samma sätt som ovan.
Helt ny upplevelse, jäkligt skönt faktiskt
Ska bli intressant att se om/hur länge det håller i sig, nu när jag snart måste börja vara ute bland folk mer.

Jo, jag känner igen det där med att verka gladare än vad man är. Tyvärr så har de flesta inom autismspektrum ett "standard-ansiktsuttryck". En del ser buttra, sura eller deppiga ut, och andra bara ler hela tiden. Båda har sina nackdelar. Man skulle tro att det är bättre att le, men risken är att folk inte tar en på allvar. Framför allt i situationer då man borde vara lite sur/irriterad. Man kan framstå som någon som kan luras.

Jag har inte tänkt på det så mycket, men du har rätt - det kan också bli så att folk tror att man mår bättre än vad man gör. Det händer mig jämt - jag får aldrig stöd/hjälp från andra, för att jag verkar så positiv och så stark (mentalt). Och jag blir frustrerad över att jag aldrig verkar få nåt stöd.

Fast du var egentligen inne på att spelar en roll. Så kan det ju också vara - även om jag tror att det som är ens "vanliga jag" spelar in också. Eller låt oss säga, att det ligger relativt nära det, annars skulle det nog vara för svårt att spela. Och det är ju så att man kan överdriva när man spelar en roll, och en person med Asperger har säkert svårare än en neurotypisk person att vara lagom där.

Fabela skrev: jag framstår tydligen lätt som problemfri NT, har jag ofta fått höra Det är delvis därför som jag inte fått/får den hjälpen jag behöver och skulle ha rätt till.

Här måste jag tillägga, att när jag är i mina dåliga perioder tar jag mig inte utanför dörren. Så vården m.fl. ser mig aldrig sån, för jag klarar ju inte ens att ta mig dit.

Så gör jag väldigt ofta. Både på jobbet och när jag umgås med vänner.

Det kan vara allt från att trycka undan mina tics till sättet jag talar och beter mig.

På min arbetsplats är det nog säkert mer vanligare att man beskriver mig som korrekt, rakt på sak, kanske stel i vissa fall. Brukar t.ex inte svära för när jag väl gör det så brukar folk bli mer överraskade över det och säga något i stil med "men herregud du brukar ju inte svära!".

De vänner jag har privat utanför jobbet skulle nog säga tvärtom. Högt i tak, skämtar om allt, grov i munnen, kan prata om precis vad som helst utan förbehållning.

Jag har nog inte aktivt försökt göra såhär, utan det har nog blivit så av en ren slump. Kanske för att jag har tolkat "professionell" lite för bokstavligt och därmed blivit som jag blivit på jobbet.

Som den man jag är "lever jag för nära mina kännslor" för att kunna "skådespela", oavsett vilken relation jag har/får till alla de olika människorna jag möter.

Ja det blir automatiskt att jag går in i en roll som beror på vilken situation jag befinner mig i.
Dock är det som att famla i mörkret, jag vet inte riktigt vad jag håller på med.

En misstag jag vet att jag gör är att jag först verkar social med en person för att sen plötsligt avbryta och gå därifrån (energin tar slut). Jag menar inte att jag bara går men jag avslutar samtalet snabbt. Ibland när jag kollat på personen sen ser dom ibland arga/förvånade ut.