Jag märker numera oftare än förr att jag missförstår och tappar information. Jag ser det som positivt att jag blivit mer medveten om det men det är samtidigt lika jobbigt som förut.

* Hur gör ni andra på forumet för att råda bot på missförstånd?

* Hur gör ni när ni märker att ni håller på att tappa eller har tappat information? Det kan ju bli förödande.

Jag undrar detsamma. Jag fattar aldrig att jag missuppfattar.

sommar, skulle du vilja att folk talade om för dig när de tyckte du missat något? Jag tänker, kanske kunde det underlätta den sociala träningen för en del.

Jag själv skulle nog bli irriterad om folk talade om det direkt, eftersom jag ofta förstår nästan samtidigt som jag reagerar fel. Det skulle altså bli en evigt upprepande av meningsutbytet "Förstod du rätt nu?""Jo, nu gör jag det.""Nämligen?"Var snäll och upprepa, jag har glömt exakt vad du sa""Jo jag sa [...]""Just det, jo ... [...]". Förmodligen skulle alla tröttna rätt fort på den umgängesstilen....

Mig händer det rätt ofta att jag förstår i tid men inte lyckas känna mig helt säker på det. Då struntar jag i att saker antas vara underförstådda och uttalar dem i sin helhet och trevligt folk står ut med det. När jag missförstår och kommer på det för sent men inte alldeles för sent så påpekar jag det ibland, försöker skaffa mod och självsäkerhet att påpeka det oftare.

Om man tvärtom inte brukar förstå hur andra tänkte förrän långt efter att de har påpekat ett troligt missförstånd, så kanske det skulle skapa konflikter om folk ständigt kom med såna påpekanden.

Jag försöker hålla möjligheten öppen, att det jag upplevt folk menat, inte alltid är det samma som det de har haft för mening att förmedla.

"Läs vad jag menar, inte vad jag skriver"

Menar du missförstånd IRL eller på forumet?

Pontus skrev:Menar du missförstånd IRL eller på forumet?

Jag syftade på IRL. men missförstånd sker ju även på forumet och på nätet kan de ibland vara svårare att reda ut, så tips även på det är välkommet.

Jag har inga tips för IRL.
Men om jag inte känner mig säker på att jag vet vad den andra parten menar över internet kan jag ju alltid be om ett förtydligande eller att dom skriver samma sak igen i förenklad form.

Nu har jag tagit mig ett par ordentliga funderare ang. min man som har autismspektrumstörning, egentligen AS men just den diagnosen var väl slut när psykologen drog diagnos i tombolan... var en skitdålig utredning.

I alla fall så blir han missförstådd rätt ofta men ännu oftare så blir han så besviken och krossad för att han missförstår saker. Nu en period har det varit jobb, han fick ett men det blev strul så fick han sparken, sen blev det praktik och vad som sagts och inte sagts ändras hela tiden.

Jag har inte pratat med företaget i fråga, däremot känner jag de som har det och hans handledare har jag kört hem en sen kväll, fylletaxi, så då fick jag veta endel och han är jättevettig och förstående. Men mannen kan komma hem och säga att han ska få anställning, sen går det några dagar och så kryper det fram att de kanske sagt att det finns möjlighet ifall x-antal punkter uppfylls, då blir han besviken och arg över att det inte var så som han trodde.

För några år sedan så gick han på anställningsintervju den gick tydligen bra och rekryteraren hade sagt att han skulle anställas i deras vikariepool med stor chans till jobb, vi gick ut och åt för att fira men efter helgen så visade det sig när han fick mail från företaget att han inte alls skulle anställas i deras vikariepool de var inte intresserade för han klarade inte kriterierna. Då hade han gått och sagt till alla han kände att han skulle börja jobba och få jättehög lön osv.

Nu när vi är mitt uppe i allt igen och väntar på besked, praktiken förlängs mer och mer och jag vet inte vad som stämmer, han har 2 gånger sagt att företaget sagt att han ska anställas, igår pratade han med chefen igen som sa att besked kommer om några veckor men allt pekar på anställning. Jag vågar inte tro på något av det längre och det är skitsvårt att inte kunna planera. Men värst är att se honom bli krossad för att han missförstår. Nu pratade han med sin pappa om att det egentligen är klart med jobb och att han kommer få en bra lön.

10min innan så var det inte så säkert och för 1 vecka sedan var det inget alls. Sådär ändras det hela tiden beroende på vem han pratar med. Han bygger upp en verklighet som inte finns. Till mig sa han att handläggaren på AF hade pratat om att förlänga praktiken, några dagar senare blev han arg för att företaget och handläggaren hade förlängt men inte sagt till honom

Men han hade sagt till mig att det var så... Jag har försökt få honom att inte skrika ut överallt att han ska få jobb innan alla papper är klara men han fixar inte det, antar att det är för att han vill visa att han inte är ett hopplöst fall utan kan få jobb.

Önskar att han kunde spela in vad som sägs så det inte blir oklart, jag blir galen av att inte veta för jag kan inte stötta och tolka. I andra situationer tex. vården så följer jag med, han vill det för att jag då kan lyssna på vad som sägs och förklara efteråt för honom.

Hur klarar ni andra det här, eller är det missförstånd om och om igen som man lätt krossas av?

Nu läste jag lite slarvigt men, ja, man får ju utgå från det som folk säger. Och om det gäller att man bygger upp en verklighet på det som sägs, och blir krossad av att det inte stämmer, så kanske det handlar mer om att man som NPF:are har svårare för de här kasten än NT. För jag tror att NT:ar måste lita på det som folk säger de också. Men en NT kanske är mer beredd på att det inte stämmer, samt bättre klarar när det inte blir som sagt.

Och handlar det om en praktikplats, så kan det mycket väl vara så att de säger saker som verkligen inger förhoppningar för vem som helst. Om det verkar rörigt, så behöver det alltså inte bero på din man.

T.ex. jag själv fick höra: "vad som än händer, så ska vi se till att du får vara kvar här". Några veckor senare anade jag och min handledare oråd p.g.a. några saker som hände, och handledaren frågade då chefens dotter om jobbet. Hon svarade: "Nej, det har vi inte råd med, men hon får gärna vara kvar som praktikant om hon är beredd på att sitta av tid".

De hade fått en svacka. Jag blev fruktansvärt besviken, och handledaren fattade inget heller. Han hade ju hört när chefen sade att jag skulle få vara kvar, och hur duktig de tyckte att jag var. Efter ett kort tag var de ur svackan och anställde folk. Inte fan ringde de mig då.

Jag tror att vem som helst bygger upp förhoppningar när de får höra sådant där, eller t.o.m. det osäkrare "allt pekar på". För hur ska folk tolka det? Alla vill ju veta, och alla som vill ha jobb, får höga förväntningar. Men en NT klarar kanske som sagt besvikelsen bättre, och kanske inte ger uttryck för den på samma sätt. När man som aspergare (talar mest för mig själv nu) har lärt sig att aldrig bygga upp förhoppningar, så blir man lätt uppgiven och "jaha, so what" till allt i stället. För mig har det alltså inte slutat med något bättre när jag har lärt mig att inte bygga upp förväntningar.

Välkommen till forumet!

Minihopp skrev:Han bygger upp en verklighet som inte finns. Till mig sa han att handläggaren på AF hade pratat om att förlänga praktiken, några dagar senare blev han arg för att företaget och handläggaren hade förlängt men inte sagt till honom

Jag ser verkligheten som den är och målar inte upp vanföreställningar.

Själv tror jag inte på vad folk säger "generellt". De flesta jag träffat har varit lögnare så man får ta det folk säger med en nypa salt och lista ut vad skitsnacket betydde egentligen. Det går.

Jag litar mer på folk med Asperger.

NT-folk är jag extremt analyserande mot och analyserar det dom säger i hyperfart i hjärnan för att upptäcka vad dom egentligen menar. Det sker oftast efter jag träffat dom. Då listar jag ut vad dom egentligen menade, vad dom är "ute efter" osv. Det kan ta ett tag att lista ut vad dom menade. Men det går. Det är logik.

Jag brukar inte ha så enormt stora problem med att förstå vad folk egentligen menar, men har upptäckt med åren att människor tolkar in saker i det jag säger och gör som jag absolut inte vill ha sagt, vilket orsakar enorma problem för mig.

När det gäller de arbeten jag haft så brukar det så småningom utmynna i missämja med chefen/cheferna trots att jag alltid har gjort ett arbete som företaget haft en väldigt stor nytta av. Ännu så länge har jag inte blivit uppsagd från en enda anställning (bara från praktiktjänsgöring, det var Arbetsförmedlingen som sa upp mig från en dag till en annan), jag har bara sagt upp mig själv beroende på att jag har vantrivts alltmer trots att jag oftast har trivts väldigt bra från början.

Miche skrev:Jag brukar inte ha så enormt stora problem med att förstå vad folk egentligen menar, men har upptäckt med åren att människor tolkar in saker i det jag säger och gör som jag absolut inte vill ha sagt, vilket orsakar enorma problem för mig.

När det gäller de arbeten jag haft så brukar det så småningom utmynna i missämja med chefen/cheferna trots att jag alltid har gjort ett arbete som företaget haft en väldigt stor nytta av. Ännu så länge har jag inte blivit uppsagd från en enda anställning (bara från praktiktjänsgöring, det var Arbetsförmedlingen som sa upp mig från en dag till en annan), jag har bara sagt upp mig själv beroende på att jag har vantrivts alltmer trots att jag oftast har trivts väldigt bra från början.

EXAKT! Det är just det fetmarkerade jag har störst problem med. Och jag inser det inte med en gång heller, utan det kan ta lång tid innan jag inser att deras tolkning av det jag sagt/gjort inte var det JAG menade...

...och då orkar man inte lösa missförstånden eftersom det hunnit gå så lång tid, folk kommer inte ihåg vad man sa/gjorde osv. Och då står man där med ett "dåligt omdöme" och man orkar inte göra något åt det.

Jo, folk är tokiga i att tolka in saker man inte sagt.

Minns en gång när jag sa att jag var förälskad i Krakow. 5 minuter senare fråga personen om vi pratar med varann ofta och vilket språk vi pratar.

Annars är jag inte helt säker på om jag får svara på resten här eftersom min verklighetsuppfattning är helt förvrängd i det här ämnet. Men att veta det hjälper inte mycket när ingen kan tala om för mig hur jag ska lösa saker istället.

Någon sade någon gång att får man inte glädjas i förskott, får man aldrig vara glad.

Satt härom dagen på ett släktkalas och några hade pratat om... trädgårdsmöbler kan vi säga för enkelhetens skull. Jag hade inte själv deltagit så mycket i diskussionen. En herre jag inte träffar så ofta vände sig mot mig och sa: "Det är mycket med det världsliga..." varpå han tydligt väntade på svar. Hade ingen aning om vad jag förväntades säga, så svarade "eh, ja, kanske...?". Han tittade på mig märkligt. Jag visste ju att det är en gammal klyscha men har den ett givet svar? Min fallback i alla såna lägen är att svara ordagrant, och det är ju det som kommer naturligt för mig. Skulle jag sagt något speciellt?

Samtidigt brukar jag använda uttrycket "det är mycket med det elektriska" vid speciella tillfällen, något jag hört i en gammal film och tycker är småkul för att det är anakronistiskt att flika in ibland. Ingen verkar någonsin göra samma association så det blir alltid en konstig tystnad. Nåja... Trägen vinner.

Funderar ibland om de är "tanke-attityden"?
tex då jag pratar med mina föräldrar eller kompisar, dom missförstår nästan allt jag kläcker ur mig, och de krävs en bibel med ord, men när jag pratar med min tjej som inte har aspergers, förstår hon direkt, hon är liskom inte så komplicerad på nått vis svårt att förklara detta

ca skrev:Satt härom dagen på ett släktkalas och några hade pratat om... trädgårdsmöbler kan vi säga för enkelhetens skull. Jag hade inte själv deltagit så mycket i diskussionen. En herre jag inte träffar så ofta vände sig mot mig och sa: "Det är mycket med det världsliga..." varpå han tydligt väntade på svar. Hade ingen aning om vad jag förväntades säga, så svarade "eh, ja, kanske...?". Han tittade på mig märkligt. Jag visste ju att det är en gammal klyscha men har den ett givet svar?

Har du inget sånt "svar som funkar i alla lägen" till sådana uttryck? Typ som "jo ellerhur höhö" eller så? Det fungerar rätt bra för mig iallafall

Neko-chan skrev:Funderar ibland om de är "tanke-attityden"?
tex då jag pratar med mina föräldrar eller kompisar, dom missförstår nästan allt jag kläcker ur mig, och de krävs en bibel med ord, men när jag pratar med min tjej som inte har aspergers, förstår hon direkt, hon är liskom inte så komplicerad på nått vis svårt att förklara detta

Ni kanske bara ligger på rätt våglängd eller hon förstår dig så bra för hon känner dig mer eller på ett annat sätt än dina föräldrar/kompisar? På mitt jobb är där en kille som jag har enorma problem att förstå, det känns så konstigt att prata samma språk men ändå inte fatta någonting. Han förstår typ inte mig heller, vi brukar få avkoda varann varje gång vi pratar. Men Jag har ju massa andra personer som förstår mig så det gör inte så mycket, det är snarare lite roligt att försöka lära sig att förstå honom och det krävs en hel del tankeförmåga

Hur ska jag hantera massa små missförstånd som har övergått till enorma problem?
Alla hatar mig nu men mina avsikter var bara goda!
Jag hatar mig själv. För andra tror jag är dum i huvudet. Men egentligen ar jag bara haft det knepigt i livet, pga asperger förmodligen(väntar utredning). Det änd jag vill bli var förståd och accepterad. Men andra tolkade mina handlingar helt fel.

Så är det någon som har några tips om hur jag ska börja tycka om mig själv igen och få livslusten tillbaka? Jag ser mig själv som "dom" ser mig. Men jag borde ju tänka det ur mitt perspektiv, att jag hade goda avsikter och bara ville bli förståd. Jag menade ju aldrig något illa mot någon.
Ahh, det är så svårt att förklara..

Svårt att komma med något konkret förslag... Iaktta de tankar som dyker upp kring detta, acceptera att det som skett har skett och gå vidare med vetskapen om att du är en erfarenhet rikare?

Been there, done that, probably doing it tomorrow..

Har inga förslag på lösning.. byt umgänge till enbart aspies?

Inte så lätt att säga hur du ska hantera dina problem när man varken känner dig eller vet vilka dina problem är.

Vilka är missförstånden, hur ser problemen ut och varför tror du att folk *hatar* dig?

Man läser ofta att den som har asperger / autism har svårt att förstå ironi, bostavstolkar eller har problem med mentalisering (Theory of Mind), ex "kasta ett öga på någon" eller "hoppa över kaffet".

Är det någon här som misstolkar den sortens ordlekar?

Jag har tänkt mycket på det här och kommit fram till att de situationer där jag har problem är främst de situationer jag själv inte uppfattar att jag har problem att förstå.

Först långt efter att ett missförstånd ägt rum kan jag förstå att det handlat om något flerbottnat där jag tolkat saken ur mitt perspektiv och faktiskt inte haft en susning om att det ens funnits fler.

Exempel: Jag hade hyrt en grävmaskin med förare för att gräva upp en taggig häck runt min tomt. Grannen närmast intill sa att den biten som skiljer våra tomter åt fick jag inte ta bort. Jag hatade verkligen den här häcken så det var inte så kul, men jag respekterade hennes begäran. Nu, fem år senare, ser den kvarvarande häcken fördjävlig ut eftersom ingen sköter den. Felet jag gjorde var att jag tolkade hennes begäran som att hon ville ha häcken kvar, dvs äga den = sköta den (hennes tomt är i övrigt minituöst omskött). Så var det ju inte. Idag förstår jag att hon bara uttryckte ett önskemål, men på ett sätt som jag tolkade bokstavligt, dvs att jag verkligen inte fick ta bort häcken.

Den här typen av missförstånd komplicerar mitt liv hela tiden. Det tillhör samma klass som exemplen ovan men är oerhört mycket svårare att förklara för folk, rör att inte tala om få förståelse för.

Hur förstår ni missförstånd? Och hur hanterar ni det?

Jo, missförstått har jag gjort en del. Har varierat hur lång tid som sedan gått innan jag fattat; det måste ju också vara så att det finns missförstånd jag ännu inte har fattat. Deprimerande tanke.

Ett sätt att eventuellt minimera eller åtminstone sänka antalet missförstånd är ju att ställa följdfrågor. Men då måste man ju kunna identifiera tillfällena där man fattat fel eller applicera lösningen ganska ofta. Välja de situationer som är viktiga.

-Jaså, vill du ha kvar häcken?